Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Hur staterna förhåller sig till varandra

Anatomy_Rothbard_300Ur: Anatomy of the State.

Eftersom jordens yta är uppdelad mellan olika stater måste en stor del av en stats tid och energi användas åt mellanstatliga relationer. En stat har en naturlig tendens att expandera sin makt och externt sker sådan expansion genom erövring av mer landyta. Såvida ett territorium inte är statslöst eller obebott väcker en sådan expansion en inneboende konflikt mellan olika uppsättningar av härskares intressen. Bara en uppsättning härskare kan upprätthålla ett monopol på tvång över en given territoriell yta under en given tidsperiod. Stat X:s absoluta makt över ett territorium kan bara åstadkommas genom att Stat Y drivs ut. Stater kommer alltid ha en tendens till krig, trots riskerna. Tider av krig kommer växlas med tider av fred och skiftande koalitioner och allianser av stater.

Vi har sett att interna eller inhemska försök att begränsa staten, från 1600- till 1800-talet, nådde sin mest uttalade form i konstitutionalismen. Dess motsvarighet externt eller inom ”utrikes affärer” var utvecklingen av internationell rätt, speciellt då i former av krigslagar och neutralitetsrätten. Delar av den internationell rätten var ursprungligen helt privata, framsprungna ur köpmännens och handlarnas behov att skydda sin egendom och att kunna få dispyter lösta. Två exempel på detta är sjörätten och köpmännens lag, lex mercatoria. Men också regeringarnas regelverk växte fram frivilligt och tvingades inte fram av någon internationell superstat. Avsikten med krigslagarna var att begränsa den mellanstatliga förstörelsen av själva statsapparaten, och skyddade därmed den oskyldiga civilbefolkningen från krigets slakt och förödelse. Avsikten med utvecklingen av neutralitetsrätten var att skydda privat internationell handel, också med ”fientliga” länder, från att beslagtas av någon av de stridande parterna. [Inte att förväxla med modern neutralitetsrätt som handlar om staters ”rätt” att förhålla sig neutrala i konflikter, översättarens anmärkning.] Den övergripande målsättningen var alltså att begränsa utsträckningen av ett krig och, speciellt, att begränsa dess förödande påverkan på privata medborgare i de neutrala och till och med i de stridande länderna.

Juristen F. J. P. Veale beskriver charmerande den ”civiliserade krigföringen” som kortvarigt blomstrade i 1400-talets Italien:

de rika borgarna och köpmännen i det medeltida Italien var alltför upptagna med att tjäna pengar och njuta av livet för att utsätta sig för de mödor och faror det skulle innebära att själva ta värvning. De utvecklade därför metoden att hyra legosoldater att strida i deras ställe, och, sparsamma och företagsamma som de var, gjorde de sig sedan av med legosoldaterna så fort de kunde undvara deras tjänster. Krig utkämpades därför mellan arméer som var inhyrda speciellt för varje fälttåg. /…/ För första gången blev soldatyrket rimligt och jämförelsevist harmlöst. Den tidens generaler manövrerade mot varandra, ofta med synnerlig skicklighet, men när en hade tillskansat sig övertaget ledde det vanligtvis till att hans motståndare gjorde reträtt eller gav upp. Det var en erkänd regel att en stad enbart fick plundras om den bjöd motstånd – immunitet kunde alltid köpas mot en lösensumma. /…/ Som en naturlig konsekvens av detta hände det inte att en stad bjöd motstånd, eftersom det var uppenbart att en regering som var för svag för att försvara sina medborgare hade förlorat deras lojalitet. Civila hade inte mycket att frukta från kriget, vars faror främst brydde professionella soldater.

Den privata medborgarens nära nog absoluta avskärmning från statens krig i 1700-talets Europa belyses av Nef:

Inte ens posthanteringen kunde hindras med någon utdröjd framgång i krigstid. Brev cirkulerade ocensurerade, med en frihet som förvånar ett 1900-talssinne. /…/ Undersåtarna i två krigförande nationer pratade med varandra när de träffades, och när de inte kunde träffas korresponderade de, inte som fiender utan som vänner. Den moderna uppfattningen att undersåtarna i ett fiendeland skall stå delvis till svars för sina härskares krigsbestyr existerade knappt. Inte heller hade de krigande härskarna någon tendens att stoppa kommunikation med undersåtar till fienden. De gamla inkvisitionistiska sederna med spionage som hörde de religiösa konflikterna till höll på att försvinna, och ingen jämförbar inkvisitionism gällande politisk eller ekonomisk kommunikation var övervägdes ens. Pass skapades ursprungligen för att möjliggöra säker passage i tider av krig. Under större delen av 1700-talet föll det sällan européer in att låta bli att resa till länder med vilka hemlandet låg i krig. Och eftersom handel alltmer sågs som att det gynnade båda parter förekom det under 1700-talets krig en hel del ”handel med fienden”.

Hur långt staterna har gått från dessa regler för civiliserad krigföring under detta århundrade [1900-talet, översättarens anmärkning] behöver vi inte gå in på här. I den moderna tidens totala krig, i kombination med teknik som möjliggör total förödelse, verkar själva idén med att hålla krig begränsade till statsapparaterna till och mer med pittoresk och övergiven än den ursprungliga Konstitutionen för de Förenta Staterna.

När stater inte ligger i krig behövs det ofta överenskommelser för att hålla ner friktionen dem emellan. En doktrin som vunnit misstänkt mycket acceptans på senaste tiden är att principen pacta sunt servanda [ungefär ”avtal skall hållas”, översättarens anmärkning] skall gälla även för internationella fördrag och inte bara privata kontrakt. Men ett fördrag och ett genuint kontrakt har inget gemensamt. Ett kontrakt överför, på ett precist sätt, lagfarter till privat egendom. Eftersom en regering inte, i någon anständig mening, ”äger” land, kan inte avtal som den ingår behandlas som lagfarter till egendom. Om, exempelvis, herr Jones säljer eller överlåter sin tomt till herr Smith kan inte Jones arvingar börja driva mål mot Smiths arvingar och hävda att tomten är deras. Lagfarten har redan trätt i kraft. Jones den äldres kontrakt binder automatisk Jones den yngre, eftersom den förre redan har överfört egendomen kan inte Jones den yngre hävda äganderätten. Den unge Jones kan enbart hävda det han ärvt från den äldre Jones och den äldre Jones kan bara testamentera egendom som han fortfarande äger. Men om, vid någon tidpunkt, regeringen av, säg, Bondestan är tvingad eller till och med mutad av regeringen i Muravien till att ge upp en del av sitt territorium, är det absurt att hävda att invånarna i de båda länderna för evigt är förhindrade att hävda att territoriet skall återbördas till Bondestan med hänvisning till pacta sunt servanda. En revolutionär regering som omkullkastat kungen av Bondestan kan knappast heller hållas till svars för kungens handlingar eller skulder eftersom en regering inte är, på det sätt ett barn är, en äkta ”arvinge” till sin föregångares egendom.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

1 kommentarer till ”Hur staterna förhåller sig till varandra

  • Stämmer det verkligen att man iakttagit regler för civiliserad krigföring innan ”den moderna tidens totala krig”?

    Ett bortglömt eller närmast förträngt faktum i dag, är att de forna gränstrakterna mellan Danmark och Sverige är ett av de mest krigsintensiva områdena i Europa som mellan 1276 och 1676 – dvs. under 400 år – drabbades av 37 krig.
    http://www.scania.org/facts/pages/wars.htm

    Läsningen om grymheterna mot civilbefolkningen får nackhåren att resa sig. Vilhelm Moberg har skrivit om det, och Lars Lindebergs bok ”Arvefjenden” tar också upp det t.ex.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *