Inflationsspiralen

inflation-spiralDet råder ett utbrett missförstånd om inflation och deflation. Av alla förvirrade idéer håller jag just denna villfarelse mest kär. Det var nämligen den som en gång fick mig att börja tänka och inse att det är något allvarligt fel på gängse ekonomiska teorier. Den var min väg till den österrikiska ekonomiska skolan.

Jag arbetade då i vad som kallas finansbranschen, det vill säga den skyddade verkstad som hjälper till att sätta sprätt på tant Agdas pensionsbesparingar långt innan hon är 65 år fyllda. (Det är lättare än man kan tro; det görs enklast med hjälp av bonusar, mutresor och fina middagar.) En dag observerade jag finansarbetarna fulla av spänning med näsorna mot dubbelskärmarna och fingrarna på säljknappen. Som så ofta nuförtiden rådde finanskris. Den stora frågan för dagen var huruvida den statsanställde byråkraten på ekonominyheterna skulle utlysa ”recession” eller ej. Recession definierades som att BNP hade fallit två kvartal i rad. De lika välbetalda som högutbildade finansarbetarna var alltså i färd med att göra stora affärer baserat på historiska händelser som definierats med statliga kriterier. Då föll plötsligt fjällen från mina ögon och jag insåg att här behövs en särskild sorts galenskap för att kunna ta detta på allvar, och jag saknade det som krävdes.

Det som ledde mig på rätt spår var en annan brännande fråga som veckade pannorna på finansarbetarna och de statistiska byråkraterna: Har vi deflation? Även svaret på den frågan bestämdes av historiska händelser och besvarades med vetenskaplig precision av staten. Deflation ansågs som något mycket farligt. Värre än om Sverige inte skulle gå vidare i melodifestivalen.

Själv började jag få nog. Jag vände mig till en av firmans smartaste, en så kallad ”makroekonom”, även kallade ”strateg”, eller på vanlig svenska en slags spåman. Jag frågade honom: ”Vad spelar det för roll? Riksbanken har med sitt inflationsmål avsikten att förstöra pengarnas värde med två procent per år men all ekonomisk verksamhet, som räntor, anpassar sig därefter. Om vi nu skulle få inflation med -2 procent, det vill säga 2 procent deflation, så anpassar sig väl ekonomin och räntorna efter det istället? Så vad spelar det för roll?” Jag fick det välbekanta svaret: ”Men om vi får deflation så kommer människor skjuta upp sin konsumtion för det blir billigare att handla i morgon, därmed bromsar ekonomin och det blir depression.” Jag hade trots mina ekonomiska högskolepoäng svårt att förstå detta. Man måste väl ändå äta idag, även om potatisen är billigare i morgon?

Jag insåg att diskussionen inte skulle leda någon vart och ställde istället några elementära frågor till mig själv: Vad är inflation? Var kommer den ifrån? Varför stiger priser hela tiden? Och varför i hela friden har vi permanent finanskris? Det ledde mig snart in på nyckelfrågan Vad är pengar?

För att få svar vände jag mig till dem som kan mest ekonomi av alla: Riksbanken. Hemsidan förklarade inflationsmålet på 2 procent. Det hade valts enligt kriteriet ”Det ska vara så lågt att ingen bryr sig, men tillräckligt högt för att ge utrymme för felmätningar.” Den samlade ekonomiska klokskapen hade sedan kommit fram till att 2 procent var det tal som bäst uppfyllde detta dubbelkriterium.

Detta blev bara konstigare och konstigare. För det första innebär 2 procent årlig inflation att penningvärdet får en halveringstid på 30 år. Jag försökte föreställa mig Riksbanksdirektionen förklara för den som sparar till sin pension att det är ”så lågt att ingen bryr sig”. För det andra hade jag svårt att förstå varför man skulle få större mätfel om man mäter inflationen för ett lägre inflationsmål än ett högre. När jag läste mätteknik på KTH var det ingen som berättade att vissa tal var svårare att mäta med precision än andra. Jag kommer ihåg detta dubbelkriterium tydligt, för jag skickade ett mail till Riksbanken och frågade vad sjutton de menade. Jag fick aldrig något svar, men några dagar senare ändrades formuleringen till denna som finns där än idag.

Riksbanken har valt att inflationsmålet ska vara 2 procent. Vad som är rätt nivå på inflationen är ingen exakt vetenskap. Den ska vara så låg att ingen bryr sig, men tillräckligt hög för att ge en buffert mot deflation, det vill säga att prisnivån sjunker, eftersom det kan skapa problem. Det är därför Riksbanken och andra centralbanker valt ett mål på 2 procent.

Mina funderingar ledde mig till att själv börja utveckla idéer om ekonomisk teori och jag kom en bit på vägen; men snart ledde mina efterforskningar till något märkligt som tydligen kallades den österrikiska skolan. Jag insåg att den harmonierade perfekt med mina egna trevande idéer. Jag läste Murray Rothbard och plötsligt förstod jag pengar, inflation, deflation, banker, centralbanker, konjunkturcykler och en hel drös andra ekonomiska begrepp som alla mina utbildningar glömt förklara. Ekonomijournalistik och finansbransch har alltsedan dess framstått som en pinsamhet. Insikten att staten är skyldig till finanskriserna och den ständiga inflationen förökade sig i mitt sinne. Ganska snart framstod hela statsapparaten som ett enormt dåligt skämt och skyldig till i princip allt som är fånigt, fult och fel i världen – statens positiva bidrag är noll, dess negativa bidrag är däremot ansenligt.

Skolbokens förklaring till varför priserna ständigt stiger är en sorts spiral där arbetarna ständigt kräver högre lön, arbetsgivarna tvingas ge vika och måste kompensera genom att höja priserna, varför arbetarna återigen kräver högre lön. Och så vidare, runt, runt, runt och högre, högre, högre. Riksbankens roll är att vara ansvarsfull och bromsa spiralen till den optimala inflationstakten 2 procent. (En process som om Riksbanken inte fanns skulle spinna utom all kontroll och ingen vet hur illa det skulle bli.)

Denna förklaring är lika tokig som idén att deflation leder till ekonomisk depression. Ett enkelt sätt att förstå vad som händer är följande. Anta att

  1. Det finns exakt 100 miljarder kronor i omlopp i Sverige. Det finns ingen centralbank. Bankerna har inga möjligheter att skapa kreditpengar. Under dessa antaganden kommer penningmängden förbli konstant 100 miljarder kronor.
  2. Ekonomin är statisk. Ekonomisk tillväxt innebär att produktiviteten i ekonomin ökar, det vill säga vi kan producera mer med mindre insats. Om ekonomin är statisk har vi ingen ekonomisk tillväxt (eller krympning).

I denna statiska ekonomi har priser och löner nått sina nivåer i enlighet med utbud och efterfrågan. Det råder balans vilket innebär att det är lika stort tryck på krav för högre löner från arbetarna som från arbetsgivarna att sänka dem. Varför då?

Betrakta det hela från ett företags synvinkel. En företagare vill maximera sin vinst. Han vill anställa varje arbetare som efter lönekostnader kommer bidra till ökad vinst. När det inte längre lönar sig att anställa flera kommer företaget inte göra det. Om en anställd skulle kräva mer lön måste företaget räkna ut om vinsten skulle drabbas mest av att (1) gå med på lönekravet eller (2) låta arbetaren gå. Förutom detta tryck på högre löner finns ett omvänt tryck från företaget att sänka löner eller, ekvivalent, göra sig av med folk som inte bidrar till att maximera vinsten. Det är alltså ingen naturlag att företagen skulle gå med på ständiga krav på högre löner, det kunde lika gärna gå åt andra hållet. Arbetarna har ingen unik ställning som gör att de kan pressa upp lönerna varje år. Det ömsesidiga beroendet mellan arbetstagare och arbetsgivare är symmetriskt. Existensen av fackföreningar förändrar inte detta ekonomiska faktum.

Det enda sättet för ett företag att höja löner och locka till sig mer arbetskraft är om det hittar sätt att få en ytterligare arbetare att bidra med vinst. Detta kräver att företaget hittat sätt att bli mer produktivt eller hittat nya affärsidéer, det vill säga om företaget har möjlighet att växa. Men då har vi frångått antagandet om en statisk ekonomi. Erfarenheten säger oss att människor är kreativa och hittar sätt att bli mer produktiva. Tillsammans med konkurrens gör detta att de kommer försöka sänka priserna på sina produkter och sälja mer för att få högre vinst. Innovationskraft och tillväxt i en ekonomi leder alltså till ett pristryck nedåt, det vill säga en prisdeflation. Man har observerat flera perioder med prisdeflation och stadigt stigande levnadsstandard, till exempel under industrialismen i slutet av 1800-talet, och faktiskt även från 1200-tal ända tills penningtryckaren Gustav Vasa och hans söner trädde in på scenen. Det kan också observeras idag i branscher med hög utvecklingstakt som konsumentelektronik och IT.

Trots all vår ekonomiska tillväxt ser vi att priserna generellt stiger. Vad beror då det på? Jo, samma sak som fick priserna i Weimartyskland och Zimbabwe och diverse sydamerikanska länder att explodera: Mängden pengar i omlopp ökar hela tiden. För att gå från vår statiska modell ovan och närma oss vår verkliga ekonomi måste vi upphäva inte bara antagande nummer två ovan, utan även nummer ett: Vi har en Riksbank och ett banksystem som tillsammans har ungefär dubblerat penningmängden var tionde år de senaste decennierna. Det motsvarar en snittökning i penningmängd om ca 6 procent per år. Denna ökningstakt är så hög att den överskuggar den reala tillväxttakten i ekonomin och ger som nettoeffekt nominellt stigande priser.

Riksbanken är allt annat än en kärleksfull, ansvarstagande, inflationsbromsande myndighet; den är tvärtom själva orsaken till inflationsspiralen. Både staten och banksystemet tjänar på inflation. Riksbanken är den förenande länken mellan dem båda. Staten tjänar bland annat på att kunna beskatta de luftvinster som uppstår på grund av stigande priser. Betrakta till exempel någon som köper ett hus och säljer det tio år senare. Han kan räkna med att priset fördubblats och att han därmed får betala reavinstskatt på denna luftvinst. Det kan tyckas som att han vunnit på det, även efter skatt, men när han ska köpa ett annat hus för pengarna så har även det dubblats i pris och han inser att han förlorat på inflationen. Även banksystemet tjänar på inflation. Rent praktiskt skapas inflation genom att Riksbanken håller reporäntan under den räntenivå som skulle råda i en Riksbanks-fri ekonomi. Riksbankens reporänta kan sägas vara priset för en bank att nödlåna när den har skapat för mycket kreditpengar ur tomma intet så att den därmed riskerar att få tomt i kassan på riktiga pengar. Ju lägre reporänta desto mer luftbaserade och räntebringande krediter vågar bankerna därför skapa. Det är just denna typ av ränte- och därmed penningmängdsmanipulation som är metoden Riksbanken använder för att uppnå den önskade prisinflationen.

Nej, priserna stiger inte på grund av krävande arbetare, aggressiva fackföreningar och giriga företagare utan på grund av att banker och stat ständigt gör nya pengar. Både stat och banker tjänar på det. Och på att vanligt folk, som betalar för det, tror att inflation är nyttigt och deflation farligt. Och på att finansfolk och lärare upprepar budskapet. Men upp är som vanligt ner och ner är upp. Och den ekonomijournalistiska tuppen gal i granens topp.

(Tack till Louise och Inflationsmonstret för inspirationen till ovanstående text.)

7 kommentarer till ”Inflationsspiralen

  • En väldigt bra artikel som bör användas som reklam för Mises.se.
    Vad skulle det kosta att sätta in artikeln som helsida annons i DN?

    Kan ni inte starta en riktad insamling till det?
    Mvh
    Per

  • Brukar inte de som är rädda för deflation också beskriva denna risk ungefär som en spiral? Om prisnivån sjunker kommer folk inte att vilja handla saker och då kommer priserna att sjunka ytterligare i en hemsk spiral! Det är förstås oklart exakt vad som är farligt med att saker blir billigare är förstås oklart.

    Om denna utsago om människans psykologi faktiskt vore sann, borde inte exakt samma sak ske vid inflation? Det vill säga stigande priser gör att människor absolut inte kan tänka sig att skjuta upp några inköp utan konsumerar 100% av sin lön vilket leder till stigande priser och så vidare i en liknande ond spiral? Motargumentet kanske blir något i stil med att människors konsumtion är begränsad till vad de producerar vilket sätter ett tak på prisnivån.

    Hursomhelst är det ju strunt samma eftersom alltihop är felaktigt, vore det så världen fungerade skulle ingen köpa saker som över tid sjunker i pris, t.ex. hemelektronik medan saker som ökar i pris som t.ex olja och mat genast skulle köpas så att de inte hinner öka i pris.

    • Staten är beroende och driver på konsumtionssamhället. Statens intäckter består endast av % transaktioner mellan människor. För vanliga människor som lever hederligt av att producera med privata intäckter så är sparande bra och en nödvändighet för att öka produktiviteten i framtiden.

  • Otroligt bra text, en ny favorit! Den är väldigt avmystifierande. Som ekonomistudent omges jag varje dag av kamrater som får något drömmande i blicken när det talas om finansbranschen, som kommer att ge allt för att en dag tillhöra vad de ser som den yttersta eliten i dagens samhälle (tillsammans med vissa borgerliga toppolitiker). Att döma av denna text så är de dock i stort sett redan färdiga med sin intellektuella utveckling, även om de en dag kanske når dit de önskar.

    Jag ser dem framför mig 10 år från idag, sittande vid sina datorer i spänd förväntan på byråkraternas profetior för att få veta exakt hur rädda de bör vara för att konsumentpriserna har sjunkit någon decimals procent. Såvida de inte går samma väg som dig, Klaus!

    • Jon, du kan förbereda dina vänner på att finansbranschen inte är vad den har varit. Det är inte som i filmerna från 80- och 90-talen med Gordon etc. Hela finansbubblan började på 80-talet när USA på allvar drog igång tryckpressarna. Då växte en hel finans-”industri” upp (ursäkta missbruket av det fina ordet industri) för att kanalisera, förvalta, spekulera och konsumera upp detta penningflöde. Men centralbankernas penningflod har tryckt ner avkastningen på investeringar så Branschen har tvingats krympa rejält de senaste åren. Bonusarna och lönerna är inte heller vad de varit. De flesta får slita hårt i ett glorifierat arbete som inte längre lönar sig lika bra. Verkligheten har kommit ikapp. Om de bara kunde avreglera Branschen så skulle det bli riktigt kul att beskåda. Men evolutionen städar som vanligt upp det som är dumt och fel och fult. Den kloke tänker själv och följer inte strömmen.

  • så en konstant penningmänd är att föredra? eller något annat? hur blir isf interaktionen med andra penningtryckande länder?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *