Lägre styrränta kommer att leda till högre deflationstryck

RiksbankDe kritiska rösterna mot Riksbanken blir allt mer högljudda, tyvärr av helt fel anledning. Ett antal ekonomer gör en stor sak av att makrostatistiken visar att en del priser har börjat falla i Sverige och att marknaden därför i princip verkar prisa in en ytterligare sänkning av reporäntan vid nästa räntemöte i juli. Givet att Riksbanken har ett positivt inflationsmål (2 procent plus minus 1 procentenhet) och att den dominerande mekanistiska teoribildningen säger att inflationen varierar negativt med styrräntan så sägs slutsatsen följa oundvikligt. Det finns dock en hel del att säga om premisserna.

I avsaknad av moderna banksystem vore inflation och deflation i regel resultat av naturliga variationer i produktionen av pengar relativt andra varor. Om vi bortser från produktivitetsökningar och utbudschocker skulle tendensen vara följande: när nya guld- eller silverfyndigheter upptäcks stiger priserna och i perioder av uteblivna nyupptäckter och nedläggning av gruvor så sjunker priserna.

Komplikationen under nu rådande omständigheter är att pengars värde inte huvudsakligen svänger till följd av reala faktorer eller förändringar i den monetära basen, utan p.g.a. obalanser på kreditmarknaden.

Inflation – förstådd som allmänna prisuppgångar – innebär i populärvetenskapliga termer att ”pengarna jagar för få varor” och att vi kollektivt använder en del av våra framtida inkomster till att betala för konsumtion idag. Enligt samma resonemang innebär deflation att ”pengarna jagar för många varor” och att vi använder en del av dagens inkomster för att betala gårdagens konsumtion. Det torde vara relativt okontroversiellt att påstå att det är omöjligt för ett samhälle att skjuta upp motprestationen till sin konsumtion i det oändliga, men i förlängningen är det detta som upprätthållandet av ett permanent inflationsmål implicerar. Och en idé som inte kan realiseras kan logiskt sett inte producera annat än sin motsats. Injektionen av billiga krediter är inflationsskapande endast i den allra första fasen av sin livscykel, men adderar sedan till de befintliga skulder som på sikt måste betalas av och lösas in.

Det vanliga argumentet mot att låta priserna falla är som bekant att människor skulle skjuta upp sin konsumtion i förväntan om lägre framtida priser. Argumentet antar att konsumtionen är ekonomins drivkraft, trots att den i själva verket utgör en mindre del av den ekonomiska aktiviteten i ekonomin och trots att fallande efterfrågan på konsumtionsvaror är fullständigt förenligt med välståndsskapande. Dessvärre sätter alltför många av våra kollegor likhetstecken mellan pengar och kapital – och därför mellan inflation och kapitalackumulation.

Det finns vidare en föreställning om att människors utgiftsval sker med utgångspunkt i en mystisk ”allmän prisnivå” snarare än i bedömningen av relativpriser. Ett sådant begrepp kan dock aldrig vara en meningsfull ekonomisk faktor eftersom en prisrörelse som sker för samtliga varor och tjänster i ekonomin (inklusive löner) per definition måste vara neutral. För att rädda antagandet om att det är den fiktiva ”allmän prisnivån” som styr den ekonomiska händelseutvecklingen måste man låtsas att konsumentprisindex – prisutvecklingen i en specifik del av ekonomin, i konsumtionsledet – registrerar ”priserna” i generell mening och att faktorpriser inte existerar.

Det stämmer förvisso att deflation till följd av ohållbar kreditexpansion kan medföra betydande svårigheter för vissa ekonomiska grupper. Problemet ligger dock inte i att människor slutar att leva över sina tillgångar och att de börjar bygga kapital, utan i risken att relativpriserna i ekonomin förändras på ett omotiverat sätt p.g.a. att inte alla priser anpassas i samma takt. Exempelvis tenderar varupriserna under deflation uppvisa en större flexibilitet nedåt än lönerna, vilket innebär att marginaler pressas och att uppsägningar kan bli det enda alternativet i annars konkurrenskraftiga företag. Ett annat känt exempel är att den inhemska valutans växelkurs vid deflation tenderar att stärkas fortare än vad de inhemska priserna faller, vilket leder till svårigheter för exportindustrin. Därför är det extra viktigt att faktormarknaderna görs så fria och flexibla som möjligt i tider av recession.

Notera dock att invändningen om omotiverade prisförändringar i högsta grad gäller även för ett scenario av inflation – detta är ju själva grunden för österrikarnas teori om konjunkturcykler – men att inflationsscenariot dessutom representerar en rörelse bort från ekonomisk jämvikt. Så ytterligare sänkningar av styrräntan är ekvivalent med en höjning av det långsiktiga deflationstrycket och alla ekonomiska argument mot att idag låta priserna falla är antingen felaktiga eller faller på eget grepp.

1 kommentarer till ”Lägre styrränta kommer att leda till högre deflationstryck

  • Lustigt nog hörde jag en nationalekonom på P1 som på frågan om det blir dåligt om deflationen ökar svara att det inte alls behövde bli på det sättet. Just nu trixar ECB med räntorna för att få bankerna att låna ut mer och straffar bankerna med negativ ränta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *