Libertarianismens framtid

6740Marxister var ökända för sina inbördes strider över väldigt triviala skillnader. Den ena gruppen bröt sig loss från den andra, bytte ordföljden i det tidigare namnet, och utropade sig till den nya och rena gruppen. Den nya gruppen poängterade att den första gruppen var en del av den fascistiska konspirationen att undertrycka den kommande triumfen för arbetarklassen, även om skillnaderna grupperna emellan var helt omöjliga att upptäcka även för en expert.

Den informella debatt som just nu pågår mellan libertarianer och som handlar om huruvida folk borde vara ”breda” eller ”smala” libertarianer är av en helt annan karaktär. Den handlar om vad libertarianism i själva verket är.

Den ”smala” libertarianen tror på icke-aggressionsprincipen, att man inte får intitiera fysiskt våld mot någon annan. Den smala libertarianen ser helt enkelt på sig själv som en libertarian. Han behöver inga fler etiketter. De flesta ”breda” libertarianer tror också på icke-aggressionsprincipen, men de tror att libertarianer måste ha en mängd andra åsikter också för att frihetskampen ska vara konsekvent.

Innan jag fortsätter, låt mig först bemöta en uppenbar invändning. Borde jag inte attackera staten istället för att spendera tid på att kritisera andra libertarianer?

För det första, ta en titt på LewRockwell.com: den är som en skattkista full av artiklar om allt möjligt. Genom åren har vi inte låtit något ämne vara heligt i vår strävan efter att avslöja statens ondska och bygga upp ett libertarianskt alternativ. Faktum är att jag har en ny bok på väg som fortsätter i denna tradition: Against the State: An Anarcho-Capitalist Manifesto.

För det andra är det inget fel med det som folk ofta nedsättande kallar inbördes käbblande. Alla tanketraditioner utvecklas genom ett respektfullt utbyte av idéer. Dessutom håller jag med Tom Woods då han säger att det inte alls är sant, vilket många påstår, att libertarianer är de enda som argumenterar med varandra. Se bara på de politiska partierna, din bostadsrättförening, katoliker, protestanter, muslimer, eller för den delen, vem som helst.

De som förespråkar den ”breda” libertarianismen menar att libertarianer måste försvara något utöver icke-aggressionsprincipen, och att libertarianism innebär ett engagemang utöver detta. En sådan förespråkare påstod nyligen att han hade svårt att tro att det enda som den libertarianska samhällsfilosofin bryr sig om är det korrekta och inkorrekta användandet av våld. Men oavsett hur svårt det är för någon att tro det så är det exakt detta, och endast detta, som libertarianismen handlar om.

Som Murray Rothbard, Mr Libertarian själv, en gång förklarade:

Det finns libertarianer som är hedonister och älskar så kallade alternativa livsstilar, och det finns de som förespråkar en borgerlig konventionell eller religiös moral. Det finns libertarianska libertiner och de finns libertarianer som håller strikt på naturrätt eller religiös lag. Det finns andra libertarianer som inte har någon moralteori alls utöver det att inga rättigheter får kränkas. Detta eftersom libertarianismen som sådan inte har en generell eller personlig moralteori.

Libertarianismen erbjuder inte ett sätt att leva på; den erbjuder frihet, så att alla personer är fria att anta och agera baserat på sina egna värderingar och moraliska principer. Libertarianer håller med Lord Acton om att ”frihet är det högsta politiska målet” – men inte nödvändigtvis det högst värderade målet på alla personers värdeskalor.

Det senaste månaderna har vi från vissa libertarianer fått höra att det förvisso är sant att libertarianism handlar om icke-aggression och privat egendom och allt sådant, men egentligen är den bara en del av ett större projekt som motsätter sig all form av förtryck oavsett om det kommer från staten eller inte. Detta har två implikationer för den breda libertarianen. För det första innebär det att det inte räcker med att man motsätter sig staten; en sann libertarian måste motsätta sig andra typer av förtryck även om de inte involverar fysisk aggression. För det andra innebär det att libertarianism bör stödjas eftersom statens avskaffande kommer att resultera i andra typer av resultat som den breda libertarianen gillar: mindre företag, mer arbetarkollektiv, mer ekonomisk jämlikhet, etc.

Låt oss titta närmare på dessa implikationer.

Att påstå att det inte räcker med att man som libertarian motsätter sig aggression är att hamna i samma fälla som en gång i tiden förstörde den klassiska liberalismen och förvandlade den till den moderna liberalismen. Hur kommer det sig att 1700-talets och 1800-talets klassiska liberalism förvandlades till 1900-talets statsdyrkande liberalism? Hur perverterades det en gång vördnadsvärda ordet liberalism till att börja med? Jo, det skedde på grund av en strävan efter en bred liberalism. Visst, 1900-talets liberaler sa att de var för frihet, men eftersom blott negativ frihet – det vill säga en begränsning av statens makt – inte uppnår tillräckligt egalitära resultat måste vi ha mer än det. I tillägg till att vi begränsar vissa av statens aktiviteter måste vi utöka andra statliga aktiviteter.

Trots allt, menade de nya liberalerna, är statligt förtryck inte den enda formen av förtryck i världen. Fattigdom begränsar folks möjlighet att göra val i livet. Den privata egendomen begränsar folks möjlighet att uttrycka sig själva. Diskriminering begränsar folks möjligheter. Förolämpningar sårar folks känslor. Att enbart fokusera på staten missar alla dessa andra sätt att skada folk på, sade de nya liberalerna.

Låter det bekant? Är det inte exakt detta som många breda libertarianer säger nu? Vi får höra att det inte räcker med att attackera staten. Vi måste attackera patriarkatet, hierariki, ojämlikhet och så vidare. Breda libertarianer håller inte med varandra om vilka ytterligare saker som libertarianismen för med sig, men de håller allihopa med varandra om att libertarianismen helt enkelt inte enbart kan handla om att utplåna initierandet av fysiskt våld.

Om vissa libertarianer hoppas på och vill arbeta för att uppnå ett samhälle som följer deras ideologiska preferenser är de så klart fria att göra det. Men det är fel – speciellt med tanke på att de fokuserar på att göra libertarianismen till en ”big tent movement” – att påtvinga andra libertarianer sin egen idiosynkratiska version av vår tradition, att hävda att folk som inte stödjer deras ideologi inte är verkliga libertarianer, eller att påstå att det vore ”högst osannolikt” att någon som inte håller med dem är en libertarian. Att samma människor sedan klagar på ”intolerans” är en extremt uppenbar ironi.

Således är inte den enda faran med den breda libertarianismen att stora delar av befolkningen kommer att misslyckas med att klara av dess inträdesprov eftersom de inte håller sig uppdaterade med vilka åsikter som massmedia säger till oss är acceptabla att tro på och uttrycka. Faran är att den breda libertarianismen kommer att föra in sina andra hjärtefrågor, som enligt dem själva inte alls har att göra med fysiskt våld, till libertarianismen i sig och således förvandla den till något helt annat än det enkla och vackra system som vi har försvarat i flera generationer.

Låt oss nu titta närmare på den andra implikationen, att motståndet mot staten är att föredra eftersom det kommer att leda till egalitära resultat. Självklart kommer statens avskaffande av nödvändighet att öka mängden jämlikhet med avseende på status; den ojämlikhet som idag existerar mellan statstjänstemän, som idag utför allehanda omoraliska handlingar med staten i ryggen, och vanliga människor, som begränsas av traditionella moraliska regler mot stöld och aggression, kommer ej längre att existera när staten försvinner. Men låt oss säga att det inte stämmer? Påståendet att företag tenderar att vara mindre på en fri marknad, och att statlig politik uppmuntrar storföretagande, är ett alltför svepande påstående om ett alltför komplext fenomen. Vad händer om statens avskaffande inte leder till någon förändring av företagens storlek, eller av relationen mellan en arbetsgivare och en arbetstagare, eller av välståndsskillnader?

I detta fall måste frågan bli: vilken princip håller den breda libertarianen som överordnad den andra? Ickeaggression eller egalitarism? Vad skulle de välja om det var tvungna att välja?

På samma sätt ledde de klassiska liberalernas kyrkohat till att de konfiskerade kyrkans egendom och ålade restriktioner på vissa kyrkoaktiviteter. När det kom till ett val mellan en tro på frihet och ett personligt kyrkohat var det personliga hatet som vann, och deras påstådda våldsmotstånd var plötsligt som bortblåst.

Hur folk blir libertarianer är också oviktigt. Det finns diverse tanketraditioner som kulminerar i icke-aggressionsprincipen. När man väl är där är det så klart ok att diskutera exakt vad som utgör en aggression och andra grundläggande frågor inom det ramverk som utgörs av att aggression inte tillåts. Men om tanketraditionen du hör till endast delvis leder dig till ickeaggression är det inte så att du upptäckt en ny eller bättre form av libertarianism. Det enda det innebär är att du endast delvis är en libertarian, inte att du är en annan sorts libertarian.

Oavsett om det rör sig om påståendet att självförsvarslagar är ”rasistiska”, att Bitcoin är ”rasistiskt”, eller att libertarianer borde göra sig av med sitt vita privilegium – påståenden som har förts fram av libertarianer som påstår att de har nått längre än vår påstådda fixering vid icke-aggressionsprincipen – så förstör den breda libertarianismen den libertarianska kärna som vi tror på. Ingen av dessa frågor har det minsta att göra med libertarianism.

Alla dessa påståenden är enbart en distraktion från den centrala principen: om du motsätter dig initiering av fysiskt våld är du en libertarian. Punkt.

Det var väl inte så svårt?


Originalartikeln har översatts från engelska av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Libertarianismens framtid

  • Att diskutera vem som har rätt att kalla sig vad är i mina ögon en ganska tramsig och intetsägande diskussion. Problemet när folk med diverse socialistiska idéer ska skaffa sig tolkningsföreträdet på egentligen väldefinierade ord och förvanska dem tills det inte betyder någonting längre är på sin höjd irriterande, men knappast ett stort problem.

    Ställer man inte upp på negativa rättigheter och NAP så är man omoralisk och obehaglig våldsivrare – och det är egentligen viktigare att påpeka än att såna personer inte är libertarianer.

  • Tack för en intressant översättning. Jag håller i stora stycken med. Liberalismen har redan kidnappats en gång och det är en gång för mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *