Matematisk och ekonomisk logik

MisesHoldingGlassesProblemen med priser och kostnader har även hanterats med matematiska metoder. Det har till och med funnits ekonomer som hävdat att den matematiska metoden är den enda passande metoden för att hantera de ekonomiska problemen och som har hånat de logiska ekonomerna genom att kalla dem ”litterära” ekonomer.

Om denna motsättning mellan de logiska och matematiska ekonomerna enbart rörde meningskiljaktigheter gällande vilken som är den mest passande metoden för studiet av ekonomi vore det ointressant att uppmärksamma den. Den bättre metoden skulle visa sig överlägsen eftersom den skulle ge bättre resultat. Det kan även vara så att olika förfaranden är nödvändiga för att lösa olika problem och att en av metoderna är mer användbar för vissa av dem.

Men detta är inte en dispyt om heuristiska frågor utan en kontrovers som rör själva ekonomins grund. Den matematiska metoden måste förkastas, inte enbart på grund av dess ofruktsamhet. Den är en rakt igenom felaktig metod som startar från felaktiga antaganden och som leder till felaktiga slutsatser. Dess syllogismer är inte bara sterila; de avleder från studiet av verkliga problem och förvränger relationerna mellan de olika fenomenen.

De matematiska ekonomernas idéer och förfaranden är inte enhetliga. Det finns tre huvudfåror och vi måste diskutera dem separat.

Den första sorten representeras av statistiker som försöker upptäcka ekonomiska lagar från studiet av ekonomiska erfarenheter. De försöker förvandla den ekonomiska vetenskapen till en ”kvantitativ” vetenskap. Detta summeras bäst i följande slogan från Econometric Society: vetenskap är mätning.

Det fundamentala problemet med denna sortens resonemang har redan hanterats. [1] Erfarenheter inom ekonomisk historia är alltid erfarenheter av komplexa fenomen. De kan aldrig ge oss samma sorts kunskap som man kan få från ett laboratorieexperiment. Statistik är en metod för att presentera historiska fakta gällande priser och annan relevant data som rör mänskliga handlingar. Det är inte ekonomi och det kan inte ge upphov till ekonomiska teorem eller teorier. Prisstatistik är ekonomisk historia. Insikten att en efterfrågeökning, ceteris paribus, måste leda till en prisökning härleds inte från erfarenheter. Ingen har någonsin befunnit sig, eller kommer någonsin att befinna sig, i en position där han kan observera en förändring av marknadsdatan ceteris paribus. Det finns inget som heter kvantitativ ekonomi. Alla ekonomiska kvantiteter som vi känner till är ekonomisk historia. Ingen kan rimligen hävda att relationen mellan pris och tillgång generellt, eller beträffande vissa varor, är konstant. Tvärtom vet vi att externa fenomen påverkar olika människor på olika sätt, att samma människors reaktioner varierar även gällande samma externa händelser, och att det inte är möjligt att placera individer i grupper av människor som reagerar på samma sätt. Denna insikt är ett resultat av vår a-prioristiska teori. Det är sant att empirikerna förkastar denna teori; de låtsas som att de enbart söker kunskap från historiska erfarenheter. Men de motsäger sina egna principer så fort som de går bortom det opåverkade insamlandet av individuella priser och börjar skapa serier och beräkna medelvärden. En erfarenhet och ett statistiskt faktum är enbart ett pris som betalats vid en specifik tid och på en specifik plats för en definitiv kvantitet av en viss vara. Inordnandet av olika prisdata i grupper och medelvärdesberäkningar styrs av teoretiska resonemang som föregår dem både logiskt och tidsmässigt. Även i den usträckning man tar hänsyn till, eller bortser från, specifika egenskaper och omständigheter gällande prisdata styrs av teoretiska resonemang av samma slag. Ingen är så dumdristig att han hävdar att en tillgångsökning på a procent av en viss vara alltid och överallt måste leda till en prisminskning på b procent. Den kvanitativa ekonomens strävan visar sig vara meningslös då vi inser att ingen kvantitativ ekonom någonsin har vågat sig på att med hjälp av statistiska erfarenheter exakt definiera de särskilda omständigheter som skapar en definitiv avvikelse från förhållandet a:b. Dessutom är pengar inte ett sätt att mäta priser på; det är ett bytesmedel vars bytesvärde varierar på samma sätt, även om det som regel inte sker med samma hastighet eller i samma omfattning, som de andra varornas och tjänsternas bytesvärde.

Vi behöver knappast lägga mer tid på att avslöja de kvantitativa ekonomernas påståenden. Trots förespråkarnas högtravande deklarationer har inget gjorts för att förverkliga deras idéer. Henry Schultz ägnade sig åt att mäta olika varors efterfrågeelasticitet. Professor Paul H. Douglas har hyllat Schulz arbete och kallat det ”ett arbete som är lika nödvändigt för att göra den ekonomiska vetenskapen en mer eller mindre exakt vetenskap som atomvikternas upptäckt var för kemins utveckling”. [2] Sanningen är att Schulz aldrig försökte sig på att bestämma efterfrågeelasticiteten för någon specifik vara; den data han baserade sina undersökningar på var begränsad till vissa geografiska områden och vissa historiska perioder.

Hans resultat för en specifik vara, till exempel potatis, har inte att göra med potatisar i en generell mening utan potatisar i USA mellan åren 1875 och 1929. [3] Det bästa man kan säga är att det är ett något tvivelaktigt och otillfredställande bidrag till ekonomisk historia. Det är verkligen inte ett steg framåt för den förvirrade och motsägelsefulla kvantitativa ekonomiska vetenskapen. Det bör poängteras att de två andra varianterna av matematisk ekonomi är fullt medvetna om den kvantitativa ekonomins meningslöshet. De har aldrig försökt att fylla sina formler och ekvationer med den sortens kvantiteter som finns inom ekonometrin för att försöka lösa specifika problem. När vi har att göra med mänskliga handlingar är det endast genom förståelse (tys: verstehen) som vi kan hantera framtiden på.

Det andra området som matematiska ekonomer sysslar med har att göra med relationen  mellan pris och kostnad. När de hanterar dessa problem ignorerar de marknadsprocessen och de låtsas även som att de bortser från att pengar används för att göra ekonomiska kalkyler. När de talar om priser och kosntnader och ställer dem mot varandra implicerar det dock att pengar både existerar och används. Priser är alltid pengapriser och man kan inte ta hänsyn till kostnader i sina ekonomiska kalkyler om de inte uttrycks i pengar. Utan användandet av pengar måste kostnader uttryckas i komplexa kvantiteter bestående av de olika varor och tjänster som förbrukas då en produkt förvärvas. Å andra sidan är priser – om denna term alls är lämplig då vi talar om den bytesrelation som uppstår vid byteshandel – en uppräkning av olika kvantiteter av olika varor mot vilka”säljaren” kan utbyta en definitiv mängd. De varor som vi menar när vi talar om sådana ”priser” är inte samma varor som vi menar då vi talar om ”kostnader”. En jämförelse av sådana in natura – priser och in natura – kostnader är inte möjlig. Att säljaren värderar de varor som han ger ifrån sig mindre än de han får i utbyte, att säljaren och köparen inte håller med varandra avseende de två varornas subjektiva värde, och att entreprenören endast tar sig an ett projekt om han förväntar sig att det resulterar i att han får något som han värderar högre än vad det kostade att producera det är något som vi redan vet genom vår praxeologiska förståelse. Det är denna a-prioristiska förståelse som gör det möjligt för oss att förutse hur en entreprenör som har möjlighet att använda sig av ekonomiska kalkyler kommer att bete sig. Men den matematiska ekonomen lurar sig själv när han låtsas hantera dessa problem på ett mer generellt sätt genom att bortse från alla hänvisningar till pengar. Det är lönlöst att undersöka tillstånd där produktionsfaktorerna inte kan delas på ett perfekt sätt utan hänvisning till ekonomiska penningkalkyler. En sådan undersökning kan aldrig ge oss mer kunskap än vi redan har tillgång till, nämligen att varje entreprenör har för avsikt att producera den produkt vars försäljning ger honom något som han värderar högre än alla de varor som han förbrukade i produktionsprocessen. Om det inte finns några indirekta utbyten och om ett generellt använt bytesmedel inte används kan han endast lyckas om han besitter ett övermänskligt intellekt, under förutsättning att han på ett korrekt sätt har förutsett marknadens framtida tillstånd. De ersätter termen pengar så som de används i ekonomiska kalkyler med algebraiska symboler och tror att detta förfarande på något sätt gör deras resonemang mer vetenskapligt. Det går inte att förneka att alla undersökningar som rör relationen mellan priser och kostnader förutsätter både användandet av pengar och marknadsprocessen. Men de matematiska ekonomerna blundar för detta uppenbara faktum. De formulerar ekvationer ritar grafer som är tänkta att beskriva verkligheten. Faktum är att de endast beskriver ett hypotetiskt och overkligt tillstånd som på intet sätt är likt de katallaktiska problemen. Detta imponerar de godtrogna lekmännen, men faktum är att de endast förvirrar och blandar ihop saker som redan hanteras på ett tillfredsställande sätt i läroböcker om aritmetik och bokföring.

Vissa av dessa matematiker har gått så långt att de hävdar att ekonomiska kalkyler kan etableras med grund i nyttoenheter. De kallar denna metod för nyttoanalys (eng. utility analysis). Detta felslut delar de med den tredje varianten av matematiska ekonomer.

Det som kännetecknar den tredje gruppen är att de öppet och medvetet försöker lösa de katallaktiska problemen utan någon som helst hänvisning till markandsprocessen. Deras ideal är att skapa en ekonomisk teori i enlighet med mekanikens lagar. Om och om igen använder de sig av mekanistiska analogier eftersom de anser att den klassiska mekaniken är alla vetenskapers förebild. Vi behöver inte återigen förklara varför denna analogi är ytlig och vilseledande eller på vilket sätt meningsfullt mänskligt agerande skiljer sig radikalt åt från mekanisk rörelse, som är det som mekaniken studerar. Det räcker med att poängtera en sak, nämligen differentialekvationernas praktiska betydelse inom de båda vetenskapsgrenarna.

De funderingar som resulterar i utformningen av en ekvation är av nödvändighet alltid av en icke-matematisk karaktär. Ekvationens utformning är fullbordandet av vår kunskap; den utvidgar inte vår kunskap. Men inom mekaniken kan ekvationen bidra med väldigt viktiga praktiska tjänster. Eftersom det existerar konstanta relationer mellan olika mekaniska faktorer och eftersom dessa relationer kan bestämmas genom expriment blir det möjligt att använda ekvationer för att lösa specifika tekonologiska problem. Vår moderna industriella civilisation är främst en prestation som vi har fysikens differentialekvationer att tacka för. Inga sådana konstanta relationer existerar dock mellan ekonomiska faktorer. De matematiska ekonomernas ekvationer förblir en meningslösmental gymnastik och skulle så förbli även om de råkade uttrycka mer än de verkligen gör. Ett sunt ekonomiskt resonemang får aldrig glömma dessa två fundamentala principer gällande värdeteorin: först, att värderingar som resulterar i handling alltid betyder att något föredras och att något bortses ifrån; det betyder aldrig ekvivalens eller likgiltighet. För det andra, att det aldrig går att jämföra olika individers värderingar eller samma individs värderingar vid olika ögonblick annat än konstatera huruvida de rangordnar alternativen i fråga i samma preferensordning eller inte.

I den imaginära konstruktionen av en jämnt roterande ekonomi (eng. evenly rotating economy) används alla produktionsfaktorer på ett sådant sätt att var och en av dem används på det högst värderade sättet. Det går inte att föreställa sig något sätt som tillståndet skulle kunna förbättras på; ingen faktor används för tillfredställandet av a om denna användning hindrar tillfredsställandet av b, om b anses vara mer värdefullt än tillfredsställandet av a. Det är så klart möjligt att beskriva detta imaginära resursallokeringstillstånd med hjälp av differentialekvationer och grafer, men detta säger oss inget om marknadsprocessen. De visar endast en imaginär situation där marknadsprocessen saknas. De matematiska ekonomerna bortser från marknadsprocessens teoretiska klarläggande och roar sig med att ersätta den med något helt annat som fullständigt saknar värde då det används utanför detta sammanhang.

Inom fysiken hanterar vi olika fenomens förändringar. Vi upptäcker en regelbundenhet i dessa förändringar och ur detta uppstår fysiken. Vi vet inget om de krafter som ger upphov till dessa förändringar. För det sökande sinnet är de givna och kan inte analyseras vidare. Det vi vet från våra observationer är de olika de observerbara entiteternas och attributens regelbundna sammansättning. Det är detta ömsesidiga databeroende som fysikern beskriver i sina differentialekvationer.

Inom praxeologi är det första vi vet att människor medvetet försöker förändra något. Det är denna kunskap som särskiljer praxeologin från naturvetenskapen. Vi känner till de krafter som ligger bakom förändringen, och denna a-prioristiska kunskap leder oss till att upptäcka den praxeologiska processen. Fysikern vet inte vad elektricitet ”är”. Han känner enbart till de fenomen som tillskrivs något som kallas elektricitet. Men ekonomen vet vad som driver marknadsprocessen. Det är enbart på grund av denna kunskap som han kan särskilja marknadsfenomen från andra fenomen och beskriva marknadsprocessen.

Den matematiska ekonomen bidrar överhuvudtaget inte med något alls till beskrivningen av marknadsprocessen. Han beskriver enbart en påhittad och provisorisk konstruktion som den logiska ekonomen blott använder sig av som ett begränsande begrepp, som något som beskriver ett tillstånd där det inte längre existerar någon handling och marknadsprocessen har stannat upp. Det är det enda han kan säga. Det som den logiska ekonomen formulerar i ord då han beskriver den påhittade konstruktionen om det slutliga vilotillståndet (eng. the final state of rest) och den jämnt roterande ekonomin och det som den matematiska ekonomen själv måste beskriva i ord innan han sätter igång med sitt matematiska arbete översätts till algebraiska symboler. Det enda som sker är att en ytlig analogi tas för långt.

Både den logiska och den matematiska ekonomen hävdar att mänsklig handling i slutändan strävar efter att skapa ett sådant jämviktstillstånd och att det skulle uppnås om alla dataförändringar skulle upphöra. Den logiska ekonomen vet dock mycket mer än så. Han visar hur entreprenörer och spekulanter, som vill tjäna på diskrepanser i prisstrukturen, tenderar mot att avskaffa sådana diskrepanser och således även sudda ut källan till både entreprenöriell vinst och förlust. Han visar hur denna process slutligen skulle resultera i etablerandet av den jämnt roterande ekonomin. Detta är den ekonomiska teorins uppgift. Den matematiska beskrivningen av olika jämviktsstillstånd är enbart en sorts lek. Problemet rör analysen av markandsprocessen.

En jämförelse mellan de båda metoderna av ekonomisk analys gör att vi förstår det vanliga kravet på ekonomerna att utöka den ekonomiska vetenskapen så att den blir en dymanisk teori istället för att enbart syssla med statiska problem. Med hänsyn till logiska ekonomer ekar detta krav tomt. Logisk ekonomi är väsentligen en teori om processer och förändringar. Den använder sig enbart av imaginära konstruktioner utan förändringar för att förklara själva fenomenet förändring. Det är dock annorlunda med den matematiska ekonomin. Dess ekvationer och formler är begränsade till att beskriva jämviktstillstånd och tillstånd utan handling. Den kan inte säga något beträffande hur sådana tillstånd uppstår eller hur de övergår i andra tillstånd så länge som de befinner sig inom de matematiska procedurernas sfär. Beträffande de matematiska ekonomerna är kravet på en dynamisk teori väl underbyggt, men de matematiska ekonomerna kan dock inte rätta sig efter detta krav. Problemet som  har att göra med processanalys, det vill säga det enda ekonomiska problemet av vikt, trotsar det matematiska tillvägagångssättet. Att fylla ekvationer med tidsparametrar är ingen lösning. Det har inte ens att göra med den matematiska metodens huvudsakliga brist. Påståendetatt varje förändring involverar tid och att förändringar alltid sker i tidens gång är enbart ett sätt att uttrycka det faktum att så länge sakers tillstånd är rigida och oförändrade existerar ingen tid. Den matematiska ekonomins huvudsakliga brist är inte att den ignorerar tid utan att den ignorerar marknadsprocessen.

Den matematiska metoden kan inte visa hur de handlingar som tenderar mot etablerandet av ett jämviktstillstånd uppstår i ett tillstånd av ickejämvikt. Det är så klart möjligt att indikera de matematiska operationer som krävs för att den matematiska beskrivningen av ett specifikt tillstånd av icke-jämvikt förvandlas till den matematiska beskrivningen av ett jämviktstillstånd. Men dessa matematiska operationer förklarar på intet sätt hur marknadsprocessen drivs av diskrepanser i prisstrukturen. Mekanikens differentialekvationer är tänkta att exakt beskriva alla rörelser vid varje givet ögonblick mellan ett tillstånd av icke-jämvikt och ett tillstånd av jämvikt. Endast de som är fullständigt förblindade av den förutfattade meningen att den ekonomiska vetenskapen måste vara en blek mekanikkopia underskattar vikten av denna invändning. En väldigt ofullständig och ytlig  metafor kan inte ersätta den logiska ekonomins lärdomar.

Överallt inom katallaktiken kan den matematiska metodens ödesdigera konsekvenser skådas. Det räcker med att vi hänvisar till två fall. Det ena fallet är de matematiska ekonomernas fruktlösa och vilseledande försök att hantera förändringar i pengars köpkraft, den så kallade bytesekvationen. [4] Den andra kan bäst uttryckas genom att hänvisa till professor Schumpeters maxim att då konsumenter värderar konsumtionsvaror ”värderar de ipso facto även de produktionsmedel som producerat dessa varor”. [5] Det är knappast möjligt att beskriva marknadsprocessen på ett mer felaktigt sätt.  

Ekonomi handlar inte om varor eller tjänster utan om levande människors handlingar. Dess uppgift är inte att syssla med imaginära jämviktskonstruktioner. Dessa konstruktioner är enbart verktyg som hjälper oss i våra resonemang. Den ekonomiska vetenskapens enda uppgift är att studera människors agerande, att analysera processer.


[1] Se ovan, s. 31, 51-56

[2]Se Paul H. Douglas i Econometrica, VII, 105.

[3] Se Henry Schultz, The Theory and Measurement of Demand (University of Chicago Press, 1938), s. 405-427.

[4] Se nedan s. 399.

[5] Se Joseph A. Schumpeter, Capitalism, Socialism and Democracy (New York, 1942), s. 175. För en kritik av detta påstående, se Hayek, ”The Use of Knowledge in Society”, Individualism and the Social Order (Chicago, 1948)


Originalartikeln är ett utdrag ur Human Action, kapitel 16, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *