Kategorier
Blogg Radio Mises

005: Politisk fysik

Den politiska gaslagen, även kallad maktens expansionslag. Vi jämför olika materials hållfasthet och förmåga att hålla våldsmonopol i schack: blankt stål, ballistiskt bly och pompöst papper. Några misslyckade historiska och aktuella försök: Magna Carta, USA:s och Stalins konstitutioner, Sveriges grundlag, franska revolutionens samt FN:s och EU:s mänskliga rättigheter. Vi talar även om åsiktsbrott, uthängning, åsiktsregistrering och avlyssning — alltså om statlig och privat underrättelseverksamhet i symbios.

6 svar på ”005: Politisk fysik”

Bra avsnitt, men vad gäller hållandet av centralmaktens despotiska böjelser i schack, saknade jag en essentiell sak:

Varför tog ni inte alls upp hur olika tänkare resonerat kring betydelsen av secession i sammanhanget?

Amerikanska Misesinstitutet gav t.ex. ut en bra antologi i ämnet.

http://mises.org/books/secession_state_liberty.pdf

Här hemma har intressant nog t.ex. Vilhelm Moberg betecknat Kalmarunionen, med dess många spridda centra, som ”landskapsseparatismens blomstringstid”, där dessa agerade väldigt självständigt, ingick separatfreder och liknande.

Gamla samhällen avskydde oftast anonymitet. När någon gjorde någonting i hemlighet spred det misstänksamhet och missämja i hela samhället. Det var därför straffet på stöld var hårdare än för rån. Däremot hade gamla samhällen ett mycket starkare lokalsamhälle vilket skyddade de mycket sårbarare och ensammare individer vi har idag.

@ Klas

Men berodde inte de gamla samhällenas bruk av Jantelagen – en naturkraft, som först den moderna storstadsmänniskan upplever en viss grad av frihet i förhållande till – som medel för att hålla medlemmarna på plats, mycket på förutsättningarna och villkoren som gällde då?

Peter Englund har skrivit en intressant essä om ensamhetens historia i boken ”Förflutenhetens landskap”, och Johan Norberg påpekar t.ex.:

”Under den förindustriella tiden var individen främst en del av ätten, byn, skrået eller ståndet. I feodalsamhällena var människan underställd hårda förpliktelser uppåt och nedåt, och ingen hade egentligen något hon kunde kalla sitt eget, inte ens sin kropp. Människan rörde sig på en mycket begränsad yta, ”en liten värld, där alla kände och höll ett vakande öga på alla andra”, som en historiker har uttryck det. Utrymmet för att utveckla personligheten, eller ens att vara ensam var starkt kringskuren.

Den svenske historikern Peter Englund har skrivit: ”Under denna tid hörde livets alla delar offentligheten till; yrkesroll och privatliv flätades samman. … Livet levdes utåtriktat. Hemmet var en offentlig plats. Födelse, sjukdom och död skedde inte i avskildhet utan följdes alltid av en nyfiken samling grannar, släkt och vänner som hela tiden vandrade in och ut genom dörrarna.”

Begreppet ”private” började användas i engelskan på 1400-talet och då i negativ bemärkelse, för misstänkt hemlighetsmakeri. Men med renässansen betonades den individuella personlighetens utveckling, separat från gruppen, och begreppet började snart bli mer positivt laddat. För växande religiösa minoriteter som förföljdes för sin tro var möjligheten att hålla tankar och tro för sig själva en överlevnadsfråga. Den frambrytande protestantismen krävde ett personligt möte med Gud och ett individuellt ansvar för frälsningen. Nationalstaten knäckte de lokala furstarnas makt och upplysningstänkare började bryta ned de religiösa auktoriteternas anspråk på att kontrollera människans tankar och känslor.

Dessutom skapade tryckpressen och läs- och skrivkunnigheten nya privata rum. Det finns en teori om att den moderna idén om en personlig sfär gjorde sin entré med masslitteraturen. Tidigare hade texten varit gemensam. Den lästes vid lägerelden eller från predikstolen, på torget eller vid domstolen. Nu uppstod ett helt nytt fenomen: läsaren som läser tyst för sig själv. Tidigare hade det betraktats som suspekt att vara ensam om det inte var för bön. Den tysta läsningen gav ett unikt möte och en personlig relation till texten. Det utvecklade individuella tankar och födde nya ambitioner. Det bidrog till att det blev allt mer accepterat att vara för sig själv, att läsa och att skriva. Det gav tid och möjligheter att fördjupa detta privata jag, och kulturhistorikerna menar att allt fler började betrakta detta privata jag som deras riktiga jag. Något som i dag kan framstå som självklart, men som då var en revolutionerande idé, då ensamhet tidigare definierats som att man är berövad de sammanhang som förverkligar människan.”

http://www.digitalintegritet.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.