Statens makt mot kärlekens makt

6570I tusentals år har filosofer argumenterat för att samhället måste ge ledarna väldigt stor makt, eftersom endast väldigt stor makt är kapabel att hålla tillbaka ondskans krafter – våld, plundring, och kaos. De har dock ofta medgett att denna lösning har vissa problem: mäktiga ledare kan själva tillgripa våld, samt plundra och skapa kaos.

Hur som helst har samhällets produktiva och positiva krafter alltid funnits hos folket själva. All den fred, samverkan, produktion och ordning som samhället uppnått har sitt ursprung i dem. Staten var aldrig en lösning på problem som folket inte kunde lösa själva utan den var snarare ett problem som maskerade sig själv som den enda lösningen på problem vars lösning redan låg nära till hands, om de alls existerade.

Givet att all välståndsförstörelse underminerar samhällets välmående, hur kan det komma sig att staten – den institution som har sin grund i våld och plundring – nästan överallt på denna jord har överskuggat fredlig samverkan som den dominerande samhälleliga kraften? Även om denna enkla fråga kräver ett komplext svar vet vi att ledarna har använt sig av rädsla – för dem själva och för andra kända och okända faror – för att terrorisera folket och övertyga dem om att de inte klarar av att skydda sig själva, och att det endast är staten som kan skydda dem. Till en början användes rädsla, sedan en kompletterande religion och sedan en kompletterande ideologi, för att forma folks övertygelser så att det var möjligt för ledarna, prästerna/ideologerna, och den militära eliten att leva på den plundrade massans bekostnad, en massa som hölls i schack mer med hjälp av falska trosuppfattningar än genom råstyrka.

Det är likadant idag. Finns det något rimligt alternativ?

Envisa människor förlöjligar uppfattning om att det är kärlek som är lösningen på folkets allvarliga problem. De hävdar bestämt att onda krafter och onda människor finns i världen, människor som inte alls bryr sig om kärlek utan bara vill uppnå ondskefulla saker, och att sådan ondska enbart kan bekämpas genom att man bemöter den med lika mycket våld och kraft. På detta sätt eldar detta upplevda ”säkerhetsgap” på ett race mot botten där de påstådda beskyddarna blir allt mer oskiljaktiga från de ondskefulla människor som de hävdar att de skyddar oss från. Genom att bemöta ondskan med en ökning av ledarnas makt- och våldsutövande och ett ökande förtryck av våra friheter och våra möjligheter till självförsvar, blir det slutliga målet – ett fredligt och säkert samhälle – allt mer avlägset.

Jesus sa, “Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder” (Matteus 5:43-44). Givetvis kommer de flesta – även med största säkerhet de flesta kristna – säga att denna förmaning, oavsett hur fin den låter i en predikan, är helt och hållet opraktisk, och att det endast skulle innebära att vi hamnade i de ondas våld om vi valde att agera i enlighet med den.

Trots detta bor vi i en på många sätt delad värld som är uppbyggd av idel missförstånd, hat och revanschlust. Eftersom varje samhälle lider under en stat vars egna intressen gynnas av att hålla denna hemska eld levande, har vi inget hopp av att någonsin kunna bryta oss ur denna oändliga vålds- och vedergällningsspiral. Samtidigt går hela världen miste om den enorma välsignelse som ett samhälle baserat på fredlig samverkan och tolerans skulle innebära.

Individer må basera sina personliga liv på kärlek och på så sätt hitta den frid som uppenbarligen undgår alla filosofer och sociologer. Oavsett vad visa människor tror att de vet och oavsett vad de praktiserar i sina egna liv har en väsentligen Hobbesiansk analys tagit de stora tänkarna i ett järngrepp, och de som förespråkar kärlek avfärdas som förvirrade och simplistiska. Men, för att återupprepa, här befinner vi oss i en värld som inte är ett uns bättre av att vi har följt de största filosofernas, statsmännens och experternas råd. I deras ögon är staten given och deras analyser tar dess natur och beteende som givet. Kanske är det detta som mest av allt ligger till grund för deras felslut: att de så lätt accepterar exakt det som måste ifrågasättas.

Så länge som staten existerar, med dess inneboende våld, plundring och fräckhet, och så länge som vi söker lösningar på våra trängande samhällsproblem i dess mörka skugga är vi inte dömda till näst-bästa eller tredje bästa lösningar utan till låtsaslösningar som i bästa fall är tillfälliga rastplatser på vägen mot ett värre förfall och en slutlig undergång. Förstörelse är statens jobb, eller i alla fall vad den hotar med; förstörelse ligger i odjurets natur. I takt med att den teknologiska utvecklingen ökar statens makt kan detta kulminera i vår totala utplåning.

Kärleken vänder oss i den andra riktningen. Den försöker bygga upp där staten försöker överträffa och döda för att tjäna de själviska eliterna, som kontrollerar den på alla andras bekostnad. Kärleken har inget behov av att visa upp sina muskler eller att hämnas. Kärleken söker uppnå andras väl för dess egen skull, inte som ett medel för att uppnå ett upphöjt mål. Kärleken är tålmodig; makten är otålig och lättretlig.

Kärleken är inte långsint; internationella rivaler är oändligt långsinta. Kärleken leder till inre frid och hjärtliga relationer med andra människor. Staten befinner sig ständigt i krig, om inte mot andra stater så säkerligen mot dess egna undersåtar, som den obönhörligt förföljer för att föda sig själv och för att tillfredsställa ledarnas omättliga aptit för hyllningar och okontrollerad makt.

Envisa människor kommer givetvis att säga att kärlek inte fungerar i det samhällsekonomiska livet. Makten som våra ledare innehar fungerar dock, hävdar de. Och det gör den verkligen. Det är exakt det som är problemet.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.


Se också: Berättelser om titaner och hobbitar.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *