Att försvara det oförsvarbara: Importören

forsvaradetoforsvarbaraDen internationella fackföreningen för kvinnliga textilarbetare (ILGWU) lanserade nyligen en ovanlig, omfattande och kostsam reklamkampanj. Den är både rasistisk och patriotisk. Temat för kampanjen är att ”utlänningar” (oärliga och ovärdiga) tar jobben ifrån amerikaner (ärlig och rättfram). Den kanske mest kända annonsen i serien är den som skildrar en amerikansk flagga med rubriken ”Tillverkad i Japan”. En annan visar en baseballhandske med rubriken ”Den Stora Icke-Amerikanska Sporten”. Den medföljande texten förklarar att baseballhandskar och amerikanska flaggor importeras från utlandet.

Skälet till dessa hårda angrepp på importvaror är att de orsakar arbetslöshet i USA. Och vid första anblicken förefaller argumentet rimligt. Varje amerikansk flagga eller baseballhandske som kunde ha producerats inom landet – men i stället importerades – representerar trots allt arbete som kunde ha utförts av amerikaner. Därmed innebär det mindre arbete för amerikanska arbetare än vad som annars skulle vara fallet. Om detta verkligen stämmer skulle ILGWU:s argument för regleringar och importförbud vara vettigt.

1. Argumentet är dock vilseledande, och dess logiska konsekvenser är klart negativa. Den premiss som rättfärdigar protektionism på nationell nivå kan lika gärna rättfärdiga detta på delstatlig nivå. Vi kommer här ignorera det politiskt omöjliga (författningsstridiga) i att en delstat upprättar tullar gentemot andra delstater. Det saknar trots allt betydelse för det ekonomiska argument som läggs fram av det frihandelsfientliga ILGWU. Teoretiskt sett skulle vilken delstat som helst kunna rättfärdiga sin politik på exakt samma sätt som en nation gör. Till exempel skulle delstaten Montana kunna förbjuda importer från andra delstater på grund av att de utgör arbetestillfällen som en lokalinvånare kunde ha fått istället. En kampanj som uppmuntrade invånarna att köpa Montana-producerade varor skulle då tas fram. Detta skulle vara lika ologiskt och osunt som ILGWU:s kampanj för att köpa amerikanskt.

Argumentet stannar dock inte på delstatlig nivå. Det kan, med samma motivering, tillämpas på städer. Tänk till exempel att en baseballhandske importeras till staden Billings, Montana. Produktionen av denna vara hade kunnat skapa sysselsättning åt någon av stadens invånare, men så blev det inte. Istället skapade det arbete åt invånarna i, säg, Roundup, Montana, där handsken tillverkades. Billings lokalpolitiker hade kunnat använda samma argument som ILGWU och ”patriotiskt” införa handelsregleringar mellan invånarna i deras stad och de utländska ekonomiska angriparna i Roundup. Precis som i större politiska områden skulle denna tull utformas för att rädda jobben åt invånarna.

Men det finns ingen logisk anledning att begränsa idén till stadsnivå. ILGWU:s idé kan logiskt sett utvidgas till bostadsområdena i Billings, eller till gatorna i dessa. ”Köp från Elm Street” eller ”Sluta exportera jobb till Maple Street” kan bli slogans för protektionister. På samma sätt skulle invånarna i något kvarter på Elm Street kunna angripa grannarna i ett annat kvarter längs samma gata. Och argumentet stannar inte ens där. Vi måste dra slutsatsen att samma princip även gäller för privatpersoner. Ty varje gång en individ gör ett inköp avstår han från att tillverka det själv. Varje gång han köper ett par skor, byxor, en baseballhandske eller en flagga skapar han arbetstillfällen åt någon annan än sig själv. Den interna logiken i ILGWU:s protektionistiska argument leder således till absolut självförsörjning, till att avstå från all handel med andra människor och på egen hand tillverka alla de varor som behövs.

Detta är uppenbart orimligt. Hela vår samhällsstruktur vilar på ömsesidigt stöd, samarbete och handel mellan människor. Att säga att vi bör upphöra med all handel är nonsens, men ändå är detta den oundvikliga följden av protektionism. Om argumentet för att förbjuda handel på nationell nivå accepteras måste det lika gärna appliceras på delstater, städer, bostadsområden, gator, eller kvarter. Den enda gränsen är individen eftersom denne är den minsta möjliga enheten i ekonomin. Argument som oundvikligen leder till absurda slutsatser är också absurda i sig. Således är det protektionistiska argument oerhört felaktigt, oavsett hur övertygande det låter vid första anblicken.

Mer specifikt bygger argumentet på en missuppfattning kring frihandelns natur och funktion. Handeln är viktigare än både elden, hjulet och tummen för människans överlägsenhet gentemot djuren. Ty endast handel möjliggör specialisering och arbetsdelning.

Människor konsumerar hundratusentals olika varor varje år. Om det inte vore för specialisering skulle varje person vara tvungen att tillverka dessa själv. Detta skulle vara en omöjlig uppgift. Människor skulle inte ens kunna producera tillräckligt med mat åt sig själva, än mindre producera alla andra varor som de skulle behöva. Effektiv livsmedelsproduktion innebär produktion av många andra saker, bland annat kapitalvaror. Att producera dessa skulle kräva att varje person involverades i tillverkningen av alla de varor som idag fördelas över hela befolkningen. Det är förvisso sant att utan eld, hjulet och tummen skulle mänskligheten befinna sig i ett primitivt tillstånd. Men utan specialisering skulle det vara omöjligt för praktiskt taget alla att ens mata sig själva, och de skulle därför riskera svält och död.

Med specialisering kan varje person begränsa sina produktiva insatser till de områden som denne är bäst på. Men handel är det som håller systemet samman. Utan möjligheten till handel skulle folk samla på sig enorma mängder oanvändbara säkerhetsnålar, gem eller andra varor. Utan möjligheten till handel skulle incitamenten för specialisering och arbetsfördelning försvinna. Alla skulle tvingas tillbaka till livsfarlig självförsörjning.

2. Ett annat viktigt skäl till att förkasta protektionism är att det inte tar exporten i beaktande. Det är sant att för varje amerikansk flagga eller baseballhandske som importeras till USA försvinner några inhemska arbetstillfällen. Men vad protektionister glömmer är att för varje jobb som försvinner i en inhemsk industri på grund av internationell konkurrens, kan ett jobb vinnas i en exportindustri.

Låt oss anta att delstaterna Vermont och Florida är självförsörjande. Båda producerar bla. lönnsirap och apelsiner. På grund av de olika klimatförhållandena är lönnsirapen knapp och dyr i Florida, och apelsiner är sällsynta och dyra i Vermont. Vermonts apelsiner måste odlas i växthus, och Floridas lönnsirap kommer från lönnträd som odlas i stora kylskåp.

Vad skulle hända om de två delstaterna plötsligt började handla med varandra? Vermont skulle naturligtvis börja importera apelsiner och Florida skulle importera lönnsirap. Om ILGWU eller någon annan protektionistisk organisation fick som de ville skulle det snabbt påpekas att importen av lönnsirap till Florida skulle förstöra den lilla lönnsirapsindustri som fanns i delstaten, och importen av apelsiner till Vermont skulle förstöra apelsinindustrin där. Protektionisterna skulle bortse från att Florida skulle få många nya jobb inom apelsinindustrin, och samma sak för Vermonts lönnsirapsindustri. De skulle rikta vår uppmärksamhet på de arbetstillfällen som gått förlorade på grund av importen och helt ignorera de jobb som tjänats genom exporten. Det är naturligtvis sant att arbetstillfällen kommer försvinna i Vermonts apelsinindustri och i Floridas lönnsirapsindustri.

Men det är också sant att jobben kommer öka i Vermonts lönnsirapsindustri och Floridas apelsinindustri.

Det är möjligt att det skulle finnas färre jobb i bägge branscher i bägge delstater eftersom apelsinodling kan göras med mindre arbetskraft i Florida än i Vermont, och lönnsirap kan tillverkas effektivare i Vermont än i Florida. Men detta är en vinst snarare än en nackdel! De arbetare som frigörs från dessa industrier blir tillgängliga för projekt som tidigare inte hade kunnat utföras. Om det exempelvis inte fanns ett modernt transportsystem och vi hade behövt förlita oss på att individer bar enorma laster, skulle hundratusentals människor behöva hämtas från andra branscher för att fylla transportindustrins behov. Därmed skulle många andra projekt och industrier överges. Med moderna transportmetoder behövs färre arbetare. De överflödiga arbetarna kan därmed användas i andra branscher med alla de samhällsfördelar som detta medför.

Huruvida det blir färre jobb i apelsin- och lönnsirapsindustrierna i Vermont och Florida beror på hur människor väljer att tillbringa sina nyfunna inkomster. Det är bara om dessa människor väljer att spendera alla pengar på extra apelsiner och lönnsirap som den totala sysselsättningen i dessa två branscher kommer bli oförändrad efter handelns intåg. Då kommer samma antal arbetare producera mer lönnsirap och apelsiner. Mer troligt är dock att folk väljer att bara spendera en del av sina nyfunna inkomster på dessa två varor, och resten på andra varor. I detta fall kommer sysselsättningen inom dessa två branscher att minska något (även om denna minskade arbetsstyrka kan producera mer än tidigare), men sysselsättningen kommer öka i de branscher vars produkter efterfrågas mer av konsumenterna.

På det stora hela gynnas därmed de två regionerna av att bedriva handel med varandra. Trots att sysselsättningen kommer falla i de branscher som har ersatts av importen kommer antalet arbetstillfällen att stiga inom exportindustrin och i de nya industrier som skapas tack vare tillgången på arbetskraft. Men protektionisterna har inte helt och hållet fel. Handel skapar problem i de branscher som utkonkurreras, och några arbetare kommer drabbas på kort sikt. Det kommer exempelvis inte längre finnas en stor efterfrågan på arbetare i Vermont som är specialiserade på att producera apelsiner, eller arbetare i Florida som producerar lönnsirap. Det kommer finnas jobb för dessa människor i andra branscher, men eftersom de måste ge sig in i dessa som nybörjare kommer de förmodligen få en lägre snittlön. De kan också behöva mycket träning.

Frågan blir därmed: vem ska betala för omskolningen, och vem ska stå för förlusterna i samband med de lägre lönerna i den nya branschen? Protektionister skulle givetvis förespråka att regeringen eller kapitalisterna ska betala notan. Men det vore inte vettigt.

För det första är det endast högutbildade arbetare som riskerar lägre löner vid övergången till en ny bransch. De andra kommer ge sig in i den nya industrin på ungefär samma nivå som tidigare; i stället för att sopa golven i en lönnsirapsanläggning kommer de sopa golven i exempelvis en textilfabrik. Högutbildade arbetare däremot har särskilda kunskaper som är till större nytta i en viss bransch än en annan. Dessa är inte lika användbara i den nya branschen, och de kan därför inte få samma lön.

För det andra bör högutbildade arbetare ses som investerare, precis som kapitalister. Kapitalister investerar i materiella ting, och arbetstagare satsar på sina färdigheter. Alla investerare har en sak gemensamt, nämligen att avkastningen på deras investering är osäker. Faktum är att ju större risken är desto mer kan investeraren tjäna. I ovanstående exempel tjänade skickliga apelsinodlare i Vermont och skickliga lönnsirapsproducenter i Florida höga löner tack vare att det i framtiden hade kunnat uppstå handel mellan delstaterna.

Ska de skickliga apelsinodlarna som nu tvingas lämna sin bransch få subventioner för omskolningen och de lönesänkningar som de temporärt måste acceptera? Eller ska de stå för dessa kostnader och förluster själva? En subvention skulle innebära ett försök att bevara den livsstil som yrkesarbetaren hade vant sig vid, utan att be honom att bära någon av de risker som möjliggjorde denna höga levnadsstandard från första början. En sådan subvention skulle även finansieras med skatteintäkter som i huvudsak betalas av de fattiga, och därmed utgöra en påtvingad subvention av rika, kvalificerade arbetare från fattiga, outbildade arbetare.

3. Föreställ dig en situation som vid första anblicken framstår som protektionistens värsta mardröm. Tänk dig att det finns ett land som är bättre än alla andra länder på att producera alla typer av varor. Anta att Japan (som ILGWU skräms med) kan producera allt mer effektivt än USA – inte bara flaggor, baseballhandskar, radioapparater, tv-apparater, bilar och bandspelare, utan allt. Skulle ILGWU:s påstående om att vi med våld borde begränsa handeln gälla då?

Svaret är att det aldrig är försvarligt att begränsa handeln mellan två samtyckande vuxna, eller till och med nationer bestående av samtyckande vuxna, och definitivt inte på grund av att handeln kommer missgynna en av dem. För om en av handelsparterna tyckte det var skadligt skulle han helt enkelt avstå. Förbud skulle inte behövas. Och om båda parter samtycker till handeln, vilken rätt skulle en tredje part då ha att förbjuda det? Förbud skulle innebära en omyndigförklaring av en eller båda affärsparter genom att behandla dem som barn som inte hade vett eller rätt att ingå avtal med varandra.

Trots alla dessa moraliska argument skulle protektionisterna ändå vilja förbjuda handel med motiveringen att det annars skulle uppstå en katastrof. Låt oss utforska den situation som skulle råda mellan USA och Japan under dessa mardrömsförhållanden. Japan skulle förmodligen exportera varor och tjänster utan att importera någonting från USA. Detta skulle bringa välstånd till den japanska industrin och depression åt den amerikanska. Så småningom skulle Japan tillgodose alla USA:s behov, och den amerikanska industrin skulle stanna av eftersom det inte skulle finnas någon export att uppväga det hela med. Arbetslösheten skulle stiga dramatiskt och det skulle uppstå ett komplett beroende av Japan.

Detta scenario låter förmodligen absurt, men den protektionistiska traditionen i USA, och framgången för ILGWU-kampanjen, visar att sådana ”mardrömmar” är vanligare än man kan tro. Kanske överlever dessa uppfattningar för att det är lättare att bli skrämd av dem än att konfrontera dem.

I samband med att vi utforskar denna mardröm uppstår frågan vad amerikanerna ska använda för att köpa de japanska varorna med. De kan inte använda guld (eller någon annan ädelmetall) eftersom guld i sig är en handelsvara. Om amerikanerna hade använt guld för att betala för importen skulle de i praktiken kunna exportera guld. Detta skulle motverka de förlorade arbetstillfällena som följer av importen, och vi skulle åter vara tillbaka i dagens situation. Amerikanerna kan förlora jobb inom radio- och TV-branschen men få nya inom gruvindustrin. Den amerikanska ekonomin skulle likna Sydafrika som betalar för mycket av sin import genom att exportera guld.

Det enda alternativa betalningsmedlet skulle vara amerikanska dollar. Men vad skulle japanerna gör med dollar? Det finns bara tre möjligheter: de kunde ge tillbaka dessa dollar till USA som betalning för exporten till dem, eller behålla dollarna, eller spendera dem på produkter från andra länder än USA. Om de valde det sista alternativet skulle de länder som de handlar med ha samma tre alternativ: spendera pengarna i USA, hamstra, eller spendera dem i andra länder, och så vidare för de länder som dessa nationer i sin tur handlade med. Om vi ​​delar upp världen i två delar – USA och alla andra länder – kan vi se att de tre möjligheterna minskar till två: antingen återvänder papperspengarna till USA i utbyte mot varor, eller så gör de inte det.

Antag att det ”värsta” alternativet inträffar, dvs. att inga pengar kommer tillbaka för att stimulera USAs export. Detta hade inte inneburit den katastrof som protektionisterna varnar för – det skulle snarare innebära en fördel! De pappersdollar som USA skickar utomlands skulle vara just papper – värdelösa papper. Och USA skulle inte ens behöva ”slösa” mycket papper – de kan helt enkelt trycka upp dollarsedlar med fler nollor på. Så i ILGWU:s mardrömsscenario skulle Japan skicka sina varor till USA som bara skulle skicka gröna papperslappar med flera nollor på i utbyte. Det skulle vara en fantastisk gåva. Att andra länder vägrade spendera sina dollar skulle vara en stor fördel för USA. De skulle få produkterna, och resten av världen skulle få värdelösa papper!

I motsats till de fantasier som ILGWU och andra protektionistiska grupper odlar så lider sällan personer som tar emot gåvor. Israel har fått skadestånd från Tyskland i många år, och gåvor från USA, utan några uppenbart skadliga effekter. Det mottagande landet behöver inte avbryta sin egen produktion. Ty alla folk har oändliga behov. Om japanerna gav en Toyotabil åt varje enskild amerikan skulle de snart vilja ha två, tre eller fyra Toyotas. Uppenbarligen är det otänkbart för japanerna (eller några andra) att göra så pass stora självuppoffringar att de lyckas mätta det amerikanska folkets alla önskemål utan någon som helst ersättning. Men bara om de lyckades med denna omöjliga uppgift skulle den amerikanska industrin kollapsa, ty då skulle alla ha allt de ville.

Men i denna fantasivärld skulle den inhemska industrins kollaps vara något positivt snarare än negativt. Människor i USA skulle bara upphöra med all produktion om de kände att de har och kommer att ha tillräckligt med materiella ägodelar för all framtid. En sådan situation är inte bara positiv – den skulle i det närmaste vara en utopi.

I verkligheten skulle förstås japanerna och de andra inte nöja sig med att bara stapla de dollar som amerikanerna gav dem som betalning för deras produkter. Så snart deras dollarinnehav översteg deras önskade nivå skulle de återvända sina dollar vilket skulle stimulera exporttillverkning i USA. De kan köpa amerikanska varor och därmed stimulera amerikansk export. Eller så kan de kräva guld för sina dollar (”attackera” dollarn) vilket nödvändiggör en devalvering som i sin tur skulle göra amerikansk export mer konkurrenskraftig på världsmarknaden. I vilket fall som helst skulle dollarn återvända till USA, och den inhemska exportindustrin skulle stimuleras. De jobb som gick förlorade på grund av importen skulle kompenseras genom nya jobb på annat håll, precis som i fallet med Florida och Vermont.

Varför skulle japanerna handla med ett land vars tillverkning var mindre effektiv än deras egen? På grund av skillnaden mellan det som kallas absolut fördel och komparativ fördel. Handel sker mellan två parter (länder, delstater, städer, stadsdelar, kvarter, personer), inte i enlighet med deras absoluta förmåga att producera utan deras relativa förmåga. Det klassiska exemplet är att stans bästa advokat också är den bästa maskinskrivaren. Denna person har en absolut fördel över sin sekreterare i att både leverera juridiska tjänster och skrivtjänster. Ändå beslutar sig advokaten för att specialisera sig på det yrke där han har en relativ fördel, nämligen juridik. Ty anta att han är 100 gånger bättre än sin sekreterare på juridik, men bara dubbelt så bra på att skriva maskin. Det är mer fördelaktigt för honom att utöva advokatyrket och att anställa (handla med) en maskinskriverska. Sekreteraren har en relativ fördel i att skriva: hon är bara en hundradel så bra på juridik jämfört med sin arbetsgivare men hälften så bra på att skriva. Hon har möjlighet att försörja sig genom denna handel trots att hon är sämre inom båda yrken.

Det Japan som vi har diskuterat har en absolut fördel i produktionen av alla varor. Men när japanerna ger tillbaka sina dollar till USA i utbyte mot deras varor, kommer amerikanerna exportera de varor där de har en komparativ fördel. Om USA ​​är hälften så bra som japanerna på att producera vete, men bara en fjärdedel så bra på att producera radioapparater, kommer amerikanerna exportera vete som betalning för deras import av radioapparater. Och bägge parter kommer tjäna på det.

Således är det protektionistiska argumentet otillräckligt i samtliga scenarion – även det mest extrema. Men på grund av att detta är ett känslomässigt ämne har importörer länge kritiserats. Importörerna borde dock ses som välgörare för deras ihärdiga och positiva arbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *