Korrespondens med Munkhammar

here-comes-deflationViktor Munkhammar, kolumnist på di.se, skrev en kolumn om deflationshotet, med vilket menas sjunkande priser.

Ingenting nytt, rätt så långt samma typ av argument som man hör av alla som talar om deflation.

Jag bestämde mig för att skicka litet feedback till Viktor och pressa honom på en djupare förklaring på varför fallande priser är så dåligt.

Till Viktors stora heder svarade han faktiskt på mitt första mail och på efterföljande mail. Och bättre än det, han gick med på att låta mig publicera skriftväxlingen.

Det är nu kanske inte världens mest intressanta läsning, men min uppenbara jävighet till trots anser jag att den ganska klart visar vem som har något att komma med i debatten. Jag har fortfarande inte träffat på en enda person som kunnat ge en vettig förklaring på varför sjunkande priser skulle vara dåligt. Viktor kunde inte heller göra det, men han var generös nog att ta upp diskussionen.

Nedan är min och Viktors korrespondens i kronologisk ordning. Lyssna gärna också på Tom Woods podcast om deflation.

Podcasten heter: The Deflation ”Threat” – November 12, 2013

Trevlig läsning.


Hej Viktor,

jag läste din kolumn i på di.se ”Deflation är mardrömmen”

Det är ju som sagt många som säger det här, bl.a Anders Borg. Men trots att jag har hört samma historia otaliga gånger under flera års tid så har jag aldrig någonsin hört en förklaring på varför sjunkande priser vore dåligt. Den förklaringen lyste med sin frånvaro även i din kolumn.

Det enda du sade, det enda någon någonsin säger, är att problemet med sjunkande priser är att folk skjuter upp sina inköp. Tror du på allvar att folk slutar äta, dricka, använda kläder, bo under tak, köra bil och leva överhuvudtaget bara för att de tror att priserna sjunker marginellt i framtiden? För det är ju bara några procent det talas om.

Jag hävdar att att sjunkande priser inte alls gör att folk slutar köpa. Elektronikbranschen torde bevisa det. Vi köper det vi vill ha när vi vill ha det, om plånboken tillåter. På lång sikt torde sjunkande priser tvärtom leda till att vi köper mer, eftersom de lägre priserna möjliggör ökad konsumtion.

Jag skulle vara vädligt tacksam om du kunde utveckla ditt (och den allmänna konsensusens) resonemang kring deflation. En intetsägande floskel räcker inte. Skriv fast en hel kolumn om saken. Om du märker att du faktiskt inte har något mer att komma med än ovan nämnda floskel kanske du borde fundera på hurvida resonemanget överhuvudtaget håller streck.

Värt att notera är för övrigt att USA hade deflation från 1776 – 1913. En dollar vär mer värd 1913 än 100 år tidigare. Under 1800-talets andra hälft sjönk priserna starkt i USA, samtidigt som tillväxten var enorm. Borde man inte ta hänsyn till den här typen av empiriskt bevisade fakta när man diskuterar sjunkande priser?

Stort tack för att du tog dig tid att läsa min feedback.

Med väntan på (utförligt) svar,

Kaj Grüssner


Hej,

Tack för mail. Du har helt rätt i att man kunde/borda ägna en längre text åt deflation.  Visst kommer vi att konsumera  mat och boende också under perioder med fallande priser. Däremot kanske man skjuter på köp av bilar, resor, möbler, kläder osv. Den samlade effekten på efterfrågan kan därmed blir betydande. Deflation gör också att skulder växer i reala termer vilket ytterligare riskerar att dämpa efterfrågan.

Sedan är det viktigt att skilja på deflation orsakad av utbudschocker och deflation orsakad av efterfrågechocker. Handlar det om ett plötsligt ökat utbud finns betydligt mindre anledning till oro. Prisutvecklingen för elektronik de senaste 20-30 åren är ett exempel på det. Ditt exempel med USA faller också in i den kategorin. Att priserna faller generellt under en begränsad tid eller på en begränsad grupp av varor (elektronik igen) är heller inga problem.

Är det efterfrågan som orsakar prisfall är det värre. Det var det som hände under depressionen på 1930-talet och i en mildare version i Japan de senaste 15 åren.

Här är ett par bra länkar jag hittade vid en snabb sökning:
http://www.nber.org/digest/apr04/w10329.html
http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/08/02/why-is-deflation-bad/?_r=0

Vänliga hälsningar/Viktor Munkhammar


Hej Viktor och tack för ditt mail!

Historien har visat att sjunkande priser kan ha en positiv effekt på tillväxten, inklusive konsumtionen, om man tycker att konsumtionen är viktig.

Som jag ser det finns det alltså inget stöd för påståendet att sjunkande priser gör att folk skjuter upp sina inköp. Om det vore fallet så skulle elektronikbranschen ha brakat ihop för länge sedan.

Vad gäller resor finns så håller inte påståendet heller. Resor styrs mycket mer av när man överhuvudtaget har möjlighet att resa, t.ex. när man är ledig från jobbet. Jag tror ärligt talat att ingen människa i världen någonsin har skjutit upp en semesterresa för att han tror att priserna kommer att vara några procent billigare nästa år. Tvärtom brukar resor köpas med flera månaders framförhållning, inte minst för att det ofta har en positiv inverkan på priset.

Kan inte se att det finns något stöd vad gäller andra varor heller. En bil är ett stort inköp, tidpunkten styrs av många olika faktorer, varav förväntade lägre priser i framtiden knappast är den viktigaste. Om bilen håller på att rasa ihop bil och du måste ha bil för att kunna komma till jobbet, då köper du en bil. Den kanske är begagnad, men du är inte utan bil ett år för att du tror att det blir litet billigare längre fram.

Att värdet på skulder växer är i sig ett intressant argument, i och med att det antyder att sjunkande värde är något positivt. Varför är det bättre att sparare och långivare tar smällen? Jo jag vet, du fokuserar på konsumtionssidan. Enligt konsensusen så är det konsumtionen som driver tillväxten. Men sig mig, vad är det som möjliggör konsumtion? Hur kan du konsumera något som inte har producerats? Vad de konventionella ekonomerna tenderar att glömma bort är att konsumtion förutsätter produktion. Produktion förutsätter investeringar. Investeringar förutsätter kapital. Kapital förutsätter sparande. Dessutom är sjunkande priser en naturlig följd av en växande ekonomi.

Så konventionella ekonomer oroar sig hela tiden över något som aldrig kan ta slut, något som existerar genom det blotta faktum att människor existerar. För så länge det finns människor så kommer det att finnas efterfrågan. Samtidigt tycks de ta produktionen för givet, trots att produktion kräver resurser, investering, risktagande och en massa hårt arbete. De oroar sig alltså mer för att det inte finns någon som vill äta maten än om att det finns någon mat att äta. De antar att maten finns och aldrig tar slut, vad de tvivlar på är huruvida någon vill ha den. Det låter en aning konstigt i mina öron.

Tack för länkarna, men man kan väl ändå inte ge Krugman någon som helst trovärdighet när det gäller penningteoretiska frågor? Vi pratar alltså om karln som på fullaste allvar tycker att vägen ur krisen är att lura amerikanerna att tro att en rymdflotta står parkerad bakom månen och är redo att invadera. Det skulle ta bort alla spärrar på militära utgifter, varpå allt skulle bli bra igen inom 18 månader. För USA spenderar inte tillräckligt mycket pengar på sin militär…En annan otroligt störande grej med Krugman (finns många) är att han aldrig talar ur skägget. Hur mycket staten än spenderar är det alldeles för litet, men han säger aldrig hur mycket som är tillräckligt. Han fick sitt nobelpris för sin handelsteori, som inte var helt från skogen. Penningteori förstår han inte ett jota av.

Summa summarum, varken du eller Krugman har lyckats ge några som helst hållbara argument för varför sjunkande priser skulle vara dåligt. Logiken håller inte på en enda punkt och historien falsifierar påståendet. Så min fråga blir: varför håller du fortfarande fast vid det?

Kaj


Hej igen,

Som sagt är det skillnad på utbuds- och efterfrågeorsakad deflation. Depressionen och Japan tycker jag visar att den senare kan vara ett allvarligt problem.

Vänliga hälsningar/Viktor


Hej!

Nej, jag ser faktiskt inte någon betydande skillnad. Att Japan har förlorat två decennier har föga med ”deflation” att göra, det beror mycket mer på ändlöst och gränslöst manipulerande av räntor och valuta, enorma penninginjektioner, bailouts till alla och envar. Man har vägrat låta marknaden korrigera sig, vägrat låta dåliga investeringar likvideras, vägrat tillåta omallokering av resurser. Japans ekonomi domineras av enorma zombieföretag. Det är sådant som håller en depression vid liv.

Överlag så är prisbildningen inte en drivande faktor, det är en konsekvens av en massa andra saker. Genom att fokusera på prisnivån stirrar man sig blind på symptom och struntar i orsakerna.

Kaj


Hej,

Jag håller med om att prisutvecklingen är en konsekvens av vad som händer i ekonomin. Och, ja, Japan har gjort en massa misstag. Men åter: det är viktigt att skilja mellan utbuds- och efterfrågedriven deflation. Här är ett, i mitt tycke, bra resonemang:
http://www.bloomberg.com/news/2013-03-25/the-benefits-of-chronic-deflation.html

Vänliga hälsningar/Viktor


Hej!

Det var en ganska bra artikel, tack för den!

Jo, om man delar in sjunkande priser på det sättet så är det ju skillnad, men skillnaden är ju mellan de bakomliggande faktorerna. I båda fallen är de sjunkande priserna en konsekvens av något annat, de sjunkande priserna i sig driver ingenting. Det var inte de sjunkande priserna som fick arbetslösheten att skjuta i höjden, det var politikernas och arbetstagarnas vägran att låta lönenivån anpassa sig. För många ledde det till katastrof, för de som behöll sitt jobb var det fantastiska tider. Hade lönenivån, som bara är ett pris bland många, anpassat sig finns det inga skäl att tro att arbetslösheten hade varit så hög.

Summa summarum så är prisnivån i sig tämligen oviktig. Som mest kan den visa att något har hänt (eller inte hänt), det är inte en grundorsak, den driver inte något i sig. Håller du med om det?

Kaj


Hej,

Teoretiskt är löner bara ett pris bland många. I praktiken har det dock visat sig svårt att justera relativlöner genom sänkta nominella löner. De flesta tycks helt enkelt föredra löneökningar på 2 procent och prisökningar på 2 procent framför lönesänkningar på 1 procent och prisnedgångar på 2 procent, hur irrationellt det än är. Jag tycker att det är svårt att bortse från det och den arbetslöshet som bland annat på grund av detta riskerar att följa av deflation.

Det går bra att publicera vår konversation.

Vänliga hälsningar/Viktor


Hej Viktor!

Du har rätt att det finns en stor ovilja mot att låta lönerna gå ner. Men även i de fallen så är det ju ändå inte de sjunkande priserna som är boven. Under 1930-talet, t.ex., var det en bubbla som sprack. Det satte igång en mängd andra processer och en konsekvens av dessa processer var att den allmänna prisnivån började sjunka. Löntagarna och politikerna vägrade låta lönerna anpassa sig, vilket ledde till hög arbetslöshet.

Så de sjunkande prisernas roll var faktiskt ganska marginell. De var i sig en konsekvens av mycket annat och orsakade i sig inte att arbetslösheten steg. Jag menar inte att man helt ska bortse från en sjunkande prisnivå, men man ska inte göra mer av det än vad det faktiskt är. Det är en viktig indikator i och med att den är så synlig. När den allmänna prisnivån börjar röra på sig åt något håll borde man som betraktare bli uppmärksam, men det är faktorerna bakom prisändringen man ska leta efter.

Kaj

2 kommentarer till ”Korrespondens med Munkhammar

  • Tack! Rolig läsning…
    Är det inte så att staten och bankerna inte vill ha deflation för att de egentligen vet att deflation är minskning av penningmängden, vilket får deras fractional-reserve-banking-korthus att rasa ihop? Förutsätter inte hela det rådande monetära systemet en evig ökning av penningmängden? Att journalister inte fattar vad inflation/deflation är, det förvånar nog ingen… 😉
    /J.

    • Saken är den att det finns flera särintressen som vill hålla räntenivån under den naturliga. I ett fritt Sverige hade räntorna idag kanske legat på 10-15 procent. Ingen vet så klart.

      Staten vill hålla räntan låg eftersom den i sin oändliga dumhet tror att det leder till mer investeringar, mer lönsam industri, mer ”sysselsättning” och därmed högre skatteintäkter.

      Hur håller den räntan låg? Genom att uppmuntra banksystemet att ”trycka” elektroniska pengar, dvs. kreditexpansion i fractional-reserve systemet. Denna uppmuntran åstadkoms genom att Riksbanken lovar bankerna att när/om de gör bort sig på grund av för mycket krediter så får de låna billigt av Riksbanken (reporäntan).

      Bankerna gillar också konstgjort låg ränta eftersom det gör det möjligt för dem att expandera och skapa ännu mer krediter. Och eftersom bankerna gillar det så gillar staten det, ty de äro en och desamma.

      Lågräntepolitik är alltså detsamma som kreditexpansion och därmed inflation.

      Den här kan vara upplysande i sammanhanget https://www.mises.se/2013/01/31/racker-pengarna-till-ranta/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *