Staten av Franz Oppenheimer

The_state_-_oppenheimerStaten (tyska : “Der Staat”) skrevs av Franz Oppenheimer 1908. Den har blivit känd inom libertarianska kretsar som en av de bästa beskrivningarna av statens historia, detta trots att Franz Oppenheimer närmast är att beskriva som en liberal socialdemokrat. Detta kan verka något underligt för en samtida läsare, men för någon som är bekant med staten och demokratins historia är detta egentligen inte särskilt konstigt. Följaktligen tänkte jag börja med en kort diskurs om det politiska klimatet under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Statsmakten, efter monarkins fall, utgjordes huvudsakligen av de kapital- och landägande klasserna. I sig är detta inte särskilt konstigt, då det var dessa som betalade skatt och därmed var staten främst deras angelägenhet. Samtidigt pågick en rask industrialisering av hela västeuropa, med tillhörande befolkningstillväxt och raskt växande städer. Detta ledde till en ny samhällsgrupp, proletariatet, bestående av relativt tillgångslösa arbetare boende i städerna. Denna grupp saknade politisk representation, och var därtill beroende av de kapitalägande klasserna för sitt uppehälle, medan bönder i större utsträckning kunde vara någorlunda självförsörjande. Det är ur denna synvinkel vi bör se argumentationen från den tidiga arbetarrörelsen, där liberaler och socialister f.ö. ofta var i allians, att kapitalism utgjorde en form av slaveri [1].

Ur en statskritisk synvinkel bör vi ställa oss frågan – tror vi att kapitalägarna, i den mån de även utgjorde den lagstiftande statsmakten, inte valde att använda detta till sin fördel om de fick tillfälle? Vad vi vet av mänsklig natur säger oss att sannolikt fanns det ett antal som försökte lagstifta till sig fördelar på andras bekostnad, precis som i resten av världshistorien. Och där bör man som konsekvent libertarian ta ställning för arbetarklassen – att med tvingande lagstiftning försöka möjliggöra högre avkastning på kapital genom att beskatta, reglera och kontrollera arbetskraften är precis lika mycket illa som motsatsen, d.v.s. att beskatta, reglera och kontrollera kapitalägarna för att främja arbetarklassen.

Franz Oppenheimer inleder “Der Staat” med att lägga fram sin tes om de två sätten att tjäna sitt uppehälle i mänskliga samhällen, det ekonomiska d.v.s produktion och frivillig handel, och det politiska d.v.s. stöld och utsugning. Han härleder sedan staten genom de stadier som den genomgått sedan tidig mänsklig historia, genom slaveri till tidig feodalism fram till den moderna kapitalismen [2]. Genom ett antal historiska samhällen spårar han de förändringar som skett i relationen mellan den härskande, politiska klassen och dess undersåtar.

Oppenheimer argumenterar till skillnad från upplysnings-författare likt Locke inte för att staten är en form av socialt kontrakt, utan att den istället härstammar från våld och förslavning. Staten uppstod när en grupp tog makten över en annan, och dess olika skepnader har berott på under vilka omständigheter undersåtarna har behövt underkasta sig erövrarna. Slutsatsen Oppenheimer drog var att det genom historien skett en tydlig utveckling, där de politiska medlen tappat makt och de ekonomiska vunnit makt. Från att undersåtarna var slavar blev de senare livegna med rätt till en del av sin egen produktion, och villkoren har genom historien långsamt förbättrats för de som levt under statsapparatens förtryck. Oppenheimer var optimist – han trodde att historiens, eller åtminstone staten och förtryckets slut i slutändan skulle nås genom en form av “fritt medborgarskap”, där de som styrde enbart skulle agera som opartiska byråkrater utan eget intresse och enbart förvalta det som krävdes för den gemensamma välfärden.

Ur en libertariansk synvinkel vet vi naturligtvis att sannolikheten för att staten skulle avveckla sig själv och bli en osjälvisk organisatör av det gemensamt finansierade är obefintlig. Incitamenten för varje individ inblandad i statsapparaten att göra saker för egen vinning gör att inte förrän änglar vandrar på jorden skulle detta vara möjligt. Oppenheimer kritiserade Marx i mycket, men hans idé om att staten slutligen kommer ge vika och förvandlas till enbart en organiserande faktor utan egen vilja har vissa likheter med Marx idé om hur proletariatets diktatur i slutändan skulle upplösa sig själv, och den utopiska kommunismen skulle uppstå. Ingenstans får vi dessvärre specificerat hur detta skulle ske.

Även Oppenheimers syn på de senare stadierna i civilisationens utveckling är något onyanserad, framför allt p.g.a. en brist på ekonomisk insikt. Det är förvisso sant att tillståndet för de lägre klasserna i samhället alltid varit ganska erbarmerligt[3]. Man skall dock komma ihåg att under vissa omständigheter har det rört sig om situationer där det inte funnits några alternativ. En bonde som under medeltiden drabbades av missväxt hade sannolikt enbart ett alternativ – att frivilligt gå i livegenskap hos en storbonde för att familjen skulle överleva. Vi skall dock minnas vad alternativet var – nämligen svält – och detta var inte den storbonde som accepterade honom som livegens fel. Livet var helt enkelt periodvis mycket hårt, och när maten knappt räcker till att föda befolkningen under svåra år är det svårt att se att den som lyckats skapa ett överskott inte skulle kräva något tillbaka. Då en fattig bonde knappast hade något annat att sätta i pant, så blev den framtida arbets-insatsen det enda som kunde bytas mot mat för överlevnaden[4]. Livegenskap var inte, i motsats till hur det ofta framställs, slaveri. Den livegne hade rättigheter, som vid behov kunde dras till domstol för att tvingas igenom. Kritiken mot livegenskap bör därmed begränsas till ärftlig sådan, och inte frivilliga avtal om livegenskap som ingåtts.

Likaledes är Oppenheimers syn på kapitalismen och markägandet något problematisk, då den baseras i mångt och mycket på Malthus/Ricardos idé om “lönernas järnlag”, som hävdar att så fort som produktionen ökar antingen inom jordbruk eller industri så kommer markägaren alt. kapitalisten att öka räntan som avkrävs arbetarna. Denna idé har en viss bäring i den utsträckning att om arbetskraften ökar i samma utsträckning som effektiviseringen av produktionen, då för blir mark alt. kapital per capita konstant, och konkurrensen om jobben kommer hålla lönerna nere. Samtidigt vet vi att detta tillstånd upphörde i och med den industriella revolutionen. Sedan starten av den industriella revolutionen har mängden kapital per capita ökat, och lönerna har därmed ökat trots en kraftig ökning av befolkningen. Vidare så är det faktum att lönerna under större delen av världshistorien har varit relativt konstanta inte något som går att kritisera rent moraliskt, då det är en direkt konsekvens av sakernas tillstånd och inte medvetet förtryck – ökar arbetskraften p.g.a ökad befolkning så kommer lönerna drivas nedåt relativt markräntan eller kapital-avkastningen. Lösningen är och förblir att bryta ny mark eller öka kapitaliseringen genom besparingar. Detta kan bara ske genom stigande landränta eller avkastning på kapital. Följaktligen är Oppenheimers kvalificering av denna typ av företeelser som en mildare form av slaveri eller livegenskap problematisk, även om den faller sig rätt naturligt från Oppenheimers världsåskådning.

Som konsekvent libertarian är det enbart privilegier skapade ur statsapparaten som kan anses som förtryck, inte naturliga tillstånd. I den mån som lagar stiftats och upprätthållts (via statligt våldsmonopol) som förtrycker bönder eller arbetare till fördel för markägare eller kapitalister är detta en uppenbar orättvisa. Har markränta och kapitalavkastning däremot nåtts enbart via frivilliga avtal så går det inte att kritisera – oavsett hur låga lönerna må bli p.g.a. ökat utbud på arbetskraft.

Den s.k. “malthusiska fällan”, där befolkningen ökar lika fort som välståndet ökar och välstånd per capita därmed förblir konstant, har existerat under stora delar av världshistorien. En av den mänskliga historiens mest intressanta gåtor är fortfarande varför detta på bred front slutade att gälla i och med den industriella revolutionen. Många teorier finns, men inget definitivt svar har ännu givits.

Franz Oppenheimers “Staten” är väl värd att läsa för ett historiskt perspektiv på statens utveckling, även om vissa av värderingarna får ses som ett uttryck för den världsåskådning som Oppenheimer själv hade. Framför allt skall man komma ihåg att Oppenheimer var sociolog och inte ekonom. Hans klassificering av “de politiska medlen” och “de ekonomiska medlen” förblir en av de skarpaste definitionerna av hur mänskliga samhällen fungerar och alltid har fungerat, och hans obarmhärtiga kritik av staten bör glädja alla libertarianer, särskilt då den kom i en tid där statsapparaten överlag var accepterad som något fullständigt ofrånkomligt, och därtill ofta relativt ofelbar. Franz Oppenheimer var formad av sin tid och omgivning, men bör utan tvivel räknas som en proto-libertarian.


[1] Frivilliga avtal om arbete kan självklart aldrig vara slaveri, och det är nonsens att hävda något sådant – men då kapitalet och staten var samma grupp av människor så sågs de ofta som ett gemensamt intresse.

[2] Återigen är det värt att notera att Franz Oppenheimer, likt Marx, såg kapitalism som ett system som den borgerliga, kapitalägande klassen via staten skapat för att främja sina politiska intressen, i motsats till frivilligt ekonomiskt agerande. Definitionen är felaktig, men bilden är delvis sann.

[3] Förutom i efterkrigstiden, då underklassen nu lever i vad överklassen i forna tider skulle kalla lyx – något som helt tycks ha gått den moderna vänstern förbi.

[4] Det går naturligtvis att argumentera för att den som hade resurser över hade en moralisk skyldighet att hjälpa andra som drabbats av missväxt, vilket säkerligen också hände, men man skall ha i åtanke att då det kan vara välgörarens familj som står på spel nästa år, så är det högst naturligt att denne kräver något i motprestation (d.v.s. en framtida arbetsinsats) för att öka sin egen sannolikhet för överlevnad. Livet var periodvis mycket hårt i forna tider.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *