De gamla liberalernas illusion

Massan kommer aldrig med nya idéer, varken sunda eller osunda. De väljer enbart mellan de ideologier som har utvecklats av mänsklighetens intellektuella ledare. Deras val är dock definitivt och det avgör historiens gång. Om de föredrar dåliga idéer kan inget förhindra katastrofen.

Upplysningstidens samhällsfilosofi misslyckades med att se de faror som osunda idéer kan ge upphov till. De argument som vanligtvis förs fram mot de klassiska ekonomernas rationalism och de utilitaristiska tänkarna är oftast missriktade. Men deras doktrin brast i ett avseende. De antog att det som är förståndigt kommer att vinna enbart eftersom det är förståndigt. De gav aldrig en tanke åt idén att den allmänna opinionen kan föredra tveksamma ideologier vars praktiska konsekvenser skulle vara negativa för välstånd och välmående och dessutom förstöra det samhälleliga samarbetet.

Det är idag moderiktigt att tala nedsättande om de tänkare som kritiserade de liberala filosofernas tro på den vanliga människan. Burke, Haller, Bonad och De Maistre uppmärksammade dock ett allvarligt problem som liberalerna hade försummat. De var mer realistiska i sin bedömning av massan än deras meningsmotståndare.

De konservativa tänkarna led under illusionen att det traditionellt paternalistiska statssystemet och de ekonomiska institutionernas rigiditet kunde bibehållas. De var fulla av beundran för den gamla regimen som hade gjort människor rika och som hade humaniserat krig. Men de såg inte att det var exakt dessa saker som hade lett till den befolkningsökning som gjorde det gamla systemet som baserades på ekonomiska restriktioner förlegat. De vägrade att uppmärksamma de människor som stod utanför den samhällsordning som de ville föreviga. De misslyckades med att komma med någon lösning på det mest akuta problemet som mänskligheten någonsin hade ställts inför just som den industriella revolutionens höll på att bryta ut.

Det var kapitalismen som gav världen det den behövde, det vill säga en högre levnadsstandard för en ökad mängd människor. Men liberalerna, kapitalismens pionjärer och förespråkare, missade en väsentlig poäng. Inget samhällssystem kan fungera oavsett hur gynnsamt det är om det inte stöds av den allmänna opinionen. De förutsåg inte den antikapitalistiska propagandan. Efter att de hade tagit död på myten om kungarnas gudomlighet leddes liberalerna vilse av minst lika illusoriska doktriner som sinnets oemotståndliga kraft, massans ofelbarhet och majoritetens gudomliga inspiration. De trodde inte att det fanns någonting som i det långa loppet kunde hindra samhällets progressiva förbättring. När de avmaskerade de urgamla vidskepelserna lyckades de en gång för alla etablera förståndets överhöghet. Frihet kommer att göra det tydligt för alla vilken välsignelse denna nya ideologi är och ingen intelligent människor kommer att våga ifrågasätta den. De menade dessutom att nästan alla människor är intelligenta och kapabla att tänka på ett korrekt sätt.

Det gick aldrig upp för dem att majoriteten kunde tolka historiska erfarenheter genom andra filosofiers glasögon. De förutsåg inte att vissa idéer som de skulle ha kallat reaktionära, vidskepliga eller oförståndiga skulle bli så populära under 1800-talet och 1900-talet. De var så uppfyllda av tron att alla människor var kapabla att tänka på ett korrekt sätt att de helt och hållet feltolkade alla tecken på motsatsen. Som de såg det var alla hemska händelser endast tillfälliga, slumpmässiga saker som filosofer som studerande mänsklighetens historia sub specie aeternitatis inte borde lägga någon vikt vid. Vad än reaktionärerna må säga fanns det ett faktum de inte kunde förneka; nämligen att kapitalismen tillhandahöll den ökande befolkningen med en högre levnadsstandard.

Det var dock exakt detta som majoriteten faktiskt ifrågasatte. De socialistiska författarnas huvudsakliga poäng, och särskilt Marx, är doktrinen att kapitalismen leder till de arbetande massornas progressiva utarmning. Beträffande kapitalistiska länder är det svårt att inte lägga märke till hur felaktigt detta påstående är. När det kommer till mindre framstående länder, som blott ytligt påverkats av kapitalismen, stämmer befolkningsökningen inte överrens med idén att massorna sjunker djupare och djupare in i fattigdom. Dessa länder är fattiga om man jämför dem med mer framstående länder. Deras fattigdom har att göra med en snabb befolkningsökning. Dessa människor har föredragit att ha fler barn istället för att höja sin levnadsstandard. Det är deras eget val. Faktum kvarstår dock att de var tillräckligt rika för att förlänga medellivslängden. Det skulle ha varit omöjligt för dem att fostra fler barn om uppehällelsemedlen inte hade ökat.

Trots detta påstår inte enbart marxister utan även många så kallade ”borgerliga” författare att Marx förutsägelser gällande kapitalismens evolution på det stora hela stämmer överrens med de senaste hundra årens historia.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *