Acceptans, drömmar och människovärde

Hippokratiska eden

Acceptans

Acceptans är ett centralt begrepp inom psykoterapi och behandling och åsyftar bland mycket annat en klients förmåga att acceptera en svår verklighet som en anhörigs bortgång, beskedet om en svår sjukdom eller något annat som för klienten utanför sin trygghetszon och innebär lidande. Att förtränga verkligheten, att hoppas på något som sannolikt inte kommer att inträffa, är att befinna sig i en process som med terapins hjälp kan bli lättare att bära och till sist mynna ut i acceptans för verkliga förhållanden.

Problemet med acceptans är även politiskt. Det är exempelvis mycket lätt att falla i ett politiskt önsketänkande om människor som stämmer dåligt överens med hur människan handlar och uppnår sina mål. Det är bland annat svårt för många att acceptera att människan alltid handlar differentierat och gör kritiska val.

För visst handlar vi differentierat hela tiden, ja varje dag. Vi gör det i enkla val som när vi tar ställning till vilket bröd och smör vi väljer till frukost, vilka kläder vi väljer att ha på kroppen och har olika motiv och skäl till detta. Vi handlar differentierat vid valet av vem vi ingår äktenskap med, vilken musik vi lyssnar på och vilka vi sätter oss bredvid på tunnelbanan och på restaurangen. När vi träffar en läkare vill vi att personen skall vara intelligent och ha bra koll på sitt ämnesområde. När vi går på utbildningar vill vi ha pålästa lärare och inte nödvändigtvis dem som framför allt utmärkt sig genom att ha läst den ena eller den andra kursen i pedagogik. Utan att handla differentierat på intellektuell, kvalitativ, kulturell, andlig, emotionell, social, ekonomisk, kulinarisk och sexuell grund skulle tillvaron te sig mycket tråkig.

Acceptans i förhållande till människan som handlande agent som gör kritiska och selektiva val innebär helt enkelt att jag för min egen del accepterar det förhållandet att det finns olika preferenser och smaker. Jag själv kanske inte ter sig som en attraktiv, intelligent, trevlig och rolig person i en del andra personers ögon. Jag accepterar det. Så ser världen ut. Andra får acceptera att jag kan ha ett liknande synsätt på en del andra personer. Vi gör kritiska val, sållas och sållar bort. Och vi måste acceptera att verkligheten ser ut på detta sätt. Man kan drömma om en värld där alla tycker att alla andra är trevliga, men vill verkligen människan leva i en tillvaro utan konflikter, utan kamp för att vara lite bättre än någon annan på något område? Jag tror inte det. Och jag accepterar det.

Det finns sedan former av differentiering som man moraliskt bör bekämpa på frihetlig grund, d.v.s. utan inblandning av en statsmakt. Vid en anställning är det i synnerhet irrationellt att se till exempelvis irrelevanta kriterier som inte har med yrket att göra. Vissa yrken har moraliska eder som förbjuder vissa former av diskriminering och detta är ofta grunden i en god yrkesetik inom dessa professioner. Läkare svär exempelvis den hippokratiska eden som går ut på att behandla alla lika i relation till läkekonsten. Jag själv håller mig moraliskt och professionellt till en etik där jag inte diskriminerar någon. I ett fritt samhälle kommer sannolikt de verksamheter som håller sig med liknande interna yrkeskoder att åtnjuta mer respekt än andra.

Alla människors lika värde

Det finns en tolkning av likvärdighetsprincipen som jag köper rakt av – den att alla människor oavsett härkomst, uppfattningar, trosföreställningar, funktionshinder, kön, sexuell läggning etc etc har lika rätt till liv, frihet och att genom sin frihet kunna förverkliga sina mål. Jag har vidare en personlig etik om att alla människor på samma grund bör bemötas med respekt och som individer där de får definiera sig själv för mig utan att jag värderar dem för vad de är, snarare för vad de i så fall gör.  Att därför begränsa exempelvis en tiggares rätt till liv och frihet vore kränkande. Denna princip gäller givetvis allt annat lika och det enda som skulle kunna innebära att man frångick principen är just att en person (oavsett härkomst etc etc) initierade våld, tvång och bedrägeri. Jag har således en absolut skyldighet att inte kröka ett hår på någon annans huvud med mindre än att personen själv vill det, men däremot en absolut rätt att exempelvis värdera mina barns liv och värde högre än den pedofil som initierat våldtäktsförsök på dem. Och ja, detta är en form av diskriminering som jag i så fall är villig att acceptera.

Oavsett den märkliga översättningen av den engelska meningen: “’All human beings are born free and equal in dignity and rights” kan man fråga sig vad man brukar mena med att alla människor är lika värda? Enligt den humanistiska tolkningen menar man att alla människor är lika inför varandra. En tolkning av detta är att alla människor oavsett deras religion, kultur, sexuella läggning, politiska uppfattningar, kön mm är lika värda i betydelsen att vi måste abstrahera bort dessa skillnader och se att alla skall ha lika värde i relation till arbete, sjukvård, utbildning, rättigheter mm. De viktiga blir då att de ha likhet i chanser/ möjligheter ( så kallad positiv frihet). I så fall är detta givetvis en myt eller en stor berättelse om ett humanistiskt etos som aldrig kommer att infrias med mindre än att man stöper om människans natur. Jag har nämligen aldrig sett någon humanist tillämpa denna tolkning av principen konsekvent. Hade verkligen Usama bin Laden samma människovärde i en genomsnittlig amerikans ögon som Barack Obama? Har dina barn verkligen samma människovärde som pedofilen Marc Dutroux som våldtog, torterade och mördade unga flickor när de senare var i femårs åldern? Man kan även fråga sig varför just vår statsminister skyddas av säkerhetspolis men inte tiggare på våra gator som ibland befinner sig i riskfyllda miljöer?

De flesta gör dessutom skillnad på tiggeri och tiggeri. Om en person som vi kan kalla M ber dig om att ge 80% av ditt arbetes värde eftersom hen tror att hen kan spendera dessa pengar mer rationellt än vad du kan göra, så visar många större tillit till en sådan politikers tiggeri, än vad de skulle sätta tillit till R som bad om ett par kronor på tunnelbanan för sin epileptiska lillebror. Oavsett varför vi sätter större tillit till politikern i kostym än till en fattig tiggare i overall vore det väl åtminstone ekonomiskt mer rationellt att ge den sistnämnde så mycket som en tiondel av din lön efter att initialt ha behållit 100%? Aldrig skulle i så fall så mycket pengar gå till de sämst ställda. Ändå är det just i de sistnämndas namn som många försvarar systemet med att ge 80% till M. Detta kan i sin tur endast bero på att folk diskriminerar och därtill diskriminerar på ett märkligt sätt.

EUPolitiskt dagdrömmeri eller frihet

Varje år satsar överheten enorma summor på att försöka realisera en moral och filantropi som varken är särskilt human eller genomtänkt. Som regel är det fråga om politiskt dagdrömmeri och önsketänkande. Önskningar betyder att man vill att verkligheten skall se ut på ett visst sätt. Fakta är hur verkligheten faktiskt ser ut (om vi nu någonsin skulle kunna nå fram till en balanserad och sund förståelse av den). På grund av politiska önskningar lever människor i socialt utanförskap, barn tvingas lära sig attityder och ideologier vid sidan om kunskaper, låginkomsttagare tvingas bidra för de välbetaldas högre utbildningar och kristna respektive muslimer tvingas att betala för religiösa föreställningar de inte delar. Bara för att nämna några exempel. Och om någon vägrar ställa upp på dessa önskningar och projicerade idéer om mänsklighetens framtid bestraffas de synnerligen hårt.

Jag vill ge ett postmodernt exempel härpå som jag hämtar från en intervju jag såg på SvT med centerpartiets ledare Annie Lööf. Annie Lööf som person är inte vald med en särskild illvilja från min sida. Hon får snarare representera politikerkasten som helhet då hennes svar på en viktig och avgörande fråga är symtomatisk för denna kategori.  Frågan är också irrelevant, men samma svar upprepades vid ett flertal tillfällen när Lööf ville förklara varför och på vilken grund hon fattade politiska ställningstaganden i viktiga och avgörande frågor. Hon svarade att hon alltid litade på sin innersta känsla, på om det: “…känns rätt i magen…”. Där har vi således svaret på varför Annie Lööf röstade för FRA, varför hon vill tvinga på andra sina politiska drömmar genom statens våldsmonopol och varför hon anser sig ha moraliskt rätt till en högre lön än genomsnittet.

Personligen vill jag nu inte styras av Annie Lööfs mage. Faktum är att hennes magkänslor inte angår mig överhuvudtaget om det inte vore för att de gick ut över mig.

Alternativet till detta är givetvis att var och en för styras av sina egna förnuft, moraliska värderingar, övertygelser och, om man så vill, magkänslor. Visst kan man här ha önskningar om hur man skulle vilja att andra människor uppförde sig, handlade och resonerade, men man bör lära sig att skilja på dessa önskningar och de önskningar de har själva och som kanske är ädlare och mer genomtänkta. Man kan för all del börja med att förändra sig själv. Om man vill värna socialt utsatta kan man arbeta för dem. Om man vill påverka andra kan man skriva artiklar och låta dem själva ta ställning. Men man bör då givetvis inte bli besviken eller ta det personligt om flertalet inte håller med. Barn lär sig detta tidigt, men vuxna tycks glömma det så fort de ser den arena av ekonomiska och politiska fördelar som politiska drömmar och ideologiska berättelser gett upphov till – drömmar som möjliggör att vissa kan profitera på sjukvård, omsorg, skola och politisk korrekthet på andras bekostnad.

Men kommer vi någonsin att få den där perfekt jämställda, jämlika, icke-diskriminerande verkligheten som alla vill ha innerst inne (om vi får tro våra politiska dagdrömmare)? Kommer vi få den perfekta integrationen, riksbanken, välfärden och skolan genom statens tvångsmonopol och politikers önsketänkande? Eller borde var och en istället få drömma själv och välja det som bäst stämmer överens med sina individuella önskningar? Det fina med att låta var och en drömma och önska om sin egen framtid är att de själva måste ta ansvar för den genom den verklighet de möter på vägen. Här finns inga genvägar och möjligheter att undslippa ansvar genom att skylla på omständigheter som man inte kunde förutse. Man måste ändå betala en självrisk. En politiker kanske kan dölja den politiska och sociala verkligheten bakom retorikens drömridåer, men inte om de själva måste bära alla kostnader av felaktiga beslut. Lars Ohly och Annie Lööf kan sova gott om natten medan den privatperson som drömt om en statussymbol och tagit för stora lån på hus och hem måste konfrontera konsekvenserna om deras drömmar inte går i uppfyllelse. De måste till sist acceptera verkligheten som den är. Politiker kan å sin sida tillsätta utredningar om varför deras idéer och förhoppningar inte infrias. Sällan behöver de acceptera verkligheten som den är.

Politiska drömmar är inbyggda i systemet och leder till slapphet. Stora revor i socialt utanförskap, missbruk och våld plåstras ihop via slapphänta satsningar i hopp om att kunna hålla den stora politiska drömmen vid liv om en bättre värld genom statliga reformer och sociala experiment.  Den enskilde tvingas acceptera en hård verklighet när satsningarna inte uppnår förväntade resultat och när drömmarna möter en social verklighet som ser lite annorlunda ut än i partiprogram. Men titta där, säger politikern – titta på våra stora visioner. Titta på vad vi önskar uppnå. Se på dig själv eller dina barn i framtiden när vi har förverkligat det goda.  Se på våra drömmar och dröm du också med oss. Men vem är det som betalar kostnaden för om det går fel? Vem är det som måste möta en verklighet och tvingas acceptera den? När kejsaren går naken efter att ha övertygat folket om att han bär de lenaste och finaste av tyger måste någon till sist upplysa honom om verkligheten som den faktiskt ser ut, även om det psykologiskt och politiskt är svårt att acceptera den.

2 kommentarer till ”Acceptans, drömmar och människovärde

  • Apropå politikerna oförmåga att acceptera verkligheten som den är, så är ju det om något som är fundementalt för politiker. Istället för att ta en seriös fundering på vad som går fel, så skyller man alltid allt på någon annan. Andra politiker, företag, vissa befolkningskategorier, andra länder eller vad som förefaller mest opportunt vid tidpunkten. Istället för att inse att deras intervention är skadlig och sluta med den enligt ”at least do no harm” principen så tas det till intäkt att något annat måste göras.Och så är det ju så att så länge folk tror att politiker och staten är lösningen, så länge kommer politikerna tjäna på alla problem. De kommer vinna på polarisering och hat mellan människor, för då är de behövda och de kan profitera på att piska upp hatstämningar och mobilisera sina väljare.

    Och en del politiker kanske faktiskt accepterar verkligheten, men har en sådan moral och empati att de medvetet kör vidare på detta spår för sin personliga vinnings och maktlystnads skull. Men så vill jag ju helst inte tro ens om dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *