Glöm det där med efterfrågan

Kolumn i Åbo Underrättelserdemand

 

En av grundbultarna i konventionell nationalekonomi är att efterfrågan är det viktigaste av allt. Enligt den logiken finns det alltså en ”korrekt” nivå på efterfrågan och det är statens uppgift att hålla efterfrågan på denna korrekta nivå. Så låt oss säga att den korrekta nivån är 100. Om efterfrågan stiger till 120 ska staten kyla ner ekonomin genom att skära ner offentliga utgifter och höja skatter och räntor. Om efterfrågan i stället sjunker till 80, ja då ska staten stimulera, då ska det tryckas pengar, sänkas räntor och köras igång stora statliga projekt.

Bristerna i detta resonemang är många. För det första finns det förstår inget sådant som ”korrekt nivå” på efterfrågan. Och även om det gjorde det så skulle det förstås vara helt omöjligt att veta vad det är. Hur skulle det ens gå att mäta? Men även om man visste vad korrekt nivå var och dessutom kunde mäta efterfrågan, så vore det ett rörligt mål eftersom efterfrågan hela tiden skiftar. Våra preferenser skiftar hela tiden över tid. Alla åtgärder som vidtogs för at ”korrigera” nivån skulle alltså göras för sent. Det kan ta veckor, månader eller till och med år innan en viss åtgärd får effekt och då har ju efterfrågenivån hunnit ändra flera gånger om.

Sedan har vi det där med att efterfrågan inte är ett enhetligt begrepp som kan uttryckas med bokstaven D i en formel. Det finns cirka 7 miljarder människor på jorden som vid varje given tidpunkt efterfrågar en oändlig mängd olika saker. Förändringar i räntenivån, statliga utgifter eller penningmängden är väldigt svepande och trubbiga verktyg som påverkar olika delar av marknaden på väldigt olika sätt. Det är som att försöka döda myggor med slägga. I det flesta fall missar man målet helt och hållet, men då man träffar så är inverkan tusen gånger för stark, med alla de oförutsedda konsekvenser det för med sig. Den räntemanipulation som först satte igång och sedan spräckte husbubblan är ett utmärkt exempel på det.

Idag är det återigen på mode att tala om deflationshotet, med vilket konventionella ekonomer menar sjunkande priser. En före detta bankekonom sade nyligen att problemet med sjunkande priser är att folk skjuter upp sina inköp. Tydligen tror denna ekonom att folk slutar äta, dricka, använda kläder, bo under tak, köra bil, och leva överhuvudtaget om de tror att priserna sjunker marginellt i framtiden.

Han oroar sig i onödan, efterfrågan är nämligen oändlig. Så länge det finns människor så kommer det att finnas efterfrågan. Den kommer att variera, både över tid och för enskilda produkter och tjänster. Men den tar aldrig slut. Sjunkande priser gör inte heller att folk slutar köpa. Elektronikbranschen torde bevisa det. Vi köper det vi vill ha när vi vill ha det, om plånboken tillåter. På lång sikt torde sjunkande priser tvärtom leda till att vi köper mer, eftersom de lägre priserna möjliggör ökad konsumtion.

Vad de konventionella ekonomerna tenderar att glömma bort är att konsumtion förutsätter produktion. De fokuserar alltså på fel sida av ekvationen. De oroar sig hela tiden över något som aldrig kan ta slut, något som existerar genom det blotta faktum att människor existerar. Samtidigt tycks de ta produktionen för givet, trots att produktion kräver resurser, investering, risktagande och en massa hårt arbete.

De oroar sig alltså mer för att det inte finns någon som vill äta maten än om det finns någon mat att äta. De antar att maten finns och aldrig tar slut, vad de tvivlar på är huruvida någon vill ha den. Jag tror att vi kan utgå ifrån att inte att någon av dem har varit till Afrika.

2 kommentarer till ”Glöm det där med efterfrågan

  • Den av företagen förutspådda trenden i förfrågan får kanske dem till att producera för mycket. Man kan hur som helst inte skylla på förfrågan. Det är företagens ansvar mot sig själva att inte spendera utöver sina tillgångar. Stanna upp och betala av skulder. Misslyckas de så är det ett tecken på att de inte borde existera. Ja, det är synd om de som blir arbetslösa men c’è la vie.

    • Ett företag kan inte direkt producera efter den efterfråga som är just idag. De kan behöva köpa nya maskiner som har beställningstider på flera månader eller kanske i åratal. Företaget behöver således veta att det finns pengar i framtiden som folk kan konsumerar med.

      Politikerna vill att vi ska konsumera innan företagen har gjort sina investeringar, men då vet företagen att pengarna är slut i framtiden. Dessutom betalas tidig konsumtion med ränta och ökade skulder. Så politikernas inflation sugs upp i lån än i konsumtion. Dömt att misslyckas med stimulanser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *