Ett falskt val

fascism_communismEn vanlig uppfattning inom den vardagliga politiska diskursen, som leds av sådana intellektuella giganter som skribenterna på Aftonbladet, är att mänskligheten står inför ett binärt val, ett val mellan två system som är varandras diametrala motpoler. Det ena kallas kommunism och det andra fascism. Är man inte för kommunism är alternativet fascism.

Det diskuteras sällan exakt vad skillnaderna består av, och vi ska inte heller försöka oss på att definiera dem på ett tillbörligt sätt, men det påstås att det ena systemet har något att göra med arbetarna, och anses vara gott i tanken men led tyvärr av en väldans otur i praktiken; det andra systemet har något att göra med företag och företagare, och det var rakt igenom ondskefullt. Precis som den välkända och gravt felaktiga cirkulationsteorin inom ekonomi ser man här på samhället som bestående av blott två grupper: arbetare (konsumenter) och företagare (producenter), och de anses ha intressen som är antagonistiska.

Detta synsätt är så klart lika felaktigt när vi tittar på samhället som när vi tittar på ekonomin.

Även om vi som sagt inte kommer att försöka ge oss på någon särskild definition av dessa två termer kan det dock vara värt att ha ovanstående i åtanke då vi tittar närmare på den vardagliga politiska diskursen, och mer specifikt de så kallade privatiseringarna.

Å ena sidan har vi privatiseringsivrarna som menar att vi måste privatisera viss statlig verksamhet, eftersom vinst och konkurrens är de incitament som driver kvalitet uppåt och priser nedåt. Å andra sidan har vi de som vill förbjuda vinst inom offentliga tjänster, ex. sjukvård, eftersom det är omoraliskt att folk ska sko sig på andras olycka och behov. Dessa två ståndpunkter stångar sig folk sedan blodiga med, utan att komma fram till något. Orsaken till att de stångar sig blodiga är för att båda ståndpunkterna är delvis felaktiga och missar den så kallade elefanten i rummet. För de som inte redan listat ut det lystrar denna elefant till namnet Staten.

Vi börjar med att titta på privat verksamhet på den fria marknaden, vilket enbart betyder ett system där folk byter och handlar frivilligt, utan våld eller hot om våld.

FrihetPå en fri marknad kan företag skaffa sig kunder enbart genom att tillverka det som folk vill ha, och de kan endast konkurrera genom att erbjuda högre kvalitet till lägre priser. Företag är villiga att höja kvaliteten och sänka priserna eftersom de drivs av ett vinstintresse, och vinsten är beroende av att folk köper deras varor. De tvingas höja kvaliteten och sänka priset eftersom de samtidigt konkurrerar med andra företag som erbjuder liknande eller andra produkter. De måste dessutom vara uppfinningsrika och vara ett steg före sina konkurrenter om de vill behålla sin marknadsposition. En entreprenör på den fria marknaden tjänar sina medmänniskor. Det är konsumenterna som styr produktionen. Entreprenören tjänar konsumenternas flyktiga vilja. Om han inte följer deras vilja kommer han snabbt att försvinna på marknaden. En rik entreprenör på en fri marknad är den som bäst lyckats tillfredställa konsumenternas önskemål. För detta ska han hyllas, för han har med sin rikedom visat att han är den som bäst har tjänat sina medmänniskor.

På en fri marknad leder alltså vinstintresse och konkurrens till att kvaliteten drivs upp och priserna drivs ned. Företagaren och arbetaren är inte alls antagonistiska utan de lever i harmoni med varandra. Faktum är att nästan alla människor, på en fri marknad, är både producenter och konsumenter.

Det är lätt att ryckas med och tro att det är detta som menas när man diskuterar privatiseringar, dvs. att vinst och konkurrens är incitament som leder till bättre kvalitet och lägre priser. Men detta påstående är endast sant om vi begränsar det till en fri marknad, där konsumenterna är fria att betala för det de vill ha, och producenterna är fria att erbjuda det konsumenterna vill ha till ett pris där de kan göra vinst.

Så här ser dock inte privatiseringarna i dagens samhälle ut.

VåldTill skillnad från ett frimarknadssystem som baseras på frivillighet och fredligt samförstånd, baseras dagens system på på våld och hot om våld. De privatiseringar som föreslås inom systemet är inte annorlunda i detta avseende. Det dagens privatiseringar innebär är att staten outsourcar sin verksamhet och låter ett eller flera ”företag” utföra vissa tjänster i utbyte mot en del av skattebytet. Jag sätter medvetet ordet företag inom citationstecken. ”Företaget” är de facto endast en del av den statliga verksamheten även om det tekniskt sett är registrerat som ett ”privat” bolag. Det spelar ingen som helst roll att man kallar denna entitet för ett företag, och det spelar heller ingen roll att den består av folk som tidigare varit entreprenörer på marknaden, och som nu kallas entreprenörer. Det som spelar roll är vilken position entreprenören och företaget har på marknaden. I detta fall är ”entreprenören” och ”företaget” enbart en del av staten, och således bör han också anses vara ännu en statlig tjänsteman och företaget endast en underavdelning. Man kan inte ”spela marknad”.

Det finns dock en stor skillnad mellan denne tjänsteman och verksamhet och andra statliga tjänstemän och verksamhet, och det är just det faktum som privatiseringsivrarna framhåller som något positivt: vinstresse. En vanlig statlig tjänsteman anses allmänt vara intresserad av att bidra med en tjänst.[1] Inom statlig verksamhet kan inget profitmotiv finnas, eftersom det är omöljligt att utföra ekonomiska kalkyler. Av denna anledning styrs den statliga tjänstemannen och den statliga verksmaheten av byråkratiska regler som beskriver hur arbetet ska utföras. Vi kan bortse från alla problem som detta innebär, och enbart konstatera att måttet på en välfungerande statlig verksamhet och en bra statlig tjänsteman är hur väl de byråkratiska reglerna efterlevts.

Det privatiseringsivrarna förespråkar är att detta byråkratmotiv ska ersättas med ett profitmotiv. Om vi ålägger den statliga tjänstemannen och verksamheten kravet att göra vinst istället för att följa de byråkratiska regleringarna kommer bättre tjänster och varor produceras.

Detta påstående är oroväckande naivt.

Om vi tittar på det praxeologiskt kan vi förstå vilka incitament som finns inom ett våldsfinansierat system där den enda drivkraften är vinst.

Det första vi måste inse är att den ”vinst” som erhålls från statlig verksamhet kan erhållas på två sätt, som är raka motsatsen till hur man frivilligt och fredligt erhåller en vinst på en fri marknad. Det ena sättet att erhålla vinst inom ett statligt system är med hjälp av höjda priser istället för lägre priser. Eftersom verksamheten betalas med skattepengar, innebär dessa höjda priser ett högre skatteuttag och således en ökad mängd våld och exploatering. Det är ofta ett opopulärt drag. Det andra sättet att erhålla vinst på är genom att minska kvaliteten på de produkter man erbjuder. Förutsatt att skattenivåerna bibehålls på samma nivå innebär en kvalitetsminskning ett sätt att öka vinsten på. Man minskar helt enkelt de pengar man lägger på den tjänst eller vara man tillverkar, och ökar på sätt gapet mellan inkomster och utgifter, så att vinsten ökar. Eftersom det inte finns någon direkt relation mellan de produkter eller tjänster som erbjuds och inkomsten, är detta ett enkelt sätt att erhålla högre vinst.

Det är förvisso sant att vinsten även kan öka genom uppfinningsrikedom, genom att man hittar nya sätt att erhålla tjänster eller producera varor på som gör att det blir mer lönsamt. Men eftersom staten är det största monopol som finns, alla monopols moder, råder det ingen konkurrens och således är incitamentet att vara uppfinningsrik extremt lågt.

våld vs. frivillighet 2

Sammanfattningsvis: På en fri marknad leder profitmotiv och konkurrens till att priser pressas nedåt och kvaliteten på produkterna pressas uppåt. Personen på bilden betalar frivilligt sina pengar till ett företag som erbjuder en tjänst eller produkt som han vill ha. Företaget kan enbart erhålla en vinst om det erbjuder något som folk vill ha. Erbjuder det inte något som folk vill ha, eller om det erbjuder det i för dålig kvalitet, kommer det att utkonkurreras av andra som erbjuder tjänster eller produkter som ligger mer i linje med vad folk vill ha. Både folk och företag gynnas och är nöjda på grund av att systemets incitament främjar ömsesidig vinst.

Inom ett rent statligt system finns ingen valfrihet. Det spelar ingen roll vad folk vill ha, utan alla får det som det politiska systemet beslutat att det ska erbjuda. Folk har heller inget val var de ska lägga sina pengar. Systemet är våldsfinansierat och alla pengar går till staten via skatt. Både skattebeloppet och vilken produkt eller tjänst som ska levereras är politiskt beslutade. Folk blir lidande eftersom det inte finns några alternativ. Kvaliteten och kvantitet tenderar att sjunka, och kostnaderna att öka.

Inom ett ”privatiserat” system har vissa av statens funktioner överlåtits till en eller flera entiteter utanför staten. De kallas företag men är snarare att anses vara till viss del avklippta underavdelningar till staten. Folk har fortfarande inget val vad de ska lägga pengarna på eller hur mycket de måste betala. Däremot har de nu möjlighet att välja leverantörer. Produkten som levereras är fortsatt politiskt styrd. ”Företagen” i detta system får sina intäkter från staten. Systemet är alltså fortfarande i allra högsta grad våldsfinansierat. Produkten eller tjänsten som levereras är frånkopplad intäkterna, och de ”kunder” som besöker deras verksamhet anses vara kostnader istället för intäkter. Det viktigaste för dessa ”företag” är att hålla sig väl med staten, då det är därifrån intäkterna kommer. Till skillnad från en fri marknad tjänar ”företagen” staten, inte konsumenterna. För att öka sin vinst kan ”företagen” lobba för att skatten ska höjas så att de kan få mer pengar, eller så begränsar de kvaliteten eller kvantiteten av det som de producerar; de ”effektiviserar”. Folk blir lidande eftersom det inte finns några incitament inom systemet att gynna dem. Vissa företag gynnas på andras bekostnad. Kvaliteten och kvantiteten tenderar att sjunka och kostnaderna att öka.

Det är alltså lätt att förstå var motsättningen finns hos de som motsätter sig dessa ”privatiseringar”. Med våld och hot om våld tvingas folk ge upp en stor del av sin inkomst. Dessa pengar betalas sedan ut till andra aktörer, som så att säga tillåts skörda skattepengar för egen vinning . Deras vinstintresse innebär att de är intresserade av att sänka kvaliteten på sina tjänster eller produkter eller att öka skatteintaget.

Så kom ihåg det nästa gång ni läser privatiseringsdebatten. De två val som förs fram är ett rent statligt, kommunistiskt, system å ena sidan, och ett ”privat”, fascistiskt, å andra sidan. Det är svårt att se varför det ena skulle vara bättre än det andra. Det är så kallat falskt dilemma, och det rätta valet är inte det ena eller det andra, utan ingetdera.

Låt de som vill diskutera fördelarna mellan olika förtryck diskutera det ifred, och var säker i din övertygelse om att frihet alltid kommer att vara bättre än förtryck, oavsett om förtrycket är rött eller brunt.


[1] Vi antar, för argumentets skull, att detta stämmer, även om Public Choice-skolan har fört fram övertygande argument för att tjänstemannen kommer att se till sitt eget bästa först. Detta vet vi också från österrikisk ekonomi, dvs. att alla människor agerar för att erhålla en vinst (psykisk eller materiell).

1 kommentarer till ”Ett falskt val

  • Bra artikel. Rent generellt så är privata bolag som har staten som den enda stora kunden.
    det sämsta av alla system. Då har man sett till att man kan tvätta skattepengar ut till kompisar
    via deras bolag.

    På samma sätt är dagens bankssystem korrupt där man har privatiserat vinsterna och
    förstatligat riskerna och förlusterna. Arbetarrörelsen är såpass oduglig eller insyltat i verksamheten att det finns ingen opposition.

    Då finns det följande 3 system.

    1) fria individer som får beålla sitt produktionssresultat och som själv får välja levernatörer på allt på egen risk. Det finns inga garantier men är man myndig så bör man kunna hantera detta som en privatperson.

    2) Staten agerar förmyndare och tar valen för dig. Statens personal lever då gott på att erbjuda en dålig (one size fits all )produkt. Men statens tjänstemänn blir inte så speciellt rika.

    3) Staten agerar förmyndare och tar valen för dig. Statens personal lever då gott på att erbjuda flera dåliga produkter via privata kompis bolag. Statens personal blir rika i och med att kompisarna kan ge tillbaka gentjänster senare. Det kommer inte ens klassas som korruption om man gör det snyggt. med de får en bra tjänst när de har slutat med politiken.

    Bara amatörer (u-länder)jobbar med direkta mutor i tid.

    Mutor är som hämd de ska serveras kalla.

    Mvh
    PerKQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *