Att försvara det oförsvarbara: Gettohandlaren

forsvaradetoforsvarbara”Hur kan han ta ut så skandalöst höga priser för så pass undermåliga varor? Butiken är smutsig, servicen usel och garantierna värdelösa. Avbetalningarna kommer att hålla dig skuldsatt för resten av ditt liv. De som handlar hos dessa iglar är bland de fattigaste och mest obildade i samhället. Det enda botemedlet är att förbjuda de höga priserna, den dåliga kvaliteten, de lömska avbetalningsplanerna, och det allmänna utnyttjandet av fattiga människor.”

Detta är en vanlig uppfattning hos de flesta som ser ghettohandlaren som ett ”problem”. Och de har en viss poäng: gettohandlarna är oftast rika och vita, och deras kunder är oftast fattiga minoriteter. Varorna som säljs i slumområden är oftast dyrare än de som säljs på andra områden, och av sämre kvalitet. Dock kommer deras förslag – att tvinga gettohandlarna att bete sig mer som vanliga butiker – inte att fungera. Tvärtom kommer det snarare skada de som det är tänkt att hjälpa, dvs. de fattiga.

Det är lätt att hävda att om man förbjuder något som är dåligt så kommer det få positiva konsekvenser. Det är enkelt, men inte alltid sant. Och det är definitivt inte sant i fallet med gettohandlaren och hans affärsmetoder. Detta lättköpta argument bortser från orsakerna till problemet, dvs. varför priserna är högre i gettot.

Vid första anblicken kan det verka som att priserna är högre i välbärgade stadsdelar än i gettot. Detta beror dock på att butikerna i gettot och lyxområdena inte säljer samma varor. Ty kvaliteten på varorna är lägre i gettot. Detta gäller även vid till synes identiska varor. En flaska Heinz ketchup, till exempel, kan prissättas högre i lyxområdet, men den produkt som säljs där är ketchup plus inredning av butiken, leverans och andra tjänster, samt bekvämligheten av att handla nära hemmet eller under dygnets alla timmar. Dessa tillägg saknas antingen helt i gettobutiken, eller så existerar de i betydligt mindre skala. När de tas i beräkning blir det tydligt att gettokonsumenten får mindre för sina pengar än konsumenten i en välbärgad stadsdel.

Detta är per definition sant eftersom gettohandlarens pris speglar ”dolda” rörelsekostnader som andra affärer inte behöver brottas med. I gettot förekommer exempelvis fler stölder och brott av alla slag. Det är större risk för brand och skador från upplopp. Allt detta ökar försäkringspremien som handlaren måste betala. Det ökar också de nödvändiga utgifterna för inbrottslarm, lås och grindar, vakthundar, privata vakter, osv.

Med tanke på att kostnaderna för att göra affärer är högre i gettot, måste också priserna bli högre. Om de inte var det skulle gettohandlarna tjäna mindre pengar än utanför gettot, och de skulle därmed överge området för grönare betesmarker. Det som håller priserna i gettot höga är inte gettohandlarnas ”girighet”; alla affärsmän, innanför och utanför gettot, är giriga. Det som håller priserna i gettot höga är de höga kostnaderna för att göra affärer i dessa områden.

Faktum är att vinster på olika marknader tenderar att jämnas ut eller nå en jämvikt. Och fallet med gettohandlarna illustrerar denna tendens. När vinster i område A är högre än i område B, kommer köpmän att gå från B till A. När det senare bara finns ett fåtal handlare kvar i B-området kommer konkurrensen minska och vinsterna stiga. Och eftersom fler och fler handlare kommer till område A kommer konkurrensen öka och vinsterna falla. Om gettohandlarna därmed vid något tillfälle tog ut högre vinster än andra så skulle de inte kunna fortsätta med det under någon längre tid. Om det gick att ta ut större vinster i gettot skulle andra handlare lockas dit, och den resulterande konkurrensen skulle tendera att driva ner vinsterna till en jämviktsnivå. Och som svar på den minskade konkurrensen utanför gettot skulle vinstmarginalerna där stiga till en jämvikt.

Gettohandlaren som välgörare
Frågan om ickemonetära för- och nackdelar har ännu inte behandlats. Men de existerar. Och alla ickemonetära fördelar existerar bara för handlarna som agerar utanför gettot. Gettohandlarens liv och egendom utsätts för ständig risk, och han måste också utstå den ilskna allmänheten som är arg på honom för att han, bland annat, säljer undermåliga varor till höga priser.

På grund av de olägenheter som drabbar gettohandlaren kommer jämvikten för vinsterna att vara högre i gettot än utanför. Med andra ord kommer vinsterna att stabiliseras vid den punkt där gettohandlarna tjänar mer än andra handlare, men inte så pass mycket mer att andra handlare lockas att etablera sig i gettot. Denna högre vinstmarginal kommer inte vara tillräckligt hög för att kompensera för de extra olägenheter och risker som andra handlare skulle behöva utstå om de blev gettohandlare. Handlarna som stannar kvar i gettot är de som är minst avskräckta av dessa problem. För dem utgör den högre vinstmarginalen tillräcklig kompensation.

Med andra ord kommer det alltid finnas en urvalsprocess där de med störst tolerans för riskerna och olägenheterna i gettot lockas till att stanna kvar tack vare de högre vinsterna. De med den lägsta toleransen kommer inte att se den högre vinstmarginalen som tillräcklig kompensation och beger sig istället till grönare (finare) betesmarker.

Om gettohandlarnas tolerans minskar kommer vinstmarginalen att behöva stiga. Om den inte gör det kommer de gettohandlare som har lägst kapacitet att bära riskerna lämna gettot. Konkurrensen kommer att minska och de kvarvarande handlarna kommer kunna höja sina priser och därmed sina vinster. Denna ökning av vinsterna kommer bara vara så pass hög att den kompenserar de återstående handlarna för den ökande mängden problem. Skälet till att priserna inte är högre än vad de är i gettot är alltså att dessa handlare har en stor förmåga att bära risker och stå emot hån och smädelser.

Mot bakgrund av detta kan gettohandlare som tar ut höga priser ses som välgörare. Ty det är deras förmåga att stå emot påfrestningar som gör att priserna i gettot inte är högre än vad de är.

En annan uppseendeväckande aspekt bör övervägas här. Boven i detta drama är inte gettohandlaren vars uthållighet håller nere priserna; boven är snarare de som hånar och kritiserar honom för att ta ut höga priser för undermåliga varor. Det är dessa surkartar som håller uppe priserna i gettot. Det är dessa grinollar, oftast lokalpolitiker och lokala ”ledare”, som höjer den vinstmarginal som krävs för att handlarna ska vilja stanna i gettot. Om de skulle upphöra med sina obetänksamma fördömanden skulle de ickemonetära nackdelarna med att göra affärer i gettot minska tillsammans med prisskillnaderna. Hur paradoxalt det än kan låta är det de som är mest högljudda i sin kritik av gettohandlarnas höga priser som faktiskt är ansvariga för att dessa priser är högre än de annars skulle vara!

Denna analys är inte begränsad till de fall där gettots invånare tillhör en minoritet och handlarna är vita; risken för stöld, brand, vandalism och upplopp gör även att minoritetshandlare tar ut högre priser. Och de resulterande smädelserna som de får utstå driver upp priserna ytterligare. Om något är det minoritetshandlarna som drabbas hårdast av kritiken eftersom de anklagas för att vara förrädare gentemot deras egen folkgrupp. Den ovanstående analysen blir därmed ännu mer tillämpbar när och om minoriteter ersätter vita gettohandlare.

Regleringar förvärrar situationen
Vi kan nu börja förstå effekterna av en potentiell lag som förbjuder gettohandlarna från att ta ut högre priser än vad som görs på annat håll. Det skulle helt enkelt driva iväg handlarna ur gettot! Högre kostnader för att göra affärer utan möjlighet att kompensera med högre priser leder alltid till lägre vinster. Ingen handlare skulle frivilligt fortsätta sin verksamhet under sådana förhållanden. Faktum är att handlarna kommer lämna gettot om de inte kan tjäna mer än på annat håll som kompensation för de ickemonetära nackdelarna.

Om förbudet upprätthölls skulle nästan alla handlare lämna gettot och söka lyckan på annat håll, men en bråkdel skulle stanna kvar. Kunderna skulle då vara tvungna att använda de butiker som fanns kvar, och därmed skulle kostnaderna minska och intäkterna öka så att handlarna till slut skulle kompenseras för de högre kostnaderna i gettot. Men detta skulle innebära att invånarna i gettot blev tvungna att köa länge för att köpa något. Och de skulle med all säkerhet kritisera handlarna för att de erbjuder ännu sämre service än tidigare. Sådana folkmassor skulle i värsta fall vara okontrollerbara. I en sådan situation skulle de kvarvarande handlarna tvingas stänga sina butiker. De lokala invånarna, ”ledarna” och förståsigpåarna skulle då kritisera gettohandlarna för att de lämnade området.

Frånvaron av gettohandlare skulle orsaka enorma problem. Invånarna skulle tvingas resa långa sträckor för att göra inköp som tidigare gjorts i deras egna bostadsområden. De skulle betala något lägre priser för varor av något högre kvalitet, men dessa vinster skulle urholkas av de högre transportkostnaderna och -tiderna. Vi kan säkert säga detta eftersom dessa alternativ alltid finns tillgängliga för gettoinvånarna. Eftersom lokalbefolkningen trots det väljer att handla i närbutikerna måste de anse att det är bättre än att handla någon annanstans.

Gettoinvånarna skulle inte ens kunna gå ihop och låta några av dem göra inköp åt resten. Detta skulle trots allt innebära att vissa av dem blev de facto gettohandlare, och de skulle behöva bete sig likadant som de gamla gettohandlarna. Det finns ingen anledning att tro att de skulle vara omedvetna om de ekonomiska incitamenten som drev de gamla handlarna ur gettot. Det enda rimliga sättet för invånarna att hantera denna besvärliga situation skulle vara att bilda ett ”shopping-kollektiv” där medlemmarna hjälper varandra med den mödosamma uppgiften att handla. Men för att göra detta skulle de vara tvungna att återgå till en livsstil där livsmedelsinköp blir en mycket tidskrävande aktivitet. Istället för att ägna tiden åt att bli mer produktiva och försöka ta sig ur fattigdomen, skulle invånare reduceras till att arbeta i de kollektivistiska system som blir nödvändiga efter att gettohandlarna försvunnit. Beviset för att detta är ett ineffektivt alternativ är att det för närvarande inte används i och med konkurrensen från gettohandlaren.

Om ovanstående scenario inträffade skulle säkerligen de ”progressiva” stadsplanerarna komma på en alternativ lösning där myndigheterna tar över genom att nationalisera affärsverksamheten i gettot. Det finns dock ingen som helst logik i detta; eftersom statliga ingrepp skulle skapa kaos från första början (genom att förbjuda prisskillnader) finns det ingen anledning att tro att ytterligare statliga ingrepp skulle utgöra lösningen.

Den föreslagna lösningen är även omoralisk. Den går ut på att tvinga alla att betala för en förstatligad livsmedelsindustri – vare sig de vill eller ej. Den begränsar också medborgarnas frihet genom att förbjuda dem från att ge sig in på marknaden.

Ett annat problem med ”lösningen” är av en mer pragmatisk natur. Utifrån de bevis som finns skulle en sådan lösning vara ogenomförbar; fram till i dag har all statlig inblandning i ekonomin präglats av ineffektivitet och korruption, och allt tyder på att detta inte är en tillfällighet.

Ineffektiviteten är lätt att förklara och förstå. Ett statligt ”företag” kan förväntas vara ineffektivt eftersom det är immunt mot marknadens urvalsprocesser. På marknaden skördas de största vinsterna av de företagare som är bäst på att tillgodose konsumenternas önskemål. På samma sätt drabbas de minst effektiva entreprenörerna av de största förlusterna. De tenderar därför att lämna marknaden vilket gör att de som är bäst på att tillfredsställa kunderna kan växa och expandera. Denna kontinuerliga urvalsprocess säkerställer effektiviteten hos entreprenörerna. Staten är immun mot denna process och misslyckas därför också med att reglera sin ekonomiska aktivitet.

Den statliga korruptionen är om möjligt ännu mer uppenbar. Dock kan det vara svårt att inse att korruption är en nödvändig del av statliga verksamheter. Det är svårare att förstå på grund av vårt grundläggande antagande om motiven hos de som tar anställning hos staten. Vi medger gärna att folk startar företag för att tjäna pengar eller för att få prestige och makt. Dessa är grundläggande mänskliga drivkrafter. Men när det kommer till staten försvinner denna grundläggande insikt. Vi anser att de som tar statlig anställning är ”av en ädlare sort”. De är ”neutrala” och ”objektiva”. Vi medger ibland att vissa statliga tjänstemän är korrumperade och pengafixerade, men dessa anses utgöra ett undantag. Vi insisterar på att det grundläggande motivet hos de som arbetar åt staten är att osjälviskt tjäna andra.

Det är dags att utmana denna missuppfattning. De som jobbar åt staten skiljer sig inte från någon annan grupp. De bär på samma frestelser som alla andra människor. Vi vet att affärsmän, fackanslutna och liknande kan antas ha själviska uppsåt. Detta är dock precis lika självklart hos statliga tjänstemän. Inte hos några av dem utan hos samtliga.

Det är knappt ens nödvändigt att påpeka alla statliga misslyckanden inom livsmedelsområdet: jordbrukssubventioner, tullar, minimipriser, maximipriser, och ”odla-inte-här”-regleringar. Dessa statliga program är bevisligen inte bara ineffektiva försök att öka den allmänna välfärden. Subventionerna till storjordbrukare och betalningar för att inte odla mat är också illa dolda försök av statens byråkrater att blåsa allmänheten som tvingas betala för det hela.

Om staten tog över gettohandlarens roll skulle situationen bli bra mycket värre än den är med privata diton. Båda grupperna söker vinster. Den enda skillnaden är att den ena gruppen kan tvinga oss att lyda dem, vilket den andra inte kan. Staten kan tvinga oss att bli dess kunder, medan privata handlare måste konkurrera om våra pengar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *