Mises icketriviala insikt

3803Det som kanske främst utmärker Ludwig von Mises ekonomi är att han höll fast vid ett tillvägagångssätt baserat på a priori kunskap. En ekonomisk lag måste enligt Mises logiskt härledas från redan etablerade axiom så att – givet sanna ingående antaganden – de slutsatser man når är lika giltiga som ett givet resultat i euklidisk geometri.

Detta står i skarp kontrast till den positivistiska metoden, till vilken de flesta av dagens aktiva ekonomer bekänner sig. Enligt det synsättet kan en ekonomisk vetenskap endast uppnås om man anammar naturvetenskapens procedurer. På det stora hela tycker positivisterna att ekonomer skall börja med att formulera en testbar hypotes och sedan samla data för att mäta riktigheten i sin utsaga. De ansatser som lyckas bäst i detta hänseende anses bli bättre lagar än antaganden som inte passar mätresultaten lika bra.

Mot huvudfårans imponerande matematiska verktyg och enorma datainsamlingsbudgetar insisterar misesianerna ödmjukt att ekonomisk vetenskap måste utgå från föresatsen att människor handlar. Detta handlingsaxiom utgör grunden för praxeologin, Mises term för vetenskapen om mänsklig handling. Misesianerna menar att alla sanna ekonomiska lagar kan härledas från detta enkla axiom (ibland kompletterat med antaganden om världen, såsom faktumet att arbete kräver möda).

Jag måste erkänna att jag brukade bli generad, å misesianernas vägnar, av den flagranta dogmatismen. Självklart handlar mänskliga varelser. Och? Tror misesianerna verligen att de har monopol på denna insikt? Tror de verkligen att huvudfårans ekonomer skulle förneka att människor handlar?

Men ju mer jag studerar österrikisk ekonomi och närliggande områden, desto mer förstår jag hur genial Mises ansats var. När vi på allvar studerar handlingsaxiomet ser vi att det sammanfattar en otroligt komplicerad och oerhört viktig sanning om världen. För att vi ska kunna nå framgång i vår omvärld är det absolut nödvändigt att tillskriva andra människor intentioner och förnuft. Förenklat, om du vill komma någon vart här i världen måste du anta att andra människor handlar.

När de säger att människan handlar menar misesianerna inte bara att människans kropp uppför sig på ett särskilt sätt. Om en människa faller ner från en bro är inte den nedåtgående rörelsen en handling i österrikisk mening. Vidare, om en människa är i fara, är inte heller hennes ökade puls (för de flesta) en handling. Mänsklig handing är avsiktlig strävan mot önskvärda mål. En rationell varelse har uppsåtet att uppnå ett större mått av tillfredsställelse, utifrån den varelsens subjektiva ståndpunkt.

Jag medger att dessa reflektioner först ter sig för triviala för att ens nämnas. Men det är bara för att vi tar dessa insikter för givet som vi inte inser hur avgörande de är. Naturvetenskapsmannens tillvägagångssätt skulle fungera ganska bra för en man på en öde ö. När han gör upp eld behöver han inte tänka att ”gnistorna vill stanna inne i stenarna så för att övertyga dem att kasta sig över riset istället måste jag slå stenarna mot varandra”.

Men så fort vi föreställer oss ytterligare en person på scenen förändras situationen dramatiskt. Nu är det nödvändigt för vår första man att tillskriva den nya ”saken” preferenser och förnuft för att kunna ha en chans att förstå ”dess” beteende. Utan att fördjupa oss i filosofiska argument kan vi hävda vår princip ganska pragmatiskt – om vår förste man försöker hantera den nya ”saken” (alltså den andre parsonen på ön) med samma mentala redskap som han använde när han hanterade stenarna och riset kommer han inte bli lika framgångsrik (från sin egen utgångspunkt) som han skulle bli om han anammar handlingsaxiomet.

Österrikare har hävdat att den vetenskapliga metoden från naturvetenskaperna ”inte skulle fungera” för sociala företeelser av två anledningar. För det första finns det inga underliggande konstanter i mänskligt beteende (som elektronens laddning) som det finns inom, säg, fysiken. För det andra finns det inget sätt att utföra ett sant kontrollerat experiment inom de sociala vetenskaperna. Till exempel kan inte två ekonomer testa rivaliserande teorier på ”samma” population eftersom existensen av det första experimentet (säg, en skattehöjning) kommer att ändra utgångspunkten för det efterföljande experimentet. Den mest uppenbara svårigheten med detta tillvägagångssätt är att objekten för experimentet – människorna i ekonomin – känner till experimenten och reagerar i enlighet med detta. Det finns inget sätt att hålla deras föreställningar konstanta från ett test till ett annat.

Mot dessa argument har jag sett positivister hävda (med rätta, tycker jag) att dessa observationer också skulle ”bevisa” att meteorologi och astronomi inte heller är vetenskaper. När allt kommer omkring är elektronens laddning en konstant oavsett om elektronen befinner sig i en tornado eller i en konsuments hjärna. Vidare skulle två astronomer uppenbarligen inte kunna lösa sin dispyt över ett binärt stjärnsystem genom att ta till ett kontrollerat experiment. Ändå kan vi förmoda att österrikarna inte skulle invända mot användningen av den vetenskapliga metoden inom astronomin. Alltså kan positivisterna hävda att ett sådant tillvägagångssätt fungerar lika bra i ekonomi som i astronomi eller meteorologi.

Men det är det som är kruxet. Jag medger villigt att metoden för de naturvetenskapliga disciplinerna skulle fungera för studier av människor precis lika bra som de gör för astronomi och meteorologi. Om du till exempel vill förutse var George Bushs kropp kommer befinna sig nästa vintersolstånd, med en precision på många miljarder kilometer, kan du visst göra det utan att bry dig om hans önskningar. Eller, för att välja ett rättvisare exempel, om du vill förutse aktiemarknadens läge lika ”bra” som meteorologerna kan förutse väder, då kan du, för all del, använda längor med tidsserier för att kalibrera ekonometriska modeller.

Mises insikt var att det står människan till buds ett mycket bättre verktyg för att förstå händelserna i den sociala världen: vi har praxeologin. Om du, istället för att förutse positionen eller luminositeten av George Bushs kropp, vill förutse hans utrikespolitik de närmaste månaderna, kommer du ingenstans utan att tillskriva honom preferenser.* För den här uppgiften duger fysik, kemi och biologi föga eftersom (utan att göra ett ställningstagande om materialism) den allra minsta förändring i hur cellerna i Bushs nervsystem ordnar sig kan korrelera med vitt skilda handlingar från honom.

Sammanfattningsvis är det inte direkt så att naturvetenskapernas metod inte fungerar när det kommer till mänsklig handling, utan snarare att dess användning skulle försaka en så otroligt mycket bättre metod. Ingen vet egentligen varför stenar faller så det bästa vi kan åstadkomma är att uppfinna fysiska ”lagar” som beskriver de empiriska observationerna så bra som möjligt.

Men när det gäller andra människors handlingar vet vi faktiskt något om deras orsaker, eftersom vi alla har subjektiva preferenser och vi alla tar till medel för att uppnå mål. I ett annat sammanhang gjorde C.S. Lewis en liknande observation:

Det finns en, och endast en, sak i hela universum om vilken vi vet mer än vi kan lära oss från en yttre observation. Den enda saken är människan. Människor observerar vi inte enbart, vi är människor. I detta fall har vi, så att säga, förstahandsinformation, vi är välunderrättade. /…/ Notera följande. Vem som helst som studerar människan utifrån, på det sätt vi studerar elektricitet eller kålhuvuden, utan att kunna vårt språk och alltså utan möjlighet att få någon insideskunskap från oss, alltså enbart studerade vad vi gjorde, skulle aldrig få någon som helst indikation på att vi har denna moraliska lag. Hur skulle han? För, faktiskt, skulle hans observationer bara visa vad vi gjorde medan den moraliska lagen handlar om vad vi borde göra. På liknande sätt är det om det skulle finnas något utanför eller ovanför de fakta vi kan observera om stenar eller vädret, skulle vi inte ens kunna hoppas att upptäcka det. (Ur Mere Christianity)

Avslutningsvis kan jag konstatera att Ludwig von Mises gjorde helt rätt som baserade hela sitt praxeologiska system på antagandet, eller snarare på insikten, att människan handlar. Att försaka denna metod till fördel för ett mer ”vetenskapligt” tillvägagångssätt är att slänga ut den fruktbaraste källan till kunskap vi har för sociala företeelser, vilket inte vore vidare vetenskapligt.

——-

Robert Murphy är nyligen utexaminerad Fil.dr. vid New York University och föreläser i ekonomi vid Hillsdale Collage.

* Detta exempel är bara till för att illustrera hur skralt det positivistiska tillvägagångssättet är. Praxeologin ägnar sig inte egentligen åt förutsägelser av denna typ, utan snarare åt de a priori sanna utsagor som kan härledas ur handlingen som sådan.

6 kommentarer till ”Mises icketriviala insikt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *