Katallaktisk arbetslöshet

[Denna artikel är ett utdrag ur Human Action, kap. XXI. Work and wages]

85288_1_145990670Om en arbetssökare inte kan få den position han föredrar måste han söka efter ett nytt jobb. Om han inte hittar en arbetsgivare som är villig att betala honom lika mycket som han skulle vilja tjäna måste han sänka sina krav. Om han vägrar kommer han inte att få något jobb. Han förblir arbetslös.

Det som orsakar arbetslöshet är – i motsats till den tidigare nämnda doktrinen gällande arbetarnas oförmåga att vänta – det faktum att de som vill tjäna löner kan vänta och faktiskt väntar. En arbetssökare som inte vill vänta kan alltid få ett jobb på den fria marknaden eftersom det alltid finns oanvända naturtillgångar och väldigt ofta även oanvänd kapacitet hos de producerade produktionsfaktorerna. Han behöver enbart minska den begärda lönen, byta yrke eller byta plats.

Det fanns, och det finns fortfarande, folk som enbart jobbar ett kort tag och sedan lever resten av tiden av sina besparingar. I länder där folkets kulturella tillstånd är lågt är det ofta svårt att rekrytera arbetare som är villiga att vara anställda en längre tid. Genomsnittsmänniskan i sådana länder är så okänslig och trög att han inte vet något annat än att köpa lite ledig tid för sina pengar. Han arbetar enbart för att kunna vara utan arbete ett tag.

Det är annorlunda i de civiliserade länderna. Här ser arbetaren på arbetslöshet som något av ondo. Han vill undvika det förutsatt att det inte krävs en alltför stor uppoffring. Han väljer mellan arbete och arbetslöshet på samma sätt som i alla andra handlingar och val han gör: han väger fördelar mot nackdelar. Om han väljer arbetslöshet är denna typ av arbetslöshet ett marknadsfenomen vars natur inte skiljer sig åt från andra marknadsfenomen som inträffar i en marknadsekonomi som är i ständig förändring. Vi kan kalla denna typ av arbetslöhset marknadsgenererad eller katallaktiskt arbetslöshet.

De saker som kan få en människa att bestämma sig för att vara utan arbete kan grupperas på följande sätt:

1. Individen tror att han vid ett senare tillfälle kommer att finna ett lönsamt jobb där han bor och inom ett yrkesområde som han gillar bättre och som han har utbildning inom. Han försöker undvika den kostnad och andra nackdelar som det innebär att byta ett yrke mot ett annat, och en geografisk plats mot en annan. Det kan finnas särskilda omständigheter som ökar dessa kostnader. En arbetare som äger ett hemman har en större koppling till den plats där han bor än folk som bor i en hyreslägenhet. En gift kvinna är mindre mobil än en ogift flicka. Det finns även yrken som minskar arbetarens förmåga att uppta ett tidigare jobb vid ett senare tillfälle. Det kan hända att en urmakare som för ett tag har jobbat som en skogshuggare förlorar den fingersmidighet som hans tidigare jobb kräver. I alla dessa fall väljer individen temporär arbetslöshet eftersom han tror att detta val kommer att löna sig i längden.

2. Det finns även yrken där efterfrågan på arbetare varierar mycket mellan olika säsonger. Under vissa månader av året är efterfrågan väldigt hög, medan den under andra månader är nästan försvinnande liten, eller försvinner helt. Lönenivåstrukturen tar hänsyn till säsongsvariationer. De industrigrenar som lyder under dem kan enbart konkurrera på arbetsmarknaden om de löner som de erbjuder under de bra säsongerna är tillräckligt höga för att gottgöra löntagaren för det ogynnsamma förhållande som den säsongsvarierande efterfrågan ger upphov till. Detta innebär att många av dessa arbetare, som har sparat en del av sin höga inkomst under den goda säsongen, förblir arbetslösa under den dåliga säsongen.

3. Individen väljer temporär arbetslöshet av orsaker som i folkmun kallas oekonomiska eller till och med irrationella. Han tar inte ett jobb som är inkompatibelt med en religiös, moralisk eller politisk övertygelse. Han skyr yrken vars utövande skulle påverka hans sociala prestige på ett negativt sätt. Han låter sig själv styras av traditionella standarder vad som anses vara värdigt för en gentleman och vad som anses vara ovärdigt. Han vill inte förlora sitt ansikte eller sin prestige.

Arbetslöshet på den fria marknaden är alltid frivillig. I den arbetslöses ögon är arbetslöshet det mindre onda av två onda ting som han tvingas välja mellan. Markandsstrukturen kan ibland ge upphov till att lönenivån sjunker. Men på den fria marknaden finns det alltid en lönenivå för varje typ av jobb där alla som är villiga att arbeta kan få ett jobb. Den slutliga lönenivån är den nivå där alla arbetssökare får jobb och alla arbetsgivare kan anställa så många arbetare som de vill anställa. Höjden på denna nivå besäms av varje jobbs marginalproduktivitet.

Det är genom förändringar av lönenivåerna som konsumenternas suveränitet tydliggörs på arbetsmarknaden, eftersom det är detta mått som använts då arbete allokeras till de olika produktionsgrenarna. Olydnad bestraffas genom att lönerna minskar i de jämförelsevis överbemannade grenarna och lydnad belönas genom att lönerna i de jämförelsevis underbemannade grenarna höjs. Detta tvingar således individen att leva under ett hårt socialt tryck. Det är uppenbart att det indirekt begränsar individens frihet att välja yrke. Men det är inte ett rigit tryck. Det ger individen en marginal vid gränsen där han kan välja vad som passar honom bättre och vad som passar honom sämre. Inom denna krets är det fritt för honom att agera. Denna mängd frihet är den största mängd frihet som en individ kan åtnjuta under det ramverk som utgör den sociala arbetsfördelningen, och denna mängd tryck är det minsta nödvändiga tryck som krävs för att återupprätthålla systemet av socialt samarbete. Det enda andra alternativet jämte det katallaktiska tryck som lönesystemet utgör är att varje individ tilldelas yrken och jobb via diktatoriska befallningar från den centrala planeringsmyndighet som styr alla produktionsaktiviteter. Detta är att likställa med frihetens avskaffande.

Det är sant att individen under lönesystemet inte är fri att välja permanent arbetslöshet. Men inget annat samhällssystem skulle kunna ge honom rätt till obegränsad fritid. Att människan tvingas arbeta för sitt uppehälle är inte en följd av någon samhällelig institution utan ett oundvikligt och naturligt faktum av det mänskliga livet och beteendet.

Det är inte ändamålsenligt att kalla katallaktisk arbetslöshet för ”friktionell” arbetslöshet, i ett försök att låna ett uttryck från mekaniken. I en imaginär konstruktion som består av en jämnt roterande ekonomi (eng. evenly rotating economy, ERE) existerar ingen arbetslöshet eftersom vi har baserat denna konstruktion på ett sådant antagande. Arbetslöshet är ett fenomen som hör till en föränderlig ekonomi. Det faktum att en arbetare som får sparken på grund av att förändringar har skett i produktionsprocesserna inte omedelbart drar nytta av alla möjligheter att hitta ett nytt jobb utan väntar på ett mer gynnsamt erbjudande, är inte en konsekvens av att justeringsprocessen är långsam utan det är snarare en av faktorer som i sig saktar ner processen. Den är inte en automatisk reaktion på de förändringar som inträffat, oberoende av arbetssökarens vilja och val, utan en effekt av deras avsiktliga handlingar. Den är spekulativ, inte friktionell.

Katallaktisk arbetslöshet får inte misstas för institutionell arbetslöshet. Institutionell arbetslöshet är inte ett resultat av den individuella arbetssökarens val. Den är ett resultat av interventioner på marknaden vars syfte är att med våld och tvång upprätthålla lönenivåerna på en nivå som är högre än de vore om den fria marknaden hade fått bestämma. Behandlingen av institutionell arbetslöshet hör till analysen om interventionismens problem.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *