Hur makten behålls

Ur ”Anatomy of the State”. Föregånde kapitel: Vad staten är.

När väl staten är etablerad återstår problemet för den härskande gruppen eller “kastet” att behålla makten. Emedan tvång är deras modus operandi är deras grundläggande och långsiktiga problem av ideologisk natur. För att kunna fortsätta styra måste alla regenter (inte bara “demokratiska” regeringar) ha stöd från en majoritet av sina undersåtar. Det måste påpekas att detta stöd inte behöver vara aktiv entusiasm. Det kan mycket väl vara passiv resignation, som inför en oundviklig naturlag. Men det måste vara stöd i form av någon slags acceptans. Annars skulle snart statens härskare, som är i minoritet, förlora mot det aktiva motståndet från majoriteten av allmänheten. Eftersom plundringen måste tas från överskottet av produktionen, är det av nödvändighet sant att samhällsklassen som utgör staten – heltidsbyråkraterna (och aristokratin) – måste vara vara en ganska liten minoritet i landet, även om de naturligtvis kan köpa sig allierade bland viktiga grupper i befolkningen. Därför är den huvudsakliga uppgiften alltid att säkra det aktiva eller resignerade stödet från majoriteten av medborgarna.

En metod som ligger nära tillhands för att säkra stöd är genom att skapa ekonomiska intressesfärer. Därför kan kungen inte regera ensam. Han måste ha en ansenlig mängd följare som tycker om regerandets konst. Exempelvis statsapparatens medlemmar, alltså heltidsbyråkraterna och den etablerade aristokratin. Men detta säkrar ändå bara en minoritet av ivriga anhängare. Det räcker inte ens med det nödvändiga inhandlandet av stöd via subventioner och privilegier för att skaffa sig majoritetens samtycke. För denna, helt nödvändiga, acceptans krävs det att majoriteten övertygas ideologiskt om att deras regering är god, vis eller åtminstone oundviklig och helt säkert bättre än andra tänkbara alternativ. Den socialt viktiga uppgiften att uppmuntra denna ideologi bland folket tillfaller de “intellektuella”. För de allra flesta människor skapar inte sina egna idéer, eller tänker ens självständigt igenom dessa idéer. De följer passivt de idéer som anammas och sprids av den intellektuella samhällsgruppen. Det är därför de intellektuella har rollen att forma opinionen i samhället. Grunden för den urgamla alliansen mellan staten och de intellektuella förklaras av att det är just detta formande av opinionen som staten så desperat behöver.

Det är lätt att se att staten behöver de intellektuella, men inte fullt så uppenbart varför de intellektuella behöver staten. Enkelt uttryckt kan vi konstatera att de intellektuellas uppehälle inte är helt säkrat på en fri marknad. Där måste den intellektuelle förlita sig på värderingar och val hos massan av sina medmänniskor, och är det något som utmärker just massorna är det att de generellt är ointresserade av intellektuella frågor. Staten, å andra sidan, är villig att erbjuda de intellektuella fast förankring inom statsapparaten, och därmed en säker inkomst och glänsande prestige. De intellektuella kommer bli rundhänt belönade för den viktiga funktion de utför åt statens härskare, en grupp de nu utgör en del av.

Alliansen mellan staten och de intellektuella belyses av hur hett professorerna vid Berlins universitet under 1800-talet önskade att utgöra den “intellektuella livvakten till huset Hohenzollern”. Idag kan vi uppmärksamma denna avslöjande kommentar från en marxistisk forskare angående professor Wittfogels viktiga studie om forntida orientalisk despotism: “Civilisationen som professor Wittfogel så bittert attackerar var en där poeter och lärda kunde bli statstjänstemän.” Bland oräkneliga exempel kan vi peka på den senaste utvecklingen inom strategi-”vetenskapen”, i tjänst hos statens mest våldsamma gren, militären. Till detta kan vi lägga en ärevördig institution, den officiella hovshistorikern, som oförtröttligt levererar härskarnas syn på deras egna och föregångarnas gärningar.

Staten och dess intellektuella har använt många och varierade argument för att förmå sina undersåtar att stödja deras styre. De huvudsakliga argumentationsvägarna kan i princip sammanfattas så här: (a) Statens härskare är stora och visa män (de “styr med gudomlig rätt”, de är “de ädla” bland män, de är de “vetenskapliga experterna”), mycket större och visare än de goda men enkla undersåtarna, samt (b) Ett utbrett regeringsstyre är oundvikligt, absolut nödvändigt och mycket bättre än den obeskrivliga ondska som skulle släppas lös vid dess frånfälle. Alliansen mellan stat och kyrka är den äldsta och mest framgångsrika av dessa ideologiska verktyg. Härskaren var antingen utsedd av gud eller, i fallet med de absoluta despoterna i Orienten, själv gud. Detta gjorde allt motstånd mot hans styre hädiskt. Statens prästerskap utförde det nödvändiga intellektuella uppdraget att skaffa brett stöd, och till och med dyrkan, av härskarna.

Ett annat framgångsrikt verktyg var att ingjuta rädsla för alternativa styrelseskick eller för frånvaron av styre. De nuvarande härskarna, hävdades det, försåg medborgarna med livsviktiga tjänster för vilka de skulle vara högst tacksamma – skydd mot allehanda brottslingar och marodörer. För att värna sitt eget monopol på rov såg staten nitiskt till att privat och osystematisk kriminalitet hölls till ett minimum. Staten har alltid avundsjukt sett om sitt hus. Särskilt under de senaste seklerna har staten lyckats med att ingjuta rädsla för andra staters härskare. Eftersom världens landområden hade delats upp mellan vissa stater, var en av de grundläggande doktrinerna att staten skulle identifiera sig själv med det landområde den behärskade. Eftersom de flesta älskar sina hemtrakter blev identifieringen av det landområdet och dess folk med staten ett medel för att få naturlig patriotism att verka till statens fördel. Om “Bondestan” var under attack från “Muravien”, var statens och dess intellektuellas första uppgift att övertyga Bondestans befolkning att det egentligen var de som blev attackerade och inte den styrande klassen. På detta sätt blev ett krig mellan härskare till ett krig mellan folk. Folk som på båda sidor ryckt ut till sina härskares försvar i den felaktiga tron att det var härskarna som skyddade dem. “Nationalism” har bara fungerat som detta verktyg under de senaste seklerna. Det var inte länge sedan som massorna av undersåtar betraktade krig som irrelevanta strider mellan diverse sammanslutningar av aristokrater.

De ideologiska vapen som staten har svingat genom århundradena har varit många och raffinerade. Ett utmärkt tillhygge har varit tradition. Ju längre en stats styre lyckats upprätthålla sig självt, desto kraftfullare har detta vapen blivit. Då tycks X-dynastin eller Y-staten få tyngden från sekler av tradition bakom sig. Det gör dyrkan av ens förfäder till ett inte helt subtilt medel för att skapa dyrkan för ens forntida härskare. De största faran för staten är oberoende intellektuell kritik. Det finns inget effektivare sätt att kväsa kritiken än att anklaga en ensam röst, den som ger upphov till nya tvivel, för att vara en gudlös kränkare av förfädernas visdom. Ett annat potent medel är att avskaffa individen till förmån för kollektivet i samhället. För eftersom var regel underförstår majoritetens acceptans kan den endast utsättas för ideologisk fara från några få individer kapabla till att oberoende tänkande. Den nya idén, i synnerhet den nya kritiska idén, måste av nödvändighet börja som en liten minoritetsåsikt. Därför måste staten stämma i bäcken och kasta löje över varje nytt perspektiv som går mot massans åsikter. “Lyssna endast på dina bröder” eller “anpassa dig till samhället” blir alltså till ideologiska vapen för att krossa individuella avfällingar. Med hjälp av dessa åtgärder blir massorna aldrig varse kejsarens obefintliga kläder. Det är också viktigt för staten att se till att dess styre verkar oundvikligt. För även om dess regim är illa omtyckt kommer den då att mottagas med passiv resignation vilket blir tydligt i Benjamin Franklins sammankoppling av “döden och skatterna”. En metod är att ersätta individens fria vilja med historiografisk determinism. X-dynastin styr oss för att historiens obevekliga lagar (eller guds vilja eller det absoluta eller materialistiska produktivkrafter) har dikterat det och inget som en ynklig individ kan företa sig kan ändra detta oundvikliga dekret. Det är också viktigt fär staten att inpränta ett avståndstagande till “historiska konspirationsteorier” i sina undersåtar. För sökandet efter konspirationer innebär att någon söker efter motiv och ett utkrävande av ansvar för missdåd begångna i historien. Emellertid, om statlig tyranni, korruption eller aggressivt krig uppstod som ett resultat av något ickestatligt såsom mystiska eller svårbegripliga “sociala krafter”, eller sakernas otillräckliga tillstånd, eller om alla på något sätt var ansvariga (“vi är alla mördare”, lyder en paroll), då saknas det anledning för folket att bli upprörda eller resa sig mot sådana missdåd. Vidare får en attack mot “konspirationsteorier” som resultat att folket blir mer godtrogna när staten kommer med sitt uttjatade “det är för det allmännas bästa” som motivering för sina despotiska åtgärder. En “konspirationsteori” kan försvaga systemet genom att så tvivel kring statens ideologiska propaganda.

Ytterligare en beprövad och bevisad metod för att tvinga undersåtarna att följa statens vilja är att så skuldkänsla. Ett ökat privat välmående kan attackeras som “samvetslös girighet”, “materialism” eller “överdrivet välstånd”. Vinster kan attackeras som “utnyttjande” eller “ocker”. Ömsesidigt fördelaktigt utbyte svartmålas som “egoism”. Och på något sätt är den rätta slutsatsen alltid att den privata sektorn skall berövas mer resurser till förmån för den offentliga. Skuldkänslan gör folket mer redo att dra just den slutsatsen. För emedan individer tenderar att hänge sig åt “självisk girighet” är det meningen att vi ska tolka statens ovilja att engagera sig i utbyte som ett tecken på deras hängivenhet till högre syften? Parasitiskt röveri är tydligen moraliskt och estetiskt upphöjt i jämförelse med fredligt och produktivt arbete.

I dessa mer sekulära dagar har statens gudomliga rätt blivit ersatt via åberopandet av en ny gud, Vetenskapen. Statlig styre utropas nu som ultravetenskapligt, då det utgörs av experternas planering. Men även om det oftare hänvisas till “förnuftet” än det gjorts i tidigare sekel, är detta inte individens sanna förnuft och hur han följer sin fria vilja. Det är fortsatt kollektivt och deterministiskt, fortfarande underförstås det holistiska aggregat och härskarnas våldsamma manipulation av sina undersåtar.

Den ökande användningen av vetenskaplig jargon har tillåtit statens intellektuella att väva ett döljande täcke av ursäkter för statligt styre som i enklare tider enbart hade ådragit sig löje från populasen. En rånare som rättfärdigade sin stöld genom att säga att han egentligen hjälpte sina offer genom att han spenderade stöldgodset på ett sätt som skapade tillväxt i detaljhandeln skulle inte lura många. Men när en sådan teori kläs i Keynesianska ekvationer och imponerande referenser till “multiplikatoreffekten” blir den tyvärr mer övertygande. Och på detta sätt fortgår attacken på sunt förnuft, där varje tidsålder utför uppgiften på sitt eget sätt.

Alltså, eftersom ideologiskt stöd är livsviktigt för staten, måste den öka sina ansträngningar att imponera folket med sin “legitimitet”, för att dess aktiviteter skall se annorlunda ut än det som vanliga banditer sysslar med. Den oförtröttliga beslutsamhet med vilken staten attackerar det sunda förnuftet är ingen slump, för som Mencken så levande framhöll:

Med alla sina tillkortakommanden är ändå den genomsnittlige mannen medveten om att staten är någonting utanför både honom själv de flesta av hans medmänniskor. Att det är en separat, oberoende och fientligt makt, bara delvis under hans kontroll och kapabel att göra honom mycket illa. Är det inte intressant att lura staten allmänt anses som ett mycket mindre brott än att lura en medmänniska eller ett företag? . . . Jag tror att anledningen till allt detta är en djupgående känsla av grundläggande fiendskap mellan staten och folket den behärskar. Den uppfattas inte som en sammanslutning av medborgare, utan som en separat och självständig organisation som huvudsakligen hänger sig åt att utnyttja befolkningen till förmån för sina egna medlemmar. . . . När en privatperson blir rånad är det en hedervärd man som berövats frukten av sin företagsamhet och sparsamhet. Det värsta som kan hända när staten blir rånad är att några skurkar och dagdrivare får mindre pengar att röra sig med än de hade innan. Ingen skulle få för sig att de förtjänat dessa pengar. De flesta vettiga människor skulle tycka den tanken var skrattretande.