Nyspråk och praxeologi

george_orwell__1984_book_cover_by_bencebalaton-d54yxegGeorge Orwells dystopiska roman 1984 beskriver en välfärds- och nationalstat i full blom; en stat som fullt utvecklat det frö som finns inbäddat i alla nationalstater. I boken har nyspråket en framträdande plats. Det är ett rationellt språk, avskalat från all onödig utsmyckning, överflödiga ord och irrationella böjningsformer. Till exempel förkastas oregelbundna adjektiv och komparationer som bra-bättre-bäst till förmån för mer rationella former som bra-plusbra-dubbelplusbra. Ordet dåligt är likaledes onödigt och ersätts med det rationella obra.

Nyspråk är slutstadiet i varje nationalstats strävan efter ett riksspråk, och därav följande önskan att utradera dialekter och andra lokala kulturyttringar. I en centralstyrd administration har mångfald, poesi olika mått-, vikt- och myntsystem inget värde utan är enbart hinder för effektiv kommunikation och styrning från centralmakten till undersåtarna via den byråkratiska apparaten. Men nyspråket har även en annan, viktigare, funktion: att styra medborgarnas tankar och handlingar. Genom att reglera ordförrådet försöker den totalitära staten förhindra att medborgarna ägnar sig åt krimtänk och därmed minska risken att de hänger sig åt subversiva handlingar.

Orwell är insiktsfull, han har förstått språkets betydelse som verktyg för att hålla undersåtarna på plats.

Det är ingen slump att nyspråket är framträdande även i vår tid då den mjuka demokratiska totalitarismen breder ut sig och vi i många aspekter närmat oss Orwells dystopi. Övervakningssamhället är här, teveskärmar och kameror är riggade på gator och i våra sovrum, krigspropagandan är väl utvecklad, arbetslinjen är upprättad. Nyspråket utvecklas från dag till dag. Ord som näthat och hatbrott signalerar att somliga åsikter är icke-önskvärda. EU försöker avskaffa hotfulla ord som konkurs. Statens bank- och finansgrenen är mästare i eufemismer som recession, kvantitativa lättnader, räddningspaket.

Vilka möjligheter ger språket statsmakten? Låt oss ta ett steg tillbaka till antiken, ty redan de gamla grekerna hade ett och annat att säga om språkets makt. Retorik är en fin konstart som handlar om hur man övertygar människor och får dem dit man vill ha dem. Den klassiska retoriken beskriver tre kraftfulla verktyg för att övertyga. Låt oss se hur staten använder dem för sina syften.

Det första är ethos, vilket betyder karaktär. När man framför ett budskap har publiken inledningsvis en naturlig distans till budbäraren, en hälsosam skepticism. Detta avstånd måste överbryggas. Budbäraren måste övertyga publiken att han är en av dem, att han vill deras bästa, att han är trovärdig, en expert som vet vad han talar om. När publiken känner omtanke och förtroende för budbäraren sänker de garden och öppnar sina hjärtan. Vanliga metoder för att bygga ethos är att berätta en god historia, gärna om personliga erfarenheter, och vara lite självutlämnande. Staten bygger ethos främst med sina skattefinansierade akademier och det obligatoriska skolväsendet. Där får subjekten lära sig fabler som att ”staten är vi”. Hovhistorikerna berättar att Birger Jarl och Gustav Vasa kanhända var lite hårdhänta, men de ”byggde ju i alla fall Sverige”. Samhällskunskapen förklarar att välfärdsstaten är till för dig, och utan den skulle du svälta som fattiga barnen i Afrika. Resultatet av detta statliga ethos är att undersåtarna litar på staten och verkligen tror att den är till för dem. Denna tillit är djupt förankrad och den som kommer med ett annat budskap får ett digert arbete med att vinna förtroende.

Det andra sättet att övertyga är med pathos. Ett effektivt budskap spelar på publikens känslor. Skickliga författare och regissörer vet hur man leder publiken på emotionella utflykter. De kan få oss att känna sympati för avskyvärda människor och förakta människor vi normalt skulle umgås med. Alla som försökt sig på en diskussion på nätet vet också hur viktigt pathos är. Människor låter sig sällan övertygas av enbart förnuft utan i slutändan handlar det också om hur det känns. Staten bygger pathos till exempel med flaggor, nationaldagar, nationalsånger, melodifestivaler, världsmästerskap, olympiska spel, politiska ceremonier som allmänna val, folkomröstningar, medaljer, mynt, uniformer, militärparader, bomber och granater. En ekonomiprofessor sade en gång att många staters värdefullaste nationalklenoder är flaggan, valutan och det nationella flygbolaget. Med känsloladdade symboler kan staten få undersåtarna att känna samhörighet med den samtidigt som den begår övergrepp mot dem, inte helt olikt den samhörighet en misshandlad hustru kan tänkas känna när hon ser på sin vigselring mellan övergreppen.

Man skulle kunna säga att staten bygger upp ethos med bröd, och pathos med skådespel.

Det tredje sättet att övertyga enligt klassisk retorik är med logos, det vill säga med förnuft och logiska argument. I slutändan handlar retorik om att få människor att följa en idé eller att gå med på en förändring. Stora förändringar kräver ofta att man kan övertyga om fördelarna, ja rentav nödvändigheten, med det nya. Staten må vara bra på ethos och pathos, på bröd och skådespel, men kanhända har den problem med logiken. Varför ska den få stjäla, fängsla och döda människor när inga andra får göra det? Varför ska den bestämma vad undersåtarna får köpa, sälja och äta även om dessa handlingar inte påverkar tredje part? Varför ska den ha den få betalt om Nisse lagar Kalles bil? Varför ska en människa innanför gränsen behandlas annorlunda än en som bor utanför? Det enda sättet för staten att klara av logos är genom att förvränga språket, att blanda bort korten med förskönande omskrivningar som skatt, krig, försvar, moms, tull, export, import, utlänning. På dessa omskrivningar kan man sedan hävda att andra regler och en annan moral gäller. Krig är inte mord utan försvar, skatt är till för barnen etc.

När totalitarismen accelererar, vilket är naturligt i nationalvälfärdsstaternas slutfas, blir det svårare för staten att upprätthålla sitt ethos (förtroende) och att få undersåtarnas pathos (kärlek). Även logiken blir svårare. I takt med att utmaningarna ökar måste den göra allt mer våld på språket och de moraliska måttstockarna för att få ihop det. Stigande arbetslöshet blir jobblös återhämtning. Långa dagar för barn på dagis blir social träning. Långa arbetsdagar för föräldrar blir personlig utveckling för att ”må bra”. Konkurser blir skuldjustering. Inflation är att priserna råkar stiga, inte att stat och banker skapar pengar. Urholkning av penningvärdet blir tillväxt. Att använda kontanter blir penningtvätt, knarkhandel och barnpornografi. Anfallskrig på fattiga länder med naturresurser blir demokratisering och skola åt flickebarnen. Demokrati är inte att majoriteten bestämmer åt dig utan att du är fri. Och så vidare.

Redan de gamla grekerna visste alltså att språket är ett kraftfullt verktyg för att påverka människor. Det finns en modern filosofisk inriktning som kallas analytisk filosofi. Den grundades av bland annat Bertrand Russel i början av 1900-talet och kretsar kring just språk och logik. Den går längre än grekerna och menar att språket till och med styr vår verklighetsuppfattning, och sätter en ram kring vad vi överhuvudtaget kan föreställa oss. Enligt analytisk filosofi är det svårt, kanske rentav omöjligt, att tänka utanför denna språklåda. Den som styr språket styr alltså folks verklighetsuppfattning. Om detta är sant finns det givetvis ännu större anledning för staten att pervertera språket.

Vi kan ta ytterligare ett synsätt på språkets betydelse i politiken. I sin vetenskap om mänsklig handling, praxeologi, delade Ludwig von Mises upp alla mänskliga handlingar i två huvudkategorier: Frivilliga handlingar, vilket han kallade ekonomi, och handlingar som innefattar tvång. Sociologen Franz Oppenheimer gjorde en liknande uppdelning, när han förklarade att det finns två sätt att förvärva egendom: den ekonomiska vägen (frivilligt) och den politiska vägen (med våld). Alla deltagare i ekonomiska handlingar agerar av egen fri vilja. Båda deltagare måste anse sig vinna på affären, annars skulle den inte inträffa. Staten däremot agerar på den politiska planhalvan, inte den ekonomiska. Problemet med våldsbaserad verksamhet är att offren kan få för sig att försvara sig och slå tillbaka. Genom att skickligt förvränga språket kan man få undersåtar att tro att politik faktiskt är ekonomiska, frivilliga, moraliska handlingar. Det nyspråkliga mottot för Partiet är lika sanna hos oss idag som de var i Oceanien 1984:

Krig är fred – En förutsättning för fred i västvärlden är att vi krigar mot terroristerna i mellanöstern innan de bombar oss eftersom de hatar vår frihet.
Frihet är slaveri – Under ekonomisk frihet kommer kapitalisterna att köpa upp allt, utnyttja arbetarna och förvandla dem till slavar.
Okunnighet är styrka – Felaktiga idéer, så kallat hat, måste bekämpas i skolan. För att främja enighet, sammanhållning och demokrati är det nödvändigt att grundlägga en sanktionerad värdegrund. Okunnighet om alternativa tankesätt skapar alltså styrka.

Med skicklig hantering av språket kan politik framställas som något gott. Nyspråket är den ultimata förvanskningen av språket och de medborgare som omfamnar nyspråket ser inte längre någon praxeologisk skillnad på våldshandlingar och frivilliga handlingar, de blir de perfekta undersåtarna.

Därför: Vårda ditt språk. Läs gamla texter. Återuppväck gamla ord. Tala klart och tydligt, läs skönlitteratur. Låt dem inte skrämma dig eller ta orden ifrån dig.

9 kommentarer till ”Nyspråk och praxeologi

  • Var språket så mycket bättre förr?

    När man t.ex. nyligen dammat av 1900-talstraditionen att glorifiera statens etniska folkdråp i jakt på landvinningar med militärparader och svenska fanborger runt hyllningsmonument – politisk konst – från förra sekelskiftet över kungar och fältherrar som var ansvariga för dessa, beskrivs det i dag på tidningarnas ledarsidor som förträffliga historielektioner (sic).

    Då känns det mer som vi är på väg tillbaka till det tidiga 1900-talets chauvinism och militarism.

  • Det är till och med värre än författaren skriver! Förr var förvisso måltavlan minoriteter, nu är måltavlan majoriteter. Avsikten är att utplåna majoriteten, vilket är superavskyvärt alla andra utplåningsideologier!

  • Ekonomiskt nyspråk: Utebliven intäkt är lika med kostnad. Om ett företag missar en försäljning är det en kostnad för företaget även om den missade försäljningen inte har inneburit någon prestation från företagets sida. När skatter inte betalas betecknas det som kostnader. Sänkning av skatter är kostnader.

  • Ja, man blir alltid lika förundrad varje år när det produceras nya ord 🙂

    Ett axplock från förra året;

    budgetstup,funktionell dumhet, hämndporr, köttskatt, nagelprotest, selfie, snippgympa.

    Det går utför med samhället, helt klart….

  • Tack Klaus!
    Kanske det viktigaste området? Att röva språket och förvrida det i hopp om att de behärskades tankar ska stoppas/omdirigeras…urrghh…
    Det syns verkligen överallt; senast programblad gällande Wagners musik, naturligtvis ägnades en stor del av textmassan till påstådd antisemitism från kompositörens sida…
    Den nyktre undrar förstås hur denna information kan vara så viktig en onsdag i april 2014 i en tid dår många av Europas unga växer upp utan att någonsin lyssna till Wagner.

  • Jag la märke till diskussionen under en annan artikel om ”prostituerad” eller ”sexarbetare” är att föredra. Eftersom jag är motståndare till förbud och jag helst vill försöka respektera andra människors livsval så har jag varit positivt inställd till uttrycket ”sexarbetare” sedan jag först läste det för några år sedan.

    Men frågan är om inte jag då ägnar mig åt nyspråk när jag gör det? Att jag gillar nyspråk så fort det gynnar min ståndpunkt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *