Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 6: Prisnivåer och konkurrerande valutor

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

10. Stabilisera prisnivån?

cover-229x300Vissa teoretiker hävdar att ett fritt monetärt system vore oklokt eftersom det inte skulle “stabilisera prisnivån”, dvs priset på den monetära enheten. De menar att pengar är tänkta att utgöra en fast måttstock som aldrig förändras. Därför borde dess värde, eller köpkraft, stabiliseras. Eftersom det måste erkännas att priset på pengar skulle svänga på den fria marknaden måste friheten ge vika för statlig förvaltning, så att stabiliteten kan säkerställas. Stabilitet skulle till exempel skänka rättvisa åt långivare och låntagare, som skulle kunna lita på att betala tillbaka med dollar, eller guldgram, av samma köpkraft som lånades ut.

Men om långivare och låntagare vill skydda sig mot framtida förändringar av köpkraften kan de lätt göra det på den fria marknaden. När de gör upp sina avtal kan de komma överens om att återbetalning skall ske i en summa pengar justerad mot något på förhand överenskommet indexnummer som följer förändringar i penningvärdet. Stabilitetsförespråkarna har länge förespråkat sådana åtgärder, men konstigt nog har långivare och låntagare, som mest av alla antas tjäna på stabilitet, sällan dragit nytta av denna möjlighet. Måste staten då tvinga vissa “fördelar” på folk som redan frivilligt har förkastat dem? Tydligen skulle affärsmännen i denna värld av ofrånkomlig ovisshet hellre chansa på sin förmåga att förutse marknadsförhållanden. Priset på pengar skiljer sig trots allt inte från andra fria priser på marknaden. De tillåts förändras när individers efterfrågan förändras; varför då inte det monetära priset?

Artificiell stabilisering skulle i själva verket allvarligt snedvrida och hindra marknaden i sin funktion. Som tidigare indikerats skulle människor oundvikligen hindras från att förändra sin faktiska kassabehållningsgrad; det skulle inte finnas någon möjlighet att förändra sin kassabehållning i förhållande till priser. Vidare nås allmänheten av ökad levnadsstandard genom frukten av kapitalinvesteringar. Ökad produktivitet tenderar att sänka priserna (och kostnaderna) och därmed att sprida den fria företagsamhetens frukter till hela allmänheten, med höjd levnadsstandard för alla konsumenter. Att med tvång hålla uppe prisnivån förhindrar denna spridning av högre levnadsstandard.

Pengar är kort sagt inte en “fast måttstock”. Det är en handelsvara som tjänar som bytesmedel. Att dess värde är flexibelt och motsvarar konsumenters efterfrågan är precis lika viktigt och precis lika gynnsamt som all annan fri prissättning på marknaden.

11. Samexisterande pengar

Så här långt har vi fått följande bild av pengar i en helt fri ekonomi: guld eller silver framträder som bytesmedel; guldmynt tillverkas av privata företag i konkurrens med varandra och handlas i viktmått; priser sätts fritt på marknaden som svar på konsumentefterfrågan och tillgång på produktiva resurser. Prisfrihet innebär med nödvändighet rörelsefrihet för penningenhetens köpkraft; det vore omöjligt att ingripa i penningvärdets skiftningar med tvångsmedel utan att samtidigt handikappa prisfriheten för samtliga varor. Den resulterande fria ekonomin skulle inte vara kaotisk. Tvärtom skulle ekonomin snabbt och effektivt söka tillgodose konsumenters önskemål. Även penningmarknaden kan vara fri.

Hittills har vi förenklat problemet genom att anta att det bara finns en monetär metall, till exempel guld. Anta att två eller flera pengar fortsätter att vara i omlopp på världsmarknaden — låt säga guld och silver. Det är möjligt att guld kommer att vara pengar i ett område och silver i ett annat, eller så kan båda användas sida vid sida. Guld skulle till exempel kunna användas för större transaktioner och silver för mindre, på grund av det högre marknadsvärdet per gram. Skulle inte två pengar bli ohållbart kaotiskt? Skulle inte staten bli tvungen att kliva in och tvinga fram ett bestämt förhållande mellan de båda (“bimetallism”) eller på något annat sätt avmonetarisera den ena eller andra metallen (fastslå en “enhetlig standard”)?

Det är mycket möjligt att marknaden, given fritt spelutrymme, till slut etablerar endast en metall som pengar. Men silver har envist fortsatt att utmana guld de senaste århundradena. Staten behöver dock inte kliva in för att rädda marknaden från dess egna dårskap om den skulle fortsätta att acceptera två pengar. Silver förblev i omlopp just för att det var bekvämt (till exempel som växelpengar).

Silver och guld skulle med lätthet kunna vara i omlopp sida vid sida, och har varit så förr. Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på de båda metallerna kommer att sätta växelkursen mellan dem, och denna kurs kommer precis som alla andra priser att förändras kontinuerligt som svar på dessa rörliga krafter. Silver och guld skulle till exempel kunna handlas till en kurs av 16:1 vid en viss tidpunkt, 15:1 vid en annan tidpunkt, etc. Vilken metall som skulle tjäna som beräkningsenhet beror på marknadens särskilda omständigheter.

Om det är guld som är beräkningsenhet kommer de flesta transaktioner att räknas i guldgram, och silvergram handlas till ett fritt svängande pris uttryckt i guld.

Det borde framgå att växelkursen och de båda metallenheternas köpkraft alltid kommer att tendera att vara proportionerliga. Om varupriserna är femton gånger högre i silver än i guld kommer växelkursen tendera att sättas till 15:1. Om inte kommer det löna sig att byta från den ena till den andra tills paritet uppnås. Om priserna är femton gånger så höga uttryckta i silver som i guld när silver/guld står i 20:1 kommer folk att skynda sig att sälja sina varor för guld, köpa silver, och sedan köpa tillbaka varorna med silver och därigenom kamma hem en fin vinst. Detta kommer snabbt att återställa växelkursens “köpkraftsparitet”; i takt med att guld blir billigare i termer av silver stiger varornas silverpriser, och varornas guldpriser sjunker.

Den fria marknaden är kort sagt i allra högsta grad välordnad, inte bara när pengarna är fria utan även när fler än en sorts pengar är i omlopp.

Vilken sorts “standard” kommer fria pengar att erbjuda? Det viktiga är att standarden inte påtvingas någon med statliga påbud. Om marknaden lämnas i fred kan den komma att inrätta guld som enda pengar (“guldmyntfot”), silver som enda pengar (“silvermyntfot”), eller kanske mest sannolikt båda som pengar med fritt svängande växelkurser (“parallella standarder”).

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *