Vill vi att alla skall bli libertarianer?

Jeffrey Tucker har nyligen publicerat en artikel [1] som blivit mycket omtalad, och mycket kritiserad i delar av den libertarianska rörelsen. För de som är intresserade av den libertarianska subkulturens interna käbbel så kan det kort sammanfattas såhär :

Alla libertarianer är överens om icke-våldsprincipen. Vissa libertarianer hävdar dock att man borde kräva mer än så, d.v.s. ställa krav på hur libertarianer (och alla andra) skall bete sig (i denna kategori ingår Tucker). Andra hävdar å det bestämdaste att rätten till frihet också innefattar rätten att vara en idiot, annars är det inte frihet. Därmed inte sagt att man skall uppmuntra idioti och anti-sociala beteenden.

Vad Tucker främst tycks orolig för är det faktum att vissa typer av åsikter har börjat dyka upp bland libertarianer, eller snarare att människor med vissa typer av åsikter har blivit libertarianer. Exakt vilka dessa människor är nämns inte exakt, men det rör sig om människor som inte är socialt liberala, utan snarare är socialt anti-liberala, med starka preferenser gällande vilka man associerar med och vilka beteenden man fördömer. Det är egentligen ganska naturligt att människor som har åsikter som inte anses acceptabla blir libertarianer – då de inser att de är tvungna att på något sätt skapa ett eget samhälle om de vill umgås med likasinnade, och den enda politiska teori som anser att detta är acceptabelt är libertarianismen.

Självklart vore det önskvärt om människor inte fördömde andra i onödan , utan hade en generellt liberal inställning till andra människor, men detta är inte något man kan tvinga på människor, och inte heller något man borde önska att andra tvingas till. Den moderna vänstern har dock konsekvent argumenterat för just detta – att den som inte faller in i önskvärt socialt beteende skall antingen tvingas till det, eller manipuleras till det. En intressant undersökning av vad som har hänt med begreppet tolerans finns att läsa i boken ”The Intolerance of Tolerance”[2], där det argumenteras att begreppet tolerans har gått från betyda en acceptans av andras åsikter och värderingar som man ogillar eller till och med avskyr, till att kräva att alla har ”toleranta” åsikter.

Tucker erkänner självklart att även libertarianer som har otrevliga åsikter fortfarande är libertarianer – de accepterar också icke-vålds-principen. Och det är här som man blir lite fundersam – skulle Tucker föredra att dessa människor INTE var libertarianer, och ville använda staten för att pressa sina åsikter på andra? För att dra det ännu ett steg – jag har mer respekt för libertarianer som har åsikter som kan vara djupt motbjudande, än icke-libertarianer som har generellt accepterade åsikter. Varför? För de tidigare kommer aldrig, så länge de är konsekventa libertarianer, att försöka tvinga mig att acceptera deras åsikter. Jag kan helt enkelt låta bli att umgås med dem och inte behöva oroa mig. Detta är dock mycket svårt för moderna människor att förstå, men så länge en libertarian förblir en libertarian behöver man aldrig oroa sig för något mer än att bli förolämpad.

Allt eftersom libertarianism har fått ökad spridning (huvudsakligen i USA), särskilt bland yngre, så har också spridningen av sociala preferenser bland libertarianer ökat. Det finns en önskan bland många libertarianer om ett kommande libertarianskt utopia där alla beteenden och åsikter skall vara accepterade, förutom de åsikter och beteenden som exkluderar andra. Detta är dock ett gravt missförstånd om vad libertarianismen går ut på. Libertarianism är snarare en lagteori än en teori om social interaktion. Libertarianism har inget att säga om vare sig åsikter, diskriminering eller sociala beteenden. Sedan finns det självklart diskussioner bland libertarianer om vad som är ett lämpligt förhållningssätt i dylika frågor, men där går åsikterna isär. Hans-Hermann Hoppe har t.ex. argumenterat för att människor som är intresserade av att bevara ett libertarianskt samhälle sannolikt inte kommer släppa in människor med åsikter som riskerar samhällets fortlevnad – som t.ex. socialism. Detta kanske stämmer, och det kanske inte stämmer. Det finns de som hävdar att enbart ett traditionellt västerländskt samhälle skulle kunna utveckla en teori som klassisk liberalism, och i förlängningen libertarianism. Huruvida detta är ett rimligt antagande är också en bedömningsfråga. Det finns de som hävdar att om bara handel och frivilliga transaktioner tillåts spridas så kommer vilket samhälle som helst i slutändan gå mot libertarianism. Detta kan också stämma.

Oavsett vad man anser om hur libertarianer borde bete sig och vilka åsikter de borde eller inte borde ha, så är en sak säker. Vi kan aldrig få för många libertarianer. Vad de har för åsikter privat är och förblir sekundärt.


[1] http://www.fee.org/the_freeman/detail/against-libertarian-brutalism

[2] The Intolerance of Tolerance av D.A. Carson (http://www.amazon.com/Intolerance-Tolerance-D-Carson/dp/0802869408/)

19 kommentarer till ”Vill vi att alla skall bli libertarianer?

  • Jag tycker att Tucker är en sympatisk person men här är han nog ute och cyklar. Hur många libertarianbrutalister kan det egentligen finnas?

    Det fina med frihet är att de som inte vill umgås med andra människor själva får ta kostnaden för det. Att vara rasist kommer att vara väldigt dyrt i ett fritt samhälle. I dagens samhälle kan rasisterna härja fritt.

  • Man måste vara fri att begå sina egna misstag. Det kommer alltid finnas de som tror att man kan tjäna på att exkludera människor utifrån kön, ras, sexualitet etc, och i mina ögon är det fullständigt vansinnigt att vilja hindra dem att försöka. Låt dem skjuta sig själv i foten, det drabbar i slutändan bara dem själva.

  • Min tolkning av Tucker:

    Han gillar inte brutalister och delar inte deras värderingar. Han vet att de formellt kan kallas libertarianer men vill inte dela gemenskap med dem. Därför skulle han vara tacksam om de valde att kalla sig något annat.

    Han tycker vidare att brutalism är fult, tråkigt och negativt och att de egna värderingarna är fina, trevliga och positiva. Det är bättre om libertarianism representeras av människor med den senare estetiken.

    Alltså. Tucker vet att han inte på formellt logisk grund kan säga brutalister att något annat än libertarianer. Han använder estetik och burop för att ge känslan av att hans värderingar (som är utöver NAP) är bättre än brutalisternas. Allt kan väl bara ses som väldigt långt sätt att säga: Jag gillar inte er! Det finns ingen substans i övrigt.

  • Tucker är inte helt fel ute men han argumenterar inte exakt och minimalt i artikeln
    För mig är man inte libertian enbart för att man är emot staten och för individens frihet samtidigt som man är för icke-vålds principen.

    Norge har en bättre översättning av icke-vålds principen:

    ”Ikke-aggresjons-prinsippet (også kalt ikke-aggresjons-aksiomet) er en etisk påstand som sier at bruk av aggresjon er uetisk i seg selv.”

    Man är libertian för att man är emot aggresion. Det medför att man samtidigt inte kan vara
    verbalt aggresiv och kränkande mot andra människor.

    Samtidigt så är man inte pacifist utan man har rätten att använda våld om någon kränker äganderätten.

    • PerKQ : I just det här avseendet tänker jag nog säga emot. Att vara verbalt aggressiv och kränkande må vara dålig stil, och inget som libertarianer (eller någon annan) bör ägna sig åt, men det är inte per definition mot libertarianism. Ord och kränkningar innebär inget tvång eller fysiskt våld, och är alltså inte en kränkande av någon annans person eller tillgångar. Det är bara förbaskat otrevligt.

      Sedan finns det all anledning att vara suspekt mot folk som säger sig vara libertarianer, men konsekvent är otrevliga och kränkande – det leder ju omedelbart till en misstanke om att libertarianismen inte är särskilt djupt förankrad utan mest en ideologiskt ståndpunkt någon lagt sig till med av rent pragmatiska skäl.

    • ”Man är libertian för att man är emot aggresion. Det medför att man samtidigt inte kan vara
      verbalt aggresiv och kränkande mot andra människor.” Detta kränker mig då du vill kunna begränsa vad jag ska kunna få säga eller inte och därför så vill jag att du ska följa din egen princip och inte kränka mig tack.

  • Jag tror Tucker strävar efter att kritisera olika attityder som inte står i en formell motsättning med libertarianism, men däremot i psykologisk mening inte harmonierar riktigt bra med den.

    Rent formellt kan man lika gärna vara en utpräglad kosmoplit som en inskränkt rasist och förespråka libertarianism. Det är dock betydligt mer harmoniskt psykologiskt sett för den förstnämnde att förespråka libertarianism, för varför skulle den siste, ur motivationssynvinkel kämpa för libertarianska rättigheter för grupper han ser som lägre stående?

    Vidare så blir ett libertarianskt samhälle mer produktivt och fruktsamt med individer som vill interagera, utbyta idéer och har en viss välvilja mot varandra jämfört med olika grupperingar av enklaver som isolerar sig från varandra så gott som möjligt (endast upprätthållande det handelsutbyte de finner så nödvändigt att marginalnyttan på handeln överträffar marginalkostnaden av att behöva träffa oönskade människor). Omfattande diskriminering har ett pris som alla får betala eftersom det drar ner det sociala samarbetet och möjligheterna till arbetsdelening, mer komplexa produktionsprocesser osv.

    Hans,
    du har en poäng i att, givet allt annat lika, det alltid är bättre om en specifik person, oavsett dennes övriga trosföreställningar börjar omfatta libertarianism än inte. Även dessa övriga trosföreställningar vore avskyvärda. Men problematiken ligger också i omvärldens uppfattning av liberterianism och vad den förknippas med. Det är ju inte bra om frihetens idéer hindras av ett för dem helt irrelevant bagage.

    • Christian : Huvudet på spiken gällande det där med hur saker ”harmonierar”. Skulle gissa att det är vad Tucker också är inne på – och jag kan egentligen hålla med honom, problemet är att man fick intrycket av hans artikel att han skulle föredra att de ”mindre harmoniska” personerna lämnade den libertarianska kretsen.

      Vad gäller argument kring vad som är mest produktivt och skapar mest välstånd så är det lite för pragmatiskt för min smak – om en grupp människor vill ha ett självförsörjande kollektiv och vägra kontakt med omvärlden går det för all del bra. Jag skulle inte göra det – jag tycker handel och utbyte är ganska fint och trevligt – men jag känner inte att jag kan basera argument på att något ökar det materiella välståndet, även om det naturligtvis är en trevlig bi-effekt. Risken med dylika resonemang är att man fastnar i någon form av teknokratisk ”nytto-maximering”. Jag skulle inte sluta vara libertarian om någon kom fram till att en stat av storlek x maximerar det materiella välståndet i ett samhälle. Man kan höra den typen argument ibland, där ”förhållande a, b och c i kombination med ett rättsystem x och äganderätt y ger maximal BNP”. Utilitarianism är ganska läskigt om man drar det till sin logiska slutpunkt…..

      Vad gäller libertarianismens ”rykte” så tror jag dessvärre aldrig den kommer ha ett bra rykte – makten kommer kalla den naiv och utopisk, vänstern kommer kalla den oansvarig och känslokall, ny- och socialliberaler kommer kalla den extrem, konservativa kommer kalla den samhällsförstörande. Visst skulle det vara tråkigt om libertarianism uteslutande kom att associeras med en vilja att exkludera – men det är sällan det som lockar de flesta libertarianer.

      Jag gillar dock argumentet ”jag vill bara bli lämnad ifred”. Det indikerar att man vill exkludera staten från sitt liv.

  • Jag vill inte se en enad libertariansk rörelse som vill skapa ett utopiskt paradis. Usch. Om de flesta människor bara skulle få en bättre förståelse av hur dåligt våld och tvång är och fler människor skulle förstå hur människor genom frivilligt utbyte kan lösa sin problem, så är vi framme. Vi kan nå våra mål utan att det sker på bekostnad av andra.

  • Runt 10-15% procent har förutsättningarna att ta till sig libertarianism intellektuellt. Att agera utifrån samhällsnormer renderade som en funktion av hur libertariansk etik får genomslagskraft i ett privatiserat rättsväsende, är en annan femma; det kan nog en majoritet göra. Vad är viktigast? Enligt mig det senare. Och för att nå dit, så tror jag stenhårt på Patri Friedmans (son till David Friedman; barnbarn till Milton Friedman) metalösning, som ej är beroende av att en majoritet accepterar de etiska reglerna på annat vis än att de normaliseras genom konkurrerande statsbildningar mellan samfund/regeringar ute till havs, där dynamiken som uppstår mellan pråmar, plattformar och kryssare som söker givande konstellationer tenderar att leda oss åt det normativa genom det positivistiska.

    • Beträffande institutionell konkurrens mellan olika samfund ute till havs, kommer nog också regionalismen och urbanismen spela en stor roll.

      Den ena faktorn är nationalstatens försvagning och regionernas förstärkning.

      Den andra är den framtida urbanutvecklingen. Trenden pekar mot framväxten av ”megacities”, och många menar att den politiska makten kommer ligga i metropolerna och inte i nationalstaterna. Borgmästare kommer ha tyngden, inte presidenter.

      Det är också det Dick Erixon tar upp i sin bok ”En väg ut”, om fria lokalsamhällen:

      ”Eftersom människor, kunskap och pengar rör sig över gränserna är den nationella politiska arenan så som vi lärt känna den under efterkrigstiden överspelad. Riksdagen kan inte dominera politiken i fortsättningen. Mycket av makten är borta. I stället för att beklaga verkligheten och ty sig till nostalgiska drömmar om gamla tider bör vi finna nya former för en levande demokrati där makt, ansvar och suveränitet hänger samman. Var kan detta uppnås i en globaliserad värld? De finns de som yrar om världsregering, men svaret är det motsatta. Politisk suveränitet i det internationella tidevarvet kan bäst uppnås i lokalsamhället.”

      http://www.erixon.com/bocker/vagut1.htm

  • @ Hans
    Nationalstatens kollaps innebär väl inte civilisationens dito?

    Vill du bo på landsbygden får det stå för dig. Jag vill leva i en fri stad där det finns ljus, färg, musik, mode och coola saker som förs in från hela världen, både varor och idéer och kultur.

    Där det alltid finns något nytt att göra för att omsätta lite silver eller några bitcoins och nya sätt att bli mer rika tillsammans.

    Som Freedom Feens formulerar det:
    http://s290.photobucket.com/user/jayphailey/media/298231_566662313374764_360232847_n_zpsa9ea2796.jpg.html
    http://i290.photobucket.com/albums/ll276/jayphailey/374629_566664056707923_1426014314_n_zps786ca89c.jpg

    • @ Hans
      Beträffande städer som ägs av människor och inte en offentlig kontrollapparat, såg jag lustigt nog nyss denna dokumentärfilm om Kartago.

      http://www.youtube.com/watch?v=mpaR6Sx3ZRg

      Enligt dokumentären var en av skillnaderna gentemot Romarriket, att kartagernas städer inte hade någon stadsplanering men växte fram mer organiskt.

      Eftersom det blev Rom som efter de puniska krigen kom att sätta sin prägel på Västerlandet och inte Kartago, har vi delvis ärvt deras syn på hur städer bör se ut och fungera. Men tydligen hade det inte nödvändigtvis behövt bli så?

      • Hälsing : Intressant. Jag har läst lite om Karthago, inte så mycket, men jag har också förstått det som att det var mindre direkt planering och mer spontant framväxande. Sannolikt krävs det nog mer studier för att bringa någon klarhet i det hela. Vissa hävdar att Karthago förlorade de puniska krigen för att de enbart hade inköpta legoknekts-armeer (till skillnad från Rom, som hade frivillig-arméer på den tiden), ytterligare något som kunde vara intressant att gräva i.

      • @ Hans
        Venedig är förresten också fascinerande ur libertariansk synpunkt.

        Staden byggdes på en plats där det egentligen var omöjligt att bosätta sig: ute på vattnet, byggt på massvis av träpålar som slogs ned i den sandiga jorden.

        Och:

        ”Venice today is venerated by American urban planners as a shrine to livability. What was Venice like when it was new?

        ”People forget that Venice was built by hook or by crook,” replied Dennis Romano, a social historian of the early Renaissance. ”Venice was just as mercantilist as Tysons. It was full of land speculators and developers. The merchants’ primary concern was the flow of goods, of traffic. Those who now romanticize Venice collapse a thousand years of history. Venice is a monument to a dynamic process, not to great urban planning. It’s hard for us to imagine, but the architectural harmony of the Piazza San Marco was an accident. It was built over centuries by people who were constantly worried about whether they had enough money.””

        http://www.garreau.com/main.cfm?action=chapters&id=2

  • Det lilla som jag förstått av Österrikisk ekonomi är att man bättre förstår hur fantastisk det frivilliga utbytet av varor och tjänster är för att uppnå sina olika mål och vilken god eftersmak det ger. Medan bruket av våld och tvång för att uppnå sina mål kan vara mycket effektivt på kort sikt, men på lång sikt inte är bra för någon. Om människor skulle ha en större och djupare förståelse av detta skulle alla vara bli libertarianer utan att själv förstå det. Varför ska jag låta staten stå för min säkerhet när de gör det så fruktansvärt usel? Jag tror därför inte på någon form organiserad libertariansk utan mer på att utbildning och en djupare förståelse av hur vi människor interagerar med varandra.

    • Samuel : I mångt och mycket en sund inställning. Inställningen till en libertariansk ”rörelse” varierar ju lite – Rothbard t.ex. jobbade ju hela livet på att skapa än, medan andra nöjer sig med att skapa små grupper och privata tankesmedjor, skriva böcker etc.

      Det som garanterat inte kommer hjälpa är att försöka göra folk till libertarianer med tvång. Då kan man bevisligen lika gärna gå hem på direkten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *