Vad ”mänskliga rättigheter” kostar

Kolumn i Åbo Underrättelser.homewreckers

 

Få saker kan man vara så rörande överens om som att det existerar något som kallas mänskliga rättigheter. Vad som däremot är svårare att komma överens om är vad som går under denna rubrik. Ursprungligen var de ganska få, nu tycks listan vara ändlös. Utan att ta desto mer ställning till den debatten vill jag påminna om att ju mer vi kräver, desto mer kostar det och våra medel är faktiskt begränsade.

De som kräver att mer och mer ska klassas som mänsklig rättighet brukar göra det utan en tanke på hur de ska finansieras. Orsaken till det är förstås att det inte är de som ställer kraven som betalar, det ska finansieras via skattesedeln. Man antar den privata sektorn kan absorbera alla kostnader som detta för med sig utan negativa konsekvenser, trots de ständiga massuppsägningar och utlokaliseringar. Men beter sig som om bolagens vinster och (den privata sektorns) löner är en gyllene kvarn som aldrig slutar mala guld. Det finns alltid mer att ta ifrån. Men det gör det inte och Finlands växande skuldberg är ett bevis på det.

Idag anser man sig ha rätt till allt möjligt enbart för att man existerar. Descartes filosofiska snilleblixt ”jag tänker, därför finns jag” har ersatts med folkhemmets ”jag finns, därför ska jag ha”. Här är det värt att notera att av alla mänskliga rättigheter som krävs så understryks sällan rätten till egendom.  Detta beror förstsås på att den går stick-i-stäv med andra rättigheter. Det går nämligen inte att hävda individers rätt till egendom samtidigt som man hävdar deras rätt till sjukvård och utbildning, eftersom de senare rättigheterna oundvikligen inkräktar på den förra.

Sällan ägnas någon tanke på vilka incentiv detta skapar. Om man anser att man borde få något bara på basis av sin existens blir tröskeln högre att skaffa det själv genom eget arbete. Omvänt så börjar arbetsmoralen tryta när beskattningen blir tillräckligt hög. Se vilken emigration Hollandes hot om 75% inkomstskatt på inkomster över en miljon euro fick till stånd i Frankrike. Tänk vilka reaktioner vi hade sett om Hollande i stället för att sätta en nedre gräns vid en miljon hade beskattat alla inkomster med 75%, från första euron uppåt? Tror du själv din arbetsglädje inte skulle påverkas om din skatt höjdes till 75% i syfte att finansiera alla dessa mänskliga rättigheter?

Den bakomliggande tanken tycks vara att allt ska strömlinjeformas, alla skillnader ska utjämnas och alla tillgångar ska fördelas. Ingen ska ha rätt till något annat än det som ”samhället” bestämmer, varken mer eller mindre. Det brukar kallas egalitarism, men är egentligen helt vanlig socialism. Skillnaden är kvantitativ, inte kvalitativ.

Lyckligtvis är det ännu rätt få personer som förespråkar fullständig nationalisering av hela ekonomin, men det är ingen brist på folk som tror sig veta var gränsen ska gå. Dessa samhällsingenjörer är väldigt farliga, för de kan inte låta bli att med jämna mellanrum pillra på samhällsapparaten. Det är därför vi hela tiden har samhällsreformer som inte leder någonstans och diverse skattereformer vart femte år eller så. Därför växer regelverken hela tiden och framtiden blir allt osäkrare, för man vet inte vad de hittar på till näst.

Vi har i decennier haft bland de högsta skattetrycken i världen. Det är dags att pröva det där med sänkta utgifter och mindre offentlig sektor nu. Och det innebär färre ”mänskliga rättigheter” också. Vi har helt enkelt inte råd med dem eller alla de byråkrater vi anställt för att administrera dem.

3 kommentarer till ”Vad ”mänskliga rättigheter” kostar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *