Hur staten överträder sina befogenheter

Anatomy of the StateUr ”Anatomy of the State”

Som Bertrand de Jouvenel så vist påpekade; Genom århundradena har människor utformat koncept avsedda att kontrollera och begränsa statens maktutövning. Och varje gång har staten, med hjälp av sina intellektuella vänner, kunnat förvandla dessa koncept till ett intellektuellt sigill av legitimitet och dygd som den kan dekorera sina dekret och åtgärder med. I Västeuropa betydde konceptet med gudomlig suveränitet ursprungligen att kungarna bara fick härska i enlighet med gudomlig lag. Kungarna använde konceptet som en stämpel för gudomligt godkännande av allt vad de tog sig före. Konceptet med parlamentarisk demokrati började som ett sätt för folket att kontrollera den absoluta kungliga makten. Till slut blev parlamentet en nödvändig beståndsdel av staten och alla dess åtgärder blev totalt suveräna. Som de Jouvenel sammanfattar:

Många suveränitetsteoretiker har utarbetat anordningar för att begränsa makten. Men varenda en av dessa teorier har, förr eller senare, förlorat sin ursprungliga mening och kommit att enbart fungera som en maktens språngbräda, genom att förse den med hjälp från en osynlig härskare med vilken makten efter ett tag kan identifiera sig själv.

På samma sätt går det med mer specifika doktriner. Individens ”naturliga rättigheter”, som omhuldas av John Locke och i USA:s rättighetsförklaring, blev etatismens ”rätt till arbete”. Utilitarismen svängde från att argumentera för frihet till att argumentera mot att göra motstånd när staten invaderar individens frihet. Och så vidare.

Utan tvekan är rättighetsförklaringen och andra begränsande delar av den amerikanska konstitutionen det mest ambitiösa försöket att hålla staten i schack. Där utgör nedskrivna gränser för regeringsmakten själva fundamentet för landets lagsystem och anförtroddes åt ett domstolsväsen som förmodades vara oberoende av maktens övriga grenar. Alla amerikaner är bekanta med den process genom vilken den statsbegränsande konstruktionen av konstitutionen obevekligen har getts allt bredare tolkningsutrymme under det senaste seklet. Men få har som professor Charles Black sett så tydligt hur staten under processens gång har lyckats förvandla själva den juridiska översynen från att vara en begränsande anordning till att bli ytterligare ett sätt för regeringsmakten att förse sina gärningar med ideologisk legitimitet. För om det juridiska omdömet ”ej författningsenligt” är en mäktig kontroll av regeringsmakten är ett underförstått eller uttalat utslag som säger ”författningsenligt” ett mäktigt vapen för att odla folklig acceptans för en ständig utökning av statens makt.

Professor Black börjar sin analys med att påpeka hur avgörande nödvändigt ”legitimitet” är för regeringsmaktens fortbestånd. Denna legitimering är grunden för majoritetens acceptans av regeringsmakten och dess gärningar. Acceptans för legitimiteten blir ett extra tydligt problem i ett land som USA, där ”betydande begränsningar är inbyggt i den teori på vilken regeringsmakten vilar”. Black tillägger att vad som behövs är ett sätt för regeringsmakten att försäkra folket om att statens utökade befogenheter visst är ”författningsenliga”. Och detta, sammanfattar han, har utgjort den juridiska översynens huvudsakliga funktion genom historien.

Låt Black illustrera problemet:

Den största risken som regeringsmakten löper är att missnöje och en djup upprördhet sprider sig i de breda folklagren. Samt att regeringsmakten förlorar sin moraliska auktoritet, oavsett hur länge den kan hållas uppe med våld, tröghet eller av brist på omedelbart tillgängliga alternativ. Nästan alla som lever under en statsmakt med begränsade befogenheter kommer förr eller senare att utsättas för någon statlig åtgärd som han personligen tycker sträcker sig utanför statens befogenheter eller rent av är förbjudet för staten att göra. En man tvingas till värnplikt även fast han inte kan hitta något om värnplikt i konstitutionen. … En bonde blir tillsagd hur mycket vete han tillåts odla. Men han tycker, och upptäcker att ansedda jurister håller med honom, att staten inte har mer rätt att styra hur mycket vete han kan odla än den har rätt att lägga sig i vem hans dotter väljer att gifta sig med. En man åker i fängelse för att han säger vad han har på hjärtat och han går runt i cellen och reciterar ”kongressen skall inte skapa några lagar som inskränker yttrandefriheten”. En affärsman blir tillsagd hur mycket han kan begära, hur mycket han skall begära, för sin kärnmjölk. Faran är att var och en av dessa människor (och vem tillhör inte deras rank?) kommer att jämföra konceptet med begränsning av statsmakten med den verklighet (så som han ser den) med flagranta överträdelser av uttalade begränsningar och drar den uppenbara slutsatsen rörande hur legitim regeringen han lever under är.

Denna fara undviks genom att staten för fram doktrinen att en instans måste ha den yttersta bestämmanderätten kring författningsenlighet. Och att denna instans, till syvende och sist, måste vara en del av regeringsmakten. För även om den juridiska instansens ”oberoende” har spelat en mycket viktig roll i att göra statens åtgärder närapå helig skrift för merparten av människorna, är det också alltid sant att den juridiska instansen är en integrerad del av regeringsapparaten utnämnd av de styrande och lagstiftande instanserna. Black medger att detta betyder att staten har placerat sig själv som domare i sitt eget fall och alltså bryter den mot en grundläggande juridisk princip ämnad att nå rättvisa beslut. Han avfärdar bryskt möjligheten till alternativ.

Black tillägger:

Problemet är nu att utforma beslutsprocedurer som kan hålla styrkan i invändningarna mot att staten är domare i sitt eget rättsfall nere på en acceptabel miniminivå. När detta är på plats kan man bara hoppas att dessa invändningar, även om de fortsätter att vara teoretiskt hållbara, förlorar tillräckligt av sin styrka för att det legitimerande arbetet i den beslutande instansen skall kunna vinna acceptans.

Black finner till sist bedriften med rättvisa och legitimitet från statens ständiga dömande i sitt eget rättsfall som ”något av ett mirakel”.

När han applicerar denna tes på konflikten mellan den högsta domstolen och New Deal, riktar han skarp kritik mot de av hans kollegor som är anhängare av New Deal för deras kortsiktighet när de fördömer de juridiska hindren:

Standardversionen av berättelsen om New Deal och domstolen lägger tyngdpunkten fel. … Den fokuserar på svårigheterna och glömmer nästan bort hur hela saken utvecklade sig. Resultatet blev (och det är detta jag vill betona) att efter att ha låtit ärendet fördröjas ungefär 24 månader … gav högsta domstolen, utan att ha ändrat ett enda ord i lagen, sin stämpel av legitimitet åt New Deal och hela det nya upplägget för regeringsmakten i Amerika.

På detta sätt har den högsta domstolen lyckats med att helt tysta den stora grupp amerikaner som hade invändningar av konstitutionell karaktär mot New Deal:

Självklart var inte alla nöjda. Hjärtat slår fortfarande dubbla slag för författningsstyrd laissez faire bland dess fanatiska och verklighetsfrånvända anhängare. Men faran var avvärjd för ett betydande folkligt tvivel på kongressens författningsenliga befogenhet att behandla landets ekonomi som den gör. … Den högsta domstolen var det enda sätt med vilket vi kunde skänka New Deal legitimitet.

Black identifierar John C Calhound som en tongivande politisk teoretiker som, huvudsakligen i förväg, såg det gapande kryphålet i upplägget med att begränsa regeringsmakten genom att ge den yttersta tolkningsrätten till högsta domstolen. Calhoun nöjde sig inte med ”miraklet” utan fortskred med en djupgående analys av det konstitutionella problemet. I sin Avhandling om regeringsmakten visar Calhoun statens inbyggda tendens att frigöra sig från begränsningarna i en sådan författning:

Förvisso har en nedskriven författning sina fördelar, men det är ett stort misstag att anta att enbart genom att skriva dit bestämmelser som skall inskränka och begränsa statens makt, utan att ge dem som begränsningarna är avsedda att skydda något sätt att upprätthålla deras efterlevnad, skall vara tillräckligt för att stoppa makthavarna från att missbruka sin makt. Eftersom de sitter vid makten kommer de att, via samma mänskliga natur som gör staten nödvändig för att skydda samhället, vara anhängare av de befogenheter de tillskrivs via författningen och motståndare till de restriktioner som är avsedda att begränsa maktutövningen. … De som utsätts för maktutövandet, å andra sidan, kommer att inta motsatta positioner och betrakta inskränkningarna som ett nödvändigt skydd mot den dominerande parten. … Men när det saknas medel med vilka de kan få makthavarna att respektera inskränkningarna, blir den enda kvarvarande möjligheten en strikt konstruktion av författningen. … Mot detta kommer den makthavande parten att ställa en generös konstruktion. … Det skulle sätta konstruktion mot konstruktion. En avsedd att minska och den andra avsedd att öka statens makt till det yttersta. Men vilken nytta skulle minoritetens strikta konstruktionen över huvud taget kunna göra mot makthavarnas generösa alternativ, när den ena parten kan använda hela statens makt för att göra verklighet av sin konstruktion medan den andra parten är helt berövad alla medel för att hävda sin konstruktion? I en sådan ojämn kamp är utgången ingalunda osäker. Parten som förespråkar begränsningarna kommer att bli helt överkörd. … Utgången av maktkampen skulle bli omintetgörandet av författningen. … inskränkningarna skulle till slut bli upplösta och regeringsmakten omvandlad till en variant med obegränsad makt.

En av de få statsvetare som uppskattade Calhouns analys av den amerikanska konstitutionen var professor J Allen Smith. Smith noterade att konstitutionen var försedd med begränsningar för att hålla all statlig maktutövning i schack, men att den ändå utvecklat en högsta domstol med monopol på tolkningsrätten. Om den federala regeringen skapades för att hindra de ingående staterna från att invadera individens friheter, vem skulle hålla koll på den federala regeringen? Smith vidhöll att det underförstått i idén med författningens maktdelning fanns en vidhängande uppfattning att ingen statlig instans kunde anförtros den suveräna tolkningsrätten. ”Folket antog att staten inte kunde tillåtas besluta om gränserna för sin egen auktoritet, eftersom det skulle göra den, och inte författningen, suverän”.

Calhouns lösning (som i detta sekel [1900-talet, översättarens anmärkning] fått stöd av författare som Smith) var, självklart, den berömda doktrinen med ”samverkande majoritet”. Om en betydande minoritet, specifikt en delstatsregering, tyckte att den federala regeringen överträdde sina befogenheter och inkräktade på minoriteten, hade minoriteten rätten att lägga veto på denna förmodat icke författningsenliga maktutövning. Applicerat på en delstatsregering innebar denna teori rätten att ”annullera” en federal lag eller bestämmelse inom delstatens jurisdiktion.

I teorin ledde detta till ett författningssystem som försäkrade att den federala staten kontrollerade att delstaterna inte invaderade individuella rättigheter, medan delstaterna kontrollerade att den federala staten inte missbrukade sin makt över individen. Ändå, även om författningens begränsningar skulle haft större verkan än de har idag, finns det många svårigheter med Calhouns lösning. Om nu en underordnad grupp skulle ha rätt till veto över angelägenheter som berörde dem, varför dra gränsen vid delstaterna? Varför inte län, städer, kvarter? Vidare definieras intressegrupper inte enbart utifrån geografi. Det kan vara yrken, sociala grupper, etcetera. Hur är det med bagare, taxichaufförer och andra yrken? Skulle inte de ha vetorätt över sina egna liv? Det här leder oss till den viktiga iakttagelsen att annulleringsteorin begränsar sina kontroller till själva regeringarna. Vi får inte glömma att såväl den federala staten som delstaterna, samt deras respektive utgreningar, fortfarande är stater. Att de fortsatt är vägledda av sina egna statsintressen snarare än av de privata medborgarnas angelägenheter. Vad skulle hindra Calhouns system från att ha helt motsatt effekt, där delstaterna tyranniserar sina medborgare och bara använder sitt veto mot den federala regeringen när den försöker stoppa denna delstatstyranni? Eller att delstaten samtycker till den federala tyrannin? Vad hindrar den federala regeringen och detstatsregeringarna från att förena sig i exploatering av medborgarna? Och även om privata yrkesgrupper fick någon slags ”funktionell” representation i regerandet. Vad skulle hindra dem från att använda staten till att raka åt sig subventioner och andra privilegier, eller från att tvinga in sina egna medlemmar i karteller?

I korthet, Calhoun drar inte sin banbrytande teori om samverkan långt nog. Han tar den inte ner till själva individens nivå. När allt kommer omkring, om det nu är individens rättigheter som skall försvaras, kräver en konsekvent samverkansteori att varje individ har vetorätt. Det vill säga en form av ”enhällighetsprincip”. När Calhoun skrev att det skulle vara ”omöjligt att sätta eller hålla staten i arbete utan allas samverkande samtycke”, innebar det att han, möjligen omedvetet, bjöd in till just en dylik slutsats. Men sådan spekulation riskerar att avleda oss från vårt ämne, eftersom, om vi fullföljer resonemanget, det för oss till ett system som knappast kan kallas stater över huvud taget. Exempelvis, precis som delstaternas rätt att annullera logiskt leder till deras rätt till utträde, leder en individs rätt till annullering till dennes rätt till utträde ur den stat under vilken han lever.

Alltså. Staten har, gång efter annan, bevisat sin talang för att expandera sin makt bortom de gränser som möjligen har satts på den. Eftersom staten nödvändigtvis lever på att den kan tvinga till sig privat kapital, och eftersom dess expansion nödvändigtvis innebär ständigt växande angrepp på privata individer och företag, måste vi konstatera att staten är fullkomligt antikapitalistisk till sin natur. I någon mening är vår position den rakt motsatta till den marxistiska ståndpunken att staten går den härskande klassens (förmodat kapitalisternas) ärenden. Istället är staten de politiska medlens institution och själva källan till den ”härskande klassen” (eller, snarare, det härskande kastet) och befinner sig i ständig opposition till verkligt privat kapital. Vi kan därför, med de Jouvenels ord, säga:

Bara de som är helt okunniga om någon annan tid än sin egen, de som befinner sig i totalt mörker kring hur Makten betett sig genom årtusendena, skulle betrakta dessa åtgärder [förstatligande, inkomstskatten, etcetera] som resultatet av någon given uppsättning doktriner. Åtgärderna är, förvisso, Maktens moraliska manifestation och skiljer sig till sin natur på intet vis från Henrik VIII:s beslagtagande av klostren. Det är samma principer i arbete. Hungern efter auktoritet, törsten efter resurser. Och alla dessa ingrepp delar samma karaktärsdrag, inklusive den snabbhet med vilka de som delar på bytet stiger i graderna. Vare sig det är socialister eller ej måste Makten alltid vara i krig med de kapitalistiska instanserna och plundra kapitalisterna på deras välstånd. När den gör detta lyder den sin egen natur.

3 kommentarer till ”Hur staten överträder sina befogenheter

  • Det här med annullering på delstatsnivå tycks ha fått förnyad popularitet, då bla.a Tom Woods m.fl. skrivit och talat mycket om ’nullification’ och dylik rättsaktivism den senaste tiden.

    Då är det bra med artiklar som denna, som sätter fingret på annulleringskonceptets tillkortakommanden. Hoppas att diskussionen fortsätter i frihetliga kretsar, så att även de mest inkrementalistiska libertarianer hinner stanna upp och fundera ett slag på vad de håller på med.

  • Till Tom Woods försvar skall väl sägas att han inte har mycket till övers för den amerikanska konstitutionen. Tror han håller med Rothbard om hur bristfällig klausulen om annullering är.

    Men jag tror han ofta glömmer dessa horder av ”inkrementalistiska libertarianer”. Rothbard pratar om deras mentalitet med välförtjänt förakt i kapitlet ”A Strategy for Liberty” i boken For a New Liberty. Det kapitlet borde vi översätta också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *