Vad har staten gjort med våra pengar? Del 7: Penningförvaring & sammanfattning

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

12. Penningförvaring

cover-229x300Anta att den fria marknaden har etablerat guld som pengar (vi bortser återigen från silver för enkelhetens skull). Till och med i den praktiska formen av mynt är guld ofta besvärligt och krångligt att bära omkring på och använda direkt vid transaktioner. För större transaktioner är det besvärligt och dyrt att transportera hundratals kilo guld. Men den fria marknaden, alltid redo att tillfredsställa samhällsbehov, kommer till undsättning. Guldet måste för det första förvaras någonstans, och precis som specialisering är det mest effektiva i andra branscher, kommer det vara det mest effektiva i förvaringsbranschen också. Vissa firmor kommer att nå framgång på marknaden genom att erbjuda förvaringstjänster. Somliga kommer att förvara guld åt otaliga ägare. Precis som för alla förvaringar slås ägarens rätt till de förvarade varorna fast med ett förvaringskvitto som han får vid inlämningen av varorna. Kvittot ger ägaren rätt att göra anspråk på sina varor när han vill. Denna förvaringsfirma kommer att tjäna sina pengar på samma sätt som alla andra, det vill säga genom att ta betalt för sina förvaringstjänster.

Det finns goda skäl att anta att guldförvaring, eller penningförvaring, kommer att frodas på den fria marknaden på samma sätt som andra förvaringar frodas. Faktum är att förvaringar spelar en än viktigare roll i fallet pengar eftersom alla andra varor konsumeras, och måste således lämna lagret efter ett tag för att förbrukas i produktion eller konsumtion. Men som vi har sett “brukas” inte pengar rent fysiskt; istället används de genom byten mot andra varor, och genom att ligga kvar i väntan på sådana utbyten i framtiden. Kort sagt “förbrukas” inte pengar utan överförs snarare från en person till en annan.

I en sådan situation leder bekvämlighet oundvikligen till överföringar av förvaringskvitton istället för av det fysiska guldet i sig. Anta till exempel att Smith och Jones båda förvarar sitt guld i samma lager. Jones säljer en bil till Smith för 100 gram guld. De skulle kunna gå igenom hela den kostsamma processen av att Smith löser in sitt kvitto och flyttar guldet till Jones kontor, följt av att Jones går tillbaka direkt och sätter in guldet igen. Men de kommer utan tvekan att välja en mycket bekvämare väg: Smith ger helt enkelt Jones ett förvaringskvitto på 100 gram guld.

På detta sätt kommer förvaringskvitton för pengar mer och mer att börja fungera som penningsubstitut. I färre och färre transaktioner flyttas det faktiska guldet; i fler och fler fall används istället skrivna rätter till guldet. Allt eftersom marknaden utvecklas kommer det att finnas tre begränsande faktorer för denna substitutionsprocess. En är i vilken omfattning folk använder dessa penningförvaringar, kallade banker, istället för kontanter. Uppenbarligen skulle Smith behöva transportera det faktiska guldet om Jones av någon anledning inte ville använda en bank. Den andra begränsningen är omfattningen av varje banks kundkrets. Med andra ord måste mer guld transporteras desto fler transaktioner mellan kunder till olika banker som sker. Ju fler utbyten som görs av kunder till samma bank, desto mindre behov av transportering av guldet. Om Jones och Smith var kunder hos olika förvaringar skulle Smiths bank (eller Smith själv) behöva transportera guldet till Jones bank. För det tredje måste kunderna känna sig säkra på sina bankers tillförlitlighet. Om de till exempel plötsligt upptäcker att bankens tjänstemän har ett kriminellt förflutet kommer banken sannolikt att förlora kunder snabbt. I detta avseende är alla förvaringsfirmor, och alla företag som är beroende av ett gott rykte, lika.

När bankerna växer och får mer förtroende kan det hända att deras kunder många gånger finner det mer bekvämt att avstå från sin rätt till papperskvitton, kallade sedlar, och istället har sina rätter i en räkenskapsbok. I monetära sammanhang har detta kallats bankinsättning. Istället för att överföra papperskvitton har kunden ett anspråk i en räkenskapsbok på banken; han genomför utbyten genom att skriva en order till förvaringen om att överföra delar av sitt konto till någon annan. Smith kommer alltså i vårt exempel att beordra banken att överföra rätten till 100 guldgram till Jones. Denna skrivna order kallas för en check.

Det måste understrykas att det ekonomiskt sett inte är någon som helst skillnad på sedlar och insättningar. Båda är ägaranspråk på guld i förvar; båda överförs på samma sätt som penningsubstitut, och hur utbredd användningen av dem är begränsas av samma tre faktorer i båda fallen. Kunden kan med denna bekvämlighet välja om han vill behålla sin rätt i form av en sedel eller en insättning.

Vad har nu denna process gjort med deras penningmängd? Innebär användningen av “penningsubstitut” i form av sedlar och bankinsättningar att den effektiva penningmängden i ekonomin har ökat, även om mängden guld är densamma? Självklart inte. Detta eftersom penningsubstituten helt enkelt bara är förvaringskvitton för faktiskt förvarat guld. Om Jones sätter in 100 guldgram på sin förvaringsfirma och får ett kvitto på det kan kvittot användas på marknaden som pengar, men bara som ett bekvämt alternativ till att handla med guldet, inte som ett tillskott. Guldet i valvet utgör därmed inte längre en del av den effektiva penningmängden, utan hålls som reserv för kvittot, att begäras ut när som helst av ägaren. Ökad eller minskad användning av substitut påverkar därmed inte penningmängden. Endast formen av den förändras, inte summan. Således kan penningmängden i ett geografiskt område från början vara tio miljoner guldgram. Sedan kanske sex miljoner sätts in på banker i utbyte mot guldsedlar, varpå den effektiva mängden kommer att vara: fyra miljoner guldgram och anspråk i sedelform på sex miljoner guldgram. Den totala penningmängden förblir densamma.

Egendomligt nog har många argumenterat för att det skulle vara omöjligt för bankerna att tjäna pengar om de var tvungna att hålla “100-procentiga reserver” (där guld alltid representeras av sitt kvitto). Men det finns faktiskt inget egentligt problem, mer än det finns för någon annan förvaring. Nästan alla förvaringsfirmor håller samtliga varor (100 procent reserv) redo för sina kunder och håller det för självklart — faktum är att det skulle anses vara bedrägeri eller stöld att göra på något annat sätt. Deras vinster tjänas på serviceavgifter från kunderna. Bankerna kan ta betalt för sina tjänster på samma sätt. Invändningen att kunderna inte kommer att betala de höga serviceavgifterna betyder bara att bankernas tjänster inte efterfrågas i särskilt stor omfattning, och att användningen av deras tjänster kommer att falla till de nivåer där kunderna tycker att det lönar sig.

Vi kommer nu till det kanske svåraste problemet en monetär ekonom ställs inför: bedömningen av banker med bråkdelsreserver (eng. “fractional reserve banking”; övers. anm.). Vi måste ställa oss frågan: skulle banker tillåtas verka med bråkdelsreserver på en fri marknad, eller skulle det klassas som bedrägeri? Det är ett välkänt faktum att banker sällan har behållit “100-procentiga reserver” särskilt länge. Eftersom pengar kan förvaras under långa tidsperioder frestas bankerna att använda delar av dessa pengar för sina egna syften — och för att folk vanligtvis struntar i om de guldmynt de får tillbaka från förvaringen är exakt samma mynt de satte in eller inte. Banken frestas således att använda andra människors pengar för att göra sig vinst.

Om bankerna nu lånar ut guldet direkt kommer självklart kvittona att vara delvis ogiltiga. Det finns då kvitton som inte motsvaras av existerande guld; kort sagt vore banken i praktiken insolvent, eftersom den inte har möjlighet att uppfylla sina åtaganden om det skulle krävas. Den har inte möjlighet att ge tillbaka alla kunder deras egendom om de skulle vilja. För det mesta skriver bankerna ut “pseudokvitton”, eller kvitton utan täckning, det vill säga förvaringskvitton för guld som varken är där eller kan vara där, istället för att ta guldet rätt och slätt.

De lånas sedan ut till vinst. Den ekonomiska effekten är självklart densamma. Fler förvaringskvitton skrivs ut än det existerar guld i valven. Det banken har gjort är att ge ut guldförvaringskvitton som inte representerar någonting, men som antas representera 100 procent av det tryckta värdet i guld. De falska kvittona förs ut på den tillitsfulla marknaden på samma sätt som riktiga kvitton, och ökar därmed den effektiva penningmängden i landet. Om bankerna i ovanstående exempel nu ger ut kvitton på två miljoner gram, utan att backas upp av verkligt guld, så kommer penningmängden i landet att stiga från tio till tolv miljoner guldgram — i alla fall tills trolleritricket upptäcks och korrigeras. Det finns nu penningsubstitut motsvarande åtta miljoner gram, utöver de fyra miljoner guldgram som innehas av allmänheten, varav endast sex miljoner har täckning i guld.

Utgivning av sådana pseudokvitton är precis som förfalskning av mynt ett exempel på inflation, vilket kommer att studeras mer ingående nedan. Inflation kan definieras som varje ökning av tillgången på pengar i en ekonomi, som inte utgörs av en ökning av mängden penningmetall. Banker med bråkdelsreserver är således till sin natur inflationistiska institutioner.

Bankernas tillskyndare svarar så här: bankerna fungerar precis som alla andra företag — de tar risker. Visserligen skulle bankerna gå i konkurs om alla insättare krävde tillbaka sina pengar, eftersom mängden utfärdade kvitton överträffar mängden guld i valven. Men bankerna bär helt enkelt risken att alla inte kommer att fråga efter sitt guld, vanligtvis med rätta. Den stora skillnaden mellan en bank med bråkdelsreserver och alla andra företag är denna: andra affärsmän använder sitt eget eller lånat kapital i sina satsningar, och om de lånar kredit lovar de att betala tillbaka vid ett framtida datum och att se till att ha tillräckligt med pengar till hands för att uppfylla sina åtaganden. Om Smith lånar 100 gram guld i ett år kommer han se till att ha 100 gram guld tillgängligt vid detta datum. Men banken lånar inte från sina insättare; den lovar inte att betala tillbaka guld vid ett särskilt datum i framtiden. Istället lovar den att när som helst betala ut guld för kvittot, på begäran. Kort sagt är en banksedel eller insättning inte en skuldsedel; den är ett förvaringskvitto med anspråk på andra människors egendom. Dessutom ökar inte en affärsman penningmängden när han lånar in eller ut pengar. De lånade pengarna är sparade pengar, delar av den existerande penningmängden som överförs från sparare till låntagare. Banksedlar å andra sidan ökar artificiellt penningmängden eftersom pseudokvitton förs in på marknaden.

En bank tar således inte de vanliga affärsriskerna. Den arrangerar inte, som alla andra affärsmän, tidsstrukturen av sina tillgångar proportionerligt med tidsstrukturen av sina förpliktelser, det vill säga ser till att ha tillräckligt med pengar på förfallodagarna för att betala sina räkningar. Istället är de flesta av dess förpliktelser omedelbara, medan dess tillgångar inte är det.

Banken skapar nya pengar ur tomma intet och behöver inte som alla andra förvärva pengar genom att producera och sälja sina tjänster. Kort sagt är banken redan och vid alla tidpunkter bankrutt; men detta avslöjas först när kunder blir misstänksamma och utlöser en “bankrusning”. Ingen annan affärsverksamhet upplever ett fenomen liknande en “bankrusning”. Ingen annan affärsverksamhet kan bli bankrutt bara för att deras kunder bestämmer sig för att återta sina egna ägodelar. Ingen annan affärsverksamhet skapar fiktiva nya pengar som går upp i rök när de testas på riktigt.

De ödesdigra ekonomiska effekterna av förekomsten av bråkdelspengar kommer att undersökas i nästa kapitel. Här drar vi slutsatsen att sådana bankaffärer moraliskt sett inte skulle ha större existensberättigande på en verkligt fri marknad än andra former av implicit stöld. Det är sant att det inte faktiskt står skrivet på sedeln eller insättningen att förvaringsfirman lovar att hålla full täckning av guld hela tiden. Men banken utlovar faktiskt inlösen på begäran, så redan när den ger ut falska kvitton begår den bedrägeri, eftersom det omedelbart blir omöjligt för banken att hålla sitt löfte och lösa in alla sedlar och insättningar. Bedrägeriet begås därför direkt vid skapandet av falska kvitton. Exakt vilka kvitton som är bedrägliga kan endast upptäckas efter att bankrusningen inträffat (eftersom alla kvitton ser likadana ut) och de sistkommande fordringsägarna lämnats åt sitt öde.

Om bedrägeri ska förbjudas i ett fritt samhälle måste bankverksamhet med bråkdelsreserver gå samma öde till mötes. Anta emellertid att bedrägeri och bråkdelsreserver tillåts och att bankerna bara behöver uppfylla sina förpliktelser om inlösen av guld på begäran. Att inte göra det skulle innebära omedelbar konkurs. Ett sådant system har kommit att kallas ett “fribankssystem” (eng. “free banking”; övers. anm.). Skulle det leda till omfattande bedräglig utgivning av penningsubstitut, med artificiellt skapade nya pengar som följd? Många människor har antagit det, och trott att “vildkattsbanker” helt enkelt skulle inflatera penningmängden astronomiskt. Men “fribanker” skulle tvärtom leda till ett betydligt “hårdare” penningsystem än vad vi har idag.

Bankerna skulle hållas i schack av samma tre faktorer som vi noterade ovan, och med väldigt stränga kontroller. I första hand skulle varje banks expansion begränsas av en förlust av guld till en annan bank. För en bank kan bara öka penningmängden inom gränsen för den egna kundbasen. Anta nu till exempel att Bank A, med 10 000 insatta guldgram, ger ut falska förvaringskvitton till 2 000 gram guld och lånar ut dem till diverse företag, eller investerar dem i värdepapper. Låntagaren, eller tidigare innehavaren av värdepapper, kommer att lägga de nya pengarna på olika varor och tjänster. Till slut kommer pengarna som skickas runt att nå en ägare som är kund hos en annan bank.

Vid det laget kommer Bank B begära att Bank A löser in guldkvittot, så att guldet kan överföras till Bank B:s förvar. Det är tydligt att ju större kundkrets varje enskild bank har, och ju mer kunderna handlar med varandra, desto större möjlighet har varje enskild bank att expandera sin kredit- och penningmängd. För om bankens kundkrets är liten kommer den strax efter att ha gett ut nya pengar att nås av krav på inlösen, och som vi har sett har den inte ekonomiska resurser till att lösa in mer än en del av sina betalningsskyldigheter. För att undvika hotet om konkurs från detta håll måste banken hålla en större andel guld i reserv ju mindre kundkrets den har, och kan därför inte expandera lika mycket. Om varje land bara har en bank kommer det finnas klart större möjligheter till expansion än om det fanns en bank för varannan person i samhället. Allt annat lika kommer penningmängden därmed att vara “hårdare” — och bättre — ju fler banker det finns, och ju mindre de är. På samma sätt kommer en enskild banks kundkrets även att begränsas av dem som inte använder någon bank alls. Ju fler människor som använder faktiskt guld istället för banksedlar, desto mindre utrymme finns det för bankinflation.

Men anta att bankerna bildar en kartell och kommer överens om att betala ut varandras kvitton utan att lösa in dem. Anta vidare att man allmänt använder banksedlar. Finns det några gränser kvar för bankexpansionen? Ja, kundernas förtroende för banken finns kvar som återhållande faktor. Allt eftersom bankkrediten och penningmängden expanderar mer och mer kommer fler och fler kunder att börja oroa sig för minskningen av reservkvoten. Och i ett verkligt fritt samhälle kommer de som vet sanningen om banksystemets faktiska obestånd att ha möjlighet att bilda antibank-föreningar för att uppmana kunderna att hämta ut sina pengar innan det är för sent. Kort sagt kommer föreningar som manar till bankrusningar, eller hotet om sådana föreningar, att kunna stoppa och vända den monetära expansionen.

Inget i denna diskussion är tänkt att kasta någon skugga över kreditgivning i allmänhet, som fyller en viktig och nödvändig funktion på den fria marknaden. I en kredittransaktion byter ägaren av pengar (en vara användbar i nutiden) dem mot en skuldsedel som förfaller vid något framtida datum (skuldsedeln är en “framtida vara”) och räntekostnaden återspeglar det högre värde som nutida varor har jämfört med framtida varor på marknaden. Men banksedlar eller insättningar är inte kredit; de är förvaringskvitton, ögonblickliga anspråk på pengar (exempelvis guld) i bankvalven. Låntagaren ser till att betala sin skuld när det är dags; bankiren med bråkdelsreserver kan aldrig betala tillbaka annat än en liten andel av de utestående betalningsskyldigheterna.

I nästa kapitel kommer vi att studera de olika formerna av statliga interventioner i penningsystemet — de flesta av dem skapades inte för att motverka bedräglig utgivning av pengar utan tvärtom för att ta bort dessa och andra naturliga spärrar mot inflation.

13. Sammanfattning

Vad har vi lärt oss om pengar i ett fritt samhälle? Vi har lärt oss att alla pengar har uppstått, och måste uppstå, ur en användbar vara som blivit till bytesmedel på den fria marknaden. Penningenheten är helt enkelt en viktenhet av den monetära varan — vanligtvis en metall som guld eller silver. I ett fritt samhälle kommer de varor som väljs till pengar, deras form, och hur de ser ut att lämnas till fria individers frivilliga beslut. Privat myntprägling är därför lika legitimt och värdefullt som all annan affärsverksamhet. “Priset” på pengar är dess köpkraft i termer av alla varor i ekonomin, och det bestäms av dess utbud samt av varje individs efterfrågan på pengar.

Alla försök av staten att fixera priset kommer att gå emot tillfredsställandet av folks efterfrågan på pengar. Om människor finner det bekvämare att använda fler än en metall som pengar kommer växelkursen på marknaden dem emellan att bestämmas av den relativa efterfrågan och tillgången, och kommer att vara ungefär lika med kvoten mellan deras respektive köpkrafter. När tillgången på en metall väl är tillräckligt stor för att låta marknaden välja den till pengar kan ingen ökning av tillgången förbättra dess monetära funktion. En ökning av penningmängden kommer då enbart att späda ut effekten av varje guld- eller silvergram utan att hjälpa ekonomin. En ökning av utbudet av guld eller silver tillfredsställer dock flera av metallens icke-monetära behov (smycken, industri, etc), och är därför till nytta för samhället. Inflation (en ökning av penningsubstitut som inte täcks av en ökning av mängden metall) är aldrig till nytta för samhället, utan gynnar bara en viss grupp människor på bekostnad av en annan. Inflation, det vill säga ett bedrägligt angrepp mot egendom, skulle inte förekomma på den fria marknaden.

För att sammanfatta kan frihet styra ett monetärt system precis lika superbt som den styr resten av ekonomin. Till skillnad från vad många skribenter tror är det inget särskilt med pengar som kräver omfattande statliga föreskrifter. Även här kommer fria människor att tillfredsställa alla sina ekonomiska behov på bästa och smidigaste sätt. För pengar liksom för alla andra mänskliga aktiviteter gäller att “frihet är inte ordningens dotter utan dess mor”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *