En intervju med Hans-Hermann Hoppe

[Denna intervju publicerades ursprungligen 1998. Detta innebär att viss tidsspecifik information är inkorrekt.]

HansHoppeLäste du Mises Nationalökonomie när du var student i Tyskland?

Nej, eftersom man fram tills nyligen behövde vara en detektiv för att kunna hitta den. Samtidigt var Human Action, som aldrig översatts till tyska, lätt att hitta på engelska. Nationalökonomi kom ut i Geneve under olyckliga omständigheter. Den undanhölls den tyska publiken på grund av kriget. Den schweiziska förläggaren gick i konkurs. Den gavs aldrig ut igen. Inget hände med den.

Jag lärde mig alltså österrikisk ekonomi från engelska texter. Nyligen har jag läst de tyska utgåvorna av Socialism och Liberalism för att kunna skriva förord till dem. Jag har även läst Im Namen de States, vilket översätts till I statens namn. Den publicerades också i Geneve, 1938, och utgjorde senare grunden för Omnipotent Government, som publicerades 1944 i USA. Hayeks verk är lätta att hitta på tyska men inte Mises. Det är den engelsktalande marknaden som håller liv i Mises budskap.

Vad kommer att finnas i den nya introduktionen till Human Action?

Vi håller fortfarande på att undersöka detta, men vi kommer att återuppliva den första utgåvan från 1949, som var den ursprungliga boken som Mises skrev som en engelsk version av Nationalökonomie. Historian om dessa böcker och de senare utgåvorna av Human Action är verkligen intressant. Tillsammans med andra på Mises-institutet detaljerar jag skillnaderna mellan dem och undersöker hur viktiga de är.

Nationalökonomi innehöll till exempel kommentarer och notiser om den tyska intellektuella historien som Mises tog bort från den engelska utgåvan. Vi har översatt dessa saknade paragrafer för att ha med dem i nyutgåvan. Mises bok från 1949 är en milstolpe inom den ekonomiska vetenskapen och det första helt integrerade verket inom den österrikiska ekonomiska skolan. Den förtjänar att tryckas i en högkvalitativ utgåva.

På somrarna arbetar du som lärare i Tyskland. Arbetar du som lärare någon annanstans?

Det senaste året var jag lärare i Rumänien vid universitetet i Bukarest, och jag kommer att arbeta i Prag till sommaren. Den österrikiska skolan är unik bland samhällsvetenskaperna i det att den verkligen är en internationell skola. Österrikiska böcker finns tillgängliga på alla stora språk. Och till skillnad från trendiga artiklar inom mainstream gör alla österrikiska verk som har skrivits från Menger fram till idag anspråk på universell och tidlös vetenskaplig giltighet.

Det är den rent teoretiska aspekten som den österrikiska skolan bär på som ger oss en enorm fördel. Det är nästan bara marxisterna som kan mäta sig med vår världsomspännande räckvidd.

Har inte den österrikiska skolan alltid varit så här internationell?

Tidigt på 1930-talet gav Mises genom sina skrifter intrycket av att han ansåg att den österrikiska ekonomiska skolan var ekonomi som den utövades överallt. Han trodde att österrikarna hade vunnit. Han tonade exempelvis ner skillnaderna mellan den österrikiska skolan och Laussanneskolan.

Tidigt på 1940-talet hade han dock bytt åsikt, och i Mises memoarer kan man läsa varför. Han skrev att den österrikiska ekonomiska skolan hanterar handling och osäkerhet. Laussanneskolan är en jämviktsskola, som är raka motsatsen till handling och osäkerhet. Självklart var också den Keynesianska makroekonomiska revolutionen i full gång.

Först då accepterade Mises att han faktiskt var väldigt annorlunda. Han accepterade till sist benämning ”Viennaschool” eller den österrikiska skolan, något som han tidigare hade ansett vara nästan helt onödigt. Vi får inte glömma att dessa termer kommer från människor som ville förlöjliga den österrikiska skolan. De användes aldrig inom skolan själv förrän efter kriget.

Dessutom blev den österrikiska skolan efter kriget väsentligen en amerikansk skola. Till och med Hayek skriver i förordet till den tyska utgåvan av Mises memoarer från 1978 att den österrikiska skolan nästan uteslutande är ett amerikanskt fenomen och inspirerat av Mises, med vissa kopplingar till Böhm-Bawerk. De andra grenarna inom den österrikiska skolan har enligt Hayek ännu inte levererat vad man hade kunnat hoppas, och han tar framförallt upp den Meyerianska grenen. På ett väldigt tydligt sätt exkluderar han dessutom sig själv från den Misesianska tanketraditionen.

Var det Jürgen Habermas, Tysklands ledande postmodernist, som introducerade dig till Mises?

Nej, men det var Habermas som fick mig intresserad av rationalistisk filosofi. Han har ett rykte om sig att vara en hermeneutiker men han är faktiskt djupt medveten om hermeneutikens begränsningar. Han sa alltid att det fanns vetenskapsgrenar, som matematik och geometri, där den inte hade något som helst att göra. Han erkände att ekonomi kunde vara en sådan gren, men han hade helt enkelt ingen åsikt om den ekonomiska vetenskapen.

Jag var väl medveten om Habermas politiska åsikter, men så var jag ju också till vänster, precis som alla andra. Detta var aldrig en tvistefråga oss emellan. Senare övergav jag marxismen när jag läste Böhm-Bawerks förödande kritik av den. Det var denna bok som slutligen fick mig att inse att marxismen var ohållbar.

Råkade du bara få tag på boken?

Böhm-Bawerk är en välkänd marxistisk kritiker men de flesta till vänster bryr sig aldrig om att läsa sina kritiker. Det jag gillade med marxismen var att den försökte bidra med ett rigoröst deduktivt system. På den tiden, till skillnad från idag, accepterade marxisterna logik. Jag tyckte att detta sätt att ta sig an saker och ting var vida överlägset att ha ad hoc-åsikter om olika ämnen. Med ett deduktivt system är det enklare att påvisa om de är framgångsrika eller om de kollapsar. Självklart är det så att marxismen kollapsar.

Hamnade du direkt i den österrikiska skolan?

Jag hade en kort moderat period där jag accepterade vissa Popperianska poänger, i alla fall beträffande samhällsvetenskaperna. Politiskt blev jag också en socialdemokrat. Jag började att skriva min doktorsavhandling om grunden till ekonomi och sociologi, och argumenterade för att det fanns vetenskapsgrenar vars omdömen inte kunde falsifieras. Jag visste att apriori-kunskap existerade men jag tvivlade på om det existerade inom samhällsvetenskaperna.

Samtidigt förvånades jag av saker som folk som Milton Friedman sa. Han sa att ekonomiska omdömen måste testas och att man inte kan ha vetskap om dem genom deduktion. Men han gav exempel som kvantitetsteorin vilken jag alltid ansett var sann per definition: när mer pengar skapas kommer värdet av de existerande pengarna i relation till de varor de kan köpa att falla, ceteris paribus. Detta är ett logiskt påstående och det behöver inte testas empiriskt för att man ska veta om det är sant eller inte.

Sedan dessa har du varit praxeologins främsta försvarare sedan Rothbard.

På egen hand hade jag kommit till slutsatsen att ekonomiska lagar var a-priori och att man kunde få vetskap om dem genom deduktion. Sedan råkade jag få tag på ett exemplar av Mises Human Action. Det var första gången som jag hittade någon med samma synsätt; och inte bara det, han hade redan skapat hela systemet. Från det var jag en Misesian.

Mises tog idén om det syntetiska a-priori – idén att det finns sanna påståenden om verkligheten som har härletts från axiom och logik och som inte behöver testas – från Immanuel Kant. Men Mises la till en ytterst viktig insikt: Kantianska sinneskategorier kan förstås som ytterst grundade i handlingskategorier. Med detta lyckades Mises brygga den Kantianska klyftan som separerade sinnet från det fysiska; det vi tror från den fysiska världen utanför.

Om du börjar med handlingskonceptet inser du omedelbart att handlingar innefattar ett subjekt och ett objekt. Att handla betyder: jag gör något med någonting för att nå vissa mål. Detta implicerar en kausalitetsteori, som varit den springande punkten inom Kantianismen och som fortsätter att vara det inom positivismen. Det fanns spår av detta hos Kant men inget så uttryckligt som det man kan hitta hos Mises.

Var dina apriori-resonemang beträffande etik ett försök att ersätta naturrätten?

Nej inte alls, jag försökte enbart göra de första två kapitlen i Rothbards Ethics for Liberty mer rigorösa än de redan var. Detta i sin tur skulle sedan ge mer vikt till resten av boken. Jag var delvis missnöjd med den stringens som lett till de ursprungliga libertarianska etiska antagandena. Intuitivt verkade de rimliga, men jag kunde samtidigt se att ett lite annorlunda tillvägagångssätt skulle kunna vara bättre. Murray såg aldrig mitt arbete som ett hot. Han brydde sig endast om huruvida slutsatserna höll, och han höll till slut med om att de gjorde det.

Ditt tillvägagångssätt verkar också göra det möjligt att föra ekonomi och etik närmare varandra.

Även Murray försökte att åstadkomma detta. Det som båda har gemensamt är privat egendom. Inom ekonomi vet vi att vi måste kontrollera vissa saker för att kunna agera. Inom etiken måste vi rättfärdiga det faktum att vi använder oss av resurser för att agera. Det är alltså privat egendom som är länken mellan dessa två områden.

Både Habermas och Karl Apel har använt frasen ”argumentations-apriori”, vilket är grunden för min föreslagna laisse-faire-etik. Apel, som jag anser är den bättre och mer noggranna filosofen av de två, hade inget intresse av ekonomi; men om han har rätt kan vi också visa att vissa praktiska eller praxeologiska tillstånd måste uppfyllas innan vi kan kommunicera och höja sanningsanspråk, nämligen privat egendom och den Lockeanska regeln beträffande tillägnande av egendom.

Vad hoppas du är resultatet med den nya utgåvan av Ethics of Liberty?

Detta är en av Murrays minst lästa böcker. Den har inte funnits i tryck på mycket länge. Många människor kanske tror att de redan kan det rothbardianska systemet. Faktum är att denna bok borde anses var en hörnpelare i det rothbardianska systemet och den avslöjar mer om den politiska etiken och dess användande än några av hans andra verk. Med denna bok kan vi nå en mycket högre nivå av filosofisk sofistikering och enhetlighet än vi hittills har lyckats med.

Idéerna som finns  i Rothbards artikel från 1956, Towards a reconstruction of Utility and Welfare Economics, finns även i denna bok, dock i en långt mer utvecklad form. I den gamla artikeln börjar han med en teori om handel. I Ethics of Liberty utvecklar han först en teori om egendomsförvärv som föregår handelsteorin.

Välfärdsteori och etik är nära sammankopplade även om ekonomer inte erkänner detta särskilt ofta. Chicagoskolan, särskilt Demsetz, Coase, Alchian och Posner, försöker att ersätta ett rättfärdigande av etiska principer med en effektivitetsstandard. Detta är helt och hållet felaktigt. Det finns inget icke-godtyckligt sätt att mäta, väga eller aggreggera individuella nyttor eller icke-nyttor (eng. utilities/disutilities) som är ett resultat av en given allokering av äganderätter. Det enda de sysslar med är pseudovetenskap i den juridiska interventionismens namn.

Du har även hävdat att det finns en koppling mellan monetär intervention och kulturella värden.

Det stämmer. Via en inflationär politik med lättillgängliga krediter sprider centralbanken ett kortsiktigt tänkande över hela ekonomin. Om du förväntar dig att dina pengar ska förlora sitt värde i framtiden är du mer intresserad av att tjänna snabba pengar nu. Centralbanken gör orimliga lånenivåer möjliga, vilket skapar en temporär välståndsillusion som inte stämmer överrens med verkligheten.

Demokrati och lagstiftning har samma effekt. De skapar särskilt en hög tidspreferens. Förr i tiden ändrades inte lagens principer över tiden. Regler kring egendom, byteshandel, och kontrakt var alltid desamma. Kungar gjorde inte mycket för att ändra på detta eftersom deras eget anspråk som suveräna härskare var tätt sammanlänkat med äganderätten. De vill vara hela rikets ägare och de vill bevara dess kapitalvärde.

Saker och ting ändrar sig dock så fort vi har att göra med offentlig egendom, demokrati, och fritt inträde till statsapparaten. Den demokratiska härskaren använder sig inte av äganderättsargument för att visa att det är han som är den legitima ledaren. Han hävdar istället att det inte finns någon egendom som är helt och hållet privat. Av detta följer att dessa människor frestas att likställa lag med lagstiftning.

Under demokrati kan du ändra lagen när du vill. Ingen vet vad lagen kommer att vara imorgon. Faktum är att knappt ingen vet vad lagen är idag, eftersom det finns så många lagar! På detta sätt underminerar demokrati värdet av egendom och det undergräver långsiktigt planerande och beslutsfattande. Folk börjar syssla med kortare produktionsprocesser än de annars skulle.

För några år sedan skrev du en artikel som argumenterade för att skatter gjorde produktionsstrukturen kortare.

Det var en särskild tillämpning av en mer allmän princip. Beskattning är nutida expropriering och förväntad expropriering i framtiden. På grund av detta minskar den nutida och framtida inkomsten. Tidspreferensschemat hos folk stiger och folk blir mer och mer kortsiktiga. Beskattning, lagstiftning, inflation, kreditexpansion, konkurslagar, och så vidare, leder till samma sak.

Staten i sig är ett uttryck för en hög tidspreferens. I det långa loppet, säger Mises, är alla våra intressen i harmoni. Alla tjänar på att privat äganderätt respekteras. Även skatteindrivaren skulle vara rikare, i det långa loppet, om det inte fanns någon skatt över huvud taget. Allt detta är korrekt.

Detta betyder dock inte att alla personer tänker långsiktigt. I det korta loppet är trots allt skatteindrivaren rikare under en stat. I det korta loppet tjänar jag alltid på att stjäla från dig. Staten institutionaliserar hög tidspreferens och skapar en motivation hos folk att stjäla istället för att producera.

Du nämnde konkurslagar. Vad tycker du om påståendet att  marknaden skulle underproducera risktagande utan dessa lagar?

På en marknad kräver risktagande fasta egendomsregler. Till exempel tillåts inte folk att ta risken att mörda någon och komma undan. Istället måste alla respektera folks liv. På samma sätt finns det på en fri marknad ingen plats för folk som tar risker genom att bortse från äganderätten. Den som gör det måste hållas fullt ansvarig för de skador han åsamkar.

På en fri marknad är det äganderätt och strikt ansvar som avgör vilken nivå av risk som finns. En person är bunden av kontraktets avtalsvillkor även om det innebär att han måste ge ifrån sig allt han äger. Via konkurslagar tillåter staten att en viss grupp människor bryter mot det kontrakt de har gått med på. Den här typen av lagar skapar en juridisk osäkerhet och socialiserar risk.

Men vad händer om en låntagare inte har tillräckligt med pengar för att betala sina långivare?

Det är långivarens skyldighet att se till att han skyddas mot den här typen av händelser. Resultatet beror på avtalsvillkoren. Långivaren kanske måste betala genom framtida inkomster. Om det inte finns något i villkoren som förklarar vad som händer om låntagaren inte kan betala är det inte mycket långivaren kan göra. Han gick med på ett dåligt kontrakt.

Om vi avskaffade konkurslagar skulle vi se en väsentlig skillnad i den ekonomiska kulturen, där det idag är vanligt att lura egendomsägare. Konkurslagar på ett privat plan replikeras på ett internationellt plan, till exempel genom de gigantiska räddningspaket som den amerikanska centralbanken och IMF sysslar med. Det enda de gör är att belöna finansiell vanskötsel och tillåta utpressning på en globala skala. Denna utpressningskultur sträcker sig nu från individen till den internationella finansen.

Om samhället helt baserades på privat egendom och handel skulle de flesta säga att det inte skulle finnas något samhälle eller ordning.

Marknaden specialiserar sig på at producera saker som folk vill ha, och det är så klart även sant om saker som samhälle och ordning. Ett huvudsakligt sätt att uppnå detta på är genom rätten att exkludera, vilket egendomsägare alltid har rätt till på en fri marknad. Detta gör det möjligt för ägare att hålla värdet på sin egendom högt och det uppmuntrar till ett civiliserat beteende.

En del i den moderna statens trend har varit att strunta i denna rätt att exkludera, huvudsakligen genom lagar om medborgerliga rättigheter (eng. civil rights law).  Arbetsgivare kan inte anställa eller sparka vem som helst. Lärare kan inte sparka ut studenter från skolan. Företagen måste ha att göra med kunder som är skadliga för deras långsiktiga intressen. I ljus av detta är kulturellt förfall och ruttna beteenden bara väntade. Även föräldrars rätt att bestämma i sitt eget hem angrips.

Ett servitut (eng. covenant) är en kritisk marknadsinstitution som upprätthåller rätten att exkludera. Grupper av människor, vanligtvis med en grundare, skapar vissa regler som alla människor som tillhör gruppen måste följa. Reglerna bestäms av ägaren via samtycke, och det finns konkurrerande marknader för detta  som erbjuder olika grader av stränghet.

Restriktionerna kopplas sen till själva egendomen?

Låt säga att du köper en egendom inom en större struktur som baseras på servitut. Du köper då även restriktionerna, som antagligen är till din fördel eftersom reglerna är nyckeln till din egendoms värde. Servitutets villkor kan justeras enligt en process som etableras av samhällets stadgar. Om någon köper det övergripande samhället av dess ägare, på ett sätt som bestäms av servitutet, kan servitutet även ändras för att vara mer i linje med marknaden.

Denna mekanism som har sin grund i privata ägares rätt att exkludera och bestämma regler är en källa till gemenskap och ordning inom den frihetliga matrisen. Men staten hatar den här typen av arrangemang eftersom de utgör konkurrerande lagsystem. Den demokratiska staten hatar dem precis lika mycket som den hatar en företagares rätt att vägra sälja till någon eller en arbetsgivares rätt att avskeda en anställd.

Du ser alltså ingen skillnad mellan det privata och det kommersiella livet?

Beträffande egendomsägande och äganderätt borde det inte vara någon skillnad. Varje person har rätten att bestämma vem han bjuder och vem han inte bjuder hem på middag. På samma sätt har varje företagare rätt att bestämma vilka som får äta middag på hans restaurang. Den enda skillnaden är att det ligger i restaurangägarens intresse att locka till sig fler matgäster. Endast väldigt bra ekonomiska skäl skulle ligga bakom beslut att exkludera någon.

Om vi tror på äganderätten borde han dock ha rätt att exkludera folk på vilka grunder som helst. Från statens sätt att se på det är det enklare att börja sin attack på egendom genom att ta bort rätten att exkludera folk från kommersiell egendom. Sedan kan staten gradvis invadera den sista bastionen av privat egendom, familjehushållet.

Du presenterade nyligen en artikel om den klassiska liberalismens misslyckande. Vad bestod detta misslyckande i?

Det är tron att en minimal stat är möjlig, samt att staten kan spela en rent beskyddande roll. Om staten definieras som den institution som har rätt att tvinga till sig pengar genom beskattning och har det tvingande territoriella rättsmonopolet är det enkelt att visa att den här sortens institution är helt och hållet oförmögen att tillhandahålla det som dessa klassiska liberaler vill att staten ska tillhandahålla, det vill säga skydd och säkerhet.

När man väl har gett en institution rätten att på egen hand bestämma hur mycket man måste betala för att beskyddas kommer denna institution att ha en tendens, som i sig själv baseras på egenintresse, att öka hur mycket den spenderar på beskydd samtidigt som den minskar den verkliga mängden beskydd som tillhandahålls.

Staten själv ställer sig frågan: hur mycket pengar behövs för att skydda folk från våld? Svaret är att det alltid behövs mer. Och eftersom folk inte gillar att arbeta innebär en minskad  skyddsproduktion att deras anställda får det bättre.

Varje stat kommer alltså, även om den börjar som en minimal stat, till slut att bli en maximal stat. Att tro att lösningen på skyddsproblemet kan komma från en institution som staten är en illusion. Det är en myt och ett stort misstag.

En av de allra viktigaste tjänsterna på jorden – att skyddas från andra människors aggression – är alldeles för viktig för att läggas i händerna på en institution som kan beskatta dig för att utföra arbetet och hindra dig från att söka upp konkurrerande beskyddare. Incitamenten är helt felaktiga och de banar bara vägen för en potentiell katastrof.

De klassiska liberalerna var alltså alldeles för toleranta när det kom till staten?

Ja, alldeles för toleranta. När man väl har erkänt den grundläggande principen att staten är den enda som kan bidra med beskydd har man inga fler argument att komma med. Ta till exempel fallet med det sociala skyddsnätet som de flesta marknadsliberala förespråkare säger att vi måste ha. Om man frågar dem hur höga inkomsterna måste vara kan de inte svara. De vet att om de är för höga kommer folk att arbeta mindre; men om de är för låga hävdar de att folk kommer att vara för fattiga för att klara sig. Men skiljelinjen mellan de två är helt och hållet godtycklig.

Trots detta vidhåller de att det måste finnas ett socialt skyddsnät. Om det inte finns någon tvekan om att det måste finnas något sådant har man redan erkänt att privat egendom, kontrakt, föreningsfrihet och frihandel inte är grunden till säkerhet och inte längre det som gäller. Det finns saker som är viktigare än detta.

Om man gör den här typen av undantag är det väldigt svårt att argumentera mot de som hävdar att undantagen ska gälla fler saker. Vilket argument kan du komma med? Du har redan erkänt att vissa människor lagligt kan exproprieras för samhällsviktiga skäl. Det enda statsförespråkarna behöver göra är att hävda att deras sak är tillräckligt viktig för att tillåta expropriering. Efter detta är allt möjligt.

Till slut blir allt bara kompromisser.

Ja precis. Dagens ideologiska landskap är fullt av folk som hävdar att de vill skära ner på specifika statliga utgifter eller att de vill skapa en så kallad begränsad stat. För att skydda sig mot argumentet att de är alltför radikala försäkrar de sedan folket att de inte alls är emot staten som sådan – staten är så klart nödvändig; de är bara emot dess nuvarande storlek och dess nuvarande politik.

För att visa att de är respektabla stödjer de vissa av regimens program, vanligtvis dess krigsmakt, dess utbildningsapparat, dess regelverk, eller dess sociala skyddsnät. På detta sätt slutar det med att de försöker förbättra staten istället för att nedmontera den. Detta är orsaken till varför de i slutändan inte alls skrämmer makten. De som blott förespråkar”begränsade” interventioner, snarare än interventionernas avskaffande, är alltid lätta att locka till statens tjänst. Mises poängterade förresten en gång att det inte finns någon som har haft något nytt att erbjuda mänskligheten som samtidigt har haft något bra att säga om staten eller dess lagar.

Var Mises bättre än de klassiska liberalerna när det kom till staten?

Mises menade att det måste finnas en institution som hanterar de människor som inte kan bete sig på ett lämpligt sätt, folk som är en fara för andra eftersom de stjäl och mördar. Han kallar denna institution för staten (eng. government).

Men han hade en unik uppfattning om hur staten borde fungera. För att hålla dess makt i schack måste varje grupp och individ ha rätten, om det vore möjligt, att träda ur statens territorium. Han kallade detta rätten till självbestämmande, och han menade inte nationernas rätt som Nationernas Förbund menade, utan han menade byar, distrikt, ja grupper av vilken storlek som helst. I Liberalism och i Nation, State and Economy upphöjer han utträdesrätten till en central princip inom den klassiska liberalismen. Om det vore möjligt att ge denna självbestämmande rätt till varje individ menar han att det måste ges. Således blir den demokratiska staten, för Mises, en frivillig organisation.

Ändå har du varit en stark kritiker av demokrati.

Ja, på det sätt som det vanligtvis förstås. I Mises unika definition av demokrati betyder det dock bokstavligen talat självstyre eller självregerande. Alla samhälleliga organisationer, inklusive staten, borde vara resultatet av frivilliga interaktioner.

På ett sätt kan man säga att Mises var snudd på anarkist. Om han stannade innan han gav rätten till individer att träda ur staten hade det enbart att göra med vissa tekniska orsaker. I en modern demokrati förhärligar vi majoritetens rätt att välja ledarna till ett tvingande beskattningsmonopol.

Mises jämförde ofta röstande med marknadsplatsen. Han var dock väldigt medveten om att röstning på marknadsplatsen innebar att man röstade med sin egen egendom. Vikten av din röst stämmer överrens med din värdeproduktivitet. På den politiska arenan röstar man inte med sin egen egendom; du röstar med alla andras egendom, inklusive din egen. Folk tilldeles inte röster i enlighet med deras värdeproduktivitet.

Men Mises attackerar ju anarkism i väldigt tydliga ordalag.

Hans attacker riktar sig mot vänsterutopisterna. Han attackerar deras teori om att människan är god nog att inte behöva ett organiserat försvar mot civilisationens fiender. Det är dock inte alls vad privategendomsanarkisterna tror på. Givetvis existerar det tjuvar och mördare. Det behöver finnas en institution som håller koll på dessa människor. Mises kallar denna institution staten (eng. government) medan folk som inte alls vill ha någon stat (eng. state) påpekar att alla väsentliga försvarstjänster kan skötas bättre av företag på marknaden. Vi kan kalla dessa firmor stater (eng. government) om vi vill.

Det starkaste beviset som förts fram mot idén att Mises var radikalt mot staten är ett avsnitt i Human Action där han förespråkar värnplikt.

Det där är ett mycket konstigt avsnitt. Den, och ett antal paragrafer innan och efter, är inte med i den första utgåvan. De dyker upp först 1963. De verkar komma från ingenstans och de har ingen grund i hans övergripande tänkande. För mig verkar detta tillskott helt ad hoc.

Det räcker med att man erinrar sig hans allmäna inställning till staten. Varje grupp, och om det vore tekniskt möjligt varje individ, kan träda ur staten. I enlighet med detta är alltså värnplikt helt och hållet illegitimt. Om du läser Mises utgåva från 1949 hittar du inget alls som skulle kunna tänkas leda till dessa lustiga slutsatser.

Kan inte Kalla Kriget har varit en del av förklaringen?

Sannolikheten att Mises skulle göra ett sådant påstående är större i de tidigare utgåvorna. 1940 befann han sig i Schweiz, omringad av nazister. 1949 hade han just sett hur det gamla Europa förstörts av krig och imperialism; vore inte dessa de absolut bästa tillfällena att stödja värnplikten så att den kunde användas till att stoppa detta från att hända i framtiden? Han gjorde dock inte det. Varför gör han det då 1963? Inget stort krig pågår. Vietnamkriget hade just börjat. Kalla Kriget var inte som värst och Sovjetunionen befann sig i sin post-Stalinistiska period. Detta avsnitt kräver en förklaring.

Du har varit väldigt kritisk till kollektivnyttoargument för staten.

Misstaget med denna teori är att den förutsätter att ekonomer kan upptäcka att det finns ett behov av något som inte tillhandahålls av marknaden, antingen alls eller i otillräcklig kvantitet. Detta är dock bara en observation om att vi inte lever i Edens Lustgård. Folk kommer alltid och överallt att vilja ha varor och tjänster som inte existerar eller som är för dyra. Men bara för att vi vill att något är tillgängligt betyder det inte att det borde göras tillgängligt.

Om vi måste rådfråga ekonomer för att upptäcka huruvida det finns tillräckligt många sjöar eller vägar, borde vi då inte samtidigt rådfråga dem om det finns tillräckligt många tennisskor eller tandkrämsmärken på marknaden? Teorin om kollektiva nyttigheter är i slutändan inget annat än en attack på marknaden för att försöka rättfärdiga centralplanering. Den verkliga frågan är om det är ekonomiskt gynnsamt och ekonomiskt rättfärdigt att upphäva frivilliga transaktioner och marknadsutslag, och tvinga fram en egendomsöverföring från privata ägare till staten. Jag tror inte att det någonsin kan rättfärdigas.

På vilka grunder har du kritiserat fri invandring?

Föreställ dig ett samhälle där all egendom ägs av vissa privata individer eller grupper. Vad skulle hända i ett sådant samhälle? Svaret är väldigt komplext. Det skulle finnas vissa områden och institutioner där folk kunde komma och gå som de ville med väldigt få krav. Kanske skulle kyrkor, soppkök, och andra välgörenhetsorganisationer tillåta relativt fri tillgång med vissa regler.

Det finns även platser där tillträde beror på vissa mindre krav, som betalning av en inträdesavgift. Privata områden, som Disney World, är ett exempel på detta. Ingen kommer in utan att följa kontraktets villkor; de flesta kan följa dessa villkor om de har medlen för det och om de håller sig till reglerna när de väl kommit in.

Men på en marknadsekonomi kommer det även att finnas väldigt exklusiva områden, som gated communities. Till dessa platser får man enbart tillträde om man är en ägare eller om man har direkt tillstånd från ägarna. Om du är en ägare måste du följa väldigt strikta riktlinjer över hur man beter sig och du är ansvarig för dina gästers beteende.

På inget sätt tillåts obegränsat tillträde. Om all egendom var privat skulle den här typen av villkor vara mycket mer vanliga. Vissa regioner, som turistområden, skulle ha starka incitament att locka till sig så många människor som möjligt utan att minska egendomens värde. På andra skulle tillträde vara helt och hållet förbjudet.

Du likställer alltså fri invandring med en rätt att inkräkta?

Titta på vad de som förespråkar fri invandring säger. De vill ge folk från hela jorden en fullständig och ohämmad rätt till egendomstillträde utan att ägaren har någon som helst rätt att exkludera. Men det finns inte ett enda exempel där marknaden replikerar detta. Det är helt och hållet i motsats till hur marknader fungerar och hur egendomsägare beter sig. Självklart kan en sådant system som är fritt fram för alla endast vara möjligt om äganderätten tillfaller staten istället för privata ägare.

För att göra det hela än mer perverst antas det tydligen vara statens roll att skydda inskränkningar i äganderätten. I fallet med fri invandring möjliggör staten snarare ett ohämmat inskränkande av äganderätten. Om staten skulle tillåta invandring borde de åtminstonde se till att invandrarna bjudits in av ägarna. Ägaren blir sedan fullt ansvarig för dem.

Det finns absolut inget fel med att Microsoft anställer programmerare från hela världen och tar dem till sina kontor. Men det är inte rätt att dessa invandrare sedan ges rätt till bostad, skolor, bidrag, rösträtt, eller något annat som inkräktar på eller förutsätter en rätt att inkräkta på andras egendom. Så länge som varje ägare har rätt att helt och hållet exkludera vem som helst är fri arbetskraftinvandring helt ok. Medborgarskap är så klart en helt annan fråga.

Men finns det inte en fara med att ge staten ansvar för att bestämma vem som kan och vem som inte kan invandra?

Givetvis finns det en fara med detta. I avsaknad av full privatisering är lösningen att decentralisera beslutsprocessen, från den federala staten till mera lokala beslutsorgan som ett landskap, en stad eller ett stadskvarter. Alla borde ha rätten att bestämma sina egna exkluderingsregler. På detta sätt kan man på bästa möjliga sätt undvika det fenomen som jag kallat påtvingad integration.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det viktigt att ha frihandel, delvis eftersom väldigt många fattiga människor från låglöneländer i avsaknad av frihandel lockas till att flytta till platser där lönerna är högre. Mer frihandel betyder mindre incitament att flytta. Om varor inte korsar gränserna kommer arméer av människor att göra det.

Vad svarar du på kritiken att det privategendomssamhälle du förespråkar verkar vara väldigt auktoritärt?

Detta är en kritik som kommer från den egalitära vänstern. De hävdar att auktoritet inte borde ha någon som helst roll i det sociala livet och att det inte borde finnas någon rangordning. Men samhällen kan såklart inte existera utan auktoritetsstrukturer. Inom familjen finns det alltid en hierarki. I samhällen finns det alltid ledare. Inom företag finns det alltid chefer.

Det som gör marknaden annorlunda är att dessa auktoriteter inte har rätten att beskatta. Deras styre beror helt och hållet på frivilligt samtycke och kontakt. Staten försöker dock bryta ner dessa konkurrerande auktoritetscentrum för att kunna etablera en ensam auktoritet som upphäver alla de andra. Om du inte lyder slår staten till.

Idén att vi behöver staten för att säga till samhälleliga auktoriteter att de måste följa enhetliga regler och lyda en enstaka härskare är löjeväckande. Samhället behöver inte ett enhetligt associationssätt. Handel möjliggör social harmoni även inom ett ramverk bestående av radikal mångfald.

Dagens så kallade multi-kulturalister inser inte att det finns en skillnad mellan att ha en värld bestående av många olika kulturer och att påtvinga mångfald över hela jordklotet. Det är skillnad mellan ett samhälle som baseras på privat egendom och ett statligt samhälle där det enda vi kan göra är att lyda. I slutändan är det endast dessa två system som vi har att välja på.


Originalartikeln har översatts från engelska av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”En intervju med Hans-Hermann Hoppe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *