Piketty och avundsjukans lustgård

140331_r24796_p233Missunnsamhet är den enda känslan som räcker livet ut och som garanterat aldrig kommer att svika dig. Alla andra känslor är flyktiga och opålitliga i jämförelse. Jag har i flera år försökt att hata någon men det är omöjligt: hatet falnar likt en torkad blommas färger. Men inte missunnsamheten! Den är den perfekta lösningen på ens misslyckanden i livet, och tack och lov är vi allihopa misslyckade på något vis för ingen skulle vara så outhärdlig och vara upphov till så mycket missunnsamhet som den som aldrig misslyckades.

Andras framgång skapar missunnsamhet, och särskilt framgång inom ett område där man skulle vilja vara framgångsrik själv. Närhelst jag läser ett fantastiskt vackert stycke prosa njuter jag så klart, men det dröjer inte länge innan denna känsla blandas med irritation och slutligen missunnsamhet. Varför har denna person fått förmågan att säga detta mer elegant, fyndigt, poetiskt och koncist än jag någonsin skulle kunna göra? Vad har han någonsin gjort för att förtjäna den talangen? Det är sannerligen tur för de som skriver på engelska att någon som Dickens hade så många allvarliga brister för annars skulle alla de geniala saker han skrivit paralysera alla författare och avskräcka dem från att någonsin sätta penna till papper, eller fingrar på tangentbord.

Men, som de säger i ryska noveller, nog med filosofi. Låt oss kliva ner från det abstraktas tunna atmosfär till ett verkligt fenomens smutsiga verklighet, i detta fall den fenomenala succé som den franska ekonomen Thomas Pikettys bok Capital in the Twenty-First Century är. Den säljer så bra att tryckpressarna inte kan hänga med efterfrågan. Den går inte att få tag på i bokaffärerna, inte ens för reda pengar.

Detta är verkligen anmärkningsvärt, för Thomas Piketty är verkligen ingen Dan Brown med sitt överdrivet vidskepliga nonsens skrivet på usel prosa för de post-religiösa godtrogna. Nej, hans bok är hundratals sidor lång och full av svårbegriplig data som vi från och med nu måste kalla fakta. Lyckligtvis köpte jag en kopia av Pikettys bok när den först kom ut i Frankrike och jag har förhoppningar att min originalutgåva, med tanke på dess snabbt uppkomna ikonstatus, tids nog kommer att anses vara en helig relik med läkande egenskaper som vida överstiger dess pris.

Givetvis är det inte samma sak att inneha en bok som att ha läst den. Tyvärr har jag tappat bort boken, trots dess ansenliga storlek och vikt. Men ett tag bar jag omkring på den, precis som jag på samma sätt som jag som läkarstudent bar omkring på en lärobok i förhoppningen att jag skulle lära mig dess innehåll genom en sorts osmos. Hursomhelst visade det sig att jag var tvungen att faktiskt öppna boken och lära mig tillräckligt av dess innehåll för att kunna klara av mina prov. Sedan dessa har jag naturligtvis glömt bort allt.

Det hör inte till vanligheterna att jag skriver om böcker som jag inte har läst, och jag tror att jag under mitt liv har recenserat åtminstone 500 böcker. Det skulle vara falsk blygsamhet att förneka att jag läst alla av dem noggrant, ofta inklusive fotnoterna, eftersom min solidaritet och medkänsla även gentemot författare av dåliga böcker är sådan att jag tycker att det är det enda rätta att göra. Detta trots att man inte behöver äta ett kilo smör för att veta att det är härsket.

Dock har två saker med Pikettys bok tagits upp av alla som har recenserat den så jag antar att det är för att de måste ha något att göra med det han faktiskt säger.

Det första är att det finns en långsiktig tendens att kapitalvärdet ökar snabbare än ekonomin som helhet; och eftersom de flesta är beroende av sitt arbete snarare än sitt kapital kan välståndsojämlikheten bara öka tills den når en punkt där den blir socialt och politiskt ohållbar. Man kan även uttrycka detta i Malthusianska termer: kapitalvärdet ökar geometriskt medan arbetsinkomsterna ökar aritmetiskt. Eller för att uttrycka det i marxistiska termer: vid en specifik tidpunkt kommer samhällets materiella produktivkrafter att hamna i konflikt med de existerande produktionsrelationerna… och då börjar den sociala revolutionens tidsålder.

Piketty är dock inte en revolutionär: klokt nog vill han undvika våldsamheter. De medel han föreslår är den andra idén: en global kapitalskatt, och uppenbarligen en väldigt hög sådan om den ska lyckas uppnå sitt jämlikhetsmål.

Vi tar den första poängen först. Det är med viss tvekan jag återigen använder mig av mig själv som exempel men jag hoppas att det är en förmildrande omständighet att det i varje fall är ett ämne där jag relativt sett är en expert. På vilket sätt skadar det mig att skillnaden mellan Bill Gates rikedom och min egen överstiger skillnaden mellan min rikedom och någon som erhåller socialbidrag? Jag anser mig vara lyckligt lottad: jag har egentligen aldrig haft några svårigheter, i alla fall inga som inte var en direkt konsekvens av mitt eget handlande eller mina egna val. Det är sant att jag har varit fattig, men jag har aldrig svultit. Jag har aldrig drabbats av en stor orättvisa, förutom det fåtal gånger jag blivit arresterad i länder med dåligt rykte. Det var så klart mitt eget fel att jag reste till dessa länder, och jag älskade dem så klart.

Bill Gates rikedom skadar mig enbart om jag låter min avundsjuka och missunnsamhet etsa sig fast i mitt sinne. Med detta vill jag dock inte ha sagt att det inte finns orättfärdigt uppnådda rikedomar: de ryska oligarkernas till exempel. Dock är inte felet med sådana rikedomar att de är så mycket större än min egen, utan att de är orättfärdiga. Det finns så klart gråskalor mellan ren vit legitimitet och kolsvart ohederlighet, men livets uppenbara ambivalens borde vara tillräckligt för att tygla vår missunnsamhet.

När det gäller kapitalskatten har Piketty rätt då han säger att det måste vara en global skatt för annars skulle vi antingen se en kapitalflykt eller så skulle vi se väldigt omfattande begränsningar på kapitalets rörlighet. Inget av det skulle vara särskilt ekonomiskt produktivt eller bra för jämlikheten. En global kapitalskatt skulle dock kräva att det fanns en global myndighet som samlade in och genomdrev den, ett sorts enormt EU. Jag är glad att jag inte kommer att leva tillräckligt länge för att uppleva det, men å andra sidan tror jag inte att någon annan kommer att få se det heller, född som ofödd, om inte annat så för att världsstatens ledare skulle behöva ett skatteparadis där de kunde ha sina egna pengar.

Jag tror att framgången med Pikettys bok är ett bevis på hur mycket missunnsamhet det finns i världen snarare än hur mycket den törstar efter kunskap, särskilt hos de som är rika nog att köpa den, i stort sett som en inredningsmöbel. Som Gibbon uttryckte det finner sanningen sällan en mottaglig publik i världen. Jag må ha fel, för jag har inte läst boken än, men under tiden kan jag förnärmas över dess framgång.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

10 kommentarer till ”Piketty och avundsjukans lustgård

  • Är det inte så enkelt att om man ökar penningmängden 3-4 ggr mer än löneökningen varje år så ökar tillgångsslagen hela tiden mer i förhållande till arbetsinkomsterna och på det sättet urholkas dessa och mer och mer förs över till kapitalägarna? På det sättet blir tillgångarna dessutom svårare och svårare att köpa för dem som inte redan är med på tåget.

    • Visst är det så att det är inflationen som är största orsaken till snedfördelningen av tillgångarna. Men staten hjälper även till på andra sätt, till exempel genom att sätta upp hinder för konkurrens (patent, upphovsrätt, licensiering, ”standardisering”, osv).

      Men att säga att det är en ekonomisk lag att kapitalvärdet ökar snabbare än ekonomin som helhet stämmer inte. För att kapitalvärdet (i verkliga termer, inte i inflationsvaluta) ska öka kräver det nämligen att människor sparar mer än de konsumerar.

      • ”För att kapitalvärdet (i verkliga termer, inte i inflationsvaluta) ska öka kräver det nämligen att människor sparar mer än de konsumerar.”

        Precis tvärtemot vad som sker nu.

        Ja självklart ger den massiva lobbyverksamheten från storföretag utdelning. Det sorgliga är att folk tror de kan använda staten för att stävja detta när det är precis tvärt om.

  • Egentligen, vilken snedfördelning talar vi om? Ta alla rikas pengar och fördela dem till alla på jorden. Hur mycket rikare blir var och en en då? Inte mycket eller knappast något alls, samtidigt som vi har berövat kapital för investeringar som ger jobb och mat åt folk. Samt drivkraften att anstränga sig.

    Jag tror att när folk sitter där med sina räkningar och undrar hur de ska klara sig, så undrar de även över för vem de arbetar för; sig själva eller någon annan? Och det är här jag tror de flesta tänker fel. De väljer kapitalisterna som deras ok i stället för att välja staten som de i stället tror ska kunna göra det bättre för dem.

    Vi vet alla att de som tjänar på inflation är de som först får de nya pengarna i sin hand innan alla andra har upptäckt att det finns mer pengar och löner och priser justeras uppåt.

    Det jag undrar är om vi gör tvärtom (fritt spekulerat). Vi tar bort lite pengar. Vem tjänar på det? Måste vi då sänka lönerna? Det tror jag inte, eftersom sänkta priser görs genom effektivare produktion, dvs. samma lön kan producera mer. Således bibehållna löner, men lägre priser på varor.

    Av ovan kan jag åtminstone se att inflation ger ökade inkomster till staten medan en deflation ger minskade inkomster till staten. Staten kan öka sina inkomster genom högre skatter eller inflation.

    Kan Riksbankens mål på 2% inflation vara ett mål för att hålla jämn takt med statens stigande utgifter?

    Sist. Till nyspråket: Stigande kostnader för staten definieras som offentliga investeringar.

    • Vi vet alla att de som tjänar på inflation är de som först får de nya pengarna i sin hand innan alla andra har upptäckt att det finns mer pengar och löner och priser justeras uppåt.

      Är det verkligen så? Om vi bortser ett ögonblick för en delvis ”sanningen” i det och bankers numera möjligheter att skapa krediter ur tomma intet. Sedlar är väl skuldsedlar. Staten ger ut dem utan ränta. Därefter trycker de fler sedlar och sänker värdet på sina skuldsedlar. Låter som att vi har att göra med en sofistikerd tjuv, i mina öron…

  • En förmögen affärsman var ut på stan och spatserade. En vänsteraktivist fick syn på den välklädde förmögne mannen och skrek; -Din rike jäkel, din förmögenhet ska fördelas till folket!!

    -Jaså?! svarade den förmögne mannen, -Då kanske du vill ha din andel här och nu?

    -Ja det ska jag ha!! Gastade vänsteraktivisten.

    Den rike mannen stoppade handen i fickan och sade; -Låt oss nu förmoda att jag fördelat min förmögenhet på alla medborgare i detta land, därmed är denna 50-öring din andel…var så god.

    • För tankarna till ett skämt PJ O’Rourke skrev i boken Eat the Rich 🙂

      ”A traveling salesman stays overnight with a farm family. When the family gathers to eat there’s a pig seated at the table. And the pig has three medals hanging around his neck and a peg leg. The salesman says, “Um, I see you have a pig having dinner with you.”

      “Yes,” says the farmer. “That’s because he’s a very special pig. You see those medals around his neck? Well, the first medal is from when our youngest son fell in the pond, and he was drowning, and that pig swam out and saved his life. The second medal, that’s from when the barn caught fire and our little daughter was trapped in there and the pig ran inside, carried her out and saved her life. And the third medal, that’s from when our oldest boy was cornered in the stock yard by a mean bull, and that pig ran under the fence and bit the bull on the tail and saved the boy’s life.”

      “Yes,” says the salesman, “I can see why you let that pig sit right at the table and have dinner with you. And I can see why you awarded him the medals. But how did he get the peg leg?”

      “Well,” says, the farmer, “a pig like that—you don’t eat him all at once.””

      • Kan liknas vid staten som sänder ut soldater och när de kommer hem utan ett ben skickar staten soldaterna till soptippen bildligt talat. Med det sagt ordspråket: ”Otack är världens lön.”

  • Här togs en harmlös kommentar från mig bort igen? Den ifrågasatte förvisso tesen att de som först får de nya pengarna är vinnare, men det är ju normalt staten eller banker!

    Alltså, hur skulle någon annan kunna tjäna på det, annat än via spekulation? Vi vet ju att staten genererar inflation och att sedlar är ”omärkta”, så vem som annars får just de nytryckta är likgiltigt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *