Mer bostadssocialism efterfrågas

Centralplanerare har uppenbarligen svårt att tänka på andra lösningar än just centraliserade sådana. I en artikel i DN (också i Aftonbladet) uttalar sig riksbankschefen Stefan Ingves om de hoppande problemen i bostadssektorn. Av någon besynnerlig anledning har den låga räntan lett till högre belåning, vilket gör att svenska hushåll idag i genomsnitt har en 170-procentig skuldsättningsgrad. (Det betyder att man har lån som överstiger den disponibla inkomsten med 70%.) Givetvis kan det leda till problem när räntan stiger från dagens historiskt mycket låga om folk har knappa marginaler.

Han går givetvis inte in på varför folk lånar så mycket, eller ens nämner vad skuldsättningen normalt ligger på, men detta är sannolikt på grund av  reporterns oförmåga att förstå sig på vad som diskuteras. Det vore besynnerligt om riksbankschefen inte har koll på sådana siffror, som ju är en del av hans dagliga jobb. Men han har heller ingen anledning till att självmant ta upp sådan information, för artikeln är egentligen en PR-kupp där Riksbanken flyttar fram sina positioner och försöker öka sitt inflytande i svensk politik. Precis som när man tidigare gjort uttalanden om sådant som formellt sett inte är ”bankens” uppdrag utan ligger under Finansinspektionen.

Därför är det inte så svårt att förstå varför Ingves också lyfter fram risken med att hushållens skuldsättning når 180%. DN skriver att ”Skuldnivån har inte ökat sedan 2010” men det finns en rejäl risk för:

– Det får inte gå över 180 procent, enligt Ingves.

Varför 180%? Tja, antagligen för att det är nästa hela tiotal procent. För det är ju inget magiskt med 180 som inte också är magiskt med 170, som vi ju redan nått och överstigit. Men reportern tar givetvis auktoritetens uttalande som vore det en evig sanning.

Istället får vi veta att problemet, enligt Ingves, är att

Om bostadspriserna i Sverige börjar falla leder det till att  konsumtionen går ner. Det slår också mot sysselsättningen.

Där ser man! Skuldsättningsgraden kommer alltså att öka (kom ihåg att vi talar om nationella genomsnitt) om priserna börjar falla – för att folk sitter kvar i sina för dyra hus. Och då har de inte råd att konsumera, vilket får till följd att företagen går sämre och till slut måste avskeda personal, vilket gör att den nationella genomsnittsinkomsten för hushållen sjunker och därmed ökar skuldsättningsgraden. Förutsatt att ingen betalar av sina lån, förstås. Eller skaffar bostad som man har råd med.

Den kausala kedjan är som bäst tveksam, för mycket kan hända med alla siffror utan att det är en effekt av just bostadspriserna. T ex kan skatterna gå upp, vilket påverkar den disponibla inkomsten och därmed höjer skuldsättningsgraden – även om belåningen i sig minskar. Man kan också tänka sig att exporten ökar, vilket för ett litet och ”exportberoende” land som Sverige innebär fler och högre inkomster, vilket ger lägre skuldsättningsgrad. Egentligen kan nästan vad som helst påverka, vilket gör resonemanget ganska värdelöst.

Men det är givetvis inte syftet att tala om hur det ligger till och vad vi inte kan göra. Nej, Ingves efterlyser en bostadsmarknadskommission att ta ett helhetsgrepp och se över (läs: centralplanera) bostadsmarknaden, från regler för byggnationer till belåning till skatter. Problemet är nämligen strukturellt, men har förstås ingenting med överbelåning på grund av den artificiellt låga räntan att göra. Så Riksbanken måste givetvis komma med rekommendationer för centralplanering (ytterligare centralplanering, vill säga) av bostadsmarknaden. För det är ju enda sättet att skyla över problemen med lågräntepolitiken och den centralplanerade monetära sektorn i ekonomin. Lösningen är mer centralplanering, inte mindre.

Är det någon som är förvånad?

Och då har vi ändå inte diskuterat den dumkeynesianska analysen av skuldsättningsgraden, som riksbankschefen bjuder på. Men riksbankens analys av bostadsfinanserna då? I call bullshit.

8 kommentarer till ”Mer bostadssocialism efterfrågas

  • Det som förvånar mig är varför nyklassikerna tror att skulderna ens är ett problem. Om man har noll förståelse av bubblor som koncept borde man inte oroa sig av skulder, för vad talar för att denna ekonomiska uppgång ska avstanna? Jag antar att deras oro för skulder följer av en empirisk betraktelse av krisen där de såg skulder och en krasch, vilket får de att tro att det finns en kausal koppling mellan dessa två, när det istället var den artificiellt låga räntan som orsakade kraschen.

    Det är först med en österrikisk förståelse av konjunkturcykeln som man inser att det är sisådär att sitta på lån som har sin backning i olika investeringsprojekt när räntan varit lägre än den naturliga nivån.

  • Jag antar att deras oro för skulder följer av en empirisk betraktelse av krisen där de såg skulder och en krasch, vilket får de att tro att det finns en kausal koppling mellan dessa två, när det istället var den artificiellt låga räntan som orsakade kraschen.

    Jag tror att du sätter huvudet på spiken. Bortsett från att makroekonomisk ”analys” inom neoklassicismen (dvs keynesianism antingen i ursprunglig, ny-, neo-, post- eller monetaristisk tappning) är ett normativt hopkok av allehanda nys, så är just sådana empiriska ”betraktelser” styrande. Skulder blir problematiska om det blir kris, och har varit problematiska vid varje kris. Det är samma empiriskt bundna resonemang som kring deflationsspöket – 1930-talets depression karakteriserades av deflation och alltså är deflation hemskt och farligt och ”skapar” kriser.

    Men delvis är det också av den anledningen som amerikanska Federal Reserve inte gärna börjar trappa ned på QE: de vet, empiriskt, att när de minskar eller helt slutar ökningen av kredit, så kommer det att slå tillbaka i form av en kris. Så man fortsätter. Uppenbarligen helt utan att förstå att det är kreditökningen och inte minskningen av densamma som skapar missförhållandena i ekonomin. Fast det klart, missförhållandena dyker ju inte upp i aggregerade data och index… så hur skulle vi kunna veta något om dem?

  • Man skulle kunna sammanfatta det hela som att från och med nu är det inte längre tillåtet att bostadspriser och börs går ner. Central planerare kommer göra allt dom kan för att priserna ska fortsätta stiga in i det oändliga eftersom ett fall kommer få hela systemet att rasa samman.

  • Priserna har ökat så våldsamt mycket på senare år att även en krasch på 30% kan innebära en vinst för bostadsägaren vid en eventuell försäljning. Jag menar har man köpt sin bostad på 90-talet, spelar det ingen roll vad som sker man är en vinnare ändå det kan även gälla om man köpt den en bra bit in på 2000-talet, jag kan även ge konkreta exempel från Husby där jag bor, som inte är ett fint område på något sätt i gemene mans ögon, där har priserna ökat med 45% på sina håll på ett sketet år! Och i Stockholm i övrigt med 14%! Jag tror inte på någon bostadskrasch, för jag anser inte att ett prisfall på 20,30 eller 40% är en krasch när det har exploderat i åratal, men att de går ner sig lite är oundvikligt. Men jag hoppas av egoistiska skäl att det kommer en riktig saftig krasch, och inte någon blygsam nedgång.

      • Belånad till 85%? Ja för dessa människor ja absolut, men är man dum kan vad som helst förvandlas till en krasch. Men du har rätt. Men inte för en som köpt sin lägenhet för några år sedan, visst är bostadsrätterna övervärderade men de går säkerligen inte ner till priserna vi hade för ett par år sedan, även om man tar hänsyn till inflation.

  • De är lite farligt att räkna med procent bara och inte i valuta eller köpkraft..

    Om vi utgår från 100kr priset stiger 45% till 145kr för att sen rasa 30% så hamnar vi på 101,5kr. Dvs 98.5% av uppgången.

    Tänker man då på att den stora massan lever i en vision om att boende är en säker form av sparande eller en källa till billig kredit och därför inte betalar av på lånen mer än marginellt och också belånar sig mer när priset stiger, utöver att dom handlar på avbetalning osv osv så blir det en ganska desperat bild och extremt hög risk om man istället ser de ur ett investeringsperspektiv.
    Felmarginalen är i princip obefintlig och priset om/när det skiter sig innan man hoppar av är personlig konkurs.

    Och då återstår problemet vad man ska hoppa av till..
    Kanske bör man också skilja på kredit/digitala pengar och fiat valutor som sedlar/mynt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *