Att försvara det oförsvarbara: Barnförsäljaren

forsvaradetoforsvarbaraVid en första anblick finns det inte många saker som verkar mer avskyvärda än att sälja ett barn. Själva konceptet frammanar bilder av missförhållanden, besticklighet och girighet. Eftersom små barn är bland de mest hjälplösa av mänskliga varelser, ömmar våra hjärtan för de förmodade offren för barnförsäljning, och vi fylls av ilska mot de som utför sådana föraktliga handlingar.

Men ett ögonblicks eftertanke kommer att övertyga oss om att den bild som förmedlats ovan är felaktig. För barnförsäljning är inget annat än adoption; enda skillnaden är att det i det senare fallet inte sker något utbyte av pengar eller andra värdesaker mot barnet, vilket görs i det förstnämnda.

Det finns säkerligen inte någon som motsätter sig att ett par adopterar en bebis som blivit övergiven, eller vars föräldrar inte har möjlighet att ta hand om den. Under förutsättning att det sker under omständigheter som säkerställer att barnet ej blir illa omhändertaget, och under antagandet att föräldrarnas enda intentioner är att uppfostra en frisk och lycklig yngling, finns det inga som helst problem med adoption. Våra mest berömda filmstjärnor reser titt som tätt till Sydamerika och Afrika med detta syfte, och ingen, förutom möjligtvis några TV-komiker, häcklar dem för det. Det är sannerligen ett lovvärt initiativ, även om motiven bakom det inte nödvändigtvis är helt “rena” varje gång (t.ex att få publicitet), så länge som barnen får en bra och kärleksfull uppväxt.

Men om X är lovvärt, varför blir det plötsligt “fult” bara för att pengar samtidigt byter händer? Om det är en god handling att adoptera ett barn, varför ska det då vara olagligt att göra det när de biologiska föräldrarna tar betalt för att överlämna sin avkomma (eller, om föräldrarna själva skulle betala för att få adoptera bort sitt barn)? Om det är lagligt att tvätta sin bil, borde det då vara olagligt att betala någon (eller att få betalt) för att tvätta bilen? Givet att det är lagligt att bära en propellerkeps på huvudet, så vore det högst omoraliskt att bura in någon för “brottet” att bära samma huvudbonad som en del av en marknadstransaktion.

Visst, handel med barn kan förknippas med vanskötsel. Det kan t.o.m. vara fallet att när rätten att uppfostra ett barn säljs, ökar sannolikheten att barnet kommer att behandlas illa, samtidigt som ett barn som adopteras utan pengar inblandade sannolikt kommer att få det bättre. Jag känner inte till några bevis som stödjer denna tes, ej heller tror jag att några sådana går att finna, eftersom betalda adoptioner är olagliga. Men låt oss anta att detta är sant: När adoptioner sker på en marknad, ökar risken för vanskötsel jämfört med när pengar inte finns med i bilden.

Borde vi nu förbjuda en företeelse bara för att den är statistiskt korrelerad med ett vidrigt beteende? Naturligtvis inte. Om vi följer den principen, så måste vi omedelbart kriminalisera “handlingen” att vara en tonårspojke. Vi borde låsa in alla pojkar när de fyller 13, för “brottet” att vara en manlig tonåring, och släppa ut dem först när de upphör att vara det, nämligen på deras 20-årsdag. Varför? För att det finns ett positivt statistiskt samband mellan att vara en tonårig pojke och att göra sig skyldig till mord, våldtäkt, stöld, vårdslöshet i trafiken, etc.

Kanske skulle denna olyckliga juridiska situation bli klarare med en enkel ändring av ordval. För närvarande kallas den olagliga handlingen, som detta kapitel är betitlat efter, för “barnförsäljning”. Det ska villigt erkännas att detta låter helt horribelt. Om denna term byttes ut mot “adoptionsförsäljning”, kanske frågan genast skulle bli mindre känslig. Ingen vill äta “död ko”, men vi är alla (nåväl, de flesta av oss) fullt villiga att äta hamburgare, stek, etc. Hade vi istället kallat dem “död ko-burgare” hade de kanske varit förbjudna idag. Då skulle vi, endast med hjälp av lite verbalt “trolleri”, kunna häva förbudet av dessa matvaror.

Men detta är bara en del av problemet. Det finns ett brinnande hat mot marknaden i hjärtat hos socialister, fascister och andra interventionistiska ideologier. De skulle inte acceptera vad de utan tvekan skulle se som ett billigt knep: Förändringen av ordval från “barnförsäljning” till “försäljning av adoptionsrätter”. Denna avsky begränsar sig inte heller till professionella demagoger, utan har med råge spridit sig till allmänheten. Tills dess att denna irrationella rädsla och vämjelse inför den fria marknaden upphör (boken du för närvarande läser är ett av många försök att föra oss i den riktningen), kommer vi att fortsätta lida under detta orättvisa statliga ingrepp i marknaden.

Pengar fungerar som smörjmedel för handelns kugghjul. När kommersiell aktivitet hindras, kommer det att finnas potentiella köpare och säljare som inte kan förhandla med varandra för att uppnå ömsesidigt förtjänstfulla utbyten. I detta fall, under nuvarande regelverk, innebär det att vissa överlåtanden av förmyndarskap från föräldrar som värderar sina barn lägre, till potentiella föräldrar som skulle ha värderat dem högre, inte kommer att äga rum (och vilka kommer troligast att ta bättre hand om barnen; biologiska föräldrar som är beredda att adoptera bort sina barn för pengar, eller de som värderar barnen så pass högt att de kan betala för rätten att bli deras föräldrar?). Bara den andel av sådana överlåtanden som kan uppstå utan något penningutbyte kommer att genomföras. Det är barnen som får lida på grund av denna fördärvliga lag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *