Interventionismens slut

[Följande artikel är hämtad från Human Action, kapitel XXXVI – The Crisis of interventionism]

3. Interventionismens slut

CrisisDen interventionistiska perioden måste komma till ett slut eftersom interventionism inte kan leda till ett permanent system för hur samhället ska organiseras. Det finns tre orsaker till detta.

För det första: restriktiva åtgärder leder alltid till en lägre produktion och ett minskat antal konsumtionsvaror. Oavsett vilka argument som förs fram för specifika restriktioner eller förbud kan sådana åtgärder i sig själva aldrig utgöra ett system för samhällelig produktion.

För det andra: alla typer av marknadsinterventioner misslyckas inte enbart med att uppnå de mål som deras upphovsmän och förespråkare försöker uppnå utan de skapar även ett tillstånd som ur upphovsmännens och förespråkarnas synvinkel är mindre önskvärt än det tidigare tillstånd som de försökte förändra. Om man vill ställa till rätta de tidigare interventionistiska åtgärdernas uppenbara olämplighet och orimlighet genom att ersätta dem med fler och fler interventioner måste man ta det längre och längre tills hela marknadsekonomin till slut är totalförstörd och har ersatts av socialism.

För det tredje: målet med interventionism är att konfiskera det ”överskott” som tillhör en del av befolkning och ge det till den andra delen. När detta överskott är uttömt som ett resultat av total konfiskering är en fortsättning av denna politik omöjlig.

Marschen mot mer och mer interventionism påbörjades i Tyskland, men sedan dess har Storbritannien och många andra europeiska länder följt efter med centralplanering i enlighet med den tyska modellen. De är värt att notera att det inte var nazisterna som tog de avgörande stegen i Tyskland, utan det var den katolska kanslern Brüning, innan Hitler tog makten. I Storbritanninen togs stegen inte av arbetarpartiet (eng. Labour Party) utan av Tories och dess premiärminister Winston Churchill. Detta faktum doldes medvetet av det liv som fördes i England när Bank of England, kolgruvorna, och andra företag, förstatligades. Dessa beslag var dock enbart av underordnad betydelse. Storbritannien ska kallas ett socialistiskt land, inte för att vissa företag formellt har exproprierats och förstatligats utan för att alla medborgares ekonomiska aktiviteter lyder under full statlig kontroll. Det är myndigheterna som bestämmer inom vilka affärsområden som kapital och arbetskraft ska allokeras; de bestämmer vad som ska produceras, till vilken kvalitet och i vilken kvantitet, och de ger varje konsument en bestämd ranson. Det är enbart staten som bestämmer i alla ekonomiska frågor. Folket har reducerats till föreståndare och för de som tidigare var affärsmän eller entreprenörer återstår nu enbart kvasiledande positioner. Den enda frihet de har är att inom väldigt snäva ramar utföra de entreprenörsbeslut som myndigheterna har fattat.

Det är bevisat att det endast är inom profitsystemets ramverk som det är möjligt att delegera ledande uppgifter till ansvarstagande medhjälpare med visst handlingsutrymme. [1] Det som gör någon till en chef eller ledare, och det som förlänar honom en position som skiljer sig åt från en rent teknisk funktion är att han själv, inom sin uppgifts sfär, bestämmer vilka metoder han kan använda sig av för att följa profitprincipen. I ett socialistiskt system där det varken finns ekonomisk kalkylering, kapital eller profitberäkningar, finns det heller inget rum för ledningsaktiviteter. Men så länge som det socialistiska samväldet kan kalkylera baserat på priser som bestäms på marknader utanför landet kan det också till viss del använda sig av en kvasiledande hierariki.

Det är felaktigt att kalla någon särskild tidsålder en övergående tidsålder. Den levande världen är i ständig förändring. Varje tidsålder är en övergående tidsålder. Vi kan däremot göra skillnad på samhällssystem som är hållbara och sådana som oundvikligen är övergående eftersom de är självdestruktiva. Vi har redan visat varför interventionism tar kål på sig själv och måste leda till socialism. De flesta europeiska länder har redan nått denna fas och ingen vet huruvida USA kommer att följa efter. Så länge som USA håller fast vid marknadsekonomin och inte implementerar fullständig statlig kontroll över affärslivet kommer dock de socialistiska ekonomierna i Västeuropa fortfarande att kunna kalkylera. Det sätt som de gör affärer på saknar då fortfarande socialismens karakteriska egenskap; det grundar sig fortfarande på ekonomisk kalkylering. Det är alltså helt och hållet annorlunda från hur det skulle se ut om hela världen vände sig till socialismen.

Det påstås ofta att halva världen inte kan förbli hängiven till marknadsekonomin när den andra halvan är socialistisk, och vice versa. Det finns dock ingen orsak till att tro att en uppdelning av jorden i två samexisterande system är omöjlig. Om så är fallet kan det nuvarande ekonomiska systemet i de länder som har övergivit kapitalismen fortgå på obestämd tid. Det kan mycket väl resultera i samhälleligt förrfall, och i kaos och misär för folket, men varken låg levnadsstandard eller ökande fattigdom är tillräckligt för att förstöra ett ekonomiskt system. Ett mer effektivt system kommer enbart att ta dess plats om folket i sig är tillräckligt intelligenta för att förstå de fördelar som en sådan förändring skulle medföra sig. Det kan också förstöras av en angripare som tack vare ett mer effektivt ekonomiskt system har en bättre utrustad militär.

Optimister hoppas att de nationer som i det förflutna utvecklat den kapitalistiska marknadsekonomin och dess civilisation kommer att hålla fast vid samma system även i framtiden. Det finns dock lika många tecken för att bekräfta detta hopp som det finns för att vederlägga det. Det är lönlöst att spekulera i hur den ideologiska kampen mellan privat och offentligt ägande, mellan individualism och totalitarism, och mellan frihet och diktatorisk likriktning, kommer att sluta. Det enda vi på förhand vet är att resultatet av denna kamp kan summeras i följande tre påståenden:

1. Vi har ingen som helst kunskap om huruvida de institutioner som kommer att avgöra denna ideologiska sammandrabbning kommer att leda till att de sociala banden bevaras och intensifieras, och om människans materiella välstånd kommer att förbättras. Det finns ingenting som får oss att tro att utvecklingen oundvikligen går mot mer och mer tillfredsställande förhållanden och att en återgång till ett mer otillfredsställande tillstånd är omöjligt.

2. Människor måste välja mellan markandsekonomi och socialism. De kan inte slingra sig undan detta val genom att anta en ”medelvägsposition”, oavsett vad de kallar denna position.

3. Eftersom socialism innebär att ekonomisk kalkylering överges kommer det att resultera i fullständigt kaos och i att arbetsdelningens sociala samarbete upplöses.


[1] Se Mises, ”Human Action”, XV. The Market, 10. Promoters, Managers, Technicians, and Bureaucrats


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe. Första delen av denna artikel publicerades tidigare som Jultomteprincipens ohållbarhet.

2 kommentarer till ”Interventionismens slut

  • Denna sättningen är viktig:

    2. Människor måste välja mellan markandsekonomi och socialism. De kan inte slingra sig undan detta val genom att anta en ”medelvägsposition”, oavsett vad de kallar denna position.

    Sverige har ju försökt lura sig själv att det finns en tredjeväg. Den tredje vägen är att sakta ta död på marknadsekonomin och ha ”privata” företag som köper och säljer via kompisar i staten. Det är det systemet som premieras av socialdemokraterna och de nya moderaterna.
    Frågan är hur länge man kan lura medborgarna genom att ha 100% kontroll på pressen.

  • Som en framstående socialist formulerade saken:

    ”Detta är socialism – inte sånt strunt som ägandet av produktionsmedlen. Vilken betydelse har sådant, om jag i stället inrangerar människorna i en fast disciplin som de inte kan undfly? Låt dem äga mark eller fabriker om de vill. Det centrala är att staten, genom partiet, är allenarådande över dem, oavsett om de är ägare eller arbetare. Allt det är oväsentligt. Vår socialism går mycket djupare…Varför skulle vi behöva socialisera bankerna och fabrikerna? Vi socialiserar själva människorna.”

    http://www.frihetsfronten.se/marknadskraften/artiklar/kom_naz.shtml

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *