En sociologisk analys av beskattning

Detta för mig till mitt andra ämne: En sociologisk analys av beskattning. Om beskattning är ett medel för att förstöra välstånd, då blir frågan om varför beskattning förekommer än viktigare; och varför det finns ännu mer av det; och varför vi under de senaste hundra åren har erfarit en stadig ökning inte bara i den absoluta men även i den relativa nivån av beskattning; och varför institutionerna som leder denna utveckling, beskattningsstaterna i västvärlden, samtidigt har erhållit mycket starkare positioner i den internationella politiken och stärkt sin dominans gentemot resten av världen.

Med dessa frågor lämnar man den ekonomiska teorin. Ekonomi besvarar frågan “Vad är konsekvenserna om beskattning införs?” Den härleder sitt svar från en förståelse av innebörden av handlande och beskattning som ett särskilt uttryck av handlande. Varför beskattning finns är en fråga för psykologin, historievetenskapen eller sociologin. Ekonomi, eller snarare praxeologi, inser att alla handlingar är styrda av idéer, oavsett om de stämmer eller inte och oavsett om de är bra eller dåliga. Men den försöker inte förklara vad dessa idéer är och hur människor anammar dem eller förändrar dem. Snarare så antar den att de är givna och försöker att förklara de logiska konsekvenserna som följer av att man agerar utifrån dem, oavsett vad de är. Historia och sociologi frågar vad dessa idéer är, hur människor börjat följa dem och varför de agerar som de gör. [16]

På en högt abstraktiv nivå ligger svaret på frågan om varför det skett en stadigt ökad beskattning i att det skett långsamma, men omvälvande förändringar, rörande idéerna i den allmänna opinionen om vad som kan betraktas rättvist.

Låt mig förklara. Man kan erhålla egendom antingen genom annektering [en. homesteading], produktion, kontraktuella överenskommelser eller genom att expropriera och exploatera de som ursprungligen annekterat, producerat eller fått egendom genom kontraktuella överenskommelser. Det finns inga andra sätt. [17] Båda metoderna är naturliga för mänskligheten.  Tillsammans med produktion och kontraktuella överenskommelser har det alltid funnits pågående ickeproduktiva och ickekontraktuella egendomsförvärv. På samma sätt som produktiva åtaganden kan övergå till företag och bolag så kan den exproprierande verksamheten och exploatation ske i en större skala och utvecklas till stater. [18] Att beskattning existerar och att det sker en strävan mot ökad beskattning borde knappast komma som någon överraskning. Idén om ickeproduktiva och ickekontraktuella övertag är lika gammal som idén om produktiva förvärv, och alla – inte minst exploatören jämfört med producenten – föredrar en högre inkomst än en mindre.

Den avgörande frågan är denna: vad avgör och vad begränsar storleken på och tillväxten av en sådan verksamhet?

Det är tydligt att begränsningarna på storleken av en sådan firma som är i exproprieringsbranschen är av ett kategoriskt annat slag än de som begränsar en verksamhet som sysslar med produktion. I motsats till det public choice-skolan brukar hävda utför inte stater och privata företag ungefär samma verksamhet. De sysslar med helt olika saker.[19]

Storleken på en produktiv verksamhet är begränsad å ena sidan av konsumenters efterfråga (vilket påför en definitiv gräns på den totala möjliga inkomsten som kan erhållas) och å andra sidan av konkurrensen från andra producenter, vilket hela tiden tvingar varje företag att hålla nere sina kostnader så mycket som möjligt om den vill överleva. För att ett sådant företag ska växa i storlek måste de mest akuta behoven hos konsumenterna stillas på de mest effektiva sätten. Ingenting annat än frivilliga konsumentköp kan uppehålla dess storlek.

Begränsningarna av en annan typ av verksamhet, av regeringar och staten, är helt annorlunda.  Det är absurt att säga att dess storlek avgörs av efterfrågan på samma sätt som ett företags storlek avgörs av efterfråga. Man kan inte säga, oavsett hur mycket man använder sin fantasi, att de som annekterat, de som producerat och de som erhållit egendom genom kontraktuella överenskommelser men som måste överge delar av sina tillgångar till regeringen har efterfrågat en sådan tjänst. Istället måste de tvingas till att acceptera det och detta är ett bevis på faktumet att tjänsten inte alls har efterfrågats. Således kan inte efterfrågan vara en begränsning av statens storlek. Om den växer så växer den i rak motsättning till efterfrågan.

Staten är inte heller begränsad av konkurrens på samma sätt som ett produktiv företag. Till skillnad från ett företag så måste inte staten hålla nere sina kostnader så mycket som möjligt utan kan istället verka över sina minimumkostnader eftersom det har förmågan att flytta över sina högre kostnader på konkurrenter genom att beskatta eller reglera dem. Statens storlek kan alltså inte vara begränsad av kostnadskonkurrens. Om den växer gör den det trots att den inte är konstnadseffektiv.

Detta är dock inte att säga att statens storlek inte alls är begränsad och att de historiska skillnaderna i olika staters storlek enbart är slumpmässiga utfall. Det är bara att säga att begränsningarna av staten är fundamentalt annorlunda.

Istället för att vara begränsad av kostnader och efterfrågeförhållanden begränsas tillväxten hos en exploaterande organisation av den allmänna opinionen:[20] Den saknar frivilligt stöd och använder sig per definition av tvång. Detta tvång innebär att man skapar offer, och offer stöttar inte utan är bara aktiva eller passiva motståndare av organisationens storlek. Det är förståeligt att detta motstånd kan krossas med hjälp av våld när det gäller en människa, eller flera, genom att exploatera en eller kanske två eller tre andra, eller en grupp av samma storlek. Det är dock otänkbart att föreställa sig att våld allena kan stå för nedbrytandet av hela motståndet i det faktiskt vanliga fallet av små minoriteter.

En majoritet av befolkningen måste hålla dessa handlingar som legitima. Denna acceptans kan sträcka sig från en aktiv entusiasm till passiv uppgivelse. Men det måste finnas en acceptans på ett sådant sätt att en majoritet måste ha givit upp idén om aktivt eller passivt göra motstånd mot varje försök att kräva ickeproduktiva och ickekontraktuella egendomsövertaganden. Istället för att reagera med ilska över sådana handlingar, och visa förakt för alla som gör dem, och att inte göra någonting för att hjälpa dem (eller försöka sabotera dem), måste en majoritet aktivt eller passivt stödja dem. Enbart i ljuset av detta kan det förklaras hur de få kan styra de många. Statsstödjande opinionsbildning måste väga ut motståndet från de förtryckta egendomsinnehavarna till den grad att aktivt motstånd verkar meningslöst.

Den allmänna opinionen påför även en begränsning av statens storlek på ett annat sätt. Varje aktör som verkar i branschen för storskalig egendomsbeslag måste sträva efter att vara en monopolinnehavare i ett visst område, för man kan enbart vara framgångsrik med en sådan verksamhet om det finns något som kan exproprieras. Men om konkurrens var tillåtet i branschen skulle det naturligtvis inte vara något kvar att ta. Således, för att kunna överleva, måste man vara en monopolist.

Även om det inte finns någon inhemsk konkurrens finns det fortfarande en konkurrens mellan regeringar som verkar i olika territorier, och det är denna tävling som påför starka begränsningar av statens storlek. Å ena sidan öppnar det upp för möjligheten att människor kan rösta med sina fötter mot regeringen och lämna dess territorium om de upplever andra områden som mindre exploativa. Naturligtvis måste varje stat se detta som ett stort problem, eftersom de bokstavligt talat lever av sin befolkning och alla befolkningsminskningar är således en förlust av potentiella statsintäkter.[22]  Återigen är alltså den allmänna opinionen av stor vikt. Enbart om staten lyckas skapa en bild i den allmänna befolkningens ögon av att den egna statens territorium står sig väl jämfört med andra territorium, eller ungefär lika väl med andra, kan den säkra sin position och expandera.

Den allmänna opinionen spelar också en avgörande roll vid internationell statlig aggression. Även om det inte är en logisk nödvändighet fordrar statens natur som en exploativ verksamhet att det är sannolikt (inte bara på grund av de precis nämnda problem med befolkningsflytt) att den kommer ägna sig åt aggression gentemot ett “utländskt” territorium, eller att det måste skydda sig själv från aggression från andra stater. [23] Dessutom, för att kunna klara sig undan med livet i behåll från sådana krig måste en stat ha kontroll över tillräckliga (relativt mätt) ekonomiska resurser som kan göra dess handlingar hållbara i längden. Men dessa resurser kan endast erhållas från en produktiv befolkning. Således, för att skaffa sig medlen som krävs för att vinna krig och för att undvika svikande produktiv kapacitet under ett krig, visar sig den allmänna opinionen återigen vara en viktig faktor i avgörandet av statens storlek. Enbart om det finns ett allmänt stöd för statens krig kan det fortsättas och möjligen vinnas.

Slutligen påverkar den allmänna opinionen statens storlek på ett tredje sätt. Staten behåller sin position gentemot den exploaterade befolkningen genom tvång och upprätthåller den allmänna opinionens stöd och för att upprätthålla sitt interna funktionssätt vilket styr relationen mellan de olika grenarna i staten och dess anställda, så beror den på inget annat än den allmänna opinionen eftersom ingen annan utanför staten skulle kunna genomdriva dess egna interna regler mot den. Snarare måste genomförandet av detta åstadkommas enbart av en stödjande allmän opinion bland statsanställda i de olika delarna i staten. Det vill säga att presidenten inte kan tvinga generalerna att gå till krig – i själva verket vilar nog den större fysiska makten hos generalerna själv; och på samma sätt kan inte generalerna tvinga sina soldater att slåss och döda – eftersom de i själva verket skulle kunna slå ner generalerna.

Presidenterna och generalerna kan enbart lyckas tack vare ett stort inomstatligt stöd från den allmänna opinionen och bara så länge som en överväldigande majoritet av de statsanställda iallafall passivt betraktar deras handlingar som legitima. Om det fanns, i de olika delarna inom staten, en stor majoritet som var principiellt emot att följa presidentens politik, skulle det inte kunna genomdrivas. Generalen som tror att de flesta av hans trupper betraktade kriget som illegitimt eller som tror att kongressen, skatteverket, den stora majoriteten av de offentligt anställda inom utbildningssektorn och de så kallade offentliga tjänsterna tyckte att en sådan politik var galen och var beredd att gå emot den öppet, skulle mötas av en omöjlig uppgift även om han själv stod bakom presidentens order.

Med den allmänna opinionen nu identifierat, snarare än efterfrågan och kostnader, som det som begränsar statens storlek, vänder jag mig tillbaka till min ursprungliga förklaring av de alltmer ökande beskattningsnivåerna som “enbart” orsakat av en förändring i idéer.

Om det är den allmänna opinionen som slutligen avgör storleken på en exploativ verksamhet, då är en förklaring av dess tillväxt enbart grundad i ideologi rimlig. Alla förklaringar som inte utgår från ideologiska förändringar utan istället av förändringar i “objektiva” förhållanden måste betraktas som felaktig.

Efter romarrikets fall föll Västeuropa in i ett anarkiskt system med territorium som styrdes av småskaliga feodala regeringar. Hjälpt av denna internationella anarki, som tenderade att minska varje enskild regerings inhemska makt och underlättade befolkningsflytt och gav livsluft åt idén om naturlagen och naturliga rättigheter, som uppstod som en alltmer kraftfull teori inom den intellektuella eliten inom den katolska kyrkan, fick idén om att människans ofrånkomliga instinkt om att egendom är förenligt med ens natur som en rationell varelse liv. Små centrum uppstod där statlig makt hade förvittrat till en grad som hittills hade varit okänd: Städerna i norra Italien, särskilt Venedig, de tillhörande Hansan, såsom Lübeck och Hamburg, och de i Flandern och i de nedre länderna, Antwerp och Amsterdam. Där vittrade de feodala idéerna om träldom, lydnad och ett hierarkiskt samhälle strukturerat av strikt rigida olika klasser bort till förmån för en allmän opinion som istället stödde frihet, jämlikhet, äganderätt och kontraktuella överenskommelser. Denna opinion fick momentum av ett stadigt inflöde av en ny befolkning som inspirerats av liknande idéer och lockats av det enastående välstånd som enbart frihet klarade av att producera. [29]

Hur som helst, idéerna om mänsklig rationalitet, frihet och privata äganderätt var inte än tillräckligt spridda. Med stöd enbart i några få sprida områden, insåg de mer eller mindre avlägsna feodalkrafterna att en sådan utveckling hotade deras egen stabilitet och de kunde återigen samla styrka. Genom att slå samman sina territorium under en lång process av intrafeodal kamp och krigsföring till storskaliga stater och därmed koncenterera och centralisera sin kraft lyckades de krossa den konkurrerande idén om frihet som blomstrat på några få platser och de kunde därför återinrätta sitt exploativa styre över sådana områden igen. Absolutismens tidsålder hade börjat och med det en tid för en feodal supermakt, monarkin, som hade lyckats centralisera det feodala exploativa systemet över territorium som för första gången nått storleken av de bekanta moderna nationalstaterna. Med absolutism som började ta över var de konkurrerande territoriumen i de fria städerna återigen tvingade till ekonomisk nedgång och stagnation, vilket i några fall varade i århundraden.

Men denna seger kunde inte helt stoppa idéerna om frihet och privat äganderätt. I stark motsats tog sig dessa idéer allt starkare uttryck och inspirerande i än högre grad allmänheten. Påverkade av den ständigt framryckande naturrättstraditionen uppstod en annan sekulär intellektuell tradition som fångade  många människors intresse: Den tradition som senare skulle kallas klassisk liberalism kretsade ännu mer kring individuell frihet och äganderättet och än mer hängiven till att rättfärdiga dessa intellektuellt. [31] Utöver detta stimulerade minnet av det enorma välståndet som uppbringats under frihet och kontraktuella överenskommelser stora framsteg i det ekonomiska tänkandet. De då ortodoxa etatistiska doktrinerna vid name merkantilism, byråkratism och Polizeiwissenschaft blev intellektuellt förintade av ett växande antal av nya politiska ekonomer som systematiskt förklarade, med stor noggrannhet och tydlighet, den ovärderliga roll som privat äganderätt och kontraktuella överenskommelser spelade för produktionsprocessen och välståndsformandet och som i enlighet med detta hyllade den radikala laissez-faire politiken.

Från omkring år 1700 och framåt var den allmänna opinionen så hängiven dessa idéer att revolutioner skedde i absolutismens monarkier i västra Europa. England hade redan gått igenom ett antal revolutioner under 1600-talet som skakade den absoluta staten i grunden. Det artonde århundrandet slutade med de omvälvande revolutionerna i USA och Frankrike. Framtill ungefär mitten av artonhundratalet drog ett flertal uppror ner den statliga exploateringen till en historisk nivå över hela västeuropa.

Idén som hade slagit rot hos den allmänna opinionen och som hade möjliggjort denna minskning av statlig makt gick ut på att individuell frihet och privat äganderätt är rättvisa, självbevisande, naturliga, okränkbara och heliga, och att alla som kränker sådana rättigheter, oavsett om det är är en statlig hantlangare eller en privat tjuv, ska betraktas och behandlas som en skurk.

Med varje framgångsrikt steg mot en liberalisering av samhället växte rörelsen sig starkare. Utöver detta hade den industriella revolutionen som förts fram av dessa ideologiska förändringar och som fört med sig en tillväxt aldrig tidigare skådat, vilket för första gången kunde sörja för en stadig ökning av befolkningen och som gradvis höjde den generella levnadsstandarden, skapat en nästan ohejdbar optimism. För att vara korrekt så fanns det fortfarande ett flertal feodalherrar och despotar i Västeuropa även under första halvan av artonhundratalet när friheten, den privata äganderätten, och det antistatliga motståndets ideologi nådde sin höjdpunkt i popularitet, men rörelsen mot en allt starkare erosion av de exploativa krafterna som hystes i stater och rörelsen i riktning mot frihet och ekonomiskt välstånd verkade närmast ostoppbar. Utöver detta existerade det nu ett självständigt USA, fritt från ett feodalt förflutet och med knappt någon stat alls, som antog en roll liknande den som de fria städerna under medeltiden höll: USA var en källa för inspiration och ett centrum som lockade men på en ännu större nivå.

Idag finns litet kvar av etiken som privategendomsförsvaret och det antistatliga motståndet grundade sig på. Trots att det nu sker i en mycket större skala är statliga exproprieringar av privat egendom sett som legitimt. Det finns inte längre en allmän opinion som betraktar staten som en antisocial institution byggd på tvång och orättfärdiga egendomsanskaffningar, och som gör motstånd överallt och alltid på en principiell grund. Det är inte längre moraliskt förkastligt att försvara, eller än värre, aktivt beslagta annans egendom, och inte längre tycker allmänheten att man inte borde ha några uppgörelser alls med människor som sysslar med sådan verksamhet.

I motsats till detta, istället för att bli utskrattad eller bemött med fientlighet eller passivt förakt, betraktas sådant folk som hederliga och ärliga människor. Politikern som stödjer det nuvarande icke-kontraktuella beskattningssystemet  behandlas överallt med respekt, istället för att mötas av hån. Den intellektuella som försöker rättfärdiga beskattning och regleringar erkänns som en djup och stor tänkare i det allmännas ögon, istället för att avslöjas som en stor intellektuell bluff. Arbetaren på skatteverket betraktas som en man som bara gör ett jobb som är lika legitimt som ditt eller mitt, och inte som ett äckel som ingen vill ha som släkting, vän eller granne.

Hur kunde stater åstadkomma en sådan förändring i den allmänna opinionen vilket eliminerade den tidigare begränsningen av dess storlek och istället tillät (och fortfarande tillåter) den att växa såväl absolut som relativt? Det kan inte finnas något tvivel om att den viktigaste faktorn i denna omsvängning av den allmänna opinionen som började i mitten av 1800talet i Västra Europa, och strax efter århundrades slut i USA, och som sedan gick ännu snabbare överallt efter första världskriget[37] har varit uppkomsten av nya lockande – ibland implicita och ibland mer explicita- etatistiska ideologier.

Faktum är att staterna alltid har varit medvetna om den avgörande rollen som spelas av ideologier som stöder staten i att stabilisera och öka deras exploativa grepp om befolkningen och denna insikt har gjort att de alltid har försökt att ta kontrollen, före allt annat, över utbildningsinstitutionerna. Även om de är svaga ter det sig naturligt att de ger särskild uppmärksamhet åt att justera ideologiska instruktioner och att koncentrera vad som är kvar av deras makt åt att förstöra alla självständiga institutioner för lärande och överta detta i statens ägo. I enlighet med detta har staten för att vinna striden om idéer sedan mitten av 1800-talet genomfört ett flertal nationaliseringar och socialiseringar av skolor och universiteter (ett av de senare fallen har varit det misslyckade försöket av Mitterrandregeringen att förinta Frankrikes katolska skolor) och förlänga den obligatoriska skolgången.

Men att peka ut detta och annan relaterad information såsom att alliansen mellan staten och intellektuella stärkts[39] och att de senare skriver om historien för att passa de etatistiska ideologierna förlägger bara problemet i fokuset. När man hör om det statliga övertagandet av utbildningssystemet, måste man inte fråga hur det kunde göra det om den allmänna opinionen var hängiven till en privategendoms etik? Ett sådant övertag förutsätter en förändring i den allmänna opinionen. Hur lyckades man med detta, särskild om man betänker att sådana förändringar innebär acceptansen av tydligt felaktiga idéer och därmed knappast kan förklaras som en endogen rörelse tack vare intellektuella framsteg?

Det verkar som att en sådan förändring i riktning mot ett falsarium kräver den systematiska introduktionen av en exogen kraft: En sann ideologi kan stödja sig själv bara på det faktum att den är sann. En falsk kräver förstärkning av utomstående faktorer med en tydlig och konkret påverkan på människor i syfte att kunna skapa ett tillstånd av intellektuell korruption.

Det är  dessa konkreta och ideologistödjande faktorerna som man måste vända sig till för att förstå nedgången i stödet för den privata äganderätten och det naturligt efterföljande stödet för etatism under de senaste 100 till 150 åren.[40]

Jag kommer att diskutera fyra sådana faktorer och förklara hur de korrumperar den allmänna opinionen. Alla är förändringar i den organisatoriska strukturen av staten. Den första är statens strukturella förändring från en polis- och militärstat mot en mer omfördelande sådan. (Typfallet av en sådan organiserad förändring är det ofta kopierade Preussen under Bismarck.) Istället för en statlig struktur som präglas av en liten härskarklass som använder sina exploativt förvärvade resurser nästan exklusivt för regeringskonsumtion eller för att underhålla militär- och polisstyrkorna, ägnar sig staterna nu åt ett aktivt köpande av stöd från människor utanför själva statsapparaten. Genom ett system byggt på transfereringar, särskilda tillstånd till särskilda klienter och statlig produktion och erhållning av vissa “civila” varor och tjänster (såsom utbildning), görs befolkningen alltmer beroende av ett fortsatt statsstyre. Människor utanför staten har helt plötsligt en konkret finansiell insats i dess existens och skulle skadas, iallafall kortsiktigt och delvis, om staten förlorade makt. Ganska naturligt utmynnar detta beroende i ett minskat motstånd och ett ökat stöd. Exploatering kan fortfarande verka motbjudande, men iallafall till en mindre grad om man också på något sätt gynnas på ett lagligt sätt av sådana handlingar.

Som en konsekvens av det korrupta inflytandet på den allmänna opinionen ägnar sig staterna i allt större utsträckning åt omfördelande politik. Andelen av de statliga utgifter för civila ändamål jämfört med militära utgifter och regeringskonsumtion ökar. De senare utgifterna kan fortfarande öka absolut sett, och de har onekligen gjort så praktiskt taget överallt tills idag, men de förlorar sin betydelse överallt jämfört med utgifter som går till omfördelande syften.

Beroende på de särskilda förhållandena gällande den allmänna opinionen kan den omfördelande politiken anta två olika former, vilket i Preussen var båda två: Å ena sidan har den variant av Sozialpolitik, den såkallade välfärdspolitikern, som vanligtvis innebär en inkomstomfördelning från de producenter “som har” till de “som inte har” och å andra sidan har vi bildandet av företagskarteller och regleringar, vilket innebär en överföring från produktiva människor “som inte har”, eller “inte har än”, till de som “redan har”. Med införandet av en Sozialpolitik vädjas till ett egalitärt ideal och en stor del av det kan korrumperas till att acceptera statlig utsugning i utbyte mot statens genomdrivande av “social rättvisa”. Införandet av en politik som resulterar i företagskarteller och skapandet av regleringar vädjar till konservativa känslor, särskilt bland det borgerliga etablissemanget, och gruppen kan övertalas till att acceptera statens ickekontraktuella förvärv i utbyte mot dess hängivenhet till att bevara status quo. Egalitär socialism och konservatism förvandlas till etatistiska ideologier. De tävlar mot varandra på så sätt att de stödjer omfördelning till olika grupper, men deras konkurreande strävan konvergerar och integreras till ett samlat stöd för etatism och statlig omfördelning.

Den andra strukturella förändringen som bidrar till att trycka tillbaka etiken som stödjer den privata äganderätten är en förändring i statens konstitution. Som svar på utmaningen presenterad av en privat egendomsetik så förändrar staterna sina styrelseskick från en monarkisk autokrati eller en aristokratisk oligarki till det nu så välbekanta styrelseskicket liberal demokrati. [42] Istället för att vara en institution som begränsar inträde i sig själv/eller till särskilda statliga ämbeten genom ett system av kast- eller klasslagstiftning, antas ett styrelseskick som rent principiellt öppnar upp varje statligt ämbete och gör det fritt att söka för alla och tilldelar alla lika och universella rättigheter att delta och tävla i möjligheten att få delta i  utformandet av statens politik. Alla – inte bara “adeln” – mottar nu helt lagligt en insats i staten, och motståndet tenderar att sjunka i enlighet med detta. Exploatering och expropriering må ha verkat dåliga, men de verkar mycket mindre dåliga, eftersom att människor är vad de är, när man ges möjligheten att delta i denna process, och när ambitionerna hos tidigare maktsökare bland den allmänna opinionen tidigare måste ha varit frustrerande finns det nu institutioner där de kan ta plats.

Genom att betala priset för att demokratisera sitt styrelseskick korrumperar staten stora delar av den allmänna opinionen till att gradvis glömma bort det fundamentala faktumet att exploatering och expropriering är samma sak i alla dess former och konsekvenser oavsett hur eller av vem besluten fattas och hur det genomförs. Det lurar dem till att istället acceptera hållningen att sådana handlingar är legitima så länge som man har en rätt att yttra sin åsikt om dem någonstans under beslutsprocessen och kan på något sätt delta i valet av statliga ämbetsmän. [43]

Demokratins korrumperande funktionen som ett stöd för återuppväckande av statens kraft har blivit glasklart beskrivet av Bertrand de Jouvenel:

Från det tolfte till det artonde århundradet växte den statliga auktoriteten. Detta förstods av alla som såg det ske och fick dem att protestera och reagera kraftigt. Under senare tid har tillväxten fortsatt i en än högre takt och det har fört med sig en lika stor ökning av krigandet. Och nu förstår vi inte längre denna process,, vi protesterar inte längre och vi reagerar inte längre. Vår tystnad är en ny sak, vilket Makten kan tacka dimridåerna den har svept in sig själv i. Tidigare kunde den synas i kungens person, som inte förnekade vilken Herre han var, och för honomvar den mänskliga passionen oviktig. Nu, maskerad i anonymitet, hävdar den att den inte har någon egen existens, utan bara är det opersonliga och passionslösa medlet för verksamställandet av den allmänna viljan. Men detta är tydligt en fiktion… Idag som alltid tillhör makten den grupp av människor som kontrollerar maktens korridorer. Allt som har förändrats är att det nu är enkelt för de styrda att förändra vilka personer som riktar Maktens svärd. Sett från ett håll försvagar detta Makten eftersom viljorna som styr samhällslivet kan, till samhällets glädje, ersättas av andra viljor, som det känner sig mer trygg med. Men, genom att öppna upp möjligheten till Makt för alla ambitiösa talanger gör denna konstruktion det mycket enklare för Makten att sträcka ut sig själv. Under l’ancien régime, hade samhällets förflyktiga andar, som de visste, ingen chans att få del av Makten, och de var snabba med att fördöma även de minsta upptrappningar. Nu å andra sidan, när alla kan bli minister, bryr sig ingen om att skära ner på ett departement som han själv strävar efter att nå en dag, eller att sätta käppar i hjulet på en maskin som han själv ämnar använda när hans tur kommer. Således finns de i politiska kretsarna i ett modernt samhälle en stor acceptans för Maktens framåtmarsch.

De andra två förändringarna som gjordes av staten i syfte att komma förbi dess låga popularitet och stiga till dess nuvarande storlek har att göra med interstatliga relationer. Som förklarat tidigare vilket precis nämndes av de Jouvenel, stater kommer, i egenskap av monopolistiska exploatörer, att tendera att bli inblandade i konflikter med andra stater. När deras kraft att exploatera inhemskt är svag uppstår begäret att kompensera för detta genom yttre expansion. Men denna strävan störs av bristande inhemskt stöd. Stödet skapas genom omfördelningspolitik, industriella regleringar och demokratiseringar. (I själva verket är stater som inte anammar dessa åtgärder dömda att gå under i alla långdragna krig!) Det är detta stöd som används som språngbräda för förverkligandet av statens expansiva törst.

Detta nyfunna stöd drar nytta av faktumet att omfördelning, reglering och demokratisering innebär en större konkret identifiering för befolkningen med en särskild stat och därför nästan automatiskt leder till en ökning i protektionistiska om inte direkt aggressiva attityder gentemot “utländsk” konkurrens. Detta stöd förändras av statens och dess intellektuella livvakter till nationalistisk mani och utgör den intellektuella grunden för integrationen av socialistiska egalitära, konservativa och demokratiska stämningar. [45].

Stödd av sådan nationalism börjar staterna att expandera. Under nästan mer än ett århundrade inleddes en nästan oavbruten serie av krig och imperialistiska utflykter, varenda en mer brutal och destruktiv än den förra, med en alltid större inblandning av den icke-stridande befolkningen, vilket kulminerade med det första och andra världskriget, utan att för den sakens skull sluta med dessa. I socialismens, konservatismens eller demokratiska nationers namn och genom krig har staterna expanderat sina territorium till en storlek som får det Romerska Imperiet att framstå som obetydligt, och har faktiskt förintat eller dragit in under utländskt styre ett flertal kulturellt annorlunda nationer.[46]

Men inte bara extern expansion av statens kraft förs fram av den nationalistiska ideologin. Krig som naturlig följd av nationalism är också medlet för att stärka statens interna förmåga att använda sig av exploatering och expropriering. Varje krig är också en intern krissuation och en kris kräver och verkar rättfärdiga en acceptans av statens ökade kontroll över sin befolkning. En sådan ökad kontroll erhållen genom skapandet av kriser är minskad under fredstider, men det sjunker aldrig tillbaka till dess nivåer innan kriget. Snarare så är varje avslutat krig (och enbart framgångsrika regeringar kan överleva) använt av staten och dess intellektuella för att framhärda i idén om att det var enbart tack vare den nationalistiska uppoffringen och ökade statlig kraft som de “utländska fienderna” kunde krossas och den egna nationalstaten kunde räddas, och att detta framgångsrika recept måste förbli för att kunna förbereda inför nästa krig. Styrda av den nationalism som precis visat sig dominant avslutas varje krig med ett nytt rekord för statliga kontroller i fredstider och därmed förstärks statens apetit efter att åstadkomma nästa framgångsrika internationella kris. [47]

Varje ny period av fred innebär en högre nivå av statliga intrång jämfört med den föregående: internt i form av ökade begränsningar av valen som ägarna av privat egendom har att göra med sin egendom och externt gällande utländska relationer i formen av högre handelshinder och av ökade restriktioner på befolkningsflyttningar (särskilt av emigration och immigration). Inte minst för att det är grundat på diskriminering gentemot utlänningar och utrikeshandel ökar varje sådan fred risken för nästa internationella konflikt, eller trycker regeringarna till att förhandla fram -bi eller multilaterla internationella överenskommelserna med syfte att bilda karteller där de respekterar varandras makt i syfte att tillsammans exploatera och expropriera varandras befolkningar.[48]

Slutligen görs den fjärde nödvändig av de tidigare tre, och återigen som en konsekvens av den ständiga konkurrensprocessen mellan stater, kriser och krig. Det är mindre en av statens egna konstruktioner än omfördelning, distribuering och krig – precis som det inte är dess egna vilja att det finns internationell statlig konkurrens alls. Snarare, med en modemässig hayekiansk terminologi,  är det den oavsiktliga konsekvensen av faktumet att alla fram till en stat dominerar över världen (vilket självklart är varje stats dröm!)   att existensen av andra stater utgör en skarp begränsning av varje stats storlek och struktur.

Oavsett om den är avsiktlig eller oavsiktlig måste man vara medveten om denna strukturella uppbyggnad om man vill förstå utvecklingen som har lett till dagens etatistiska värld. Det är enbart genom att notera denna uppbyggnad som frågan om varför det är just beskattningsstaten som har erhållit världsdominans kan besvaras.

Det är enkelt att förklara hur  västra Europa och Nordamerika genom rad nationalistiska krig under 1800- och 1900talet  kunde dominera resten av världen och forma denna värld. Oaktat den kulturella relativismens nuvarande uppgång så är skälet att dessa stater var framväxta ur samhällen med en överlägsen intellektuell tradition – den västerländska rationalismen – vilka var präglade av idéer om individuell frihet och privat egendom, och att denna tradition hade lagt grunden för bildandet av ett ekonomiskt välstånd som var betydligt högre än någon annanstans. Eftersom att de som parasiter sög ut detta välstånd är det inte alls förvånande att dessa stater sen hade möjligheten att besegra alla andra.

Det är också självklart varför med ett anmärkningsvärt undantag av ett flertal stillahavsländer som de flesta av dessa besegrade och omformade icke-västerländska stater fortfarande har misslyckats med att förbättra sin internationella ställning eller ens vara i närheten av de västerländska nationalstaterna, och särskilt ha misslyckats att göra så efter att ha fått politisk självständighet från den västerländska imperialismen. Utan någon inhemsk tradition av idéer som rationalism eller liberalism att tala om har sådana stater känt sig nödgade att anamma eller härma de “segrande” ideologierna socialism, konservatism, demokrati och nationalism, de ideologier som ländernas intellektuella elit mött nästan enbart under deras studier på universitet såsom Oxford och Cambridge, London, Paris, Berlin, Harvard och Columbia. I själva fallet har en brygd av sådana etatistideologier obegränsad av en stark privat egendomstradition lett till ekonomisk katastrof och det faktumet stänger en ute från en maktposition i den internationella politiken.

Men vad – och svaret på denna fråga är lite mindre uppenbar – händer om de västerländska staterna slåss mot varandra? Vad avgör framgången i denna konflikt, och vad avgör vem som förlorar?

Självfallet kan inte omfördelning, demokrati och nationalism räknas upp här igen, eftersom alla stater antagligen har anammat sådan politik för skaffa sig en stark inhemsk makt och förbereda sig för internationella konflikter. Istället är det på samma sätt som en relativt starkare privat egendomstradition som är ansvarig för att dessa stater dominerar den icke-västliga världen, är det därför, ceteris paribus, som en relativt mer liberal politik är anledningen till deras framgång i det långa loppet i kampen om överlevnand bland andra västerländska stater. Bland dem är det de stater som har förändrat sin omfördelande politik för att minska vikten av konservativa ekonomiska regleringar jämfört med den mer socialistiskt inriktad beskattningspolitiken som tenderar att vinna mot sina motståndare i den internationella politiken.

Regleringar genom vilka staten antingen förbjuder eller förhindrar vissa utbyten mellan två eller fler privatpersoner såväl som beskattning är kränkningar av privat egendomsrätt. Genom att bedriva en sådan typ av omfördelningspolitik ökar statens represenanter sin egen inkomst på bekostnad av en inkomstminskning hos någon annan. Men utan att alls vara mindre skadlig för produktionen har regleringar den särskilda egenskapen att de kräver statens kontroll över de ekonomiska resurserna i syfte att kunna bedrivas utan att samtidigt öka statens tillgångar. Rent praktiskt innebär detta att regleringar kräver statens kontroll över och möjlighet att spendera skatter, men att regleringar inte ger någon monetär inkomst till staten utan bara den tillfredsställelse som ren makt ger (som när A, utan att tjäna någonting på det, förbjuder B och C att genomföra ett utbyte båda tjänar på).

Å andra sidan ökar beskattning och omfördelning av beskattningsintäkterna i enlighet med “från Peter till Paul”-principen de ekonomiska resurserna som staten kontrollerar iallafall genom att öka dess handlingskraft även om omfördeningen inte skapar någon annan nytta (annat än genom Paularnas ökade uppskattning) än den av att kontrollera vissa ekonomiska resurser och kunna spendera dem i enlighet med ens egna önskemål.

Det är tydligt att internationella konflikter och krig kräver ekonomiska medel och ännu mer resurser desto oftare och längre sådana händelser är. I själva verket är det de stater som kontrollerar mer ekonomiska resurser som kan läggas på krig som ceteris paribus kommer att segra.

Eftersom, att en politik som präglas av beskattning, och att beskattning utan regleringar ger ett högre monetärt avkastning till staten än en politik som präglas av reglering, och än beskattning med regleringar, måste stater sakta men säkert röra sig mot en avreglerad och beskattningsintensiv ekonomi jämfört med andra stater för att undvika internationell förlust.

Det är detta relativa övertag i den internationella politiken som beskattningsstaten har över regleringsstaten som också förklarar varför USA är världens största imperium [51]. Det förklarar också varför sådana stater med mycket regleringar såsom Nazityskland och Fascistitalien förlorade, varför Sovietunionen och dess allierade var så svaga jämfört med NATO-alliansen och varför Reaganregeringens ekonomiska avregleringar skett samtidigt som en ökad imperialistisk aggression, vilket även skett om än i en något mindre grad för Thatcherregeringen.

Detta sammanfattar min praxeologiskt understödda sociologiska analys av framväxandet av den statliga världen och särskilt uppkomsten av den moderna beskattningsstaten. Utifrån en sådan förståelse vill jag nu avsluta med några kommentar om hur det är möjligt att överkomma beskattningsstaten.

Den kan inte bekämpas med hjäp av en enkel bojkott, vilket ett privat företag kan, eftersom en institution hängiven till att expropriera och exploatera inte bryr sig om protesten som en bojkott utgör. Den kan inte heller slås ner av att man motsätter dess aggression med ett våldsamt försvar eftersom att statens aggression har ett stöd i den allmänna opinionen. Således kan den enbart besegras av en förändring i den allmänna opinionen.

Den privata egendomens etik – idén att privat egendom är en moraliskt rättfärdigad institution och det enda sättet för att skapa ekonomiskt välstånd, och betraktandet av staten som en parasitär institution som förstör välståndsbildandet – måste väckas och måste återigen inspirera människors sinnen och hjärtan. Med de växande ideologierna nationalism, demokrati och antingen socialistisk eller konservatism omfördelning så kan detta ibland verka hopplöst. Men idéer har förändrats förr och kan förändras i framtiden. I själva verket kan idéer ändras helt plötsligt. Dessutom har idén om privat egendom en stor fördel: Den och enbart den är en naturlig reflektion av människans natur som en rationell varelse. [53]

 

Fotnoter

[16] Denna distinktion mellan ekonomi och historia eller sociologi innebär inte att ekonomi inte är av någon betydelse för dessa ämne. I själva verket är ekonomin av högsta vikt för alla andra samhällsvetenskaper. Men det motsatta är ej fallet då ekonomi kan utvecklas och framföras utan historisk eller sociologisk kunskap. Den enda konsekvensen av att göra detta är att ekonomi antagligen inte skulle vara särskilt intressant, eftersom det skulle formuleras utan betraktelser av verkliga exempel eller tillfällen av praktiserandet (som om man har skrivit en ekonomisk analys av beskattning även om det hade inte funnits något historiskt exempel med beskattning), eftersom att det skulle avhandla vad som omöjligen kan hända i den verkliga världen, eller vad som skulle kunna hända om vissa villkor var uppfyllda. Således är varje historisk och sociologisk förklaring logiskt begränsad av lagarna som ekonomisk teori har utfärdat, och varje påstående av en historiker eller en sociolog som går emot dessa lagar måste behandlas som fullständigt förvirrat. Om relationen mellan ekonomisk teori och historia läs även Ludwig von Mises Theory and History Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1985); Hans-Hermann Hoppe, Praxeology and Economic Science (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1988).

[17] Läs om detta också Franz Oppenheimer, The State (New York: Vanguard Press, 1914) särsk. s. 24–27; Rothbard, Power and Market, kap. 2; Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, kap. 2.

[18] För teorin om att staten skulle ha utvecklats på detta vis läs – utöver verken angivna i fotnot 17 – särskilt Herbert Spencer, Social Statics (New York: Schalkenbach Foundation, 1970); Auberon Herbert, The Right and Wrong of Compulsion by the State (Indianapolis: Liberty Fund, 1978); Albert J. Nock, Our Enemy, the State (Tampa, Fla.: Hallberg Publishing, 1983); Murray N. Rothbard,For a New Liberty (New York: Macmillan, 1978); idem, The Ethics of Liberty (Atlantic Highlands, N.J.: Humanities Press, 1982); Hans-Hermann Hoppe, Eigentum, Anarchie und Staat (Opladen: Westdeutscher Verlag, 1987); Anthony de Jasay, The State (Oxford: Blackwell, 1985).

[19] Denna för public choice-skolan centrala idé har uttryckts av deras mest framträdande representanter på följande sätt:

Både ekonomiska relationer och politiska relationer är uttryck för samarbete mellan två eller fler individer. Marknaden och staten är båda verktyg genom vilket samarbete organiseras och möjliggörs. Människor samarbetar  genom utbytet av varor och tjänster vilket organiseras på marknader, och sådant samarbete innebär att båda parter drar nytta av utbytet. Individen går med på ett utbyte vilket gynnar honom genom att erbjuda någon produkt eller tjänst som direkt gynnar den andra individen som deltar i utbytet. I grunden är politiskt eller kollektivt handlande med en individualistisk syn på staten ungefär samma sak. Två eller fler individer finner att det gynnar båda parter att slå sig samman för att åstadkomma vissa saker. På ett väldigt verkligt sätt “utbyter” de och dedikerar resurser åt skapandet av något som är bra för hela samhället. (James M. Buchanan och Gordon Tullock, The Calculus of Consent [Ann Arbor: University of Michigan Press], s. 192)

Det mest imponerande med den “nya teorin om politik” är att någon tar den på allvar. Detta säger Joseph A. Schumpeter om sådana åsikter:

Teorin som likställer skatter med klubbavgifter eller betalningen för en doktor visar bara hur långt denna del av samhällsvetenskapen är från det vetenskapliga tänkandet. (Capitalism, Socialism and Democracy [New York: Harper, 1942], s. 198)

H.L Mencken har detta att säga om en tes som påminner om Buchanans och Tullocks:

Den vanlige människan, oavsett hans andra brister, ser iallafall tydligt att regeringen är någonting som befinner sig utanför hans värld och är utomstående de människor han träffar i vardagen. Den är en separat, självständig och ofta fientlig kraft, enbart delvis under hans kontroll, och med kapaciteten att tillfoga honom stor skada. Det är ett faktum utan betydelse att stöld från staten överallt betraktas som ett brott mindre allvarligt än stölden från en individ eller ettt företag? När en vanlig medborgare rånas berövas en hederlig människa frukterna av sitt arbete; när staten rånas är det värsta som händer att vissa lyxlirare nu har mindre pengar än de hade förut. Påståendet att de har förtjänat de där pengarna avfärdas: För de flesta rimliga människor skulle det verka galet. De är bara filurer som tack vare det sätt lagen skrivits på har en något tveksam rätt till förtjänsterna av vanliga medborgares arbete. När denna andel minskas av privat verksamhet är detta företag inte mindre lovvärt än det andra.

[20] Läs om detta även Murray N. Rothbard, ”The Anatomy of the State” i idem, Egalitarianism as a Revolt Against Nature and Other Essays (Washington, D.C.: Libertarian Review Press, 1974), särskilt s. 37–42.

[21] Det kan tänkas att staten skulle kunna åstadkomma något sådant bara genom att öka sin vapenkraft: genom att hota med atombomber, istället för med pistoler och gevär, så att säga.  Men eftersom man rent realistiskt måste anta att den teknologiska kunskapen om denna förbättrade arsenal knappast kan hemlighållas, särskilt om vapnet används, och således innebär statens förstärkta instrument för att sprida skräck får offren nya medel för att försvara sig själva. Således måste såna handlingar uteslutas som en förklaring av det som måste förklaras.

[22] Titta bara på det alltför stora antal stater som går så långt att de skjuter ner alla som har begått ett brott inget annat än att man försökt lämna ett område och flytta till ett annat!

[23] Om den täta kopplingen mellan staten och krig läs den viktiga studien av Ekkehart Krippendorff Staat und Krieg (Frankfurt/M.: Suhrkamp, 1985); och Charles Tilly, ”War Making and State Making as Organized Crime” i Peter Evans et al., red., Bringing the State Back In (Cambridge: Cambridge University Press, 1985).

[24] Denna insikt (vilket motbevisar allt prat om att anarkism är omöjligt för att intrastatliga relationer är de facto ett fall av politisk anarki) har förklarats i en väldigt viktig artikel av Alfred G. Cuzán, ”Do We Ever Really Get Out of Anarchy,” Journal of Libertarian Studies 3, nummer. 2 (1979).

Varhelst världsliga stater etableras eller existerar förbjuds anarki för alla samhällets medlemmar, vilka vanligtvis benämns som undersåtar eller medborgare. De kan inte längre samverka med varandra på sina egna villkor… Istället måste alla samhällets medlemmar acceptera en extern tredje part – en stat – inkluderad i all samverkan, en tredjepart med makten att framtvinga sina beslut och straffa dem som inte följer dessa… En sådan tredjepartsorganisering av samhället är icke-existerande mellan de som innehar en statsmakt. Med andra ord finns det ingen tredje part för att konstruera och upprätthålla en lag emellan de individer som utgör själva tredje parten. Härskarna förblir i ett anarkiskt tillstånd gentemot varandra. De avgör konflikter mellan de själva, utan att behöva en regim (dvs en enhet utanför de själva). Anarki råder fortfarande. Men utan regimer råder naturlig- eller marknadsanarki, medan det nu råder en politisk anarki, en anarki inom makten.

[25] En av de tidiga försvararna av denna idé är David Hume. I hans verk “Of The First Principles of Government” skriver han:

INGET är mer överraskade för de som studerar mänsklig interaktion med ett filosofiskt öga än med vilken lätthet de många styrs av de få; och den implicita underkastelsen med vilken människor överger sina egna känslor och intressen till de styrande. När vi undersöker med vilket medel detta under skapas finner vi att STYRKAN alltid är på de styrdas sida och att de styrande bara förlitar sig på åsikter. Det är därför enbart på idéer som regimer vilar och denna princip gäller även för de mest förtryckande regimerna, såväl som de mer fria och mest populära. En egyptisk sultan eller en romersk kejsare kan piska sina undersåtar hårt mot deras vilja och lust: Men han måste iallafall ha lett sina mameluker, eller prateorianer, med hjälp av deras åsikter. (Essays, Moral, Political and Literary [Oxford: Oxford University Press, 1971], s. 19)

[26] Läs om följande också Murray N. Rothbard  ”Left and Right: The Prospects for Liberty” i idem, Egalitarianism as a Revolt Against Nature and Other Essays.

[27] Vikten av internationell anarki för eroderandet av feodalism och kapitalismens framväxt har på ett korrekt sätt betonas av Jean Baechler i The Origins of Capitalism (New York: St. Martin’s Press 1976), särskilt kap. 7. Han skriver: “Den konstanta expansionen av marknaden, både i sitt omfång och i sin intensitet, var orsakat av frånvaron av en politisk ordning som sträckte sig över hela Västeuropa.” (s. 73) “Kapitalismens framväxt har sitt ursprung och sitt raison d’etre i politisk anarki…. Kollektivism och statshushållning fungerar bara i läroböcker.” (s. 77)

All makt tenderar att bli absolut. Om den inte är det är det för att någon begränsning existerar … dessa som befinner sig högst upp på täppan och har makt har obehämmat försökt eliminera dessa begränsningar. De har aldrig lyckats och detta av en anledning som för mig också verkar knyten till det internationella systemet: En begränsning av möjligheten att agera externt och det konstanta hotet som utgörs av en utländsk attack (de två  viktiga dragen i ett multipolärt system) innebär att makt också är begränsat internt och måste luta sig emot självständiga centrum för beslutsfattande och enbart kan använda sig av dem då och då. (s. 78)

[28] Det utmärkande draget för den moderna naturrättstraditionen (företrädd av tänkare såsom Sankt Thomas av Aquino, Luis de Molina, Francisco Suarez, och de sena 1500-tals spanska skolastiker, och protestanten Hugo Grotius) var dess hängivenhet till rationalismen: dess idé om universellt, absoluta och ofrånkomliga principer för mänskligt beteende som – helt oberoende av teologiska trossatser – upptäcks genom och grundas helt i förnuftet. “Människan”, skriver Frederick C. Cpleston [Aquinas (London: Penguin Boooks, 1955), s. 213-14]

“kan inte läsa som om den innehade Guds sinne … men han kan betrakta de nödvändiga tendenserna och behovet för hans natur, och genom att reflektera över dem kan han nå kunskap om den naturliga moralrätten… Varje man har … förnuftets ljus med vilken han kan reflektera … och kungöra för sig själv naturrätten, vilket är samlingen av nedskrivna satser funna med korrekta resonemang rörande det goda som ska eftersträvas och det onda som skall fördömas.”

Om ursprunget och utvecklingen av naturrättsdoktrinen och dess idé om rättvisa och egendom (inklusive alla etatistiska misslyckanden och snedsteg av de tidigare nämnda hjältarna) läs Richard Tuck, Natural Right Theories (Cambridge: Cambridge University Press, 1979); om det revolutionära i idén om en naturrätt läs Lord (John) Acton, Essays on Freedom and Power (Glencoe, Ill.: Free Press. 1948); för en enastående samtida naturrätts filosof läs Henry Veatch, Human Rights (Baton Rouge: Louisiana State University Press, 1985).

[29] Om framväxten av städer läs C.M. Cipolla, Before the Industrial Revolution: European Society and Economy 1000-17000 (New York: Norton, 1980), kap. 4 Europa år 1000, skriver Cipolla,

var fattigt och primitivt … utgjort av ett flertal sifferlösa lantliga mikrosamhällen – utgjort av små gårdar. Samhället dominerades en anda som präglades av uppgivenhet, paranoia och räddsla riktad mot världen utanför…. Konsten, bildniningen, handeln, produktionen och arbetsdelning var begränsad till en minimal nivå. Bruket av pengar hade nästan försvunnit helt. Befolkningen var liten, produktionen likaså och fattigdomen extrem. De rådande idéerna speglade ett brutalt och vidskepligt samhälle – att slåss och plundra var de enda respekterande sysselsättnigarna…. I denna deprimerade och deprimerande värld utgjorde de städer som växte fram mellan det tionde och trettonde århundrade ett nytt element som förändrade världshistorien. (s. 144)

Möjligheten till den urbana stadens framväxt kom från en massiv migration. (s. 145)

Staden var för Europas folk från elvahundratalet till trettonhundratalet vad USA var för européer under nittonhundratalet. Staden var deras gränsområde, en ny och dynamisk värld där människor kände att de kunde kapa sina band med ett jobbigt förflutet, där människor hoppades att de kunde finna ekonomisk och social framgångar, där skrumpna traditionella institutioner och diskriminering inte längre räknades och där initiativ, mod och industrikraft belönades. I den feodala världen existerade vanligtvis ett verikalt arrangemang, där relationerna mellan män bestämdes av ort och tjänst; investitur och lydnad; herre, vassal och tjänare. I städerna växte ett horisontellt arrangemang fram som karaktäriserades av samarbete mellan likar.

Läs också Henri Pirenne, Medieval Cities (Princeton, N.J.: Princeton University Press, 1952), kap. 5; Michael Tigar och Madeleine Levy, Law and the Rise of Capitalism (New York: Monthly Review Press, 1977).

[30] Läs om detta också Carolyn Webber och Aaron Wildavsky, A History of Taxation and Expenditure in the Western World (New York: Simon and Schuster, 1986), s. 235–41; Pirenne, Medieval Cities, s. 179–80, s. 227f.

[31] Läs den enastående försvararen av denna tradition Jock Locke, Two Treatises of Government, red. Peter Laslett (Cambridge: Cambridge University Press, 1960).

Varje man har en egendom i sin egen kropp. Detta har ingen något anspråk på förutom han själv. Arbetet som hans kropp och händer producerat kan vi säga är rättmätligen hans. Vad han sedan tar bort från naturtillståndet och sedan återlämnar, har han blandat sitt arbete med, och knytit det till någonting som varit hans, och har därmed gjort det till sin egendom. Det vare av att han förflyttat det från det allmänt tillgängliga stadium som naturen försatt det i och det har genom hans arbete annekterats att det nu inte längre tillhör alla människor. Eftersom att detta arbete ofrånkomligen tillhör arbetaren kan ingen människa förutom han själv äga rätten till vad som förenats.

Läs också Ernest K. Bramsted and K.J. Melhuish, eds., Western Liberalism (London: Longman, 1978).

[32] Läs om utvecklingen av ekonomisk teori Marjorie Grice- Hutchinson, The School of Salamanca: Readings in Spanish Monetary History (Oxford: Clarendon Press, 1952); Raymond de Roover, Business, Banking, and Economic Thought (Chicago: University of Chicago Press, 1974); Murray N. Rothbard, ”New Light on the Prehistory of the Austrian School” in Edwin Dolan, red., The Foundations of Modern Austrian Economics (Kansas City: Sheed and Ward, 1976); om de enastående bidragen särskilt från Richard Cantillon och A.R.J. Turgot, läs Journal of Libertarian Studies 7, no. 2 (1985) (vilket är ägnat åt att studera Cantillons arbete) och Murray N. Rothbard, The Brilliance of Turgot (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, Occasional Paper Series, 1986); läs också Joseph A. Schumpeter, A History of Economic Analysis (New York: Oxford University Press, 1954).

[33] Om den industriella revolutionen och feltolkningar av den ortodoxa (läroboks) historieskrivningen läs F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1963).

[34] I själva verket var det så att trots liberalismens nedgång överlevde den optimism som den hade skapat fram till nittohundratalet. Därför kunde John Maynard Keynes skriva i The Economic Consequences of the Peace (London: Macmillan, 1919):

Vilken utomordentligt märklig episod i människans ekonomiska utveckling den tidsålder var, som tog slut i augusti 1914! Det är en sanning att större delen av befolkningen arbetade hårt och levde på en låg standard i fråga om bekvämlighet, men ändå var de av allt att döma skäligen till freds med sin lott. Men det var möjligt för varje människa med en förmåga eller en karaktär, som i någon mån höjde sig över medelmåttan, att slippa ut och komma in i medel eller överklasserna, för vilka livet till ringa kostnad och med ett minimum av besvär hade att bjuda bekvämlighet, trevnad och behag, som övergick vad de rikaste och mäktigaste monarker i forna tider kunde skaffa sig…  Men, och det är det viktigaste av allt, han betraktade detta sakernas tillstånd såsom normalt, säkert och bestående, såvida det icke ändrades genom nya förbättringar, och varje avvikelse från det såsom abnorm, skandalös och någonting, som borde undvikas. Planer och politik rörande militarism och imperalism, rörande ras- och kulturrivalskap, monopol, restriktioner och utestängningar, vilka skulle komma att spela ormens roll i detta paradis, voro föga mer än förströelseläsning i hans dagliga tidning och tycktes nästan icke alls utöva något inflytande på det vanliga förloppet av det sociala och ekonomiska livet, vars internationalisering i praktiken var nästan fullständig.  [S. 6-7 i London:Macmillan 1919, s. 15-16 i den svenska översättningen Fredens ekonomiska följder. Detta stycke är kopierat från den översättningen med några få ändringar]

[35] Robert Higgs porträtterar Amerika under 1800-talet på följande sätt (Crisis and Leviathan [New York: Oxford University Press, 1987]):

Det fanns en tid för väldigt länge sedan när den vanlige Amerikanen kunde hålla på med sina vardagliga sysslor knappt utan att vara påmind om staten – särskilt den federala. Som en lantbrukare, handelsman eller anställd i en fabrik kunde han bestämma vad, hur, när och var han skulle producera och sälja sina varor, begränsad av intet mycket mer än marknadskrafter. Tänk bara på det: inga jordbrukssubventioner, prisstöd, arealkontroller, ingen Federal Trade Commission; ingen konkurrenslagstiftning, ingen Interstate Commerce Commission. Som arbetsgivare, arbetstagare, konsument, investerare, utlånare, lånare, student eller lärare kunde han verka helt efter egen förmåga. Tänk bara: ingen National Labor Relations Board; inget federalt “konsumentskydd”, ingen Securities and Exchange Commission; ingen Equal Employment Opportunity Commision, inget Department of Health and Human Services. Frånvaron av en centralbank som kunde trycka nationella papperspengar gjorde att människor använde sig av guldmynt för att göra inköp. Det fanns inga allmänna konsumtionskatter, inga sociala avgifter och inga inkomstskatter. Även om staten var lika korrupt då som nu – kanske ännu mer – hade de betydligt mindre att vara korrupt med.  Privata medborgare spenderade ungefär femton gånger mer än alla sorters regeringsnivåer kombinerat. (d. IX)

[36] Om följande läs särskilt A. V. Dicey,  Lectures on the Relation Between Law and Public Opinion in England (New Brunswick, N.J.: Transaction Books, 1981); Elie Halevy, A History of the English People in the 19th Century, 2 vols. (London: Benn, 1961); W.H. Greenleaf, The British Political Tradition, 3 vols. (London: Methuen, 1983–87); Arthur E. Ekirch, The Decline of American Liberalism (New York: Atheneum, 1976); Higgs, Crisis and Leviathan.

[37] Om etatismens framväxt sedan första världskriget läs Paul Johnson, Modern Times: The World from the Twenties to the Eighties (New York: Harper and Row, 1983).

[38] Om kopplingen mellan staten och utbildningen läs Murray N. Rothbard, Education, Free and Compulsory: The Individual’s Education (Wichita, Kans.: Center for Independent Education, 1972).

[39] Om kopplingen mellan staten och de intellektuella läs Julien Benda, The Treason of the Intellectuals (New York: Norton, 1969).

[40] Om följande läs särskilt Hoppe, Eigentum, Anarchie, und Staat, kap. 1, 5; idem, A Theory of Socialism and Capitalism, kap. 8.

[41] Om denna utveckling läs see Webber and Wildavsky, A History of Taxation and Expenditure in the Western World, s. 588f, om omfördelning i allmänhet läs också de Jasay, The state, kap. 4.

[42] Om denna utveckling läs Reinhard Bendix, Kings or People (Berkeley: University of California Press, 1978).

[43] För en psykologisk analys av demokrati läs  Gaetano Mosca, The Ruling Class (New York: McGraw Hill, 1939); H.L. Mencken, Notes on Democracy (New York: Knopf, 1926). Om den återkommande tendensen att demokratiskt styre degenererar till oligarkiskt styre läs Robert Michels, Zur Soziologie des Parteiwesens (Stuttgart: Kroener, 1957).

[44] Bertrand de Jouvenel, On Power (New York: Viking Press, 1949), s. 9–10.

[45] Om nationalism, imperalism och kolonialism och att de är oförenliga med klassisk liberalism – läs Ludwig von Mises, Liberalism (San Francisco: Cobden Press, 1985); idem, Nation, State and Economy(New York: New York University Press, l983); Joseph A. Schumpeter, Imperialism and Social Classes(New York: World Publishing, 1955); Lance E. Davis and Robert A. Huttenback, Mammon and the Pursuit of Empire: The Political Economy of British Imperialism 1860 – 1912 (Cambridge: Cambridge University Press, 1986).

[46] Läs Krippendorff,  Staat und Krieg; Johnson, Modern Times.

[47] Denna process är det centrala studieföremålet i Higgs, Crisis and Leviathan.

[50] Om reglering och beskattning som olika typer av aggression mot privat egendomsrätt och den ekonomiska och sociologiska grunden för detta läs Rothbard, Power and Market; Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism.

[51] Om den imperialistiska utrikespolitiken, särskilt den amerikanska, läs Krippendorff, Staat und Krieg, kap. III, s. 1; och Rothbard, For a New Liberty, kap. 14.

Läs om detta också Etienne de la Boétie, The Politics of Obedience: The Discourse of Voluntary Servitude, red. Murray N. Rothbard (New York: Free Life Editions, 1975).

[52] Bestäm dig för att inte lyda mer, och du kommer med ens att vara befriad. Jag begär inte att du ska sätta dina händer mot tyrannen för att omkullkasta honom, utan enbart att du inte stödjer honom; då kommer du att skåda hur han, likt en stor koloss vars piedestal dragits iväg, faller av sin egen vikt och krossas till tusen bitar. (pp. 52–53)

[53] Om det aprioristiska rationella av en privat egendomsetik läs Hans-Hermann Hoppe, ”From the Economics of Laissez Faire to the Ethics of Libertarianism,” i Walter Block och Llewellyn H. Rockwell, Jr., red., Man, Economy, and Liberty: Essays in Honor of Murray N. Rothbard(Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1988); idem, ”The Justice of Economic Efficiency,” Austrian Economics Newsletter (Winter, 1988); infra kap. 8 och 9.

—————————

Artikeln är andra delen av Hans-Hermann Hoppes artikel ”The Economics and Sociology of Taxation” och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *