Anarko-kommunisternas dödsönskan

[Denna artikel publicerades ursprunligen i The Libertarian Forum den första januari 1970]

2197Nu när den nya vänstern har övergivit sitt tidigare lösa och flexibla icke-ideologiska förhållningssätt är det två ideologier som den nya vänstern har antagit som de ledande teoretiska inriktningarna: Marxism-Stalinism och anarko-kommunism.

Marxism-Stalinismen har tyvärr tagit över SDS (reds. anm.: Students for a Democratic Society) men anarko-kommunismen har attraherat många vänstermänniskor som letar efter ett sätt att komma bort från det byråkratiska och statliga tyranni som kännetecknar den stalinistiska vägen.

Många libertarianer som som letar efter allierade aktivister har attraherats av en anarkism som på ytan upphöjer den frivilliga vägen och som söker förgöra staten. Det är dock livsfarligt att överge och glömma sina egna principer i jakt på allierade.

Anarko-kommunismen är dock, både i dess ursprungliga form, som följer Bakunin och Kropotkin, och dess nuvarande irrationalistiska variant som hävdar att det inte råder någon brist på resurser, raka motsatsen till libertarianismen.

För om det finns en enda sak som anarko-kommunister hatar och avskyr mer än staten är det privat egendom; faktum är att den ursprungliga orsaken till att anarko-kommunisterna motsätter sig staten är för att de felaktigt tror att staten är den privata egendomens skapare och beskyddare, och att det enda sättet att avskaffa privat egendom är genom att förstöra staten.

De misslyckas kapitalt med att förstå att staten alltid har varit den privata egendomens största fiende.

Dessutom föraktar och avskyr de den fria marknaden, vinst-och-förlust-ekonomin, privat egendom, och materiellt överflöd – som ju är relaterade med varandra – och identifierar felaktigt anarkismen med att kollektivt boende, stamägande och med andra aspekter som hör till den framväxande drogrock-kulturen.

Det enda bra man kan säga om anarko-kommunisterna är att deras version av kommunismen, till skillnad från stalinisternas, är frivillig. Ingen skulle tvingas att gå med i kollektiven och de som var med skulle fortsättningsvis leva individuellt, delta i marknadsaktiviteter och förbli obehindrade.

Eller skulle de?

Anarko-kommunister har alltid varit extremt vaga beträffande hur deras deras framtida anarkistsamhälle skulle se ut. Många av dem har uttryckt den djupt anti-libertarianska åsikten att den anarko-kommunistiska revolutionen måste konfiskera och avskaffa all privat egendom för att avvänja befolkningen från den psykologiska tillgivenhet de visar den egendom som de äger.

Dessutom är det svårt att glömma det faktum att då de spanska anarkisterna, som var anarko-kommunister i Bakunin-Kropotkin-skolan, tog över stora delar av Spanien under 30-talets inbördeskrig, konfiskerade och förstörde de alla pengar i sina områden och dömde folk till döden om de använde pengar. Inget av detta ger oss särskilt mycket förtroende för anarko-kommunisternas påstått goda och voluntaristiska intentioner.

På alla andra grunder varierar anarko-kommunismen från lömsk till absurd.

Filosofiskt sett är den en fullskalig attack på individualitet och förnuft. Individens vilja att äga, hans självförbättringsdrift, att specialisera sig, och att ackumulera vinst och inkomst, smädas av kommunister av alla former. Istället ska alla leva i kollektiv, dela sina fåtaliga ägodelar med sina medmänniskor, och akta sig för att inte ha det bättre än sina kollektiv-bröder.

Det som ligger till grund för alla former av kommunism, vare sig av den tvingande eller frivilliga sorten, är ett djupt hat av individuell förträfflighet, ett förnekande av att vissa människor är naturligt eller intellektuellt överlägsna, och en önskan att dra ner alla individer till den kollektiva myrstacken. I den falska humanismens namn är den irrationella och djupt anti-mänskliga egalitarismens mål att beröva individen från sin specifika och värdefulla mänsklighet.

Anarko-kommunister föraktar dessutom förnuftet, och det som naturligt följer: långsiktigtighet, förtänksamhet, hårt arbete och individuella prestationer; istället upphöjs irrationella känslor, infall och nycker – och allt i frihetens namn. Den frihet som anarko-kommunisterna eftersträvar har dock inget att göra med den genuint libertarianska frånvaron av aggression; det handlar istället om en ”frihet” som innebär att man är slav till oförnuftet, till outforskade nycker och till barnsliga infall. Både samhälleligt och filosofiskt är anarko-kommunismen ett elände.

Ekonomiskt är anarko-kommunismen absurd. Anarko-kommunisterna försöker avskaffa pengar, priser och arbete, och påstår att en modern ekonomi kan styras med hjälp av ett automatiskt behovsregister i någon sorts central databas. Ingen som har den minsta förståelse av ekonomi kan ens för en sekund ta denna teori på allvar.

För femtio år sedan visade Ludwig von Mises att en planerad och penninglös ekonomi inte kan fungera över den mest primitiva nivån. Han visade att pengapriser är oumbärliga för att på ett rrationellt sätt kunna allokera alla våra knappa resurser – arbete, land och kapitalvaror – till de områden där konsumenterna efterfrågar dem mest och där de kan användas mest effektivt. Socialisterna erkände att Mises hade rätt och försökte – förgäves – att passa in ett rationellt, marknadsbaserat prissystem inom den socialistiska planekonomin.

Ryssarna, som försökte närma sig en kommunistisk penninglös ekonomi strax efter den bolsjevistiska revolutionen, reagerade i fasa då de såg att den ryska ekonomin var på väg mot katastrof. Inte ens Stalin försökte sig på det igen, och sedan andra världskriget har de östeuropeiska länderna kontinuerligt rört sig bort från det kommunistiska idealet mot mer och mer fria marknader, ett fritt prissystem, vinst-och-förlust, och främjandet av konsumtionsöverflöd.

Det är ingen tillfällighet att det är ekonomerna i de kommunistiska länderna som leder vägen bort från kommunism, socialism och centralplanering, och mot fria marknader. Det är inget brott att vara ekonomiskt okunnig. Ekonomi är trots allt en specialiserad vetenskapsgren, och dessutom en som de flesta människor anser vara en dyster vetenskap. Men det är fullständigt oansvarigt att ha en högljudd åsikt gällande ekonomiska ämnen medan man är såpass okunnig. Denna typ av aggressiv okunnighet är dock exakt det som kännetecknar den anarko-kommunistiska tron.

Samma kommentar kan ges till den utbredda tron, som många anarko-kommunister har, att vi inte längre behöver oroa oss för ekonomi eller produktion eftersom vi antas leva i en värld där det inte existerar någon resursknapphet. Men även om vårt tillstånd beträffande resursknapphet är vida överlägset grottmänniskans lever vi fortfarande i en värld som är full av ekonomisk resursknapphet.

Hur vet vi då när världen har uppnått ett tillstånd där det inte längre råder någon brist på resurser? Helt enkelt då alla varor och tjänster som vi kan tänkas vilja ha existerar i sådant överflöd att dess priser har fallit till noll; kort sagt när vi kan skaffa alla varor och tjänster som i Edens Lustgård – utan ansträngning eller arbete, och utan användande av några knappa resurser.

Anarko-kommunismens anti-rationella anda har uttryckts på följande sätt av Norman Brown, som är en av den nya kontrakulturens förgrundsfigurer:

Den stora ekonomen von Mises försökte argumentera mot socialismen genom att visa att då byteshandel avskaffas gör socialismen ekonomisk kalkylering, och således ekonomisk rationalitet, omöjlig … Men om von Mises hade rätt har han inte upptäckt ett argument mot socialismen, utan ett psykoanalytiskt rättfärdigande för den … Det är en av vår tids stora ironier att de socialistiska ekonomernas svar på von Mises argument var att försöka visa att socialismen inte alls var oförenlig med ”rationella ekonomiska kalkyler” – det vill säga, att socialismen kunde behålla den omänskliga principen om hushållning. (Life Against Death, Random House, 1959, s. 238-239).

Det faktum att den moderna produktionen och civilisationen kommer att förstöras och vi kommer att återgå till barbarism om vi överger rationalitet och ekonomi i ”frihetens” namn stör inte alls anarko-kommunisterna eller de andra förespråkarna av den nya ”kontrakulturen”. De inser dock inte att denna återgång till primitivism kommer att innebära att nästan hela mänskligheten kommer att svälta ihjäl och att det fåtal som överlever kommer att leva en väldigt knapphändig existens.

Om de fick som de ville skulle de nog snabbt inse att det är svårt att vara glad och ”icke undertryckt” medan man svälter ihjäl. Allt detta för oss tillbaka till den stora klokheten i den spanska filosofens Ortega y Gassets ord:

I de störningar som orsakas av matbrist går pöbeln på jakt efter bröd, och de medel de använder är i allmänhet att förstöra bagerierna. Detta kan tjäna som en symbol för den attityd som massorna idag antar gentemot den civilisation som föder dem, om än på en större och mer komplex skala … Civilisationen är inte ”bara här”, den är inte självbärande.

Den är konstgjord. Om du vill använda dig av civilisationens fördelar men inte är beredd att bekymra dig om dess upprätthållande är du förlorad. I en handvändning har du förlorat civilisationen. En liten miss och allting går upp i rök. Den primitiva skogen visar sig i sitt naturtillstånd, precis som om gardinerna som har dolt den äkta Naturen hade dragits tillbaka. Djungeln är alltid primitiv, och vice versa, allting primitivt är enbart djungel. (José Ortega y Gasset, The Revolt of the Masses, New York: W.W. Norton, 1932, s. 97.)


Originalartikeln har översatts från engelska.


Även tillgänglig på Mises Ljud

1 kommentarer till ”Anarko-kommunisternas dödsönskan

  • ”Det är inget brott att vara ekonomiskt okunnig. Ekonomi är trots allt en specialiserad vetenskapsgren, och dessutom en som de flesta människor anser vara en dyster vetenskap. Men det är fullständigt oansvarigt att ha en högljudd åsikt gällande ekonomiska ämnen medan man är såpass okunnig.”

    Sant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *