Att försvara det oförsvarbara: Kärnkraft

forsvaradetoforsvarbaraDödsfallen den 20:e april 2010, förorsakade av explosionen på British Petroleums oljeplattform Deepwater Horizon, var en stor tragedi. Smällen dödade elva anställda och släppte ut hundratals miljoner liter olja i den Mexikanska golfen.

Denna mänskliga och miljömässiga katastrof ger oss än mer anledning att ompröva de vitt utbredda tvivel kring kärnkraft som “miljö”-rörelsen länge har prackat på oss.

Tragedin på Deepwater Horizon var tyvärr inte den första energirelaterade olyckan att kräva talrika människoliv. Det är snarare så att den icke-nukleära energisektorn har plågats av en mängd liknande händelser.

Andra missöden på oljeriggar ute till havs är bl.a.:

  • 84 döda när plattformen Ocean Ranger sjönk utanför Newfoundland;
  • Kapsejsandet i mars 1980 av den 10 000 ton tunga bostadsplattformen Alexander Kielland i Nordsjön utanför Norge, som kostade katastrofala 123 liv;
  • Kollapsen av en oljerigg under en storm i Bohai utanför nordöstra Kina, som dödade 72 arbetare i november 1979;
  • En explosion i oktober 1980 av den amerikanskägda riggen Tappmeyer utanför Saudiarabien, där 18 personer strök med.

Kolbrytning har genom åren också drabbats av flera olyckor världen över:

  • I Nova Scotia i Kanada inträffade katastrofer i kolgruvan Springhill som krävde 39 liv år 1956 och ytterligare 74 liv år 1958;
  • I USA dör årligen omkring 300 gruvarbetare på sitt arbete;
  • Förutom risken för gruvras har gruvarbetare länge drabbats av det fruktade tillståndet “dammlunga”, som har försvagat många och direkt eller indirekt dödat många andra.

Trots ständiga teknologiska framsteg, är den enda rimliga förväntningen att vi kommer se mer av dessa saker allteftersom sökandet efter olja fortsätter in i allt mer ogästvänliga områden. Detsamma gäller för kolbrytning. Om energipriserna fortsätter sin nyligen avbrutna väg uppåt, kan ett tänkbart sätt att finna mer kol vara att gräva djupare, in i allt farligare terräng. Ovanjordsborrning efter kol medför risk för ökad ytavrinning och jordskred, vilket de självutnämnda miljökämparna gärna högljutt påpekar. Och andra alternativa energikällor är förenade med sina egna risker. En bristning av en damm vid ett indiskt vattenkraftverk som dränkte tusentals människor är ett rysligt exempel på detta.

Hur är det då med kärnkraft? Trots det omfattande mediadrevet mot fenomenet som följde efter härdsmältan på Three Mile Island i Pennsylvania så har inte ett enda strålningsrelaterat dödsfall inträffat under det kvarts sekel som kommersiell kärnkraft existerat*. Som den berömda bildekalen påpekar: “Fler människor dog vid Chappaquiddick** än vid Three Mile Island”.

Men ändå fortsätter klagosången. Demonstranter vid kärnkraftsreaktorer försöker ideligen att stoppa verksamheten – och föräras sedan med ett respektfullt gehör från nationell media. Trots att de inkräktar på privat egendom, får demonstranterna beröm för deras “engagemang”.

Nu menar jag förstås inte att staten borde lägga sin stora, feta tunga på vågen och låta den väga över till förmån för kärnkraft. Inte alls! Den borde inte favorisera någon energikälla överhuvudtaget. Detta innebär också att Price-Andersonlagen, som begränsar ägaransvaret i händelse av missöden inom denna industri, omedelbart borde upphävas. Om olja och kol leder till kränkningar av äganderätten i form av inkräktande rökpartiklar, borde även dessa kränkningar stoppas i den omfattning de uppkommer. Det libertarianska svaret är således rättvis konkurrens. Tillåt alla energikällor, olja, kol, kärnkraft, vind, solkraft, vattenkraft, etc. att konkurrera med varandra, utan fara för att någon blir politiskt favoriserad. Låt marknaden utse vilka energikällor som bäst tjänar mänskligheten, och i vilken utsträckning de ska göra det. Det är i stort sett så vi gör med frukt och grönsaker, eller åtminstone hur vi bör hantera dessa konkurrerande livsmedel (påminn mig inte om sockersubventioner, alkoholskatter, regleringar av “fet” mat, etc.).

Varför inte göra detsamma med energikällor?

* Detta gäller för USA, förf. anm.
** Chappaquiddick var skådeplatsen för en bilolycka 1969, där kongressmannen Ted Kennedy körde av en bro vilket kostade hans kvinnliga medpassagerare livet. Förf. anm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *