Att försvara det oförsvarbara: Slöserimakarna

forsvaradetoforsvarbara

Folk har länge misstänkt att företag avsiktligen tillverkar produkter av låg kvalitet. Affärsmän, antas det, vill inte ta fram produkter av hög kvalitet som varar länge. Istället tillverkar de undermåliga produkter med ”inbyggd” eller ”planerad” inkurans. När dessa produkter slits ut måste de bytas ut, och således kan tillverkarna fortsätta sin verksamhet och frodas. Denna idé – som alltid har funnits om än något dold under ytan – fick en onödig men vida uppmärksammad boost för flera år sedan i och med publiceringen av Vance Packards bok Waster Makers.

Teorin om ”inbyggd” inkurans är dock vilseledande. Och i och med uppkomsten av ekologismen och den nymalthusianska idén om neutral befolkningstillväxt, är det viktigare än någonsin att motbevisa denna villfarelse. Enligt de som varnar för överbefolkning har vi eller kommer vi snart att ha för många människor i förhållande till jordens resurser. Enligt miljörörelsen slösar ”vi” (det vill säga marknaden) med våra resurser. Enligt ytterligare andra är inbyggd inkurans en tragisk och helt onödig komponent av detta slöseri.

Sammantaget utgör dessa grupper ett intellektuellt, moraliskt och till och med fysiskt hot mot en sund och vettig ekonomi.

Det är viktigt att inleda denna kritik med att notera en truism. Antingen kostar det mer att bygga en produkt på det ”ordentliga” sättet, så att den inte slits ut ”före sin tid” – eller så gör det inte det. Produkter är undermåliga för att tillverkarna instruerar arbetarna att skapa sämre varor, eller för att de är billigare att tillverka.

Ett exempel på inbyggd inkurans är när inga kostnadsbesparingar kan göras genom att försämra en produkt. Det är som om en tidsbomb placerades i en annars vältillverkad vara. Konsumenten vet inte om det, men varan är inställd på att ”självförstöras”. Denna praxis är uppenbarligen slösaktig. I ekonomiska termer avstår samhället från mer högkvalitativa varor som inte har några alternativa användningsområden.

Ett sådant beteende kommer dock aldrig förekomma hos ett privat företag i en marknadsekonomi eftersom det inte gynnar företagets överlevnad. Affärsmän som sysslar med planerad inkurans av detta slag kommer minska sina vinster, öka sina förluster, och så småningom gå i konkurs. Många kunder kommer sluta köpa från företag som säljer sämre varor till standardpriser och istället vända sig till företag som säljer varor av standardkvalitet till samma standardpriser. De förstnämnda företagen kommer tappa kunder utan möjlighet att kompensera för detta genom lägre kostnader, och de andra företagen kommer få dessa kunder istället.

Men många konsumenter är inte rädda för att en enstaka affärsman kommer tillverka medvetet undermåliga produkter, utan för att alla tillverkare kommer göra det. Om så sker kommer konsumenten inte ha något val.

Vad skulle konsekvenserna bli om alla tillverkare i en bransch enades – genom en kartell – om att sänka kvalitén för att öka försäljningen av ersättningsvaror? Det förefaller uppenbart att varje tillverkare som deltar i en sådan överenskommelse skulle vilja höja kvalitén på sina egna varor och därmed bedra de andra företagen. Ty om de andra producerade varor av samma låga kvalitet (som de kommit överens om) och en av dem tillverkade produkter som var något bättre, skulle han få fler kunder och öka vinsten. Med tanke på vinstintresset (som ledde till att kartellen upprättades) är det inte troligt att medlemmarna skulle hedra överenskommelsen.

För det andra kommer det finnas starka incitament för tillverkare utanför kartellen att ge sig in i branschen. Genom att sälja produkter av något bättre kvalitet än kartellmedlemmarna kommer de kunna locka till sig kunder och vinster.

Paradoxalt nog skulle de krafter som tenderar att bryta upp kartellen bli starkare om kartellen blev framgångsrik. Ty ju starkare kartellen är desto sämre blir produktens kvalitet. Och ju lägre kvalitet desto lättare blir det att sno åt sig konkurrenternas kunder. Det skulle bara krävas en liten ökning i kvalitén.

Marknadsföring skyndar också på den process som bryter upp dessa karteller. Faktum är att reklam tenderar att förhindra kartellbildning från första början. Reklam bygger trots allt upp varumärken. Varumärket står för en viss kvalitet. Om tillverkaren väljer att försämra kvalitén så förlorar det också det rykte som det har spenderat miljoner på att bygga upp.

Oberoende konsumentorganisationer brukar också förhindra kartellbildning och bryta upp de som ändå etableras. Genom att hålla strikt koll på varornas kvalitet kan sådana organisationer hålla allmänheten informerad om även små kvalitetsförändringar.

Men även om alla kartellmedlemmar upprätthöll överenskommelsen, och inga utomstående aktörer ger sig in på marknaden, är det ändå mera troligt att kvalitetsförsämringen inte skulle bestå. Ty det är omöjligt för alla tillverkare att begränsa kvalitén i exakt samma utsträckning. De som begränsar kvalitén minst kommer oundvikligen få ett bättre rykte, fler kunder och högre vinster. Marknaden kommer fortsätta utgöra en testbädd och rensa bort bolag som producerar sämre varor. De som misslyckas går i konkurs, och de som lyckas överlever.

Således är det uppenbart att karteller inte kan upprätthållas på en fri marknad. Men de kan det om staten lägger sig i. När staten exempelvis upprättar skråliknande restriktioner för inträde i en viss bransch så uppmuntrar den kartellbildning eftersom konkurrensen begränsas. Således skyddas de som redan verkar i branschen. Dessa aktörer kan upprätthålla vilka överenskommelser som helst med varandra. Om de har kommit överens om att försämra kvalitén på sina varor så kan de komma att lyckas. Effekterna av statens ingrepp kan ses i många branscher. Ta sjukvården, till exempel. På uppdrag av branschorganisationen American Medical Association har staten exempelvis förbjudit akupunktur. Akupunkturutövare utgjorde ett hot mot licensierade läkare, och AMA, som fungerar som en kartell, satte stor press på dem. Detta låg naturligtvis i linje med organisationens strävan efter att hålla läkarnas löner höga oavsett kvalitén på deras tjänster. På samma sätt har psykologer och psykiatriker tagit hjälp av staten för att trakassera de som konkurrerar med dem. De söker förbjuda alla verksamheter som de själva inte har tillstånd att bedriva.

Staten har också ibland motverkat de inre krafter som tenderar att bryta upp karteller. Järnvägskartellen är ett typexempel på detta. De företag som deltog i denna var överens om att skära ner på antalet avgångar för att tvinga upp priserna. Men föga förvånande ledde detta bara till färre passagerare. Varje järnvägsföretag började därför att försöka locka till sig kunder från andra företag genom att sänka priserna. Detta hade naturligtvis brutit upp kartellen. Men i det här fallet sänktes priserna genom rabatter. Och i stället för att låta detta fortgå så att kartellen kunde falla, bestämde sig staten för att förbjuda järnvägsrabatter. Och järnvägsindustrin har ännu inte återhämtat sig.

Ett tredje sätt som staten bidrar till inbyggd inkurans är genom att stötta de företag som på grund av sin låga kvalitet inte kan överleva konkurrensen på marknaden. Många av de subventioner som staten ger till olika företag leder bara till att dåliga företag blir hjälpta eftersom de har varit oförmögna att tjäna sina kunder.

Låt oss nu analysera det andra alternativet, det vill säga det fall då det kostar mer att höja en produkts kvalitet. Här gäller det omvända. Denna typ av inbyggd inkurans sker dagligen på en fri marknad, men det är varken slöseri eller meningslöst! Det är en väsentlig aspekt av det breda utbud som erbjuds konsumenterna.

Betrakta följande hypotetiska exempel på kostnaden för bildäck och den förväntade livslängden för varje däck:

  • Däck A kostar $10 och håller i 1 år
  • Däck B kostar $50 och håller i 2 år
  • Däck C kostar $150 och håller i 5 år

När konsumenten köper däck har han ett val mellan högre kvalitet och högre pris, eller sämre kvalitet och lägre pris. Han förväntar sig naturligtvis inte att det däck som kostar $10 kommer räcka i 5 år! Det sätt som det tillverkades på gör att det inte håller lika länge. Detta skulle kunna kallas ”inbyggd” inkurans. Men på vilket sätt är detta slösaktigt?  Tillverkaren av det billiga däcket exploaterar inte någon hjälplös konsument. Den tvingar inte någon att köpa däck av sämre kvalitet. Den tillverkar det folk vill ha. Om miljöaktivister lyckades övertala vissa tillverkare av lågkvalitativa däck om att deras produkter var ”slöseri” – och lyckades få dem att sluta producera dem – skulle priset på dessa däck helt enkelt stiga, eftersom efterfrågan skulle bestå samtidigt som utbudet minskade. Detta skulle i sin tur leda till att tillverkarna återupptog (eller nyintroducerade) produktionen av lågkvalitativa däck allteftersom de såg vinsterna stiga för den produkten. På det här viset tenderar marknaden att tillfredsställa konsumenternas behov.

Papptallrikar kan utgöra ett ytterligare exempel på att inbyggd inkurans inte är slöseri när det är billigare att producera produkter av låg kvalitet än hög kvalitet. För vem skulle någonsin få för sig att beskylla tillverkarna av papptallrikar för inbyggd inkurans? Men ändå förekommer samma variation i pris och kvalitet som inom däcktillverkningen. Man kan köpa papptallrikar av varierande kvalitet till varierande priser, och därutöver tallrikar av keramik och lera, hela vägen upp till det finaste porslin.

Det är sannerligen märkligt att folk skyller på inbyggd inkurans när deras bilar går sönder, men inte när deras pappersservetter har konsumerats. Ändå finns det varor av bättre kvalitet till högre priser i båda fallen. Det är konsumentens val. Det är inte mer meningsfullt att klaga på att lågkvalitativa bilar går sönder än att klaga på att pappmuggar inte håller speciellt länge. Billigare produkter är inte gjorda för att hålla lika länge som dyrare produkter! Det är därför som de kostar mindre. Bevisligen är det inte slösaktig med inbyggd inkurans när det speglar konsumenternas egna val.

Men är inte låg kvalitet i sig slöseri eftersom det använder upp våra resurser? Även om inbyggd inkurans inte utgör ett problem när det gäller papptallrikar, är inte papptallrikar i sig ett slöseri eftersom de använder upp trä?

Ett problem med detta synsätt är att det förutsätter att produkter av lägre kvalitet förbrukar mer resurser än produkter av högre kvalitet. Det är förvisso sant att det oftast är nödvändigt att ersätta eller reparera varor av låg kvalitet oftare än varor av hög kvalitet. Men å andra sidan går det åt mer resurser till att producera varor av högre kvalitet! Den verkliga frågan är huruvida det är bättre med en hög investeringskostnad och små efterföljande utlägg för en produkt av hög kvalitet, eller en låg investeringskostnad och stora efterföljande utlägg (reparationer, utbyten) för varor av låg kvalitet.

På en fri marknad kan konsumenterna välja mellan dessa två alternativ. De produkter som tillverkas är de som konsumenterna anser är minst slösaktiga. Om konsumenterna bestämmer sig för att det är onödigt att köpa kläder som varar längre än 5 år eftersom modet skiftar så pass snabbt, så kommer tillverkarna finna det mer lönsamt att producera kläder som är billigare och mindre hållbara. Om marknaden begärde kläder gjorda av papper skulle tillverkarna erbjuda det. På samma sätt skulle tillverkarna producera bilar som höll längre om konsumenterna ville ha det. De skulle erbjuda dem till ett högre pris om konsumenterna ville köpa dem med tillhörande komfort och extrafunktioner. Om konsumenterna föredrog att skippa allt extramaterial skulle tillverkarna sälja bilarna till samma pris som bilar av lägre kvalitet.

Vidare är det inget stort problem på en fri marknad om man ”använder upp” resurser. När knapphet uppstår kommer det automatiskt leda till justeringar. Om exempelvis trä blev en bristvara skulle dess pris stiga. Som en följd av detta skulle konsumenterna köper färre träprodukter. Producenterna skulle börja använda andra material där det var möjligt. Skåp, möbler, båtar osv. skulle tillverkas av andra, billigare material. Nya, eventuellt syntetiska material skulle utvecklas. Det skulle läggas större kraft på att återvinna det numera värdefulla träet. Gammalt tidningspapper, till exempel, skulle behandlas och återanvändas i större utsträckning. Det högre träpriset skulle skapa incitament för entreprenörerna att plantera fler träd och ta hand om skogen på ett bättre sätt. Kort sagt, när det uppstår brist på en eller flera resurser så justeras det automatiskt på fria marknader. Så länge marknadens justeringsmekanism – det vill säga prissystemet – inte störs, kommer billigare alternativ att användas i större utsträckning, och bristvaror kommer hanteras mera effektivt.

Men vad skulle hända om inte bara en eller några utan alla resurser blev bristvaror? Vad skulle hända om vi utarmade alla våra resurser på samma gång? Detta är som taget ur science fiction, så vi kommer få ägna oss åt det ett tag för att bena ut detta. Men vi kommer inte anta att alla resurser plötsligt tog slut på Jorden. I det fallet skulle vi inte kunna föreslå någon bra lösning.

För att undersöka denna fråga kommer vi inte heller utgå ifrån att Jorden plötsligt krymper, utan att ekonomiska resurser används upp och förvandlas till skräp och restprodukter. Vi kommer exempelvis anta att kol inte har försvunnit helt och hållet utan att det används upp och blir till aska, damm, föroreningar och så vidare i och med att det bränns upp.

Vi kommer också anta att alla andra resurser ”förbrukas” i samma mening, det vill säga att de blir värdelösa för oss.

För att hantera detta fasansfulla scenario måste två saker hållas i minnet. För det första finns det goda skäl att tro att nya energikällor kommer uppfinnas om nuvarande källor uttömdes. Det finns inga skäl att anta att detta inte kommer ske. Den mänskliga rasen har gått från stenåldern till bronsåldern till järnåldern. När kolet tog slut användes olja istället. Efter oljan kommer det finnas andra energikällor, möjligen kärnkraft. Att bortse från denna tekniska utveckling skulle vara att hopplöst förvränga frågan.

För det andra måste vi inse att solen är den direkta och indirekta källan till all energi. Solen är källan till varje form av energi som för närvarande används, och den kommer fortsätta utgöra källan till alla andra former av energi som vår teknologiska utveckling kan ge upphov till i framtiden. Men inte ens solen varar för evigt. När den slocknar slocknar mänskligheten – om vi inte är så pass tekniskt avancerade vid det laget att vi kan återskapa solen eller flytta till ett yngre solsystem. Huruvida vi kommer ha tillgång till den teknologi som behövs för detta när det väl behövs beror helt och hållet på vilka val vi gör här och nu. Om vi ​​utnyttjar jordens resurser, använder dem, hittar ersättare för dem, och lär av detta så kommer vår teknik att fortsätta utvecklas. Om vi ​​inte gör det och istället låter oss drivas av rädsla och misstro till att vi saknar förmågan att möta framtida utmaningar, kommer vi bara hamstra de resurser vi har i dag och inte skapa nya längre fram. Vi kommer vänta likt en struts på att solen och världen ska slockna efter att ha avstått från den avancerade teknik som möjliggörs av en större befolkning och ett användande av jordens resurser.

1 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Slöserimakarna

  • Oj så mycket fel det var här! Hela resonemanget vilar på antaganden om en perfekt marknad, sådana finns knappast och avskys av kapitalismen. Först och främst är inte företag eviga entiteter med en inneboende vilja till liv. Moderna företag finns i syfte att generera vinst till ägarna, inget annat. Ägarna är de aktieinnehavare som tror eller vet att företaget ifråga kan leverera avkastning i linje med deras önskemål, oftast högre än den för marknaden genomsnittliga. Hur denna vinst genereras är för ägarna likgiltigt, i samma ögonblick som avkastningen på kapitalet understiger den önskade säljer ägarna sina aktier och flyttar sitt ägande till en mer lönsam investering. Detta är själva grundbulten i kapitalism, och ger, förenklat uttryckt, som resultat lägsta möjliga kvalitet till högsta möjliga pris. Om ett företag byggt upp en goodwill hos sina kunder kan detta mervärde kapitaliseras genom att under en relativt lång tid successivt sänka kvaliteten med bibehållet eller sänkt pris, exemplen är otaliga på hur företag med erkänt hög kvalitet och ett gott renommé fått nya ägare med aktieutdelning och kursvård som huvudsakligt intresse, företagets väl och ve är för dem egalt. Detta sätt att vårda profiten är idag det högsta goda enl. den nu rådande ekonomiska dogmen. Artikeln förutsätter att företagets, samhällets och kundernas välgång går hand i hand, så är inte fallet. Då kunderna med nödvändighet har ett lägre mått av kunskap om de varor som produceras kommer leverantörerna att i alla lägen ha ett affärsmässigt övertag som de med dagens krav på kortsiktig avkastning måste utnyttja. Enkelt uttrycket, ju sämre informerad kund, desto högre pris går det att sätta på varan. Man bör se satsningarna på reklam i ljuset av detta, reklam har inte som syfte att informera kunden om varans verkliga egenskaper och värde utan att sälja varan. En satsning på reklam kan endast rättfärdigas om den som resultat ger högre avkastning på satsat kapital, kommer ni ihåg då svenska postverket försökte höja vinsten genom att införa utdelning nästkommande dag mot ett högre porto? Normalbrev skulle däremot få ligga till sig i 3 dgr. De föregående 100 åren hade posten alltid delats ut påföljande dag och i städerna även snabbare. I stället för att dela ut posten då man kunde blev man tvungen att bygga ett flertal stora lagringslokaler för den kvarhållna posten. Resultatet av denna satsning blev en katastrof för företagets goodwill och logistiska problem av bibliska proportioner. Den lösning posten såg på detta var en reklamsatsning med huvudbudskapet: Posten, en partner att lita på! Man kan argumentera att postens handlande var resultatet av inkompetens och en monopolmiljö, men vi ser numera samma handlande på många platser, även med privat ägande. Jag ser denna nya attityd visavi kunderna som ett resultat av den nuvarande fokuseringen på snabb avkastning, likgiltigt kostnaderna för kunder och samhälle. Jag anser vidare att vi behöver göra en ny analys av kapitalismens funktionssätt i ljuset av de institutionella ägarna som helt saknar ansikte, moral, etik, kropp och ansvariga individer. Numera är de dessutom internationella och går därmed inte att göra ansvariga för sina ageranden. För att återgå till artikelns tema, jag brukar ofta lyfta fram min gamla dagligen använda cykel av märket Svalan från 1936 som exempel på en för kunden perfekt produkt som fyller kvalitetskravet likaväl som funktionskravet. Sådana djur tillverkas inte längre. Jag arbetar med utveckling av elektronik och ser dagligen hur företagen prioriterar ner kvalitet, ibland till och med till en merkostnad, för att begränsa livslängd och funktion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *