Interventionismens misslyckande

imagesInget är idag mer avskytt än den fria marknaden, det vill säga kapitalismen. Allting som idag anses vara otillfredställande påstås vara kapitalismens fel. Ateisterna gör kapitalismen skyldig för kristendomens överlevnad, men påven beskyller kapitalismen för spridandet av icke-religionen och våra medmänniskors synder, och de protestantiska kyrkorna och sekterna är minst lika vigorösa i sina attacker på den kapitalistiska girigheten. Fredsvänner menar att krig är ett resultat av kapitalistisk imperialism, men de orubbliga nationalistiska krigsivrarna i Tyskland och Italien beskyllde kapitalismen för dess ”borgerliga” pacifism som var emot den mänskliga naturen och historiens oundvikliga lagar. Predikanter anklagar kapitalismen för att den förstör familjen och gynnar tygellöshet, men de ”progressiva” ger kapitalismen skulden för att den håller liv i den påstått föråldrade sexuella återhållsamheten. Nästan alla människor håller med om att fattigdomen är ett resultat av kapitalismen. Å andra sidan beklagar många det faktum att kapitalismen gynnar materialism eftersom den så frikostigt tillgodoser de människor som önskar sig mer bekvämligheter och ett bättre liv. Dessa motsägelsefulla anklagelser tar ut varandra, men faktum kvarstår att det inte längre finns många människor som inte alls skulle fördömma kapitalismen.

Även om kapitalismen är den moderna västerländska civilisationens ekonomiska system styrs politiken i alla västerländska nationer av rakt igenom antikapitalistiska idéer. Målet med denna interventionistiska politik är inte att bevara kapitalismen utan att ersätta den mot en blandekonomi. Det antas att denna blandekonomi varken är kapitalism eller socialism. Den beskrivs som den tredje vägen, lika långt från kapitalismen som den är från socialismen. Det påstås att den står mellan socialism och kapitalism, och att den behåller det positiva med båda systemen och undviker det negativa.

För mer än 50 år sedan förklarade den framstående socialisten Sidney Webb att den socialistiska filosofin endast är ”det medvetna och uttryckliga hävdandet av de samhällsorganiserande principer som redan i stor omfattning omedvetet har anammats”, och han tillade att 1800-talets ekonomiska historia känneteckanades av”en nästan obruten svit av framsteg för socialismen”. [1] Några år senare uttryckte den eminenta brittiske statsmannen Sir William Harcourt det på följande sätt: ”Nu är vi alla socialister”. [2] När Elmer Roberts 1913 publicerade en bok om den imperialistiska tyska statens ekonomiska politik sedan 1870-talet kallade han den för ”monarkisk socialism”. [3]

Det var dock inte korrekt att bara likställa interventionism och socialism. Det finns många som stöder interventionism och som anser att det är den bästa metoden för att steg för steg uppnå fullskalig socialism, men det finns även många interventionister som inte är regelrätta socialister; de försöker upprätta en blandekonomi som ett permanent ekonomiskt system. De försöker att tygla, reglera och ”förbättra” kapitalismen med hjälp av statliga marknadsinterventioner och fackföreningar.

För att förstå hur interventionismen och blandekonomin fungerar måste vi förtydliga två saker:

För det första, om det inom ett samhälle som baseras på privat ägande av produktionsmedlen finns vissa produktionsmedel som ägs och drivs i offentlig regi utgör detta ändå inte ett blandat system som kombinerar socialism och privat ägande. Så länge som endast vissa enstaka företag drivs av staten är marknadsekonomins påverkan på den ekonomiska aktiveteten väsentligen orörd. De statligt ägda företagen måste också passa in i marknadsekonomins mekanismer då de köper råvaror, halvfärdiga varor och arbetskraft och då de säljer varor och tjänster. De lyder under marknadens lag; de måste profitera eller i alla fall undvika förluster. När man försöker att lindra eller eliminera detta beroende genom att täcka dessa förluster med statliga subventioner resulterar detta enbart i att detta beroende flyttas någon annan stans, eftersom dessa subventioner måsta samlas in från någonstans. De kan samlas in genom skatt, men skattebördan faller på allmänheten, inte på den stat som samlar in den. Det är marknaden och inte skattemyndigheten som bestämmer vem bördan ska falla på och hur den påverkar produktionen och konsumtionen. Marknaden och dess oundvikliga lagar härskar.

För det andra finns det två olika sätt att förverkliga socialism på. Det ena sättet, som vi kan kalla det marxistiska eller det ryska sättet, är helt och hållet byråkratiskt. Alla ekonomiska företag är statliga myndigheter, precis som militären, flottan och posten. Varje fabrik, affär, eller jordbruk har samma relation till den härskande centralplaneraren som posten och postmästaren. Hela nationen utgör en stor obligatorisk arbetskraftsarmé, och statschefen är dess ledare.

Det andra sättet, som vi kan kalla det tyska systemet eller Zwangwirtschaft [4], skiljer sig åt från det första i det att det till synes behåller privat ägande av produktionsmedlen, entreprenörskap och marknadsutbyten. Så kallade entreprenörer köper och säljer, betalar arbetarna, skuldsätter sig, betalar ränta och amorterar. Men de är inte längre entreprenörer. I Tyskland kallades de för Betreibsführer. Staten säger till dessa låtsasentreprenörer vad de ska producera, till vilka priser och från vilka de ska köpa, hur mycket det får kosta och till vilka de får sälja. Staten bestämmer vilka löner som arbetarna ska ha, och till vem och på vilka vilkor som kapitalisterna måste anförtro sina pengar. Det finns inga äkta marknadsutbyten. Eftersom alla priser, löner och räntor bestäms av myndigheterna är de enbart priser, löner och räntor till utseendet; i själva verket är de blott kvantitativa termer i de myndighetsbeslut som bestämmer varje medborgares inkomst, konsumtion och levnadsstandard. Det är myndigheterna, inte konsumenterna, som styr produktionen. Den centrala styrelsen för produktionsstyrning härskar; medborgarna är inget annat än tjänstemän. Detta är socialism som till det yttre ser ut som kapitalism. Vissa formuleringar från det kapitalistiska systemet behålls, men i detta system har de en helt annan betydelse än de har i en marknadsekonomi.

Det är nödvändigt att poängtera detta faktum för att undvika onödig förvirring mellan socialism och interventionism. Den hämmade marknadsekonomin, eller interventionism, skiljer sig åt från socialism i det att den väsentligen fortfarande är en marknadsekonomi. Myndigheterna försöker påverka marknaden med hjälp av sina tvångsinterventioner men den vill inte göra sig kvitt marknaden helt och hållet. Man vill att produktionen och konsumtionen ska utveckla sig på ett annat sätt än vad som skulle skett på en fri marknad, och man vill påverka marknaden i denna riktning genom att ge order, befalla och förbjuda. Det är polismaktens uppgift att framtvinga lydnad. Men dessa är isolerade interventioner; deras upphovsmän påstår att de inte har för avsikt att kombinera alla dessa åtgärder till ett fullständigt integrerat system som reglerar alla priser, löner och räntenivåer, och som således placerar full produktions- och konsumtionskontroll i myndigheternas händer.

Alla interventionismens metoder är dock dömda att misslyckas. Detta betyder att interventionistiska åtgärder av nödvändighet alltid kommer att leda till ett tillstånd som från interventionistens egen synvinkel är mindre tillfredsställande än det tidigare tillstånd som han försökte förändra. Denna politik strider alltså mot sitt syfte.

Oavsett om minimilöner framtvingas av staten eller av fackföreningarna är de värdelösa om de fastställer lönenivåerna vid markandsnivåerna. Men om de försöker höja lönenivåerna över den nivå som de skulle haft på den fria marknaden är resultatet permanent arbetslöshet för en stor del av den potentiella arbetskraften.

Statliga utgifter kan inte skapa fler jobb. Om staten bidrar med pengar som de erhållit genom beskattning eller genom lån från allmänheten avskaffar den på ena sidan lika många jobb som den skapar på den andra. Om statliga utgifter finansieras genom lån från kommersiella banker innebär det kreditexpansion och inflation. Om vaurpriserna under en sådan inflation stiger mer än de nominella lönerna kommer arbetslösheten att sjunka. Men det som gör att arbetslösheten minskar är just att reellönerna sjunker.

Den inneboende tendensen i den kapitalistiska utvecklingen är att reellönerna stiger. Detta är en effekt av den progressiva kapitalackumulering som ger upphov till förbättringar inom de teknologiska produktionsmetoderna. Det enda sättet att höja lönerna för alla de som som vill ha högre löner är genom att öka per capita-kvoten av investerat kapital. Närhelst ackumuleringen av ytterligare kapital avstannar stoppas även tendensen mot en ökning av reallönerna. Om kapitalkonsumtion tar kapitalackumuleringens plats måste reellönerna temporärt sjunka tills de hinder som står i vägen för en ökning av kapitalet avlägsnas. Statliga åtgärder som hindrar kapitalackumulering eller som leder till kapitalkonsumtion, så som beskattning, skadar således arbetarna. En kreditexpansion kan föra med sig en tillfällig boom. Men sådant fiktivt välstånd måste sluta i en allmän depression.

Man kan knappast hävda att de senaste decenniernas ekonomiska historia har stridit mot ekonomernas mest pessimistiska förutsägelser. Vår tid står inför stora ekonomiska problem. Men det är inte kapitalismens kris. Det är interventionismens kris, och alla försök att förbättra kapitalismen och byta ut den mot ett bättre system.

Ingen ekonom har någonsin vågat sig på att hävda att interventionismen skulle leda till något annat än katastrof och kaos. Interventionismens förespråkare, vars främsta förespråkare är den Preussiska historiska skolan och de amerikanska institutionalisterna, var inte ekonomer. Tvärtom. För att kunna förespråka sina planer förnekade de bestämt att det fanns något som kallades ekonomiska lagar. I deras mening stod det staten fritt att uppnå allt som de ville utan att de begränsades av de ekonomiska fenomenens obevekliga regelbundenhet. Precis som den tyska socialisten Ferdinand Lassalle menar de att Staten är Gud.

Interventionisterna tar sig inte an studiet av ekonomiska frågor med en vetenskaplig objektivitet. De flesta av dem drivs av ett avundsjukt hat mot alla de vars inkomster är högre än deras egna. Denna partiskhet gör det omöjligt för dem att se saker som de verkligen är. För dem är den huvudsakliga uppgiften inte att förbättra massornas tillstånd utan snarare att skada entreprenörer och kapitalister trots att denna politik skadar den stora majoriteten.

I interventionisternas ögon är själva existensen av profit motbjudande. De talar om profit utan att nämna den andra sidan av myntet; förlust. De förstår inte att vinst och förlust är de verktyg som konsumenterna använder för att tygla de entreprenöriella aktiviteterna. Det är vinst och förlust som gör att det är konsumenterna som styr affärsverksamhetens riktning. Det är absurt att kontrastera produktion för profit och produktion för användning. På den fria marknaden kan man enbart profitera om man ger konsumenterna de varor de vill ha med den högsta kvaliteten till det lägsta priset. Vinst och förlust avlägsnar produktionsfaktorer från de inneffektivas händer och sätter dem i de mer effektivas händer. Deras samhälleliga funktion är att göra de som bäst av alla lyckas med att skapa varor som folk vill ha mer inflytelserika. Konsumenterna blir lidande när statens lagar hindrar de mest effektiva entreprenörerna från att expandera sin verksamhet. Det som gjorde att vissa företag blev storföretag var just det faktum att de på bästa sätt lyckades tillfredsställa massornas behov.

Antikapitalistisk politik saboterar den kapitalistiska marknadsekonomin. Interventionismens misslyckande visar inte på behovet av socialism. Det avslöjar enbart hur meningslös interventionismen är. Allt det onda som de självutnämnda ”progressiva” ser som bevis för kapitalismens misslyckande är snarare ett resultat av deras påstått välgörande markandsinterventioner. Endast de ignoranta som felaktigt likställer interventionism och kapitalism kan hävda att botemedlet för detta är socialism.


[1] Sidney Webb i ”Fabian Essays in Socialism”, först publicerad 1889 (American edition, New York, 1891, s. 4).

[2] G. M. Trevelyan, ”A Shortened History of England” (London, 1942), s. 510.

[3] Elmer Roberts, ”Monarchical Socialism in Germany” (New York, 1913).

[4] Zwang betyder tvång, och Wirtschaft betyder ekonomi. Den svenska motsvarigheten är något i stil med tvångsekonomi, eller kontrollerad ekonomi.


Denna artikel utgör kapitel 1 av Planned Chaos av Ludwig von Mises. Artikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *