Nonsens på styltor

Att media är i kris är väl inte direkt en nyhet. En ny giv, som väl syftar till att stärka (eller kanske rent av skapa?) deras existensberättigande, är att de gör nyheter av att intervjua sin egen personal. Oerhört knäppt, men det kanske funkar.

I alla fall har nu SvD Näringsliv postat en videointervju med Per Lindvall, hobbykeynesianen (officiellt ”krönikören”) vars åsikter och policyrekommendationer vi vid flera tillfällen förfasats över här på bloggen. I intervjun uttalar sig Lindvall om ECBs sänkning av styrräntan till 0,25%. Det är ett strålande exempel på keynesiansk analys, där man inte kan annat än förvånas över den blindhet som dessa makroekonomer kallar teori. T ex får vi lära oss att inflationen (dvs uppmätt nominell prisökning i den statistiska varukorgen) är 0,8% medan ”målet” är 2,0%. Det förstår väl alla att man då måste ha mer inflation, för målet nås ju inte. Varför? Jo, för att vi redan har sagt att målet är 2,0%.

Vi påminns också i förbifarten av deflationsspöket, men givetvis utan någon förklaring annat än att det kan bli ”risk för deflation”. Hua! Vi måste göra något!

Dessutom så går det bra för Tyskland medan andra länder (Grekland, Spanien) fortfarande går knackigt. Lindvall säger här att om man får upp inflationen i Tyskland så kanske det går bättre i krisländerna. Med andra ord: tyskarna har en produktiv ekonomi och skapar välstånd, vilket är en anledning att med hjälp av ökad inflation (dvs reell minskning av värdet av likvida medel) få investeringar att flytta på sig. Viss så går Grekland bättre (relativt Tyskland, i alla fall).

Svenska Riksbanken får sig också en känga, för de har inte sänkt styrräntan som ECB. Det är ett problem, för svensk ekonomi är förhållandevis stark, men om man ser på den med merkantilistiska ögon (vilket keynesianer gärna gör) så betyder den svenska valutans relativa styrka att exportindustrin ”lider” samtidigt som svenska konsumenter har råd att importera en massa grejor. Det ger underskott i ”handelsbalansen”, vilket så klart är ett problem eftersom kronan liksom andra pappersvalutor egentligen bara är luft. Så med ett ”handelsunderskott” måste Riksbanken köpa tillbaka kronor och det är ju sabla jobbigt – för den stackars myndigheten kan ju fritt skapa kronor men inte de bluffvalutor som krävs för att köpa kronor. Problemet är ju uppenbart.

Med andra ord: räntan bör sänkas så att svenska konsumenter blir fattigare och handeln över gränsen åter blir ”i balans”. Någon annan lösning finns förstås inte…

Men låt oss för guds skull inte diskutera vad som egentligen pågår i ”handelsbalansen” (dvs vilka enskilda industrier och företag som går bra respektive dåligt) eller vem det egentligen är som tjänar på att värdet av en valuta skrivs ned med inflation så att alla andra blir fattigare. Låt oss inte heller diskutera hur produktion faktiskt är komplext, kräver investeringar i avancerade kapitalvaror med specifika användningsområden, samt inte är varken gratis eller snabbt att ändra på. Istället: fokus på de aggregerade spakarna som den klåfingriga klassen gärna rycker i för att skapa tillfällig lindring när vi konsumerar vårt kapital.

10 kommentarer till ”Nonsens på styltor

  • När vi snackar inflation för att styra hur landet ska gå så är det väl bara att höja inflationen. Desto mer den höjs desto bättre ska det således gå, eller hur. Eller är det på det viset att det finns en balanspunkt där inflationen inte får vara längre och inte heller högre. Således undrar jag vilken nivå denna punkt ligger på? Är det 3%, 4%, 5%, 6% eller 10%.

    Enligt Göran Greider bör inflationen ligga på minst 6%. (Förlåt om någon blev upprörd över att jag skrev det namnet här, men det gjorde jag bara för att påvisa vad vissa roliga socialister kan få till det, eller ska det vara hotfulla och farliga tankar.)

    Med 6% inflation raderas hälften av sparade pengar på 12 år. Vill man ha en lydig massa av arbetare är det säkert ett bra inflationsmål.

    • Jo det är intressant att socialisterna, som påstår sig föra politik som ska göra att de förtryckta arbeterna ska få det så bra som möjligt, istället för en politik som skapar så många förtryckta arbetare som möjligt. Förmodligen för att de då får fler röster från de allt fler förtryckta arbetarna, som ju så klart vill få det bättre.

    • När socialdemokratin tog makten i Sverige kunde man tro att de skulle arbeta stenhårt för att avproletarisera så stor del av befolkningen som möjligt. Vad hände? Jo de gjorde precis tvärt om. De proletariserade istället stora delar av medelklassen. Om det jämLIKA samhället var ett självändamål så lyckades man rätt bra även om jag föredragit att man istället valt att skapa så många självständiga och mer av staten oberoende människor som möjligt.

      Vägen till avproletarisering torde vara den motsatta till att proletarisera befolkningen.

  • Läser grundkurs i makroekonomi nu, och på bara en vecka har läraren hunnit hävda två saker som rentav kunde vara tagna ur Pers artikel. Delar av artikeln är närapå identiska med det läraren hävdar:

    ”T ex får vi lära oss att inflationen (dvs uppmätt nominell prisökning i den statistiska varukorgen) är 0,8% medan ”målet” är 2,0%. Det förstår väl alla att man då måste ha mer inflation, för målet nås ju inte. Varför? Jo, för att vi redan har sagt att målet är 2,0%.”

    ”Vi påminns också i förbifarten av deflationsspöket, men givetvis utan någon förklaring annat än att det kan bli ”risk för deflation”. Hua! Vi måste göra något!”

    Just det här med deflation motiverar han med ”tänk er om priset på någonting skulle halveras varje månad. Skulle ni inte vänta med att konsumera då?”. Men det skulle ju innebära att deflationen är helt hysterisk! Samtidigt så försvarar han inflation med att vårt låga inflationsmål är relativt harmlöst, men för att ge en rättvis jämförelse borde man givetvis ställa en månatlig halvering av prisnivån mot en månatlig fördubbling av prisnivån. Antingen det, eller jämföra 2 procents inflation med 2 procents deflation.

    Eller tänker jag helt fel?

    • Jon, jag tycker inte att du tänker fel. Givetvis måste man jämföra liknande utveckling och inte två radikalt annorlunda. Men kanske försöker din lärare göra en annan poäng (fast vilken det skulle vara vet jag inte).

      Problemet med deflationsspöket är ju att vi alla alltid konsumerar. Det finns inget alternativ. Det är inte så att hög deflation innebär att vi ”slutar” att konsumera–för vi behöver fortfarande äta, kläder, bilar osv nöts ut, och vi vill ha de coolaste datorerna (eller läsplattorna). Att priset går ned (vilket för övrigt är fallet vad gäller teknik!) betyder ju inte att vi köper mindre. Däremot sannolikt att vi köper andra grejor. Och, givetvis, att vi inte i vild panik köper grejor innan pengarna förlorar sitt värde (dvs under inflation).

      Deflation är ett problem endast om man är keynesian, för då ”stannar hjulen” (som det uttrycks i media och annorstädes). Om priset går ned så tror keynesianer att alla slutar köpa (man ”skjuter” på inköpen om och om igen, så teoretiskt sett köper man ”aldrig” något för att man därigenom kan ”maximera” inköp per krona) och därmed stannar produktionen helt. För alla tjänar på att bara spara sina pengar. Men det är ju ett konstigt sett att se på det, för välstånd är ju att kunna konsumera mer och bättre grejor (så vi slutar inte).

      Dessutom leder ju deflation, i den mån den leder till förskjuten konsumtion, till att det blir mer investeringskapital tillgängligt – vilket sänker räntan och därmed möjliggör investeringar i produktion för ännu fler varor att konsumera framöver. Det är ju detta (effekten av lägre ränta) som dum-keynesianerna vill uppnå genom att inflatera, men deras sätt att göra det är att göra ekonomisk produktion ohållbar och kortsiktig snarare än motsatsen.

      Detta är helt och hållet ett resultat av att makroekonomi är ideologi snarare än vetenskap. Snarare än att studera effektivt nyttjande av resurser håller man ”sysselsättning” som ett mål (oavsett vad sysselsättningen skapar). Därmed måste man skapa goda tider genom inflation, sedan öka inflationen när kraschen kommer, osv. Det är en ond cirkel.

      (Mer om markoekonomi som ideologi i min novemberartikel, planerad till den 26.)

      • @Per Bylund

        Jag vänder mig mot din definition på välstånd ”för välstånd är ju att kunna konsumera mer och bättre grejor”.

        En bättre definition är att välstånd är produktivitet. Hur mycket måste vi arbeta för att uppnå det vi vill ha av tjänster och varor? Välstånd kan också vara att kunna ägna mer tid åt att sortera sina frimärken eller varför inte utbilda sina barn. Kanske sola och bada mer.

      • Det är inte en definition, utan en beskrivning av innebörden av välstånd i den (keynesianska) kontexten, dvs i kontrast till synen att vi blir rikare av att inte konsumera. Välstånd innebär rimligen, vilket du också noterar, att man kan tillfredsställa sina behov och önskemål – vilket är precis vad ekonomisk konsumtion är.

    • För varje företag gäller i princip att sälja en produkt till ett pris där så många som möjligt har råd att köpa produkten; inte för lågt och inte för högt.

      Att vänta med köp vid deflation skulle i princip betyda att fler produkter skulle säljas och således skulle mitt antagande ovan råda. I verkligheten köper folk dyra produkter genom att de inte kan vänta och för det betalar de oftast en ränta då räntan kan ses som ett pris att inte skjuta upp sin konsumtion.

  • ”Problemet med deflationsspöket är ju att vi alla alltid konsumerar. Det finns inget alternativ. Det är inte så att hög deflation innebär att vi ”slutar” att konsumera…”

    Fast det där är väl ändå en empirisk fråga? Om det är väldigt hög deflation så kanske lyxkonsumtionen sjunker väldigt mycket, samtidigt som ”nödvändigheter” konsumeras i samma utsträckning som tidigare eller bara marginellt mer (vi behöver ju inte borsta tänderna och tvätta händerna mer än vanligt bara för att priserna faller). Iofs så har det ju inte blivit så på den prispressade teknikmarknaden, som du påpekar.

    Däremot så ska jag fråga honom varför det inte är bättre med ett 2% deflationsmål eller en konstant prisnivå, snarare än ett inflationsmål, om vi nu måste ha ett centralplanerat ”mål”. Jag kan inte se någon vettig anledning till att forcera fram inflation.

    Uppskattar den här typen av artiklar väldigt mycket, Per. Sedan min NEK-kurs började så har jag spenderad mer tid på mises.se/org än någonsin, då en del verkligen låter som ”nonsens på styltor” eller åtminstone långt ifrån odiskutabelt. Jag hade tidigare en känsla av att österrikare som Block och Bob Murphy ofta argumenterar mot keynesianska/neoklassiska halmgubbar i diverse seminarium på youtube, men ju mer sådan teori jag hör desto mer börjar jag tro på er.

    • Det stora problemet är ju grundantagandet, där makroekonomer prioriterar aktivitet och sysselsättning som värden i sig. Mikroekonomer talar om nyttjandet av resurser för att tillfredsställa konsumenters önskemål. Vad är problemet med deflation och ”bristande aktivitet” om det motsvarar konsumenters önskemål om att skjuta på konsumtionen (dvs de sparar hellre än konsumerar, alltså konsumerar hellre senare)? Det är inte ett problem annat än om man antar makroekonomers ”cirkulära flöde”, stirrar sig blind på ”aktivitet” osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *