Att försvara det oförsvarbara: Strejkbrytaren

forsvaradetoforsvarbaraEn uppfattning som delas av nästan alla människor är att strejkbrytaren och den oorganiserade arbetaren är en förskräcklig figur. Han är skrupelfri och är i hemlighet i maskopi med ”chefen”. Tillsammans konspirerar strejkbrytaren och chefen för att beröva fackföreningsmedlemmarna deras rättigheter och de anställningar som rätteligen är deras. Strejkbrytare anställer man för att tvinga facket att acceptera lägre löner. När det sedan blivit känt att strejkbrytare också ägnat sig åt att misshandla fackmedlemmar och strejkvakter har saken betraktats som slutgiltigt avgjord — strejkbrytaren är den hederlige arbetarens värsta fiende. Det här är vad man lär ut i de flesta skolor och högskolor. Och man säger emot enbart om man är villig att riskera sitt rykte som akademiker. Inte desto mindre är det struntprat som måste tillbakavisas.

Ingen kan äga ett jobb

Det första som måste slås fast är att en anställning inte är någonting som en arbetare — eller någon annan — kan äga. En anställning är den faktiska konsekvensen av ett handelsutbyte mellan en arbetare och en arbetsgivare. Arbetaren byter sitt arbete mot arbetsgivarens pengar i någon proportion som båda parter finner godtagbar. Så när någon av oss talar om ”min anställning” talar vi bara bildligt. Trots att vi är vana vid att begagna formuleringar som ”min anställning”, ”mitt jobb”, ”min kund” och ”min skräddare” är inget egentligt ägande underförstått i något av dessa fall. Ta exemplet ”min kund”. Skulle den frasen uppfattas bokstavligt skulle den innebära att försäljaren eller handelsmannen hade äganderätt över sina ”kunder” — det vill säga över inköpsmönstret hos de människor som vanligtvis köper något av honom. Han skulle äga kundernas förtroende och skulle följaktligen ha rätt att protestera om ”hans” kunder började handla av någon annan. Andra formuleringar har omvänd innebörd. Låt oss ta exemplet ”min skräddare”. Skulle vi ta den frasen bokstavligt, blev vi tvungna att konstatera att skräddaren inte får lov att lägga ned verksamheten, flytta den eller ens gå i konkurs utan sina kunders tillstånd. Han är ju ”deras” skräddare.

I båda fallen är det naturligtvis uppenbart att det possessiva pronomenet inte är avsett att implicera något faktiskt ägande. Det är självklart att varken köpare eller säljare har rätt att kräva att något affärsförhållande blir permanent bestående, såvida nu inte något långtidskontrakt har upprättats och godkänts av bägge parter. Då och enbart då skulle säljaren och kunden ha rätt att protestera om någondera av dem avbröt relationen utan motpartens medgivande.

Låt oss nu betrakta formuleringen ”min anställning” eller ”mitt jobb”. Vad är det egentligen den anställde implicerar när han protesterar mot att strejkbrytaren tar ifrån honom ”hans” jobb? Arbetaren argumenterar som om han ägde jobbet. Med andra ord förutsätter han att ett anställningsförhållande — åtminstone efter en viss tidrymd — gör arbetsgivaren förpliktigad att bibehålla relationen till den anställde lika rigoröst som om de kommit överens om ett långtidskontrakt. Men faktum är att något sådant ömsesidigt kontrakt inte alls normalt ingår i relationen. Man kan undra hur den anställde skulle reagera om principen som förklarar hans fientlighet gentemot strejkbrytaren i stället tillämpades av arbetsgivaren. Hur skulle den anställde känna sig om arbetsgivaren ansåg sig ha rätten att förbjuda fast anställda från att lämna sina jobb? Vad skulle den anställde tycka om hans arbetsgivare anklagade någon annan arbetsgivare, som erbjöd sig att anställa hans personal, för att vara svartfot? Ändå är situationen fullständigt ekvivalent.

Uppenbarligen är det något fel med ett resonemang som hävdar att sedan väl människor frivilligt ingått en handelsrelation, är de därefter tvingade att fortsätta denna relation. Vilken logisk kullerbytta leder till att en frivillig relation plötsligt förvandlas till en strikt ofrivillig relation? Att man anställer en person innebär inte att man därefter skulle ha någon slavägarrätt över personen i fråga, och lika lite innebär faktum att man arbetat åt en viss arbetsgivare att man därefter har någon rätt till anställning. Det bör vara uppenbart att arbetaren aldrig ”äger” sitt arbete, att det inte är ”hans” arbete. Följaktligen gör sig strejkbrytaren inte skyldig till något fel när han tar det arbete den anställde tidigare innehade.

Våld är inte strejkbryteri

Frågan om våldsamheter mellan organiserade arbetare och strejkbrytare är en separat fråga. Den som tillgriper våld ska fördömas, och när strejkbrytare tillgriper våld förtjänar de vårt fördömande. Men det är inte bruket av våld som är deras definierande särdrag. När de ägnar sig åt våldsamheter gör de det i egenskap av individer, inte i egenskap av strejkbrytare. Det förekommer ju faktiskt att tidningsbud och taxiförare ibland går bärsärkagång och misshandlar människor som inte gjort dem något ont. Ingen tar den saken som bevis för att tidningsutbärning eller bilkörande är i sig förkastliga verksamheter. På motsvarande sätt gör inte faktum att strejkbrytare ibland använder oförsvarbart våld att strejkbryteri skulle vara förkastligt.

I modern tid har det blivit allt mer uppenbart hur röriga och inkonsekventa de resonemang som präglar diskussionen om strejkbryteri och oorganiserad arbetskraft egentligen är. Vänsterinriktade, som traditionellt varit de som mest högljutt fördömt strejkbryteri och oorganiserade arbetare, har börjat visa tecken på ökande förvirring, åtminstone i den nordamerikanska debatten. Skälet till detta är att de börjat inse att strejkbrytarna och de oorganiserade nästan undantagslöst har det sämre ställt än de organiserade arbetare de försöker ersätta. Och vänsterinriktade har nästan alltid företrätt den fattige arbetaren. Dessutom har rasismens spöke i många fall stuckit upp huvudet. Det har inte varit ovanligt att svarta strejkbrytare ställts mot vita, fackanslutna arbetare, mexikanska strejkbrytare mot mexikansk-amerikanska fackanslutna, japanska arbetare mot högre avlönade amerikanska arbetare.

Rasism eller strejkbryteri

Kalabaliken kring skoldistriktet Ocean Hill-Brownsville i Brooklyn, New York för dryga tjugofem år sedan är ett paradexempel på just detta. I enlighet med den lokala skolstadgan avskedade den svarte skolstyrelseordföranden Rhody McCoy ett antal vita lärare för deras påstått rasistiska beteende gentemot unga svarta elever. Som motåtgärd förklarade United Federation of Teachers, med vita i ledningen, hela New Yorks skolväsende (inklusive Ocean Hill-Brownsville) i blockad. Skulle det svarta skoldistriktet Ocean Hill-Brownsville kunna fortsätta att fungera, måste enhetschefen McCoy hitta ersättare till de strejkande vita lärarna. Det gjorde han, och självfallet var de lärare han anställde oorganiserade strejkbrytare. I och med detta ställdes radikala debattörer inför ett synbarligen olösligt dilemma: de var av princip motståndare till strejkbrytare, men å andra sidan var de av princip motståndare till United Federation of Teachers iögonenfallande rasism. Det var inte svårt att konstatera att diskussionen blev mer upphetsad än upplyst.

Men faktum är att strejkbrytare och oorganiserade arbetare blivit orättvist smutskastade. Anställning ger inte den anställde några ägarprivilegier som inte tillkommer de andra arbetare som vill konkurrera med honom om det jobb han utför. Strejkbryteri och fri konkurrens är två sidor av samma mynt.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

1 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Strejkbrytaren

  • Helt logiskt och sakligt resonemang. Att hävda att en part (arbetsgivaren) inte får tillvarata sina intressen och låta någon annan utföra ett arbete som den andra parten (arbetstagaren/facket) vägrar att utföra är orättfärdigt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *