Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Att försvara det oförsvarbara: Dagbrott

forsvaradetoforsvarbaraDet finns i princip två metoder för att utvinna kol: dagbrott eller underjordiska gruvor. Underjordiska gruvor består av en invecklad uppsättning tunnlar, schakt och stag djupt under jorden. Personer som arbetar i sådana gruvor under lång tid drabbas ofta av ”dammlunga”, den fruktade gruvarbetarsjukdomen som orsakas av inandning av kolpartiklar. Underjordiska gruvor är farliga för arbetarna även på andra sätt. Instängningar inträffar regelbundet med dödlig utgång då hundratals gruvarbetare stängs inne långt under jordytan. Den omedelbara orsaken kan vara jordras, gasläckor, explosioner eller översvämningar, men den främsta orsaken är själva gruvmetoden i sig.

I dagbrott skalas jorden istället av, lager för lager, tills kolådror blottläggs. Även om dagbrott är bäst lämpade för kolbäddar som ligger nära ytan har metoden även visat sig vara effektiv på måttliga djup. Dagbrott leder inte till jordras eller andra former av instängning, ej heller till lungsjukdomar. Det är också mycket billigare än underjordsgruvor. Trots dessa fördelar har dagbrott kritiserats i skarpa ordalag av praktiskt taget alla som är ”informerade”, ”upplysta” och ”progressiva”.

Den påstådda förklaringen till detta annars oförklarliga fenomen kretsar kring två typer av kritik: det sägs leda till föroreningar och plundring av landskapets naturliga skönhet. Men vi kan snabbt se att kritiken knappast håller. Även om den hade varit korrekt skulle det vara svårt att förespråka underjordsgruvor av humana skäl. Ty det finns inga lungsjukdomar bland gruvarbetare som arbetar ovan jord, och det finns ingen risk för jordras eller instängning. Det är tydligt att livet är bättre i dagbrott.

Men vid närmare undersökning kan vi se att inte ens kritiken mot dagbrott stämmer. Till att börja med bör vi titta på föroreningar. Det är förvisso sant att dagbrott leder till föroreningar, men det behöver inte vara så. De kan försvinna, och skulle försvinna, om lagen mot olaga intrång upprätthölls.

Vad som för närvarande sker i koldagbrott är att jorden som grävs upp för att exponera kolet läggs på stora högar. Dessa högar ligger ofta nära vattendrag. Betydande mängder jord bärs bort av strömmarna och förorenar dessa och anslutande sjöar och vattendrag. Dessutom orsakar jordhögarna ibland jordskred. Med andra ord skadas hela miljön av gruvarbetet i dagbrott.

Men dessa konsekvenser är inte nödvändiga. En person har rätt att göra vad han vill med den mark som han själv äger, men om han skadar mark som tillhör andra bör han också bära kostnaderna för skadorna. Om arbetet i dagbrottet exempelvis resulterar i jordskred och förstörelse av andras mark och varor så är ägarna eller arbetarna skyldiga. En del av deras ansvar kan bli att återställa eller på annat sätt rehabilitera marken för att eliminera risken för framtida jordskred. Föroreningarna skulle upphöra om ägarna och arbetarna på dagbrotten tvingades bära kostnaderna för deras verksamhet, samt om markägarna nedströms i förväg kunde vägra acceptera föroreningar om de var ovilliga att få ersättning för skadorna.

Det är väldigt viktigt att vara medveten om att den nuvarande kopplingen mellan dagbrott och föroreningar inte är absolut utan snarare ett resultat av att lagarna om olaga intrång inte tillämpas när det gäller dagbrott. Föreställ dig att någon annan bransch, exempelvis rockringsproducenter, fick bryta mot lagen på detta sätt.

Det finns i nuläget inget direkt samband mellan rockringsproducenter och föroreningar. Men om de tilläts skräpa ner med plastöverskottet skulle det finnas ett samband mellan dem och föroreningar, åtminstone i allmänhetens ögon. På samma sätt är det med kolgruveindustrin i allmänhet, och dagbrotten i synnerhet. Det finns inget med koldagbrott som till sin natur orsakar föroreningar. Det är bara på grund av att lagarna om olaga intrång inte strikt tillämpats för dagbrott som det finns en koppling mellan dessa och föroreningar. Om lagen upprätthölls ordentligt skulle detta argument mot dagbrott falla platt.

Men hur är det med det andra argumentet mot dagbrott, dvs. att det förstör natursköna landskap? I bästa fall är det en skakig invändning eftersom det inte finns några objektiva normer när det gäller skönhet och estetik. Det som är vackert enligt en person kan vara fult enligt en annan och vice versa. Det är sant att dagbrott rensar bort vegetation, gräs och träd från landskapet. Det kan förvandla ett lummigt, bördigt landskap till en veritabel öken. Men en del människor föredrar den ödsligheten och tomheten! Många anser att öknen i Arizona, saltöknarna i Utah, och Grand Canyon i Colorado är väldigt vackra platser.

Kontraster är ofta det som skapar naturlig skönhet. Om så är fallet blir dagbrottens små och karga områden vackra när de ligger mitt i ett lummigt grönområden. Vi kan knappast entydigt och objektivt anklaga dagbrotten för att förstöra skönheten i landskapet.

Men diskussioner om estetiska kriterier kommer inte lösa denna fråga eftersom den egentligen inte handlar om skönhet, även om kritikerna försöker få det att framstå som så. Den verkliga invändningen tycks vara att industrisamhället gör intrång på naturen genom dessa dagbrott. Kritikerna verkar se det som en självklarhet att markområden bör lämnas i sitt ”naturliga tillstånd”. Men om de personer som älskar och försvarar ”naturen som den är” har rätt att förhindra dagbrott så har de också rätt att hindra bönder från att hugga ner skog för att anlägga åkrar, och de har rätt att hindra byggarbetare från att uppföra byggnader, broar, fabriker, flygplatser och sjukhus. Naturargumentet är i själva verket ett argument mot civilisationen och mot användandet av mänsklig intelligens.

Faktum är att många av de som fördömer dagbrott som ”onaturliga” skulle protestera kraftigt ifall andra företeelser – exempelvis homosexualitet eller rasblandning – förbjöds på samma grunder. De skulle påpeka att det inte finns något ”naturligt” när det gäller människan, och att det som är naturligt – exempelvis mord och ilska – inte alltid är det bästa. Vår civilisation bygger i stor utsträckning på att vi kan överträffa naturen.

Att säga att något är ”naturligt” eller ”onaturligt” är inte samma sak som att säga att det har ett egenvärde. Sakers värde beror på huruvida de uppfyller våra behov och bidrar till vårt välbefinnande. Dagbrott uppfyller i själv verket dessa rationella kriterier.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *