Ludwig von Mises och anarkismen

imagesLudwig von Mises var inte en anarkist – tvärtom var han emot anarkism. Detta kan tyckas något underligt då han är starkt associerad med den österrikisk/libertarianska rörelsen. Det finns dock en förklaring till detta, och som vanligt behöver man se till historien för att förstå det hela.

Murray Rothbard såg utvecklingen av anarko-kapitalismen som en direkt konsekvens av Mises praxeologi, vetenskapen om mänskliga handlingar. Applicerar man den på det politiska maskineriet inser man att politiker, som även de är människor, agerar efter egen-intresse och på intet sätt bör åtnjuta några särskilda privilegier. Staten är en mänsklig institution, kontrollerad av människor och bör därför behandlas precis som vi behandlar människor i övrigt. Skatt är stöld, värnplikt är slaveri, et cetera. Detta var dock inte hur Mises såg saken – Mises höll sig under hela sin livstid till den klassiskt liberala nattväktarstaten. I “Liberalism” skriver han:

Så som liberalen ser det, är statens uppgift enbart och uteslutande att garantera skydd för liv, välmående, frihet och privat egendom mot våldsamma angrepp. Allting utöver detta är av ondo. [1]

Detta är en förklaring som i mångt och mycket liknar den amerikanska självständighets-förklaringen (dock har “privat egendom” ersatt “strävan efter lycka”, i enlighet med tidigare formuleringar). Mises var dock inte till fullo överens med grundarna av den amerikanska staten. Han hävdade att deras åberopande av att Gud hade skapat alla män lika och givit dem vissa okränkbara rättigheter inte var ett dugligt försvar för de liberala friheterna [2]. För Mises var det uppenbart att människor inte alls var skapade lika, utan tvärt om mycket olika. Mises försvar bestod istället av en mer utilitariansk synvinkel – det var helt enkelt i allas intresse att individens rättigheter upprätthölls. Mises argumenterade att då den fria marknaden var det överlägset bästa systemet för att skapa välstånd för samtliga inblandade, så var det till och med i förtryckares intressen att värna individuella rättigheter och en minimal nattväktarstat. Historien har naturligtvis givit honom rätt, åtminstone så länge vi talar om ett strikt materiellt välstånd. De flesta som bor i välutvecklade, relativt fria ekonomier idag lever liv som såväl adel och kungar för ett par hundra år sedan enbart kunde drömma om.

Mises var emot anarkism, då han likt många idag ansåg att anarkism var en form av kaos under vilket individer inte skulle kunna åtnjuta några rättigheter överhuvudtaget. Detta var egentligen inte så förvånansvärt, dåtidens europeiska anarkister fann huvudsakligen långt ute på vänsterkanten och gick i samma ledband som kommunisterna, de var vad vi idag (efter att begreppet anarko-kapitalism myntats) skulle kallas anarko-kommunister. Mises ansåg, får vi anta, att det är omöjligt med frihet såväl ekonomisk som annan, om det inte finns någon form av organisation för att försvara den. Precis som övriga klassiska liberaler såg Mises demokrati som en strävan efter frihet, efter “folkets självbestämmanderätt”, där varje folkgrupp som så önskade skulle få rätt att styra över sig själva, och inte tvingas underkasta sig utländska (eller inhemska) tyranner.

Detta förhållningssätt är helt i enlighet med den klassiska liberalismen så som den växte fram ur upplysningstiden. Samtidigt finns det för den som läst sin historia en hel del som är värt att ifrågasätta med upplysningstiden, till och med för en klassisk liberal. Mises levde på en tid då det fortfarande var tänkbart att framtiden skulle kunna innebära en begränsad, konstitutionell demokrati med respekt för såväl historia och traditioner som människors olikhet. Libertarianer av idag vet att detta var en önskedröm, och att strävande efter självbestämmande under 1900-talet steg för steg förvandlades till ett strävande efter socialism, utjämnande av alla former av skillnader i samhället och förakt för alla former av traditionsburna idéer i form av begränsande konstitutioner, begränsat tillträde till ämbeten, respekt för lokal autonomi o.s.v. Den politiska demokratins förruttnande är självklart mycket mer uppenbar för oss idag, än den var för Ludwig von Mises.

Samtidigt förstod även Mises att en demokrati är inget värd om den inte har folkets stöd [3]. En befolkning skall ges alla möjligheter för självbestämmande, oavsett om detta innebär att territorier bryts upp i många mindre, konkurrerande stater. Även här ser vi att Mises var relativt präglad av sin tid – han ansåg att en “nation” var i huvudsak en språklig gemenskap [4], och att de värsta problemen uppstår när man försöker tvinga in grupper med olika språk (och kultur) i en gemensam statsbildning. Sönderfallandet av det Österrisk-Ungerska imperiet som Mises fick beskåda på nära håll är talande i frågan. Men Mises är villig att gå längre, och skriver i Liberalism även följande :

Men den självbestämmanderätt vi pratar om är inte nationers självbestämmanderätt, utan snarare självbestämmanderätten hos invånarna i varje territorium som är tillräckligt stort för att kunna skapa en administrativ enhet. Om det på något sätt var möjligt att ge denna självbestämmanderätt till varenda individ, skulle det vara tvunget att göras. [5][6]

Detta förhållningssätt tycks innebära att Mises var mycket väl medveten om effekterna av att hålla människor inom en statsbildning som de inte önskar tillhöra. Han kanske inte kunde förutse att många europeiska stater skulle bli odrägliga till den gräns att såväl små grupper som enskilda individer skulle önska sig utträde, men han var trots det villig att stå upp för principen att så länge det är möjligt skall ingen begränsning göras för utträde ur staten.

Mises kommer här mycket nära den filosofiska anarkismen, och rätten till att slippa att anslutas med tvång till någon organisation överhuvudtaget. I Mises synsätt finner vi alltså den kanske viktigaste grundstenen i ett fritt samhälles konstitution, nämligen rätten till utträde. Medan libertarianer av idag ofta tycker om att förirra sig i diskussioner om hur juridik och fysisk säkerhet skall garanteras i ett fritt samhälle utan att riskera att skapa nya, förtryckande samhällsstrukturer så valde Mises att hålla sig till sin klassiska liberalism, med statens existens enbart rättfärdigad av dess skydd för individuella rättigheter, och tillägget – vill du lämna en statskonstruktion så är det din rätt att göra så.

Skillnaden mellan Mises och Rothbards syn på staten är till viss del semantisk. Om en stat är frivillig – skall den då kallas en stat, eller något annat? Då Mises är villig att erkänna rätten till utträde enda ned på individnivå – om det är tekniskt möjligt – innebär detta att han i allt väsentligt ansåg att staten skulle vara en frivillig konstruktion. Detta är dock något som inte alla klassiska liberaler håller med om, vissa håller fast vid behovet av en “tvingande gemenskap” för att undvika de konflikter och problem som kan uppstå då det ett flertal statsmakter samsas på en mycket liten geografisk yta. Nattväktarstaten i sin tvingande form brukar rättfärdigas genom behovet av gemensam lagstiftning, polisväsende och militär. Punkten som det hela hänger på, och där Mises ställer sig på anarkisternas sida, är hur stor en sådan “statsbildning” behöver vara. Även om vi anser det omöjligt med konkurrerande juridiska system inom samma område så förhindrar detta på intet sätt att varje grupp, eller till och med individ, skapar sitt eget suveräna territorium. Självklart skulle detta vara fruktansvärt ineffektivt – att potentiellt behöva pass och visum för att besöka grannen skulle sannolikt göra det mycket svårt i praktiken – men vi kan inte bedöma om något är moraliskt riktigt grundat på om det är effektivt eller inte [7]. Att det sedan är högst osannolikt att vi skulle få statsbildningar som består av en, tio, hundra eller ens tusen människor är i frågan irrelevant, det handlar om rätten att inte behöva underkasta sig en statsmakt man själv inte erkänner som legitim.

Kanske är den allra viktigaste konsekvensen av en sådan rättighet att statsmakter skulle bli ytterst försiktiga i varje situation där de riskerar att få medborgarna att känna sig felbehandlade, då varje sådan situation skulle riskera att starta en rörelse där en del av medborgarna slår sig fria och startar en egen statsmakt. Och just detta tycks vara anledningen till att Mises ville tillåta utträde ur staten åt varje enskild grupp och till och med individer. Endast så kan fred och frihet garanteras bland olika folkgrupper, endast så kan människor slippa undan tvånget och tyrannins ok.


[1] Liberalism, Chapter 1.11 : The Limits of Governmental Activity

[2] Detta kan kanske härledas till viss del till att Mises inte hade en kristen bakgrund utan en judisk, medan de amerikanska grundarna var kristna. Å andra sidan kan det hävdas att delar av kristendomen under upplysningstiden drogs mot en typ av rationalistisk deism som gjorde att argument om Guds skapelse mer var filosofiska än religiösa.

[3] Det är med viss motvilja jag använder abstraktioner av typen “folkviljan”, även om det genom historien säkerligen har funnits tillfällen då “folkviljan” var tillräckligt uppenbar att ett antagande om allmängiltighet möjligen kunde ha accepterats, så är det ett så pass missbrukat begrepp att det idag luktar mycket illa av påtvingad kollektivism, såväl nationalistisk som socialistisk.

[4] Nation, State and Economy, 1.1 The Nation as a Speech Community

[5] Liberalism, Chapter 3.2, The Right of Self-Determination

[6] Svensk översättning av Joakim Kämpe, https://www.mises.se/2010/04/21/ratten-till-sjalvbestammande/

[7] Ett traditionellt misslyckat försök till att argumentera för “effektivitet” var socialisternas argumentation att marknadens “kaos” där många producenter konkurrerade om att producera samma varor var ineffektivt, och att det därför var rimligt att införa en centralplanerad ekonomi. Utöver brist på moralisk grund för ett sådant ställningstagande hade socialisterna som alla vet även gruvligt fel i sin analys av ekonomin.


1 kommentarer till ”Ludwig von Mises och anarkismen

  • Bra skrivet och tänkt.

    Det kan tilläggas också att en viktig distinktion mellan Mises och anarkokapitalismen är att han inte trodde att Profi & Loss fungerade för rättsväsendet och polis/militär, utan att dessa funktioner med nödvändighet sköttes ”byråkratiskt”. Så i alla fall jag föredrar att säga att han klart tenderade åt Panarkism, snarare än anarkokapitalism.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *