Kapitalism

[Följande artikel är ett utdrag ur Human Action, kapitel XV. The Market]

CapitalismAlla civilisationer fram till idag har baserats på privat ägande av produktionsmedlen. I det förflutna har civilisation och privat egendom varit sammanlänkade. Den som hävdar att ekonomi är en experimentell vetenskap och som likväl ändå rekommenderar offentligt ägande av produktionsmedlen motsäger sig själv. Om historien har något att lära oss skulle det vara att privat egendom och civilisation går hand i hand. Det finns ingen erfarenhet som visar att socialismen kan erbjuda lika hög levnadsstandard som kapitalismen. [1]

En fullständig marknadsekonomi har aldrig prövats. Men inom den västerländska civilisationen har det sedan medeltiden existerat en tendens mot avskaffandet av de institutioner som hindrar marknadsekonomin från att fungera. På grund av denna tendens ökade befolkningen markant, och massornas levnadsstandard höjdes till aldrig tidigare skådade eller föreställda nivåer. Idag kan medelsvensson njuta av bekvämligheter som skulle göra Krösus, Crassus, Medici-familjen, och Ludwig XIV avundsjuka.

De problem som den socialististiska och interventionistiska kritiken av marknadsekonomin för fram är rent ekonomiska och kan endast behandlas på det sätt som den här boken hanterar dem: med hjälp av en genomgående analys av det mänskliga agerandet och alla tänkbara samhällssystem. Det psykologiska problemet som rör varför folk hånar och föraktar kapitalismen, och varför de kallar allt de ogillar ”kapitalistiskt” och allt de gillar ”socialistiskt”, har att göra med historia och måste lämnas åt historikerna. Men det finns många andra frågor av vikt som vi måste fokusera på.

De som förespråkar totalitarism tycker att “kapitalism” är ondskefullt, en hemsk sjukdom som drabbat mänskligheten. I Marx ögon var det ett oundvikligt steg i den mänskliga evolutionen, men trots det en av de allra värsta hemskheterna; lyckligtvis är frälsningen nära och den kommer att för alltid frigöra människan från denna katastrof. I andra människors ögon hade det varit möjligt att undvika kapitalismen om människor bara hade varit mer moraliska och valt en bättre ekonomisk politik. Alla sådana här uttalanden har en sak gemensamt. De ser på kapitalism som om det var en ren tillfällighet som hade kunnat elimineras utan att på något sätt förändra de tillstånd som är så väsentliga för den civiliserade människans agerande och tänkande. Eftersom de inte bryr sig om det ekonomiska kalkyleringsproblemet är de inte medvetna om vad konsekvensen skulle bli om monetära kalkyler avskaffades. De förstår inte att de socialistiska människor som inte kan använda aritmetik för att planera sina handlingar kommer att ha en helt annan mentalitet och ett helt annat sätt att tänka på jämfört med våra samtida människor. I vår analys av socialismen får vi inte bortse från denna mentala förvandling, även om vi vore beredda att tyst bortse från den katastrofala påverkan det skulle ha på människans materiella välstånd.

Marknadsekonomin är ett sätt för människor att agera under arbetsfördelning. Detta betyder dock inte att den är en tillfällighet eller konstgjord, eller att den skulle kunna ersättas av ett annat sätt att agera. Marknadsekonomin är resultatet av en lång evolutionär process. Den är resultatet av människans strävan efter att på bästa möjliga sätt anpassa sina handlingar till de omständigheter i sin miljö som han inte kan påverka. Den är så att säga den strategi som människan han använt sig av i sin framgångsrika resa från barbari till civilisation.

Vissa författare hävdar att kapitalismen var det ekonomiska system som möjliggjorde de senaste tvåhundra årens fantastiska bedrifter; på grund av detta är kapitalismen passé, eftersom det som var gynnsamt i det förflutna kan inte vara gynnsamt idag eller i framtiden. Den här typen av argument står i rak motsats till de principer som styr de experimentella vetenskaperna. Det är meningslöst att återigen ta upp frågan om huruvida vetenskapen om mänskliga handlingar kan använda sig av de experimentella naturvetenskapens metoder. Även om det vore möjligt att besvara denna frågeställning jakande vore det absurt att argumentera på det sätt som dessa a reboursexperimentalister gör. De experiementella vetenskaperna hävdar att eftersom A var giltigt igår kommer det att vara giltigt imorgon. De kan dock aldrig argumentera raka motsatsen och hävda att eftersom A var giltigt igår kommer det inte att vara giltigt imorgon.

Det är vanligt förekommande att beskylla ekonomer för att de inte bryr sig om historia. Det påstås att ekonomerna anser att marknadsekonomin är samhällets ideala och eviga tillstånd. De koncentrerar sig enbart på att studera marknadsekonomins tillstånd och bortser från allt annat. De bryr sig inte om det faktum att kapitalismen uppstod för endast tvåhundra år sedan och att den även idag är avgränsad till en relativt liten del av jordens yta och till en minoritet av befolkningen. Kritikerna hävdar att det finns och har funnits andra civilisationer med en annan mentalitet och ett annorlunda sätt när det kommer till ekonomiska frågor. Ser man på kapitalismen sub specie aeternitatis är den blott ett övergående fenomen, ett kortlivat steg i den historiska utvecklingen, blott en övergång från det pre-kapitalistiska förflutna till den post-kapitalistiska framtiden.

All kritik av det här slaget är falsk. Ekonomi har givetvis inget som helst att göra med historia eller någon annan av de historiska vetenskaperna. Det är teorin om mänskliga handlingar, den allmänna vetenskapen om handlandets oföränderliga kategorier och om hur de fungerar i alla tänkbara särskilda förhållanden som människan kan tänkas agera. I egenskap av detta är ekonomi ett oumbärligt mentalt verktyg då vi ställs inför historiska eller etnografiska problem. En historiker eller en etnograf som i sitt arbete inte fullt ut utnyttjar det som ekonomi har att lära ut gör ett dåligt jobb. Faktum är att han aldrig tar sig an sitt forskningsområde helt fri från det som han avfärdar som teori. Vid varje steg i sin insamling av påstått opåverkade fakta, i hanteringen av dessa, och i de slutsatser som han drar från dem, styrs han av förvirrade och förvrängda rester av ekonomiska doktriner som skapades av klåpare hundratals år innan den ekonomiska vetenskapen uppstod, och motbevisade alla dessa doktriner.

Analysen av marknadsekonomin, som är den enda typ av mänskliga handlingar där kalkylering kan användas för planerandet av handlingar, gör det möjligt för oss att analysera alla de olika sorters handlingar och ekonomiska problem som historiker och etnografer ställs inför. Alla icke-kapitalistiska metoder för ekonomisk förvaltning kan enbart studeras under det hypotetiska antagandet att man även inom dessa kan använda sig av grundtal för att avspegla det förflutna och för att planera framtida handlingar. Detta är på grund av detta som ekonomer placerar studiet av den rena marknadsekonomin i centrum.

Det är inte ekonomerna som saknar det “historiska perspektivet” och bortser från evolutionen utan deras kritiker. Ekonomerna har alltid varit fullt medvetna om det faktum att marknadsekonomin är resultatet av en lång historisk process som började när den mänskliga rasen uppstod ur de övriga primaterna. Förespråkarna av det som felaktigt kallas ”historicism” är fast beslutna att göra dessa evolutionära förändringar ogjorda. I deras ögon är allting som de inte lyckas spåra tillbaka till ett avlägset förflutet, eller som de inte kan hitta i någon primitiv polynesisk stams traditioner, konstgjort eller till och med dekadent. De för fram det faktum att vildar inte känner till en specifik institution som tillräckligt med bevis för att den är värdelös och genomrutten. Marx, Engels och de preussiska professorerna som tillhörde den historiska skolan, jublade när de insåg att den privata egendomen ”endast” var ett historiskt fenomen. För dem var detta ett bevis för att deras socialistiska planer var möjliga. [2]

Det kreativa geniet är i konflikt med sina landsmän. Eftersom han är en pionjär av nya och okända saker står han i konflikt med massans okritiska accepterande av traditionella standarder och värderingar. I hans ögon är den vanliga medborgarens, den medelmåttiga och vanliga människans, rutiner helt enkelt idiotiska, och borgerlighet är endast en synonym för dumhet. [3] Det är de frustrerade konstnärerna, som apar efter geniets maner så att de kan glömma och dölja sin egen impotens, som använder sig av denna terminologi. Dessa bohemer använder ordet ”borgerlig” för att beskriva allt som de ogillar. Eftersom Marx har likställt termerna ”kapitalist” och ”borgare” använder de dessa ord som synonymer. Inom alla språk representerar idag ”kapitalistisk” och ”borgerlig” allt som är skamligt, nedvärderande och ökänt. [4] Omvänt kallar de allt som de anser vara gott och berömvärt för ”socialistiskt”. Det vanliga sättet att argumentera på är detta: En person kallar godtyckligt allt han ogillar för ”kapitalistiskt”, och från detta drar han sedan slutsatsen att det är dåligt.

Men den semantiska förvirringen är än mer omfattande. Sismondi, de romantiker som lovprisade medeltiden, alla socialistiska författare, den preussiska historiska skolan och de amerikanska institutionalisterna hävdade att kapitalismen är ett orättvist exploateringssystem som offrar massans livsviktiga intressen för att gynna en liten grupp profitörer. Ingen anständig människa kan förespråka detta ”galna” system. De ekonomer som hävdar att kapitalismen är gynnsam för alla och inte enbart för en liten grupp är ”borgerlighetens tjänare”. De är antingen för dumma för att inse sanningen eller så är de köpta för att ursäkta exploatörernas själviska klassintressen.

I dessa frihetsfienders terminologi är kapitalism, demokrati och marknadsekonomi samma sak som den ekonomiska politik som storföretagen och miljonärerna föredrar. När de ställs inför det faktum att vissa – men sannerligen inte alla – välbärgade entreprenörer och kapitalister idag föredrar åtgärder som begränsar frihandel och konkurrens, vilket resulterar i monopol, säger de: vår tids kapitalism står för protektionism, karteller och konkurrensbegränsning. De tillägger att det är sant att under en viss tid i det förflutna förespråkade den brittiska kapitalismen frihandel både på de inhemska och utländska marknaderna. Detta hade dock att göra med att det på den tiden var den ekonomiska politik som allra bäst gynnade den brittiska borgerligheten. Förhållandena har dock förändrats och idag står kapitalismen, det vill säga den doktrin som exploatörerna förespråkar, för något annat.

Det har redan visats att denna doktrin förvränger både ekonomisk teori och historiska fakta. [5] Det har funnits, och det kommer alltid att finnas, folk med själviska mål som kräver att deras intressen skyddas och som hoppas att de gynnas av de politiska åtgärder som begränsar konkurrensen. Gamla och trötta entreprenörer, och dekadenta arvtagare till framgångsrika människor i det förflutna, ogillar de anpassningsbara uppkomlingar som utmanar deras rikedom och deras framstående sociala ställning. Huruvida deras önskan att frysa de ekonomiska förhållandena och att förhindra förbättringar kan realiseras beror på den allmänna opinionen. 1800-talets ideologiska struktur, som formades av de liberala ekonomernas lärdomar, omöjliggjorde sådana förhoppningar. När de teknologiska framsteg tillhörande liberalismens tidsålder revolutionerade de traditionella produktions-, transport-, och marknadsföringsmetoderna, krävde inte de som drabbades att de skulle skyddas eftersom det skulle ha varit hopplöst. Idag anses det dock vara en av statens uppgifter att hindra en effektiv människa från att konkurrera med mindre effektiva människor. Den allmänna opinionen sympatiserar med de mäktiga lobbygrupper som vill stoppa alla framsteg. Smörtillverkarna för en framgångsrik kamp mot margarintillverkarna, och musikerna kämpar mot skivindustrin. Fackförbunden hatar alla nya maskiner. I en sådan här miljö är det inte alls konstigt att mindre effektiva affärsmän strävar efter att skyddas från sina mer effektiva konkurrenter.

Det skulle vara korrekt att beskriva dagens tillstånd på följande sätt: Idag är många eller vissa affärsgrupper inte längre liberala; de förespråkar inte en ren marknadsekonomi och fri företagsamhet, utan de kräver istället diverse statliga interventioner. Det är dock fullständigt felaktigt att påstå att betydelsen av konceptet kapitalism på något sätt har förändrats och att ”den mogna kapitalismen” – som de amerikanska institutionalisterna kallar det – eller ”den sena kapitalismen” – som Marxisterna kallar det – kännetecknas av en restriktiv politik vars syfte är att skydda löntagarnas, böndernas, affärsinnehavarnas, konstnärernas, och ibland även kapitalisternas och entreprenörernas egenintressen. Som ett ekonomiskt koncept är kapitalism tidlöst; om det betyder något alls betyder det marknadsekonomi. Om man använder sig av en annan terminologi berövas man ett nödvändigt semantiskt verktyg för att på ett tillfredställande sätt kunna förstå sig på samtida historia och ekonomisk politik. Denna felaktiga nomenklatur kan endast förstås om vi inser att de pseudo-ekonomer och politiker som använder sig av den vill förhindra folk från att veta vad marknadsekonomin verkligen är. De vill få oss att tro att den statliga politikens avskyvärda manifestationer är ett resultat av ”kapitalismen”.


[1] För en genomgång av det ryska “experimentet”, se Mises, Planned Chaos (Irvington-on-Hudson, 1947), s. 80-87.

[2] Den mest fantastiska produkten av detta utbredda tankesätt är Bernhard Laums bok, Die geschlossene Wirtschaft (Tubingen, 1933). Laum samlar en mängd citat från etnografiska skrifter som visar att många primitiva stammar ansåg att ekonomisk självförsörjning var naturligt, nödvändigt, och moraliskt gott. Han drar sedan slutsatsen att självförsörjning är det mest naturliga och lämpliga sättet att leva och att den återgång till självförsörjning som han förespråkar är ”en biologiskt nödvändig process”. (s. 491).

[3] Guy de Maupassant analyserade Flauberts påstådda borgarhat  i Etude sur Gustave Flaubert (omtryckt i Oeuvres completes de Gustave Flaubert [Paris, 1885], Vol, VII). Maupassant säger att Flaubert ”aimat le monde” (s. 67); det vill säga, han gillade att röra sig i de inre kretsarna i Paris som bestod av aristokrater, rika borgare, och en elit av konstnärer, författare, filosofer, vetenskapsmän, statsmän, och entreprenörer. Han använde termen borgerlig som synonym med dum och definerade det på följande sätt: ”Jag kallar alla de som har ondskefulla tankar för borgerliga”. Det är således uppenbart att Flaubert, då han använde ordet borgerlig, inte hade i åtanke en specifik samhällsklass utan snarare en sorts dumhet som han för det mesta fann i denna klass. Han var även full av hat för den vanliga människan (”le bonpeuple”), men på grund av att han hade mer samröre med ”gens du monde” än med arbetarna irriterade han sig dock mer på deras dumhet än arbetarnas. (s. 59) Dessa observationer av Maupassant stämmer inte enbart in på Flaubert utan på alla konstnärers”anti-borgerliga” känslor. Det måste dock påpekas att ur ett Marxistiskt perspektiv är Flaubert en ”borgerlig” författare och hans noveller är det ”kapitalistiska och borgerliga produktionssättets ideologiska superstruktur”.

[4] Nazisterna använde “judisk” som en synonym både för “kapitalistisk” och “borgerlig”.

[5] Se Human Action, s. 80-84.


Originalartikeln är ett utdrag ur Human Action, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *