Frihandelsavtal är inte frihandel

Frihandel är inget magiskt, utan bara en konsekvens av frihet i allmänhet. Men frihet har konsekvenser. Om någon är bättre än jag på att tillverka något kommer jag få anstränga mig hårdare för att kunna behålla mina kunder. Detta kan sägas vara ”frihetens baksida”. Även om jag blir förlorare så blir i allmänhet mina kunder och konkurrenter vinnare. Men alternativet till frihet är att någon utomstående part begränsar mina konkurrenters handlingsfrihet eller tvingar mina kunder att köpa mina varor. Det är inte trevligt, och riskerar dessutom att förr eller senare slå tillbaka mot mig själv.

I SvD kan vi läsa om vad frihandel gör med Colombia i en artikel under titeln Kamp för överlevnad i Colombia.

Under de senaste åren har Colombia skrivit frihandelsavtal med en lång rad länder över hela världen. Det gör att massor av billig mat kan komma in i landet utan tullar och skatter. Colombianerna köper nu kyckling och ris från USA, mjölk från Holland och potatis från Ecuador. Inte ens kaffet är längre colombianskt. Trots att Colombia är världskänt för sitt kaffe kommer fyra av fem koppar som dricks i landet från bönor som är odlade utomlands.

Läser man vidare får man intrycket att frihandel är problemet. Visserligen leder fri handel till omställningar om man kan importera billigare än producera själv. Problemet med texten är att det inte är hela sanningen. Här pågår mycket mer än bara frihandel. Det har skrivits ”frihandelsavtal” — men frihandelsavtal är inte frihandel. Lika lite som korporativism är kapitalism, eller som att svenska friskolor, sjukhus och apotek agerar på en fri marknad.

Artikeln påstår att ”Colombia” skrivit frihandelsavtal. Som metodologiska individualister påstår vi att enbart individer agerar. Den första frågan vi ställer oss är därför vilka individer som skrivit dessa avtal. Reportern säger:

I en skyskrapa i centrala Bogotá har Andrés Espinosa sitt kontor. Han var förhandlare i jordbruksfrågor för den colombianska regeringen när avtalen med USA, EU, Kanada, Chile och många andra länder diskuterades fram. Nu jobbar han som fristående affärskonsult för storföretag som Syngenta och Bayer.

– Visst finns det också förlorare, men om avtalen används på rätt sätt kan alla bli vinnare. De colombianska bönderna kan ju till exempel sälja mat till USA och EU lika gärna som europeiska företag säljer till oss. Men det är klart, då behöver de mer stöd från regeringen, säger han.

En konsult som arbetat för regeringen säger alltså att alla kan bli vinnare om de får ”mer stöd från regeringen”. Han jobbar nu för Syngenta och Bayer. Det är nog ingen vild gissning att han extraknäckade för dem även då han förhandlade för den colombianska regeringen.

Låt oss hjälpa reportern och snoka lite i vad frihandelsavtalet med USA stipulerar. Google tar oss direkt till http://www.ustr.gov/uscolombiatpa.

Innan vi läser bör vi komma ihåg att det finns stora skillnad mellan USA och Colombia. USAs fördel är att ha mycket kapital och mekanisering. Colombias fördel är att ha billig arbetskraft. Med detta i bakhuvudet luktar vi oss snabbt fram till vad avtalet handlar om: Obama är bekymrad över arbetsvillkoren i Colombia. Halledudanemej så rörande.

Labor Action Plan

President Obama is committed to pursuing an ambitious trade agenda that will help grow our economy and support good jobs for U.S. workers by opening new markets. To achieve that objective, we seek to provide a level playing field that creates economic opportunities for U.S. workers, companies, farmers, and ranchers, and that ensures our trading partners have acceptable working conditions and respect fundamental labor rights. As part of this broader trade agenda, the Obama Administration has worked closely with the government of Colombia to address serious and immediate labor concerns. The result is an agreed “Action Plan Related to Labor Rights” that will lead to greatly enhanced labor rights in Colombia.

Klicka gärna på länken för att se detaljerna i the Labor Action Plan. USA hänvisar till och med till FNs internationella fackorganisation ILO. En stor komponent i ”frihandelsavtalet” är alltså att Colombias enda fördel, billig arbetskraft, ska undanröjas genom att tvinga dem att kartellisera arbetskraft. Snyggt jobbat.

Klickar man sedan på Learn Key Facts About This Agreement lär man sig att USAs och Colombias ekonomier mycket praktiskt ”kompletterar” varandra. USA exporterar industriella agroprodukter, agrokemi (Syngenta, Bayer), högteknologi, etc. medan Colombia förser USA med ”exotisk frukt”.

Under riktig fri handel kan man visserligen förvänta sig att en del av Colombias jordbruk skulle konkurreras ut och ersättas med industriproduktion, då vissa jordbrukare skulle föredra att arbeta för högre löner i industrin. Det som nu sker är istället att en onaturligt stor del av jordbruket kommer konkurreras ut, inte för att colombianerna plötsligt får tillgång till Bayer och Syngentas produkter, utan för att staten har en mycket stark tendens att gynna storindustri och storskaligt, kemikaliebaserat, jordbruk. Det är där de stora skatteintäkterna finns att hämta — inte hos självständiga småbönder. Och därför kan vi förutspå att i nästa steg kommer industrijordbrukare få subventionerad tillgång till åkermark och finansiering. Den lilla uns av frihandel som möjliggörs av avtalet är således bara en liten del av förklaringen till omställningen.

Frihandelsavtal i allmänhet handlar om att politiker, som inte själva producerar något, och lobbyister, sitter ovanför huvudet på producenter och importörer och bestämmer vad dessa ska få handla med motparter i andra länder. Det är inte frihandel.

Riktig frihandel är att ensidigt säga ”Varsågod kom hit och köp och sälj vad ni vill, vad andra länder gör bryr vi oss inte om.” Precis som man gjorde i Hong Kong. Världens enklaste koncept att kopiera. Man behöver inte vänta på omvärlden och skriva högtravande politiska avtal.

Vinnarna och förlorarna på Colombias frihandelsavtal är lätta att peka ut.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

2 kommentarer till ”Frihandelsavtal är inte frihandel

  • Förvånar mig att en person med lång erfarenhet från bankvärlden inte nämner att Schweiz har en stor naturresurs: banksekretessen. Även om den kanske är på väg att bli mindre effektiv har den i decennier dragit in mängder av pengar till landets banker, försörjt mängder av välutbildade och högavlönade människor och skapat möjligheter att låna ut samma pengar och tjäna ränta på dem. Nu när det är vanligare och effektivare att tjäna pengar på pengar än att tjäna pengar på produktion av varor och tjänster gör man ett stort misstag om man bortser från bankvärlden. Schweiz är en sorts skatteparadis. Om Sverige devalverar för att gynna exporten säger moraliskt högstående personer att det är fel att vältra över sina problem på andra länders politiker och befolkningar. Banksekretessen i Schweiz är en klar parallell till devalveringarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *