En ekonomisk analys av beskattning

Inledningsvis vill jag förklara de generella ekonomiska effekterna av beskattning. Detta kommer att utgöra en praxeologisk analys av beskattning och kommer därför inte att säga särskilt mycket mer än vad som redan har sagts av andra ekonomer.

Att säga att det inte finns mycket nytt att tillägga vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av beskattning är inte att säga att det man kan säga inte är nytt för många. I själva verket skulle jag vilja påstå, efter att ha gått igenom ett flertal vanliga ekonomiska läroböcker, att det jag har att säga är nytt för de flesta av dagens ekonomer och ekonomistudenter. Såvida dessa böcker ens avhandlar de ekonomiska effekterna av beskattning alls, utöver en rent deskriptiv presentation av olika skatter och deras historiska utveckling, så är de nästan helt tysta om vad helhetseffekterna av beskattning är. Dessutom, vad de sedan säger i deras diskussion om vad olika skatter har för ekonomiska effekter är helt fel.

Detta representerar hur som helst bara en process av intellektuellt förfall. Så tidigt som för 150 år sedan hade nästan allting som borde förstås idag om beskattningens ekonomiska följder redan på ett korrekt och övertygande sätt presenterats av en såpass inflytelserik person i den ekonomiska vetenskapens historia som Jean Baptiste Say i hans Treatise on Political Economy.

I motsats till dagens läroboksförfattare, som placerar avsnitten om beskattningens effekter på någon godtycklig plats i deras böcker, placerar Say redan från början korrekt fenomenet under den generella rubriken “Of the Consumption of Wealth.”

Han identifierar sedan klanderfritt beskattning som en attack på och en bestraffning av förvärvet och produktionen av egendom, vilket naturligt leder till en minskning av välståndet förkroppsligat i denna egendom och till en generell sänkning av levnadsstandarden.
Say noterar:
Det är löjeväckande och absurt att låtsas att beskattning skulle bidra till ett lands välstånd, genom att göra anspråk på en del av den nationella produktionen, och berika landet, genom att konsumera en del av dess välstånd. [2]

Beskattning är överföringen av en del av den nationella produktionen från individer till regeringen, för att finansiera offentlig konsumtion eller offentliga utgifter. Oavsett om det kallas skatt, bidrag, plikt, avgift, hjälp, subvention, anslag eller gåva så är det praktiskt sett en börda lagd på dessa individer, av den för tillfället styrande regimen, för att kunna tillgodose den konsumtion de finner rimlig för att tillfredsställa deras behov; kortfattat, en skatt.
Eftersom en sådan basal insikt tycks ha gått förlorad, eller i alla fall inte verkar självklar länge, låt mig som min första uppgift framställa ett praxeologiskt försvar och en förklaring av Says huvudsakliga argument och dess korrekthet, och genom att göra så avfärda några vanliga “motargument” som påstås visa att beskattning inte alls stör skapandet av egendom och välstånd. Utifrån denna insikt kommer jag sedan visa det fundamentala logiska felslutet i den vanliga lärobokens analys av skatteincidens.

Att beskattning — främst och framförallt — är och måste förstås som ett medel för förstörelsen av egendom och välståndsskapande följer från en enkel logisk analys av betydelsen av beskattning.

Beskattning är en påtvingad, ickekontraktsmässig överföring av en bestämd fysisk tillgång (nu för tiden vanligtvis, men inte enbart, pengar), och värdet förkroppsligat i dem, från en individ eller grupp av individer som ursprungligen ägde tillgångarna och kunde ha inhämtat inkomster från att hålla dem ytterligare en tid, till en annan, som nu äger dem och inhämtar inkomst från att göra det. Hur hamnade dessa tillgångar i händerna på deras första ägare?
Om vi utesluter att detta var till följd av en tidigare beskattning, och beaktar att enbart de tillgångar som kan beskattas är de som inte konsumerats eller vars värde inte har tömts genom konsumtion (en beskattningsman för inte bort en annan mans skräp utan snarare hans fortfarande värdefulla tillgångar!), så kvarstår enbart tre alternativ: De kommer till ens ägo antingen genom att någon såg dessa av naturen givna varor som knappa och aktivt gjorde dem till sina innan någon annan hade det: genom att ha producerat dem med hjälp av ens arbete och de tidigare anslagna resurserna; eller genom en frivillig kontraktsgrundad överenskommelse från en förvärvare eller producent.

Enbart genom dessa typer av aktiviteter är det möjligt att förvärva och öka värdefulla — och därför beskattningsbara — tillgångar. Ett ursprungligt förvärv förvandlar någonting som någon tidigare hade betraktat som en möjlig inkomstkälla till en vara som skapar inkomst; produktion är till sin natur syftad till förändringen av en mindre värderad tillgång till en mer värderad sådan; och varje kontraktsbaserat utbyte rör förändringen och förflyttningen av specifika tillgångar från de som värderar dem mindre till de som värderar dem mer.

Från detta följer det att varje form av beskattning innebär en minskning av inkomsten en person kan förvänta sig från det ursprungliga förvärvet, från produktionen eller från det frivilliga utbytet. Eftersom dessa aktiviteter kräver nyttjandet av knappa resurser — iallafall ens tid och ens kropp — vilka hade kunnat användas för konsumtion och/eller fritid, så ökar alternativkostnaden av dem. Den marginella nyttan av att förvärva, producera och nå kontraktsmässiga överenskommelser minskar och den marginella nyttan av att ägna sig åt konsumtion och fritid ökar. Således kommer det finnas en tendens till att byta från de förra handlingarna till de senare.[4]

Därför, genom att med tvång överföra värdefulla, men inte än konsumerade tillgångar från deras producenter (i det vidare begreppet som inkluderar de som förvärvat och handlat) till de människor som inte har producerat dem, kommer beskattning att minska producenternas nuvarande inkomst och den nuvarande möjliga nivån av konsumtion. Dessutom minskar det de nuvarande incitamenten för framtida produktion av värdefulla tillgångar och genom det sänker det också framtida inkomster och den framtida nivån av konsumtion.

Beskattning är inte bara en bestraffning av konsumtion utan någon som helst effekt på de produktiva krafterna; det är också en attack på produktionen som det enda medlet för att inbringa en och möjligtvis öka den framtida inkomsten och konsumtionen. Genom att reducera det nuvarande värdet förknippat med framtidsinriktade värdeproduktiva ansträngningar så ökar beskattningen den verkliga nivån på tidspreferensen, dvs den ursprungliga räntenivån och leder därmed till en förkortning av produktion- och underhållsperioden och utövar ett obevekligt inflytande som rör människosläktet mot en tillvaro där de lever från hand till mun. Öka bara beskattningen tillräckligt och du kommer att ha förminskat människan till nivån av barbariska och djuriska vildar.

Även om detta argument verkar vara rakt på sak så finns det ett flertal vanliga invändningar som brukar resas mot det. Från de ekonomer som felaktigt betraktar ekonomi som en empirisk vetenskap som inte utfärdar någonting annat än hypotetiska förklaringar som hela tiden behöver testas mot empirisk kunskap i syfte att kunna lagställas (jämförbart med praxisen inom naturvetenskapen), så hörs ofta följande argument: Rent empiriskt har man kunnat observera ett flertal gånger att en ökning av beskattningsnivån faktiskt skett samtidigt som en ökning (inte en sänkning) av BNP eller någon annan mätning av produktionen; och således måste ovanstående resonemang, även om det verkar troligt, betraktas som empiriskt inkorrekt. I själva verket finns det empirister som går ännu längre och hävdar att beskattning faktiskt ökar levnadsstandarden med stöd i att vissa länder som ursprungligen hade en lägre levnadsstandard och en låg beskattningsnivå nu kan åtnjutna ett mycket högre välstånd ackompanjerat av högre skatter.

Båda invändningar skjuter snett. Erfarenhet kan inte slå logik, och tolkningar av observatorisk erfarenhet som inte stämmer i enlighet med lagarna om logiska resonemang är inga avfärdande av dessa utan snarare tecknen på ett dunkelt sinne (eller skulle någon acceptera någons observatoriska erfarenhet av att ha sett en fågel som var röd och inte-röd över hela kroppen på samma gång som ett avfärdande av lagen om motsägelser istället för något som en idiot sagt?).

Vad gäller det starkare argumentet så är det inget annat än ett vackert exempel på det alltid så lockade post hoc propter hoc-feltänket. Från faktumet att de korrelerande händelserna av hög beskattning och välstånd observerades senare än de av låg beskattning och tillväxt härleds det att beskattning ökar välstånd. Men att resonera på detta sätt är ungefär lika övertygande som argumentet – med rätta hånat av Say – att eftersom man kan observera att rika konsumerar mer än fattiga så måste det vara så att det är deras konsumtion som gjort dem rika. [5] På samma sätt som det följer från innebörden av konsumtion att det är omöjligt att det är så och att det snarare är motsatsen som stämmer, att de rika inte är rika på grund av deras höga nivå av konsumtion utan för att de tidigare avstod från konsumtion och istället ägnade sig åt värdeproduktiva aktiviteter, så följer det från betydelsen av beskattning att mänsklighetens välstånd inte kan ha blomstrat på grund av högre nivåer av beskattning utan istället trots det.

Det svagare påståendet – att erfarenhet iallafall skulle motbevisa varje påstående om en relation mellan beskattning och produktivt utfall som av nödvändighet var negativ – stämmer inte heller. Det praxeologiska resonemanget presenterat ovan avfärdar inte alls vad empiristiska ekonomer felaktigen ser som ett förnekande. I denna tidigare diskussion drogs slutsatsen att effekten av beskattning är en relativ minskning av produktionen av värdefulla tillgångar – en minskning, jämfört med nivån av produktion om det inte hade funnits någon skatt eller om inte skattenivån hade höjts. Ingenting sades eller implicerades om den absoluta nivån av produktionen av värdefulla tillgångar.

I själva verket så är en total tillväxt i BNP, till exempel, inte bara något förenligt med vår tidigare praxeologiska analys, utan även något som kan ses som ett fullt rimligt fenomen om framsteg i produktionen är möjliga och faktiskt sker. Om det har möjliggjorts av teknologiska framsteg inom produktionen att producera en större mängd med samma ingångsvaror (i termer av kostnader), eller en fysiskt liknande vara med färre ingångsvaror, då är sammanträffandet av ökad beskattning och en ökad produktion allt annat än förvånande. Men detta förändrar inte på något vis sanningshalten i vad som har sagts om den fattigdom som följer av beskattning.
Med en given nivå av teknisk kunskap, även om den kan ändras över tid, och då beskattning är vad det är (en bestraffning av värdeproduktiva ansträngningar) måste nivån av det produktiva utfallet vara lägre än det som skulle ha åstadkommits med samma kunskapsnivå och samma eller lägre beskattning. Statistiska studier är helt irrelevanta för denna poäng; de kan varken bekräfta eller stärka den, och inte heller kan de användas för att försvaga den.

En annan teoretisk invändning som hyser en viss popularitet är att införandet eller en höjning av skatten leder till en sänkning av inkomsten från tillgången och att denna sänkning höjer marginalnyttan av tillgången i jämförelse med vad som skulle kunna fås från andra aktiviteter, och således istället för att sänka den, så ökar faktiskt beskattningen tendensen att ägna sig åt produktion. I det vanliga fallet vad gäller beskattning av pengatillgångar så innebär detta att man säger att beskattning minskar den monetära inkomsten vilket höjer marginalnyttan av pengar, och att detta i sin tur ökar incitamenten för att erhålla en monetär avkastning.
Detta argument, för att vara säker, är helt sant i sin egen utsträckning. Det är dock ett missförstånd att det på något sätt skulle kunna motbevisa den tes om välståndsminskningen jag har presenterat. För att börja från början så måste det förklaras att även om det var sant — vilket det ovanstående argumentet hävdar, vilket vi snart ska se är felaktigt — att en ökad beskattning inte leder till en lägre produktion av värdefulla tillgångar som blir producerade eftersom det leder till en proportionell ökning av arbetsnarkomanin, så är det så att de värdeproduktiva individernas inkomst har fallit. Även om de producerar till samma nivå som förut så kan de enbart göra så om de ökar sitt arbete mer än förut. Eftersom varje ytterligare arbetstimme implicerar en minskning av fritid eller konsumtion (fritid eller konsumtion som de annars kunde ha åtnjutit med samma mängd tillgångar), så måste deras levnadsstandard nu vara lägre.[6]

Det är nu tydligt varför antagandet om att beskattning kan undvika att påverka produktionen av värdefulla tillgångar och enbart drabba konsumtionen är fyllt av olika hål. Om beskattningen minskar ens inkomst (vilket inkluderar det som fås från nuvarande konsumtion och fritid), och givet den universella närvaron av tidspreferens, dvs. att mänskliga aktörer alltid föredrar varor i nutiden framför varor i framtiden (att de inte kan klara sig utan kontinuerlig konsumtion och kan ägna sig åt längre mer långväga produktionsmetoder enbart om ett tillskott i form av konsumtionsvaror har gjorts för den korresponderande vänteperioden), så följer det nödvändigtvis att en persons faktiska tidspreferensnivå måste ha höjts genom denna handling (den negativa nyttan förknippad med väntande måste ha ökat), och att han kommer att vara tvungen att korta produktionsprocessens längd jämfört med vad han annars skulle ha gjort.

Om beskattningen varit lägre eller inte alls funnits hade hans inkomst varit högre och med hans tidspreferenser givna (vad de nu råkar vara vid en viss tidpunkt), hade han investerat i längre produktionsprocesser. Som en konsekvens av detta hade produktionen av hans framtida tillgångar varit relativt högre. [7]

Felslutet i tesen om att beskattning kan ha en neutral effekt på produktion ligger i att man helt missat tidspreferensen. Argumentet som för tillfället granskas har rätt i att beskattning implicerar en dubbeltydig signal: å ena sidan substitutionseffekten som gynnar konsumtion och lättja på bekostnad av arbete; och å andra sidan inkomsteffekten som höjer marginalnyttan av den beskattade enheten.

Men det är hur som helst ett misstag att på ett simpelt sätt tolka detta som ett gäng blandade och motsägelsefulla signaler – en som uppmuntrar till arbete och en som inte gör det – så att man då inte kan hävda någonting vad gäller de kategoriska effekterna av beskattning på produktion, och frågan om huruvida beskattning sänker eller höjer produktionen av värdefulla tillgångar måste då betraktas som något helt empiriskt. [8]

För i själva verket är beskattningens signaler inte alls motsägelsefulla när det erkänns att de skickas till personer vars handlingar ofrånkomligen begränsas av tidspreferens. För dessa aktörer existerar inte bara alternativet mellan att arbeta och att inte arbeta utan även mellan att producera en tillgång på ett mer eller mindre tidskrävande sätt. Således måste de också välja mellan att anskaffa sig en tillgång snabbt och direkt, med en kort väntetid, men till priset av att behöva nyttja mindre effektiva produktionsmetoder (den berömda fiskaren som bestämmer sig för att använda sig av sina bara händer för att fånga fisk i syfte att tillägna sig fisken mer direkt än genom att ägna sig åt mer långväga produktionsmetoder) eller anskaffa det genom mer produktiva metoder men då tvingas vänta längre för att de ska bära frukt (fiskaren som, lockad av högre framtida belöningar, bestämmer sig för att vänta en längre period och först syr ett nät).

Med dessa valmöjligheter så blir beskattningens budskap tydligt klart, och det kan inte längre vara någon fråga om att substitutionseffekten måste anses dominerande över inkomsteffekten. Om valet inte bara är mellan att ha någonting och att inte ha någonting men också mellan att ha mindre av någonting snarare och att ha mer av någonting senare blir det dubbla budskapet skickat genom beskattning enkelt integrerat och översatt till ett: förkorta väntetiden och förkorta produktionsprocessen! Genom att göra så kommer de värdefulla tillgångarna att erhållas tidigare – i linje med deras ökade marginalnytta.

På samma gång, genom att förkorta väntetiden, ges mer utrymme till fritid – i enlighet med dess ökade marginalnytta. Genom att minska längden på den omväga produktionsmetoden så täcks de två till synes motsägelsefulla signalerna från beskattning in. I motsats till varje påstående om en systematiskt “neutral” effekt av beskattning på produktion så blir konsekvensen av varje sådant förkortande av produktionsprocessen att produktionen minskar. Priset som ofrånkomligen måste betalas för beskattning, och för varje ökning av beskattning, är en påtvingad sänkning av produktiviteten som i sin tur minskar levnadsstandarden mätt i termer av värdefulla tillgångar som kan konsumeras i framtiden. All beskattning stöter nödvändigtvis ifrån en mer kapitalbaserad, mer produktiv produktionsprocess till förmån för en tillvaro där människor lever från hand till mun.

Det är inte svårt att illustrera giltigheten i dessa slutsatser om man betänker det välkända fallet av beskattning av pengatillgångar. Sådana tillgångar är endast anskaffade och hållna för att de kan köpa en andra värdefulla tillgångar vid framtida datum. De har inget inneboende värde alls (som fallet är vad gäller papperspengar), eller så är ett sådant inneboende värde obetydligt i förhållande till bytesvärdet (som är fallet med en guldstandard där pengar trots allt har en litet — om än väldigt litet — varuvärde). Snarare så är värdet förknippat med dem grundat i deras framtida köpkraft. Men om värdet av pengar består av att representera andra framtida tillgängliga tillgångar så blir effekten av att beskatta pengar direkt tydlig.

Viktigast av allt är att tillsammans med att öka marginalnyttan av fritid eller konsumtion ökar en sådan skattehöjning marginalnyttan av den tillgången. Denna förändring i incitamentsstrukturen gör att aktören kommer öka sina försök att få dessa varor snabbare genom en mindre tidskrävande process. Den enda produktionsprocess som nu är systematiskt kortare än försöket att få dessa framtida tillgångar indirekt genom bruket av pengar, är genom att förskaffa sig dessa genom direkt utbyte. Således innebär beskattning att byteshandel kommer att nyttjas mer extensivt istället för den mer tidskrävande processen av monetärt utbyte. Och återigen så innebär en övergång till byteshandel en tillbakagång till ett primitivt och barbariskt samhälle.

Det var just för att produktion för byteshandel gav så extremt lite att människosläktet växte ifrån detta utvecklingsstadium och istället vände sig till och utvecklade ett system av produktion för indirekt utbyten vilket kräver en längre väntetid, men ger en betydligt större avkastning av betydligt fler och olika tillgångar tack vare kontantsystemet. All beskattning innebär ett påtvingat steg tillbaka i denna utveckling. Det sänker produktionen, försvårar för arbetsdelning och leder till en reduktion i den sociala och ekonomiska integrationen (vilket det kan noteras aldrig hade kunnat sprida sig över världen om det inte hade varit för pengar).
Vidare har beslagtagandet av pengar utöver den generella tendensen mot ett ökat anammande av direkt istället för indirekt utbyte också stora konsekvenser för hur pengar anskaffas. Precis som med icke-monetära tillgångar, så gör den ökade marginalnyttan av pengar och fritid eller konsumtion att det blir relativt mer attraktiv att inbringa pengar på ett mindre tidskrävande sätt. Istället för att tjäna det genom utbyte för värdeproduktiva ansträngningar, dvs inom ramverket för frivilliga utbyten, så höjer beskattning incitamenten för att inhämta det snabbare och mer direkt, utan att ägna sig åt sådana långväga metoder som att producera det eller få det genom en kontraktsgrundad överenskommelse. Å ena sidan innebär detta att man kommer att mer frekvent försöka öka sina pengatillgångar genom att helt enkelt gömma dem för beskattningsmannen. Å andra sidan kommer människor att i en högre grad tendera att anskaffa sig pengar genom ett påtvingat inhämtande av dessa — antingen genom det olagliga sättet vilket benämns som stöld eller legalt genom att delta i det spel som kallas politik.[9]

Nu när vi avslutat denna generella ekonomiska analys av beskattningens effekter, vilket dagens läroboksförfattare föredrar att inte handskas med, låt oss nu vända oss mot vad de vanligtvis säger om effekterna av beskattning under rubriken skatteincidens. I ljuset av vår tidigare analys kommer det vara enkelt att upptäcka det stora hålet i sådana analyser. Onekligen kan det inte komma som någon större överraskning att man kommer att begå stora misstag om man inte har orkat förstå grunden.

Den vanliga redogörelsen för hur skatteincidensen fungerar är vanligtvis exemplifierat genom ett fall då en punktskatt eller en konsumtionsskatt införs och går såhär:[10] Anta att en punktskatt eller en konsumtionsskatt införs. Vem bär denna börda? Det brukar inses — och jag har förstås ingen vilja alls att bestrida det — att på ett sätt kan det inte vara någon fråga alls om att konsumenterna måste ta smällen, och oundvikligen gör detta. För oavsett vad de specifika konsekvenser av en sådan skatt är så måste det antingen vara så att konsumenterna måste betala ett högre pris för samma vara och att deras levnadsstandard måste sjunka som en följd av detta, eller så måste de vara så att skatten höjer kostnaden för producenterna, och konsumenterna kommer då bli bestraffade.

Men hur som helst, och det är med detta vi måste opponera oss emot, hävdas det att hur ett införande av en skatt skadar en konsument på det förra eller senare sättet är en öppen empirisk fråga, och att svaret beror på elasticiteten av efterfrågan av de beskattade produkterna. Om efterfrågan är tillräckligt inelastisk, då kommer producenterna att flytta hela bördan till konsumenterna i form av högre priser. Om den är högt elastisk, då kommer producenter vara tvungna att absorbera skatten i form av högre produktionskostnader, och om någon del av efterfrågekurvan är inelastisk och en annan elastisk (det påstås att det är det vanligaste empiriska fallet), då måste bördan på något sätt delas, med en del som faller på konsumenterna och en annan på producenterna.

Vad är felet med denna typ av argument? Trots att det är gömt i en annan terminologi än den jag använde i min tidigare analys så kan man knappast missa att det bara upprepar på en mer specifik diskussionsnivå vad som redan har motbevisats på ett mer generellt plan: tesen att skatter kanske eller kanske inte minskar det produktiva utfallet; att det inte finns någon nödvändig koppling mellan skatter och produktion; och att det måste anses vara empiriskt möjligt att skatter bara drabbar konsumtionen utan att påverka konsumtionen. Att anta, som lärobokslitteraturen om skatteincidens gör, att skatter kan läggas, antingen helt eller delvis, på konsumenter är bara att säga att en skatt inte behöver påverka produktionen negativt. För om det var möjligt att flytta en del av en skatt på konsumenterna, skulle det utgöra en skatt som inte är lagd på produktion, en skatt uteslutande på konsumtion.[11]

För att avfärda den vanliga läroboksanalys skulle man enbart behöva gå tillbaka till vår tidigare diskussion som nådde slutsatsen att varje skatt påförd på människor som är under tidspreferensens ok måste drabba produktionen över och bortom alla negativa konsekvenser det kan ha för konsumtionen. Men jag kommer att leda min argumentation på en något annorlunda stig denna gång för att etablera ungefär samma slutsats och därmed placera tesen om att ingen mängd skatt alls kan flyttas på konsumenterna på en ännu mer solid grund. Att anta någonting annat är att anta någonting fullkomligt omöjligt.

Absurdititeten i denna teori om att skatten skulle kunna flyttas blir tydlig så snart man försöker applicera den på ett fall med en enskild aktör som kontinuerligt agerar i båda rollerna — alltså både som en producent och en konsument. För en sådan producent-konsument så hävdar doktrinen detta: om han ställs inför en ökning i kostnaderna av att anskaffa någon framtida vara — en ökning, som han själv förstår som en kostnadsökning — så ålägger han dessa högre kostnader på sig själv på ett sådant sätt att han svarar genom att tillföra ett proportionerligt högre värde till den anförskaffade varan, vilket därmed gör att han återställer sin gamla vinstmarginal, och det gör att hans roll som producent inte förändras eller påverkas, och det enda som krävs är en restriktiv förändring enbart i hans roll som konsument. Eller med en ännu mer drastisk formulering, vad gäller hans värdeproduktiva ansträngningar så påverkar en skatt ingenting för en individ eftersom han bara börjar gilla den vara som kommer att bli producerad ännu mer.

Sunt förnuft visar att det som föder en sådan absurditet är en fundamental begreppsförvirring: skatteflyttningsdoktrinen (en: “the forward-shifting doctrine”) skapas av att man inte inser att i ens analys så måste man anta att efterfrågan är given — och att detta måste vara antaget eftersom det faktiskt är givet vid varje specifik tidspunkt. Varje analys som glömmer detta är misslyckad, för om man skulle anta att efterfrågan hade förändrats, då skulle allt kunna vara möjligt: produktionen skulle kunna öka, minska eller förbli oförändrad. Om jag är en producent av te och det läggs en skatt och om det antas att efterfrågekurvan för te stiger samtidigt så följer det att det är möjligt att människor nu är beredda att betala ett högre pris än förut.

Men detta är naturligtvis inte ett resultat av att skatten har flyttats utan i en förändring av efterfrågan. Att presentera denna möjlighet under överskriften skatteincidens är fullkomligt nonsens: det är i själva verket en analys av den helt andra frågan om hur priser förändras av förändringar i efterfrågan och har ingenting alls göra med skattens effekter. Förvirringen är lika storskalig som om någon skulle försöka “avfärda” påståendet att ett äpple och ett till äpple blir två genom att säga “Nej, jag har precis lagt till ett till äpple och titta, nu är det inte två utan tre äpplen här.” Det är svårt att komma undan med sådant nonsens i matematik; i ekonomi har en doktrin knappast mindre absurd blivit ortodoxi.

Men om man är logiskt hängiven åt anta att efterfrågan är given när man försöker besvara frågan om huruvida en skatt kan flyttas fram eller inte, så måste varje skatt förstås som en händelse som enbart påverkar utbudssidan: det minskar utbudet tillgängligt för producenterna.[12] Alla andra slutsatser skulle innebära ett förnekande av vad som antogs från början — att en skatt hade påförts och att den hade förståtts som en sådan av producenterna. Att säga att enbart utbudskurven flyttas närhelst en skatt hämtas ut (medan efterfrågekurven förblir oförändrad) är att säga inget annat än att hela beskattningsbördan måste tas upp av producenterna.

För att vara noggrann, vänsterjusteringen av utbudskurvan skulle resultera i en prisökning och konsumenterna skulle naturligt skadas av detta genom att vara tvungen att betala dessa högre priser och genom att enbart ha råd att köpa en mindre mängd varor till detta pris. [13] Men att konsumenter oundvikligen kommer att skadas av skatter har det självfallet aldrig tvivlats på. Men det är likväl ett missförstånd att tro att dessa högre priser innebär en förflyttning av skattebördan från producenterna till konsumenterna. Snarare så skadas konsumenterna här “enbart” genom skadan orsakad producenterna, trots att de höjer priserna för sina varor, måste bära bördan.

Man kan fråga sig själv varför en entreprenör om han kunde flytta all skattebörda från sig själv till konsumenter inte redan gjort så genom att frivilligt införa en skatt på sig själv istället för att vänta på att den faktiska betvingade skatten kom! Svaret är tydligt: han är hela tiden begränsad i vilka priser han kan sätta av den faktiska efterfrågan. Priset som är satt av en entreprenör är satt med förväntningen på att ett högre pris än det faktiska skulle ge lägre totala intäkter. Annars, om han förväntade sig att ett högre pris skulle ge högre intäkter så skulle han höja det. Så länge som en entreprenör förväntar sig att efterfrågan ska vara inelastisk inom de olika priser hank tänker på, så kommer han att utnyttja detta och välja det högre priset. Han slutar höja priser och bestämmer sig för en viss nivå om hans förväntningar blir omvända och han spår att en efterfrågekurva över detta pris ska vara elastisk. Dessa förväntningar rörande inelastisk och elastiska delar av efterfrågekurvan förändras inte alls om entreprenören möts av en skatt. Då som nu förväntar han sig att högre priser kommer att minska hans intäkter.

Således är det helt poänglöst att argumentera för att han skulle kunna undkomma skattebördan. I själva verket, om priset höjs som en konsekvens av det minskade utbudet, måste denna förflyttning uppåt vara i en inelastisk del av efterfrågekurvan, och entreprenören måste således betala det fulla priset av detta i form av minskade intäkter. Alla andra slutsatser är logiska felslut.

Enbart om entreprenören förväntar sig en förändring i efterfrågan som sker samtidigt med beskattningen skulle han kunna förändra sitt pris utan att därmed lida förluster. Om han förväntar sig att efterfrågan ökar så att det till exempel blir en inelastisk snarare än elastisk utsträckning av efterfrågekurvan övar det nuvarande accepterade priset, skulle han kunna höja det utan att bestraffas. Återigen, detta är inte att flytta skattebördan. Detta är en ökad efterfrågan. Med eller utan skatten så skulle entreprenören ha agerat på exakt samma sätt. Skatten har inget alls att göra med sådana prisförändringar. I varje fall måste skatten betalas helt av producenterna av de beskattade varorna. [15]

Det kan då inte finnas något tvivel om att skatter ofrånkomligen minskar produktionen och med detta konsumentens levnadsstandard. Oavsett hur man formulerar sig finns det inget sätt att undkomma slutsatsen att beskattning är ett sätt för att störa skapandet av välstånd och att det därmed åsamkar ett relativt utarmande.

Fotnoter

[1] Helt deskriptiva analyser av beskattning ges av exempelvis Paul Samuelson, Economics, tionde upplagan (New York: McGraw Hill, 1976), kapitel nio; Roger L. Miller, Economics Today, sjätte upplagan. (New York: Harper and Roww, 1988, kapitel sex.

[2] Jean Baptise Say, A Treatise on Political Economy (New York: Augustus M. Kelley, 1964), s. 446 — 47.

[3] Ibid., p. 446; om Says ekonomiska analys om beskattning läs också Murray N. Rothbard “The Myth of Neutral Taxation,” Cato Journal (hösten, 1981) särskilt s. 551 — 54

[4] Läs om detta också Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State (Los Angels: Nash, 1970), kapitel 12.8; idem, Power and Market (Kansas City: Sheed Andrews and McMeel, 1977), kapitel 4, 1 — 3.

[5] Läs Say, A Treatise on Political Economy, s. 448.

[6] Läs om detta ämne också Rothbard, Power and Market, s. 95f.

[7] Man skulle kunna invända att skatteintäkterna kommer att tillfalla någon — regeringens tjänstemän eller sådana som regeringen överför pengarna till — och att deras ökade inkomst, vilket resulterar i en lägre faktiskt tidspreferens för dem, kommer att kompensera för ökningen av skattebetalarens tidspreferens och således lämna hela produktionsstrukturen. Ett sådant resonemang är dock helt fel: för vad gäller en regerings utgifter så kan det inte alls betraktas som investeringar. Snarare så är det konsumtion och enbart konsumtion. För, som Rothbard har förklarat, i varje ekonomi som innehar arbetsdelning, så tillverkas kapitalvaror inte för deras egen skull av deras investerare, utan för att de ska användas för att producera varor av ett lägre stadium i produktionsprocessen och slutligen konsumtionsvaror. I korthet så karaktäriseras en investeringsutgift av att varan i fråga inte används för att uppfylla investerarens behov, utan någon annans — konsumentens. Men när regeringen beslagtar resurser från den privata marknadsekonomin så gör den så tvärtemot konsumenternas önskningar och när regeringen investerar någon vara, så gör den så för att tillfredsställa regeringstjänstemännens önskningar, och inte konsumenternas. (Man, Economy, and State, s. 816 — 17)
Således kan statliga utgifter per definition inte betraktas som någonting som förlänger produktionsprocessen och således motverkar skattebetalarnas ökade tidspreferens. Å andra sidan vad gäller överföringsutgifterna som staten står för (inklusive lönerna till byråkraterna och subventioner till priviligerade intressen), så är det sant att en del av detta kommer att sparas och investeras. Dessa investeringar kommer dock inte att representera de frivilliga önskemålen hos konsumenterna, utan snarare investeringar i de produktionsområden som inte önskas av de producerande konsumenterna…. När man låter skatten försvinna … kommer de nya investeringarna som efterfrågades av de särskilt gynnade visa sig vara felinvesteringar. (Power and Market, s. 98)

Som en konsekvens av detta kan överföringsutgifter inte heller betraktas som kompensation för faktumet att skattebetalarna förkortat längden på produktionsstrukturen. Allt sådana utgifter kan göra är att förlänga den snedvridna produktionsstrukturen. “I varje fall” sammanfattar Rothbard, kommer mängden som konsumeras av regeringen säkerställa att effekten av inkomstskatter kommer vara att höja tidspreferensration och att minska sparandet och investeringarna. (Ibid., s. 98)

[8] För en sådan — irrelevant — empirisk studie gällande den relativa betydelsen av inkomst kontra substitutionseffekten läs George F. Break, “The Incidence and Economic Effects of Taxation,” i The Economics of Public Finance (Washington, D.C.: Brookings, 1974), s. 180ff.; A.B. Atkinson och Joseph E. Stiglitz, Lecture on Public Economics (New York: McGraw Hill, 1980), s. 48ff.; Stiglitz, Economics of the Public Sector (New York: Norton, 1986), s. 372.

[9] Här blir det återigen tydligt vad som redan har förklarats ur ett annat perspektiv i fotnot 7: varför det är ett stort misstag att tro att beskattning kan ha en “neutral” effekt på produktion så att alla negativa effekter på skattebetalare kan kompenseras av korresponderande “positiva” effekter på skattekonsumenter. Vad som överses i denna typ av resonemang är att införandet av en skatt inte bara innebär att man gynnar ickeproducenter på bekostnad av producenter. Det förändrar samtidigt, för producenter likväl som för ickeproducenter, kostnaderna förknippade med olika metoder för att förvärva en inkomst, för det är då relativt mindre kostsamt att erhålla ytterligare inkomst genom ickeproduktiva vägar, alltså genom att inte längre producera mer varor utan istället genom att delta i processen av det ickekontraktsmässiga fördelandet av redan producerade varor. Om en sådan förändrad incitamentsstruktur appliceras på en given population kommer produktionsprocessens längd nödvändigtvis att förkortas och det måste resultera i en minskning av antalet producerade varor. Läs om detta också Hans-Hermann Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism (Boston: Kluwer Academic Publishers, 1989), kapitel fyra.

[10] Läs till exempel William Baumol och Alan Blinder, Economics: Principles and Policy (New York: Harcourt Brace Jovanovich, 1979), s. 636ff.; Daniel R. Fusfeld, Economics: Principles of Political Economy, tredje upplagan (Glennview, Ill.: Scott, Foresman, 1987), s. 639ff.; Robert Ekelund and Robert Tollison, Microeconomics, andra upplagan (Glennview, Ill.: Scott, Foresman, 1988), s. 463ff. och 469f.; Stanley Fisher, Rudiger Dornbusch, och Richard Schmalensee, Microeconomics, andra upplagan (New York: McGraw Hill, 1988), s. 385f.

[11] Om att en renodlad konsumtionsskatt är omöjlig läs också Rothbard, Power and Market, s. 108ff.

[12] Baumol and Blinder, Economics: Principles and Policy, s. 636, presenterar efterfrågekurvan som något som förändras som en effekt av en skatt.

[13] För att undvika missförstånd: Så länge som läroboksanalyserna av skatteincidens pekar ut detta faktum har de såklart rätt. Det är tolkningen av detta fenomen vilket är helt förvirrat!

[14] Läs om detta också Rothbard, Man, Economy, and State, s. 809.

[15] Om en skatt inte alls skulle påverka utbudet, vilket kan vara fallet i det korta perspektivet, då följer det av analysen ovan att priset inte kommer att ändras alls. För att höja det som ett svar på skatten skulle återigen innebära att det knuffades till den elastiska delen av efterfrågekurvan. I det långa loppet måste utbudet var relativt minskat och priserna måste röra sig till denna del. Oavsett vad så äger inget flyttande rum. Läs om detta också Rothbard, Man, Economy, and State, s. 807ff.; idem. Power and Market, s . 88ff.

————————————-

Detta är den första delen i artikeln ”En ekonomisk och sociologisk analys av beskattning”. Den har översatts av Benjamin Juhlin och publicerades ursprungligen på Tebjudningen och publiceras nu igen med anledning av att den andra delen av artikeln är översatt och ska publiceras.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *