Kapital, arbetare och konflikt

Konflikt mellan arbetare och kapitalet

Konflikt mellan arbetare och kapitalet

Det är knappast någon nyhet att nivån på den ekonomiska debatten gällande löner och kapital är patetiskt låg. Det går knappt att öppna en tidning utan att behöva läsa samma gamla propaganda gällande konflikten mellan arbetstagare och kapitalägare som vi har fått höra i mer än 100 år. Dessvärre är denna propaganda högst skadlig, och leder på sikt till sämre förhållanden för såväl arbetskraften som kapitalet. Låt oss därför klargöra ett fåtal väsentliga punkter.

För det första – löner stiger inte på grund av facket. Fackförbund kan på inget sätt öka ett företags effektivitet och öka dess kapitalisering. Om ett fackförbund skulle lyckas tvinga en arbetsgivare att höja sina löner så skulle detta enbart på kort sikt göra företagets vinst lägre – på längre sikt skulle det istället minska företagets kapitalisering. Ett företag är konstant i behov av att investera för att upprätthålla kapitalstrukturen, och viljan att investera i ett företag av ägarna är beroende på hur stor vinst som är möjlig. Följaktligen kommer ett höjande av lönerna över marknadslöne-nivån att leda till att färre investeringar sker, med resultat antingen att lönerna sedan sjunker eller att personal måste avskedas.

Det finns naturligtvis de som anser att de ondskefulla kapital-ägarna borde upplåta sitt kapital utan krav på vinst, men den typ av nonsens-artade argument är baserade på en form av ideologisk blindhet som helt ignorerar hur människor fungerar. Vi tänker följaktligen inte ens bemöda oss med att kritisera den.

Det andra, och kanske viktigaste fenomenet som de vanliga förstå-sig-påarna i media missar är hur lönerna någonsin kan gå upp. Enligt den marxistiska utsugningssteorin torde det vara omöjligt för både lönerna och de sammanlagda företagsvinsterna att öka samtidigt, trots att det har skett konsekvent sedan den industriella revolutionens start. Vad vi är intresserade av är hur det sker, och varför. Den grundläggande förklaringen är enkel, och har redan nämnts : ökad kapitalisering. Ju större investeringar som görs i kapital, d.v.s. maskiner, lokaler, verktyg, produktions-strukturer, affärssystem och allt annat som krävs för produktion, desto mer kommer produceras och desto högre kommer lönerna på sikt bli. Det som de flesta ej förstår är vad som avgör förhållandet mellan löner och företagsvinster. Vad avgör om ett företag kommer höja lönerna, eller höja vinsten?

Som i alla andra ekonomiska resonemang handlar det i slutändan om tillgång och efterfrågan. De flesta är överens om att lönerna stiger vid arbetskraftsbrist. Vad de flesta inte vet om är att räntorna, d.v.s. avkastningen på kapital stiger vid kapitalbrist. Självklart gäller omvänt också [1], d.v.s. att en ökning av arbetskraften leder till lägre löner, och en ökning av mängden kapital leder till lägre avkastning på kapital.

Korrekt bör sambandet formuleras som följer :

Lönerna i förhållande till avkastningen på kapital speglar förhållandet mellan tillgången på arbetskraft relativt tillgången på kapital.

Detta är självklart en generaliserad bild, och säger inget om enskilda fall, men rena a-priori resonemang bekräftar att det måste stämma. Minskar arbetskraften så stiger lönerna relativt kapitalavkastningen då arbetsgivarna måste satsa mer pengar på att få tag på arbetskraft. Minskar kapitalet så sjunker lönerna då arbetsgivarna måste satsa mer pengar på kapitalinvesteringar för att upprätthålla kapital-strukturen och därmed måste skära ned på lönerna. Skulle både arbetskraften och kapital-tillgången minska i samma utsträckning så får vi samma kvot “kapital per capita” som tidigare, och relationen mellan löner och avkastning på kapital torde vara relativt oförändrad.

Ovanstående resonemang leder oss till ett antal slutsatser som blir ovedersägliga :

  • Fackets enda möjlighet att höja lönerna är att begränsa att ny (ofta utländsk) arbetskraft får tillgång till arbetsmarknaden
  • Beskattning av kapital leder inte till lägre vinster för företag, utan till lägre löner, då det på sikt ger exakt samma effekt som om fackförbund artificiellt försöker driva upp lönerna (d.v.s. minskad kapitalisering)
  • Arbetsgivare har ett intresse av att antalet tillgängliga arbetstagare maximeras

Låt oss då fundera på vad som är rimligt i relationen mellan arbetsgivare och löntagare. Är det rimligt att arbetsgivaren får ställa krav på att arbetare inte flyttar från orten och minskar tillgängligheten av arbetskraft? Rimligtvis inte. Är det å andra sidan rimligt att arbetstagare får kräva hur investeringar som görs med någon annans besparingar skall fördelas, d.v.s. hur mycket av avkastningen på kapital som skall tillfalla arbetskraften i form av lön? Rimligtvis inte. Det enda rimliga är att detta avgörs på frivillig basis, där säljare och köpare möts.

Konflikten uppstår när antingen arbetare (via fackförbund) eller arbetsgivare (via lobbygrupper) vill artificiellt förskjuta situationen till sin fördel genom att använda sig av staten. Fackförbund försöker artificiellt begränsa arbetsmarknaden genom att kräva lagstiftning och kollektiv-avtal som håller ute arbetskraft från utlandet. Ett av våra fackförbund gjorde nyligen det högst intressanta uttalandet att de var helt och hållet för invandring, så länge det inte gällde arbetskraft, d.v.s. att det är gott och väl att folk flyttar hit så länge de förblir arbetslösa. Som tillhörande kuriosa kan nämnas att minimilön ursprungligen var ett förslag för att förhindra vissa folkgrupper som jobbade billigare än andra från att få arbete, i USA särskilt svarta och kineser.

Arbetsgivare å andra sidan har historiskt försökt förhindra arbetskraften från att förhandla om lönerna genom att förbjuda den att organisera sig. Organiserandet av frivilliga arbetslöshets-kassor uppskattades sannolikt inte av arbetsgivare då detta gav arbetskraften större förhandlings-möjligheter. Detta löstes på sikt genom att muta arbetslöshets-kassorna med statliga bidrag för att sätta dem under statlig kontroll. Arbetsgivare är även i princip alltid positiva till statligt finansierad invandring, då det ökar mängden tillgängliga arbetare, vilket driver ned lönerna relativt vinsten på kapital [2]. På längre sikt så kan invandring vara såväl positivt som negativt för löneutvecklingen – det beror huvudsakligen på hur mycket kapital-ackumulation som sker p.g.a. invandringen, d.v.s. på saker som de invandrades sparkvot, huruvida de möjliggör effektivisering som tidigare inte var möjlig p.g.a. arbetskrafts-brist o.s.v. På kort sikt gäller dock oundvikligen att en ökning av tillgänglig arbetskraft kommer förskjuta förhållandet mellan arbetskraft och kapital på så vis att kapital-avkastningen ökar relativt lönerna.

Av intresse från svensk historia kan nämnas Rehn-Meidner-modellen, som var den ekonomiska modell som socialdemokraterna baserade sin ekonomiska politik på under efterkrigs-tiden. I grund och botten var det en keynesiansk modell, men utöver att innefatta progressiv beskattning och ökad statligt spenderande [3] så innehöll den även saker som den “solidariska lönepolitiken”, vilken innebar att reallöner skulle växa i takt med produktionsökningarna. Denna modell stöddes av såväl fackförbund som storföretagen, då båda sannolikt ansåg att de kunde göra sig fördelar på den andres bekostnad. I själva verket så kan man på en fri marknad (utan centralplanerade modeller) förvänta sig ungefär att detta sker – nämligen att reallönerna ökar i takt med produktionsökningarna.

En av de otrevligare, och högst medvetet kalkylerade konsekvenserna var att man slog ut mindre företag genom att applicera lönekraven lika över alla företag, och över alla delar av Sverige. Konsekvensen av detta är enkel att förutspå – små, lokala företag slås ut till fördel för stordrift. Istället för att arbetarna i de små lokala fabrikerna fick högre lön så blev de arbetslösa istället. Vinnare var storföretagen, och arbetskraften i storindustrin.

Vad är då slutsatsen vi vill komma fram till? Enkelt sett – låt ekonomin vara ifred. Konflikten mellan arbetare och kapital uppstår när någon av parterna försöker dra nytta av staten för att göra sig fördelar på den andres bekostnad. Arbetare är tvungna att acceptera att deras löner är beroende av mängden kapital som sparats ihop av kapitalägarna. Kapitalägarna, å andra sidan, är tvungna att acceptera att deras vinst begränsas av hur mycket de måste betala i löner, vilket styrs av hur begränsat utbudet på arbetskraft är.



[1] Notera att vi här talar “ceteris paribus” (allt annat lika), vilket enbart är applicerbart på kort sikt. På längre sikt kan löner mycket väl stiga även om tillgänglig arbetskraft ökar – vilket utvecklingen sedan industriella revolutionen återigen demonstrerar.

[2] Att storföretagen vill ha in fler invandrare för att öka arbetskraften och sänka lönerna är ett argument som man ibland hör i amerikansk politisk debatt, men mycket sällan i svensk.

[3] För att “stimulera” ekonomin och skapa en positiv uppåtgående spiral. Känns det igen? Inte särskilt mycket nytt har hänt de senaste 60 åren, mer än att inflations-explosionen under 70- och 80-talet tillfälligt misskrediterade Keynesiansk ekonomisk teori.

5 kommentarer till ”Kapital, arbetare och konflikt

  • Bra artikel. Facket kan göra god nytta när det gäller arbetsmiljö.
    Det skulle vara förbjudet att stejka. Srejk är en ren utpressnings situation som
    arbetarrörelsen har tagit sig rätten att göra. Man har dock rätt att säga upp sig självklart.
    Det intressanta med arbetarrörelsen är att de tar sig rätten att fysisk gå till angrep på nya arbetare som är villiga att arbeta för samma villkor som arbetarna inte vill ha.
    De kallar dem för svartfötter för att först avhumanisera individerna sedan så är det fritt fram att banka lös på de stackars individerna.

    Det bör vara frivilligt att ta ut vinsten i förskott via lön eller så kan man ställa sig i samma position som kapitalägaren att vänta på att varorna är sålda och vara med och dela på eventuell vinst eller förlust.

  • Om man ska vara lite av djävulens advokat vad gäller punkt ett ovan, dvs att facket på något sätt kan höja lönerna, så kan man anföra två argument.

    Det ena är att arbetsgivare suger ut och exploaterar arbetare och därför spelar facket en viktig roll för att hålla arbetarnas löner över den nivå som den ”järnhårda lönelagen” annars kräver. Detta är förvisso nonsens ur ett marknadsperspektiv eftersom företag konkurrerar om arbetskraften och den järnhårda lönelagen aldrig funnit något stöd utanför ideologiska diskussioner. Det är ändock ett argument som ligger till grund för synen på facket, inte minst inom fackföreningsrörelsen.

    Det andra argumentet har blivit relativt vanligt på senare tid och skapar en illusion om att vara grundad i ekonomiskt resonemang. Genom att tvinga upp lönerna i ett företag måste företaget förvisso göra avkall på vinsten, men företaget lägger ju inte ned – istället investerar de i kapital som ökar produktiviteten hos de anställda, som därmed efter hand får marknadsenlig lön trots den högre nivån. Så man vänder på argumentet på ett ”fiffigt” sätt: istället för att produktiviteten hos arbetaren ökar, vilket leder till högre lön, så tvingar man genom löneökningar fram kapitalinvesteringar som leder till den produktivitetsökning som krävs för att marknadslönerna ska stiga.

    Det senare argumentet är delvis en förklaring till det svenska ”undret”, dvs hur den svenska välfärdsstaten kunnat överleva nästan 100 år utan att implodera. Staten, arbetarrörelsen och kapitalet har agerat tillsammans genom att med hjälp av investeringar i utbildning och infrastruktur (staten), centraliserad löneförhandling med ständigt framskjutna positioner överlag (arbetarrörelsen/facket) och därmed produktiva investeringar (kapitalet) har svenskt välstånd ökat på ett sätt som annars inte varit möjligt.

    Detta argument kan vid första anblicken verka ganska rimligt, men är det förstås inte. Det tål att tänka på och förstå varför det inte är rimligt (eller ens möjligt) om man ska kunna bemöta det dock. Detta bör behandlas i en framtida artikel här på mises.se.

    Ingen skugga över argumenten i Hans artikel, dock. Mycket bra skrivet!

  • Det andra argumentet var ganska intressant. En rimlig kritik borde vara möjlig med utgångspunkt att minskad avkastning på kapital (p.g.a. högre löner) omöjligen kan leda till att än mer vinst används för kapital-investeringar, då vinsten är den drivande faktorn för att dra pengar bort från konsumtion och in i investeringar. Visst kan man sannolikt tala om ”inlåsnings-effekter” för redan investerat kapital, och att kapital-ägare därför blir villiga att offra ytterligare vinst för att rädda investerat kapital – men jag har svårt att se att detta kan hålla på lång sikt.

    Men vi ser fram emot en framtida artikel från herrn i fråga 🙂

    • Visst är det intressant? Men exploateringsteorin är ju också ”bättre” (mer trovärdig) än vi ofta ger sken av. Det finns faktiskt en del hyggliga eller till synes rimliga argument från storstatsvänstern även vad gäller ekonomi. Ofta är det resonemang som, efter mer genomlysning, ändå inte håller–men vi gör oss nog en otjänst om vi inte tar argumenten på allvar. Vi bör alla bemöta etatisterna på samma sätt som Böhm-Bawerk bemötte Marx: Såga längs fotknölarna, men med sakliga argument riktade mot rimliga (eller t o m generösa) tolkningar av motståndarsidans argument.

      En artikel om problematiken i den statsdrivna kapitalökarekonomin? Tja, kanske framöver. Men först tar jag itu med keynesianerna i min artikel nästa vecka…

  • Det är ingen tvekan om att kapital-ägaren och lönearbetaren båda delar på vinsten.
    Man bör och kan alltid förhandla upp sinn lön. De flesta är nöjda med att få en säker
    mindre del av vinsten och ingen del av förlusten än av att få en högre del av eventuell vinsten senare.

    Det är naturligtvis dravel att höjda löner driver välståndet. Det höjda välståndet driver ju höjda löner.

    Det är ingen skillnad på fackets metoder och maffians metoder. Det är därför jimmy Hoffa passade så bra i facket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *