Att försvara det oförsvarbara: Högpresteraren

forsvaradetoforsvarbaraSituationen känns igen från hundratals filmer med arbetartema: den unge, ivrige arbetaren kommer till fabriken på första arbetsdagen, fast besluten att bli en produktiv arbetare. I sin entusiasm producerar han mer än de andra arbetarna som har jobbat på fabriken i många år och är trötta, kutryggiga och reumatiska. Han är en högpresterare.

Föga förvånande uppstår irritation mellan vår ivrige unge arbetare och hans äldre kollegor. De senare framstår trots allt som lata. I motsats till hans ungdomliga överflöd framstår deras produktionsnivåer som undermåliga.

Allteftersom den unge arbetaren håller igång sina arbetsprestationer blir han mer och mer alienerad från de andra arbetarna. Han blir högdragen. De äldre arbetarna försöker först bemöta honom med sympati. Men när han envisas med att fortsätta fryser de ut honom och drar honom genom arbetarnas skärseld.

Filmen fortsätter med att högpresteraren så småningom tar sitt förnuft till fånga. Detta kan ske på en rad olika, dramatiska sätt. Kanske ser han en sjuk gammal kvinna, en före detta fabriksarbetare, eller en arbetare som har skadats i fabriken. Om filmen i fråga är avantgarde kan omvandlingen utlösas av att en katt stryker omkring i en omkullvält soptunna. I samtliga fall inser den unge mannen att han har felat.

I den sista dramatiska scenen vandrar oftast alla arbetare – inklusive högpresteraren – iväg från fabriken, hand i hand, och en vänlig gammal arbetarfilosof tar högpresteraren åt sidan. Han ger den unge arbetaren en fem-minuters-kurs i arbetarhistoria, från romartiden till nutid, och påpekar att ”chefer” ständigt sviker arbetarna. Han visar bortom alla tvivel att arbetarnas enda hopp är att vara ”solidariska” med varandra.

Han förklarar hur det alltid har pågått en klasskamp mellan arbetarna och kapitalisterna, där arbetarna ständigt kämpat för anständiga löner och arbetsvillkor. Cheferna framställs som girigbukar som försöker betala arbetarna mindre än de förtjänar och driver dem så hårt att de till slut tuppar av. Varje arbetare som samarbetar med cheferna i deras oupphörliga, obarmhärtiga och hänsynslösa försök att ”effektivisera” och öka deras produktivitet är arbetarklassens fiende. Efter denna lektion tar filmen slut.

Denna syn på arbetsmarknaden bygger på en spindelväv av felaktigheter där alla komplexa detaljer är sammanvävda med varandra. En av vanföreställningarna är dock mer elementär än de andra, nämligen att det bara finns en begränsad mängd arbete. Ibland kallas detta felslut för ”lump of labour fallacy”, dvs. att arbetsmarknaden är ett nollsummespel. Denna ekonomiska villfarelse hävdar att mänskligheten måste dela på en begränsad mängd arbete. När denna mängd överskrids finns inget mer arbete att utföra, och därmed tar jobben slut för arbetarna. För de som delar denna uppfattning är det av största vikt att de ivriga unga arbetarnas produktivitet begränsas. Ty om dessa arbetar för hårt kommer de förstöra för alla andra. Genom att ”lägga beslag” på den begränsade mängden arbete kommer de lämna kvar för lite åt de andra. Det är som om mängden arbete kan liknas vid en paj av en specifik storlek. Om vissa människor tar mer än sin rättmätiga andel kommer alla andra att lida.

Om denna ekonomiska världssyn stämde skulle det definitivt ligga något i den teori som filmens arbetarfilosof predikar. Det skulle vara motiverat att hindra de yngre och mer aktiva arbetarna från att ta för mycket av ”kakan”. Dock har denna teori visat sig vara både ineffektiv och oekonomisk och gett upphov till tragiska resultat.

Denna falska uppfattning bygger på antagandet om att människors begär av varor, fritid, och tidsfördriv är begränsat och kan tillfredsställas inom ett visst tidspann. När den gränsen är uppnådd måste produktionen upphöra.

Inget kunde dock vara mer fel.

Att anta att mänskliga begär kan bli helt tillfredsställa är att anta att vi kan uppnå ett tillstånd där människors materiella, intellektuella och estetiska begär har införlivats till fullo. Paradiset, med andra ord. Om detta var möjligt skulle det inte finnas någon ”arbetslöshet”, för vem skulle trots allt behöva ett jobb då?

Det finns dock lika mycket arbete som det finns ouppfyllda behov. Eftersom mänskliga begär är praktiskt taget oändliga är också mängden tillgängligt arbete oändlig. Oavsett hur mycket arbete den ivrige unge arbetaren utför kan han omöjligen göra slut på mängden arbete som behöver utföras – eller ens orsaka en synbar minskning av det.

Men om arbetaren inte ”tar andras arbete” (eftersom det finns en oändlig mängd arbete att utföra), vad får hans insatser då för effekt? Effekten blir förstås att hans ihärdiga och effektiva arbete ökar produktionen. Genom sin energi och effektivitet ökar han bara kakans storlek vilket leder till att de som konsumerar hans produktion får mer att dela på.

Högpresterarens insats borde även ses ur ett ytterligare perspektiv.

Föreställ dig en familj som är strandsatt på en tropisk ö. När Den Schweiziska Familjen Robinson tog tillflykt till en ö i Indiska oceanen bestod deras ägodelar bara av det som kunde bärgas från fartyget. Det magra utbudet av kapitalvaror, plus familjens egen arbetsförmåga, var avgörande för huruvida de överlevde eller ej.

Om vi ​​skalar bort romanens alla ytligheter utgjordes familjens ekonomiska situation av en oändlig lista begär, samtidigt som deras förmåga att tillgodose dessa begär var ytterst begränsad.

Om vi ​​antar att alla familjemedlemmar satte igång att arbeta med de resurser som stod till deras förfogande skulle vi finna att de endast kunde tillfredsställa en del av sina begär.

Vad skulle en ”högpresterare” ha för effekt på deras situation? Anta att ett av barnen plötsligt blir en högpresterare som kan producera dubbelt så mycket per dag som de övriga familjemedlemmarna. Kommer denna yngling ödelägga familjen, ”ta arbete” från de övriga familjemedlemmarna och orsaka förödelse i deras minisamhälle?

Det är uppenbart att familjen Robinson inte skulle ruineras av högpresteraren. Tvärtom kommer denne ses som den hjälte han är, eftersom det inte finns någon risk att hans ökade produktivitet skulle orsaka arbetsbrist åt familjen. Vi har sett att familjens behov är oändliga, både av praktiska och filosofiska skäl. Familjen skulle knappast hamna i knipa även om flera av dess medlemmar var högpresterare.

Om högpresteraren kan producera tio extra enheter av kläder kan det även bli möjligt för andra familjemedlemmar att befrias från sin klädtillverkning. Därmed uppstår nya arbetstillfällen. Det kommer givetvis råda en omstruktureringsperiod då det bestäms vilka nya jobb som ska tilldelas familjemedlemmarna. Men i slutänden kommer resultatet bli högre välstånd för familjen.

I en modern, komplex ekonomi skulle resultatet vara detsamma, även om processen är mer komplicerad. Omstruktureringsperioden kan till exempel ta längre tid. Poängen kvarstår dock att högpresterande individer gör att hela samhället går mot allt högre välstånd.

En annan aspekt av detta är att nya produkter kan skapas. Thomas Edison, Isaac Newton, Wolfgang Mozart, JS Bach, Henry Ford, Jonas Salk, Albert Einstein plus otaliga andra var alla högpresterare av sin tid. Samtliga överskred vad som ansågs vara ”normal” effektivitet och produktivitet. Och var och en av dessa högpresterare bidrog enormt till vår civilisation.

Förutom den kvantitativa och innovativa aspekten bör högpresterare också ses utifrån alla nya människoliv som de möjliggör. Den befolkningsmängd som jorden kan försörja är avhängig människans produktivitetsnivå. Ju färre högpresterare det finns desto färre personer kan livnära sig på vår planet. Om antalet högpresterare däremot ökar markant inom samtliga områden kommer jorden kunna försörja en växande befolkning.

Slutsatsen blir därmed att högpresterare inte bara tillgodoser våra behov i större utsträckning än långsammare och mindre effektiva arbetare – de är också ansvariga för alla de som hade dött om det inte vore för att högpresterarna tillfredsställer fler mänskliga behov. De förser medlen med vilka den ökande världsbefolkningen kan försörjas.

1 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Högpresteraren

  • Artiklarna på mises blir bättre och bättre. Det verkar som att ni har växlat till att först få folk med på filsosofien som leder fram till österikkisk ekonomi. Samtidigt så går ni igenom de socialistiska anekdoterna som ska försvara stöld av människors produktionsresultat.

    Det låter som en väldig bra taktik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *