Det strukturella utanförskapet

ac1ef6d5-b08f-48c3-b5a5-5fa8f0c30e49Trots en allergi mot alla former av fraser som innehåller ordet “strukturella” så erkänner jag att vissa strukturer finnes – nämligen statliga sådana. “Utanförskap” är ett ord som populariserats på senare år huvudsakligen för att ersätta termen “arbetslösa”. Sannolikt lyckades en politisk “fokus-grupp” göra en statistisk undersökning och låta göra gällande att kvasi-borgerliga politiker skulle tjäna 2.38 röster varje gång de valde ordet “människor i utanförskap” istället för “arbetslösa”. Ordvrängande åsido så finns det naturligtvis människor som faktiskt lever i utanförskap, och det är statens fel.

Arbetslöshet är i mångt och mycket ett fiktivt problem. För att göra det enkelt för oss kan vi klassificera de som inte arbetar utan lever på statliga eller kommunala bidrag i två grupper, de “frivilligt arbetslösa” och de “ofrivilligt arbetslösa”. De “frivilligt arbetslösa” är de som med hjälp av bidrag eller andra inkomster väljer att inte söka något arbete, eftersom de anser att deras levnadsstandard är såpass hög att det inte är värt ansträngningen. Denna grupp blir större ju högre bidrag som staten delar ut till arbetslösa, och den enda anledningen att dessa människor kategoriseras in som arbetslösa är att de är tvungna att “söka jobb”, d.v.s. gå igenom processen där man försöker få ett jobb utan att faktiskt vilja ha ett, för att fortsätta få bidrag.

Den andra gruppen, som är den grupp som jag är intresserad av att avhandla, är den grupp (som vi kan anta utgör majoriteten av de “arbetslösa”), nämligen de som aktivt försöker få ett arbete, men på grund av olika problem på arbetsmarknaden, eller individuella problem gällande utbildning, språk, kultur etc. inte får något. I nyhetsrapporteringen får vi ofta veta att detta är ett problem, och det är det naturligtvis. Det som sällan noteras är att det är ett 100% skapat problem. Människor som är arbetslösa saknar utöver förmåga att försörja sig själva även en plats i det moderna materialistisk-konsumistiska samhället, och är därför mer sannolika att ägna sig åt kriminell verksamhet, eller bli psykiskt sjuka – trots att staten betalar för deras uppehälle. Statens “lösning” på detta problem är att skicka omkring dessa människor i en evig kedja av låtsas-utbildningar och arbetsmarknadsprogram där inhyrda “jobb-coacher” skall förklara hur viktigt det är att vara på det ena eller andra sättet för att få ett jobb. I ett riktigt samhälle finns det i princip bara en sak som avgör möjligheten att få ett jobb, nämligen om man kan göra det som efterfrågas.

Sanningen är att ingen mån av statliga åtgärder kan avhjälpa arbetslösheten, för staten har tillsammans med såväl fackförbund som näringsliv sett till att det råder artificiell brist på arbetstillfällen, och finns ett artificiellt överskott av arbetskraft i Sverige. Om de hade låtit bli med detta skulle det inte finnas någon arbetslöshet. I Sverige är vi ofta stolta över “Saltsjöbads-avtalet”, vilket i princip är en överenskommelse mellan fackförbund och näringslivet om kartell-bildning på arbetsmarknaden. Fackförbunden skall hålla sina medlemmar i schack så de inte kräver för höga löner, och arbetsgivarna skall öppna upp för centrala förhandlingar av löneavtalen. Tillsammans med detta skall det finnas frivilliga kollektivavtal som alla skall anslutas till genom hot om straffåtgärder från fackförbundet. På detta sätt har man skapat en centralplanerad arbetsmarknad vars främsta effekt är att de som redan är inne på arbetsmarknaden skyddas mot konkurrens utifrån. Genom att förbjuda “för låga” löner och försätta företag som använder sig av utländsk arbetskraft i blockad förhindrar man att arbetslösa börjar konkurrera med de som redan arbetar.

Den skadligaste effekten är dock inte kartell-bildningen, utan den statliga straffbeskattningen på såväl kapital som arbetskraft. Om inte arbetsgivarna behövde betala skatt på kapital skulle vinstkraven vara lägre, och företagen skulle kunna anställa fler. Likaledes skulle ett borttagande av arbetsgivaravgifterna möjliggöra många fler arbeten som i dagsläget helt enkelt inte är lönsamma för företagen att skapa – för det kostar mer att anställa någon än företagen tjänar på det. Den enda lösningen om man vill bibehålla nuvarande skatte-tryck och samtidigt bli av med arbetslösheten är att tillåta arbeten med mycket lägre löner än kollektivavtalen tillåter. Att ta dessa arbeten skulle dock inte vara särskilt attraktivt för de som lever på statliga bidrag, följaktligen måste man alltså även sänka bidragen. Att ingen av dessa lösningar kommer bli aktuella kan en färgblind åsna hög på kokain lista ut. Huruvida detta innebär att politiker ljuger eller att vi borde fylla riksdagslistorna med narkotika-beroende dragdjur inför nästa val låter jag vara osagt.

Vi skall heller inte förneka vilka det är som skadas mest av status quo. Det är och förblir de som har minst kapacitet och möjlighet till produktion som blir arbetslösa – de som är mindre begåvade eller mindre utbildade, de som inte kan språket, de som tillhör minoriteter som resten av samhället inte känner förtroende för, de som ser annorlunda ute eller beter sig annorlunda, de som är handikappade eller svaga – kort sagt alla som har någon form av nackdel på arbetsmarknaden. Politikers lösning på detta är att “förbjuda diskriminering”, vilket är ett sätt varmed psykopatiska skitstövlar kan låtsas att de bryr sig genom att gömma problemet. Faktum kvarstår – oavsett lagstiftning – att alla de saker som gör arbetsgivare osäkra om någons framtida arbetsförmåga kommer vara en nackdel på arbetsmarknaden – och det kan inte vara på något annat sätt i en marknadsekonomi [1]. Ingen lagstiftning mot diskriminering kommer någonsin få arbetsgivare att anställa någon som de tror riskerar att bli en netto-förlust. De kommer bara formulera sina skäl annorlunda.

Slutsatsen blir som alltid densamma. Staten skapar ett problem, och ägnar sedan oändligt med tid åt att låtsas försöka lösa det genom att rekommendera allt mellan himmel och jord (plus-jobb,  sänkt a-kassa, höjd akassa, lärlingsplatser, fler år i skolan, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, fas III, jobb-coacher, jobb-torg, cv-utbildning, cv-utformning, arbetsgivar-bidrag för att motverka arbetsgivar-avgifterna, förbud mot rekryteringsföretag, kompetens-lyft, statistik-insamling, statistik-förvanskning, statistik-förmedling) och slutligen så har de lyckats sysselsätta ett antal tusen byråkrater i ytterligare några år utan att åstadkomma ett dyft.

Låt oss för saken skull repetera lösningen. Antingen A ) Sänk skatterna så privat sektor har råd att anställa fler eller B ) Tillåt jobb med mycket lägre löner än som idag är acceptabelt kombinerat med C) Lägre bidrag så att folk är villiga att ta låglöne-jobben.


 [1] Den som inte gillar marknadsekonomi kan för all del argumentera för kommunism i olika former. Det vore dock klädsamt om de som gör det för det första omedelbart slutade utnyttja marknadsekonomin och anpassade sin levnadsstandard till vad de argumenterar för (läs : Sovjet, Kuba, Nordkorea etc.). Därtill vore det trevligt om de lät folk välja själva, men moderna ideologer – särskilt på vänstern – hatar fria val förutom möjligen  när det gäller hur man får se ut och bete sig på allmän plats.

11 kommentarer till ”Det strukturella utanförskapet

  • Håller med om att statens problemlösande oftast inte ger ”bang4the bucks” dvs det kostar mer än det smakar. Mycket av de verksamheter som säges attackera problemen blir i stället ”självspelande pianon” dvs om man lyckas bra med sin insats så avvecklar man sig själv (och vem vill sätta sig själv i arbetslöshet?)…..
    de som bygger en fabrik stannar inte kvar sedan verksamheten startat utan går vidare eller blir ”övertaliga/onödiga”.
    A) Vad som händer med sänkta skatter: fler jobb eller mer vinster jaa vem vet….företagen expanderar förvisso MEN görs det i det land där skatterna sänks……?
    B) +C) Kommer naturligtvis att drabba de som dels inte kan få jobb MEN kombinationen är helt nödvändig…varför jobba om man har det lika bra med bidrag? Dock senaste inlägget från de styrande är att vid arbete så skall etableringsstödet inte minskas…..dessutom insticksjobben 80% subvention…….det finns mycket att ta tag i och inte är det kanske rätt att från partierna driva något gentemot dessa idéer heller just under ett valår……..

  • Kapitalismens behov av arbetskraft minskar i en exponentiell takt.Vad händer med den”lilla” människan?

  • Enig…superbra artikel!
    Detta är ju statens största tragedi. Horder av människor som tvingas in i en tillvaro utan möjlighet och värdighet att ta vara på sig själv.

  • Jag har full sympati för människor som vill dricka vin,leva kravlöst,slappa och som ser romatiskt poetiskt på tillvaron och inte är så intresserade av konsumtion. Statens agerande med heltidsnorm och utanförskapsstämpel lämnar dessa själar i en krånglig situation där de har otroligt svårt att realisera sin dröm…de tvingas in i svartjobb,bidragsfiskande och inbland småkriminalitet för att få sitt livsstilsval uppfyllt. Ju hårdare staten driver den standardiserade innanförskaps/utanförskaps indelningen och inte erkänner att människor är olika,de är olika i vissa skeden av livet,olika i inställning till livet och olika i krav på standard, ju fler kommer att må dåligt och vara utan alternativ. Vi behöver frihet att leva i mellanskap,liteskap,halvskap,mångskap och friskap

  • Är det statistiskt säkerställt att just färgblinda åsnor har en sämre analysförmåga än vanliga åsnor?

  • Vi tackar för den vänliga kritiken. Vi har dessvärre ingen statistik på färgblinda åsnor, utan valde helt fräckt att översätta det amerikanska ”color-blind donkey on crack” i brist på liknande uttryck på svenska.

  • Beträffande hur staten skapar problem och sedan genom sina ”lösningar” skapar ytterligare nya problem, kommer man lätt tänka på den klassiska visan som berättar historien om en gammal kvinna som svalde allt större djur, för att fånga de tidigare svalda djuren.

    http://en.wikipedia.org/wiki/There_Was_An_Old_Lady_Who_Swallowed_A_Fly

    Men när det gäller diskussionen om strukturer, finns nog en speciell svensk tendens att blanda samman stat och samhälle.

    Strukturella ordningar i samhället som hänger ihop med kulturella värderingar går väl inte att förneka?

    Att det t.ex. finns vänsterstrukturer på mediernas kulturredaktioner är väl inget kontroversiellt påstående?

    Eller att Sverige har en ”präktigare” vardagskultur och mer uppfostrande syn på individen än i resten av Europa, som beror på frikyrko- och nykterhetstraditionerna?

    Om det fanns en magisk knapp som fick den svenska staten att försvinna om man tryckte på den, skulle dessa illiberala och auktoritära strukturer inte försvinna med den.

  • Bra artikel.

    Men; idag har vi mig veterligen ingen lagstiftad minilön i Sverige utan snarare ett frivilligt kollektivavtal som företag kan skriva på.
    Vad är argumentet mot att vettiga företag helt sonika inte bara skiter i avtalet och anställer arbetskraft till ett lägre pris och därmed kör över sina konkurrenter? Måste väl vara någon mer bakomliggande faktor är hotet om blockader?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *