Venus behöver några österrikare

SeaPagodaUnder min resa till Haiti hamnade jag i en diskussion med några av mina medvolontärer om den finansiella krisen. Det började bra med att vi höll med varandra om att de rika investeringsbankirerna inte förtjänade att räddas av skattebetalarna. Men mina förhoppningar grusades snabbt då en av de mer intellektuella personerna i gruppen plötsligt utropade att problemet var kapitalismen, och att en ”resursbaserad ekonomi” skulle avskaffa all knapphet.

Tydligen håller denna idé på att sprida sig; en läsare mailade mig hela ”Venusprojektets” grandiosa plan. Även om folket som är involverade i detta gör sitt allra bästa för att avskaffa orättvisor saknar de en grundläggande förståelse för ekonomi. I den följande artikeln kommer jag att gå igenom några av de större hålen i deras förslag.

Venusprojektet

Enligt deras hemsida är,

Venusprojektet en organisation som föreslår en rimlig handlingsplan för samhällsförändring, en som arbetar för en fredlig och hållbar global civilisation. Den lägger ut ett alternativ att sträva efter där mänskliga rättigheter inte längre är tomma ord på papper utan ett sätt att leva. Vi arbetar från ett forskningscentrum på 21.5 tunnland i Venus, Florida.

Resursbaserad ekonomi

För syftet med denna artikel är dock hemsidans sektion om resursbaserad ekonomi  (RBE) mycket mer intressant:

Termen och innebörden av uttrycket resursbaserad ekonomi myntades av Jacque Fresco. Det är ett system där alla varor och tjänster finns tillgängliga utan användandet av pengar, krediter, byteshandel eller andra typer av skuld- eller trälsystem. Alla resurser blir alla invånares gemensamma arv, inte enbart ett fåtal. Den premiss som detta system baseras på är att jorden är full av resurser i överflöd; det faktum att vi ransonerar resurser via monetära metoder är irrelevant och kontraproduktivt för vår överlevnad.

Jag kommer att vara väldigt kritisk mot denna resursbaserade ekonomi i resten av denna artikel, så jag vill börja med att säga något positivt. Jag tror inte att dessa tänkare har fel i sina visioner om hur livet på jorden skulle kunna se ut. Deras hemsida är full av visioner om havskolonier och teknologi som inte förorenar, och jag håller med dem om att världen skulle kunna se ut så här inom ett par årtionden.

Men dessa idealister har fel då de skyller vår tids dysfunktionella värld på kapitalismen eller pengar. Tvärtom, om alla bara respekterade varandras egendom – vilket betyder att det inte längre skulle finnas någon småbrottslighet, men inte heller någon beskattning, värnplikt, eller drogförbud – skulle mänskligheten vara fantastiskt mycket rikare i materiella termer. (I denna artikel ger jag en liten fingervisning om detta potentiella överflöd).

Faktum är att i en verkligt fri värld, där miljarder av människor växte upp utan att veta något om stöld – och än mindre om massmord – skulle arbetets produktivitet och den motsvarande levnadsstandarden vara så hög att folk, sett ur våra nutida ögon, skulle se ut som om de levde i ett tillstånd utan knapphet.

Detta skulle så klart inte tekniskt sett vara sant så länge som fysikens lagar var desamma, och så länge som det mänskliga sinnet skapade mer och mer önskemål, men föreställ er någon som i dag, i vår värld, går från att vara ett gatubarn i Calcutta till att adopteras av en medelklassfamilj i USA.

När denna person går med sin nya familj till en matvaruaffär njuter han av luftkonditioneringen som skyddar honom från värmen utanför. Om han måste gå på toaletten kan han göra det. Han kan dricka vattnet ur kranen och sedan kan han gå genom hela affären och provsmaka god mat. I slutändan kanske hans föräldrar lämnar affären utan att ha köpt något. Den föredetta tiggaren från Calcutta skulle förmodligen förbluffas över alla ”gratisvaror” som han nyss kunde avnjuta, och det skulle vara förståeligt om han från detta drog slutsatsen att USA är överflödets land, medan Indien är nödens land.

Det som jag argumenterar för är alltså att i en verkligt fri värld, där alla respekterade varandras egendom, skulle höjningen av levnadsstandarden vara jämförbar med vår hypotetiska pojke som flyttar från Calcuttas gator till Maines förorter. I den fantastiska världen kanske det skulle kosta lika mycket att ge någon en ”gratis” hjärtoperation som det idag kostar att ge någon ett tuggummi.

Om en sådan värld verkligen är möjlig kanske vi borde vara lite snällare mot de socialistiska drömmarna. Det är inte deras vision det är fel på, utan det är deras plan för att nå dit som är felaktig.

Bevisade andra världskriget att det inte finns någon knapphet?

Hemsidan ger oss ett underligt historiskt exempel för att förklara sina principer:

En resursbaserad ekonomi skulle utnyttja tillgängliga resurser från mark och hav, fysisk utrustning, industrianläggningar, etc. för att förbättra allas liv. I en ekonomi som baseras på resurser snarare än pengar skulle vi enkelt kunna producera allt som är livsviktigt och erbjuda en hög levnadsstandard för alla.

Föreställ er följande exempel: I början av andra världskriget hade USA enbart ca. 600 förstklassiga stridsflyg. Vi övervann snabbt detta hinder genom att trycka ut mer än 90000 plan om året. Frågan vid andra världskrigets början var: Har vi tillräckligt med medel för att producera det som krävs för ett krig? Svaret var nej, vi hade inte tillräckligt med pengar, och vi hade inte heller tillräckligt med guld; men vi hade mer än tillräckligt med resurser. Det var de tillgänliga resurserna som gjorde det möjligt för USA att åstadkomma den höga produktion och effektivitet som krävdes för att vinna kriget. Tyvärr tas sådana här tankar enbart på allvar i krigstid.

Låt oss tänka på vad författarna menar då de säger att USA, vid andra världskrigets början, ”inte hade tillräckligt med pengar” att betala för krigsinsatsen. Förmodligen menar de att den amerikanska offentligheten inte skulle ha gått med på att beskattas (och att staten lånade) den mängd som krävdes för att den amerikanska staten skulle kunna övertala resursägarna att frivilligt överlämna sin egendom till staten.

Så vad gjorde staten för att överinna denna “brist på pengar”? Den tvingade helt enkelt amerikanska medborgare att minska sin konsumtion för att befria knappa resurser så att de kunde användes till krigsproduktion istället. Mer specifikt skapade den amerikanska centralbanken pengar ur tomma intet som den lånade ut till staten:

Figure1 (1)

Samtidigt hotade staten alla som vågade höja sina priser ovanför vissa tillåtna gränser.  Resultatet var ett den del av den totala produktionen som tillföll den privata sektorn drastiskt föll under krigsåren.

Figure2 (1)

Statlig och privat del av real BNP
(Källa: 
BEA)

Innan vi lämnar denna sektion är det värt att poängtera att den ovanstående grafen felaktigt ger intrycket av att den totala produktionen steg under krigsåren. Men som Robert Higgs poängterar är detta endast en statistisk artefakt som har att göra med massiva statliga utgifter och priskontroller. Enkelt förklarat tryckte den amerikanska centralbanken och bankerna in en massa nya pengar i ekonomin, vilket ökade ”täljaren”, medan staten gjorde det olagligt för handelsmän att höja priserna, vilket höll ner ”nämnaren”. Således visar grafen en enorm uppgång under krigsåren, men dessa siffror är meningslösa.

I motsats till vad som hävdas på RBE-sidan är inte det andra världskriget ett exempel som visar på mänsklighetens produktionsförmåga. Tvärtom visade den hur otroligt slösaktiga och monstruösa mänskliga angelägenheter kan bli då äganderätten systematiskt kränks.

Kalkyleringsdebattens lärdomar ignoreras

Våra författare ger oss inte mycket att gå på beträffande var detta nyfunna överflöd ska komma från, men de säger faktiskt detta:

Medan vi växer ifrån behovet av att ha yrken baserade på det monetära systemet, till exempel advokater, bankirer, försäkringsagenter, marknads- och reklampersonal, säljare, och mäklare, kommer en ansenlig mängd slöseri att elimineras.

Detta synsätt visar att våra författare antingen inte har hört talas om den socialistiska kalkyleringsdebatten eller så har de inte förstått den.

Ludwig von Mises visade att pengapriser inte är godtyckliga; de betyder något när ett företag gör en förlust. När ett företag förlorar pengar betyder det specifikt att konsumenterna inte är villiga att betala lika mycket för den vara eller tjänst som företaget har spenderat på att skapa den. Löst förklarat kan vi alltså säga att ett företag som förlorar pengar är ett företag som tar värdefulla resurser och gör om dem till något som samhället värderar mindre.

Mises satte fingret på socialismens fundamentala problem. Om staten äger alla resurser kan det inte längre finnas några marknadspriser för traktorer, kilowattimmar, oljefat, och andra saker som är nödvändiga för produktionen. Då centralplanerarna tittar på de olika produktiva företag som i varje givet ögonblick existerar kommer de inte att ha någon gemensam nämnare för alla de olika saker används i de olika produktionsleden. Planerarna kommer inte kunna veta om en specifik bilfabrik borde existera eftersom de enbart kommer att ha tillgång till en lång dataström som beskriver de olika resurser som går in i fabriken, och den mängd bilar som kommer ut ur fabriken. Dessa råfakta säger inget om huruvida resurserna som fabriken konsumerar används effektivt.

Om vi återgår till citatet ovan så förstår inte våra RBE-författare att deras värld fortfarande skulle kräva existensen av bankirer, försäkringsagenter, och reklampersonal. Oavsett om det utförs på individuell nivå eller av ”samhället” genom en grupp representanter måste folk fortfarande bestämma hur mycket av deras resurser de borde spara och hur mycket de borde investera i olika företag. De måste också bestämma hur de hanterar det faktum att vissa nyckelarbetare kan drabbas av plötsliga hjärtattacker, vilket skulle förstöra deras produktionsplaner. Dessutom skulle det fortfarande finnas innovation i Venusprojektets utopi. Medborgare skulle behöva meddelas om de nya valmöjligheter som fanns tillgängliga, så att produktionsbesluten skulle kunna ändras för att återspegla folkets behov. Således ser vi att bankirer, reklampersonal etc. skulle behövas, även i resursbaserad ekonomi.

Konkurrens som en upptäckandeprocess

Våra författare missar en av Hayeks grundläggande insikter då de hävdar att,

En stor mängd energi skulle också sparas om vi avskaffade dupliceringen av konkurrerande varor såsom verktyg, bestick, kastruller, stekpannor och dammsugare. Valfrihet är bra. Men istället för hundratals olika fabriker och allt pappersarbete och personal som krävs för att producera liknande produkter skulle enbart ett fåtal av den allra högsta kvaliteten krävas för att tjäna hela befolkningen. Vår enda bristvara är en brist på kreativa tankar och intelligens, hos oss själva och våra valda ledare.

Hayek poängterade dock för flera årtionden sedan att det inte alls är givet vilka produkter som håller den ”högsta kvaliteten”.  Vårt samhälle avnjuter idag verktyg, bestick och kastruller, av väldigt hög kvalitet just för att entreprenörer befinner sig i konstant rivalitet med, och försöker stjäla kunder ifrån, varandra genom att erbjuda bättre produkter till lägre priser.

Slutsats

Vår nuvarande värld är uppenbart orättvis. I tillägg till krig och folkmord existerar även en fruktansvärd fattigdom som snabbt skulle kunna utlplånas med hjälp av rätt sociala institutioner.

De som förespråkar den resursbaserade ekonomin ryggar skräckslaget tillbaka från dagens värld, vilket är förståeligt, men eftersom de uppenbarligen inte har studerat ekonomi har de feldiagnosticerat problemet.

Att avskaffa pengar skulle inte lösa världens problem, eftersom pengar är ett oumbärligt verktyg för ekonomisk kalkylering. Det som behövs för att höja levnadsstandarden världen över är istället en universell respekt för äganderätten.


Originalartikeln har översatts från engelska.

13 kommentarer till ”Venus behöver några österrikare

  • Intressant artikel och att historien upprepar sig.Det var ju egentligen inte något fel på socialsmens visioner enligt många. Nu visade det sig att socialismen var totalt oförmögen att leverera välstånd till någon utanför den socialistiska eliten. Det kan även den mest inbitna socialist erkänna.

    För att komma vidare måste man nu först ompacketera socialismen och presentera den i en ny variant. Samtidigt så degerenerar ju den rikitga kapitalismen in i korporativism och statlig kontroll. Som tur är så har de fattiga länderna inte råd med ett sådan resurslöreri.
    Det gör att kapitalismen nu blomstrar och växer i u-länderna som blir rikare.
    Väst ska däremot bli väldigt fattigt innan parasit strukturerna dör bort.

    • ”Det var ju egentligen inte något fel på socialsmens visioner”

      Detta är ju så klockrent påpekat och man ser & hör formuleringen precis överallt. Det ger mig okontrollerbar tuppjuck!

      • Socialismens visioner är ett derivat till en fri och innovativ marknadsekonomi, som redan har kontaminerats med påtvingad statlig korporativism och svågerpolitik. Innovativ välfärdsskapande kapitalistisk marknadsekonomi, med institutioner för relativt varaktigt upprätthållande av individuella negativa rättigheter, måste finnas innan det kan uppstå någon vision om demokratiskt folkstyre – ”en man en röst” – med påtvingade och ekonomiskt restriktiva territoriella majoritetsbeslut.

        Det kan inte finnas is och ånga utan vätska – och inte marmor utan kalksten!

  • Det som jag alltid har undrat med det där projektet är att om de nu har ett så bra sätt att fördela resurser effektivt, varför startar de inte en organisation som faktiskt fördelar resurser effektivt?

    Det vore ju en enorm konkurrensfördel gentemot alla andra företag, som ju har vinstintresse och enligt dem inte då kan vara lika effektiva.

    Men det gör de inte. De bara snackar.

    • Ja, fast… Varför beter du dig inte anarkistiskt eller libertarianskt, även i det socialistiska Sverige? Det är ju en retorisk fråga, eftersom det inte går utan att bli utsatt för våld, hot och förtryck. Är det då rättvist att säga att ”du bara snackar”?

      Det är inte alltid så lätt att leva som man lär, är allt jag menar.

      • Jag beter mig anarkistiskt där jag kan. Och snackar där jag inte kan.
        Man ska inte glömma bort att det mesta av vardagen är anarki. Vi beter oss inte civiliserat mot andra för att det finns någon lag uppifrån som kräver det. Jag har aldrig behövt ha med polis eller domstol att göra, förutom någon gång när jag har fått en cykel stulen, och det var bara för att försäkringsbolaget av rutin kräver en polisanmälan.

        Skillnaden är att om venusprojektet nu har sådan fantastisk teknik för att fördela resurser effektivt så är det något som man skulle kunna göra omedelbart. Idag. Den som kan använda resurserna mest effektivt kan bjuda mest för dem och tjäna mest. De skulle alltså kunna hjälpa människor och själva bli rika på kuppen. Pengar som de kan använda till att hjälpa människor. En god cirkel. Men de gör inte det, istället vill de tvinga andra att ställa upp på deras villkor.

      • Ja, jag är helt med dig när det gäller anarkistiskt beteende. Du predikar för kören s.a.s. =) Men samma sak som gäller Venusprojektet gäller ju Österrikisk ekonomi. ”…om venusprojektet nu har sådan fantastisk teknik för att fördela resurser effektivt så är det något som man skulle kunna göra omedelbart. Idag.” Om österrikisk ekonomi nu är så himla bra så skulle man kunna använda det omedelbart, idag. Jag önskar med dig att detta var sant, dvs att man skulle kunna implementera det direkt, utan repressalier. Men min poäng är att det fungerar varken för Österrikare eller Venusbor.

        Aja, jag tror du förstår vad jag menar. Vi är ju alla lika hämmade av ”etablissemanget” även om våra idéer är jättebra.

      • Vad jag menar är att jag inte förstår hur venusprojektet är hämmat alls. De kan ju använda sin överlägsna teknik redan nu eller?

      • Tänkbara möjlighetsutrymmen – som inom rimlig människolivstid bör kunna göra nämnvärd skillnad – är ju begränsade och besudlade av allahanda konstiga regler och lagar. Inom städer och tätorter finns exempelvis ju inte ens några fysiska områdena för att samordnat med andra, åstadkomma några nämnvärda faktiska förändringar. Då de flesta har sina verksamheter inom stadsområden, så blir det ganska omfattande att bygga upp nya infrastrukturella och sociotekniska system på rena landsbygden.

  • De vill att kapitalismen, dvs individen ska generera resurserna som de sedan ska fördela effektivt. Problemet för världen är ju att de som är produktiva och kan generera resurser inte kan konsten att fördela. De som kan den ädla kosnten att fördela resurser kan inte generera resurser. Ingvar Kamprad är ett praktexempel på en som ”bara” har skapat ett koncept att du kan möblera ett helt hem för de fattiga för 10 000 kronor. Problemet är att han sedan tar 1% av dessa 10 000 kronor och använder själv vidare på ännu billigare möbler. Det förstår ju alla att det är mycket bättre om fördelar-speciallisterna får tag i pengarna. Då kan de ge pengarna till fattiga som då kan köpa dyrare möbler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *