Hur hamnade vi här?

Vart tar pengarna vägen?

Vart tar pengarna vägen?

Vi får allt oftare höra att kvaliteten på offentliga tjänster i form av vård, skola, omsorg o.s.v. konstant sjunker. Detta är både sant och inte sant, beroende på hur man ser på saken. Något som dock är klart är att uppfattningen av kvalitén på offentliga tjänster konstant sjunker.

Ser vi på det rent materiellt så är det utan tvivel så att kvaliteten på offentlig sektor stiger – det finns fler datorer, mer avancerad sjukvårds-utrustning, fler hemtjänstbilar o.s.v. Men fysiska tillgångar är inte det enda som spelar roll. Ser vi till kvalitet på utbildning, bemötande i sjukvården, behandlingen av äldre o.s.v. så är det mer tveksamt om kvaliteten faktiskt stiger. I vården är det till stor del “omvårdnaden” som spelar roll, i skolan är det “inlärningen”, o.s.v. Självklart har det även med förväntningar att göra – för 50 år sedan var det ingen som förväntade sig att i närheten av samma service-nivå som folk anser sig “ha rätt till” idag.

Låt oss börja med siffrorna. Med ett fåtal undantag så har anslagen till offentlig sektor ökat i princip varje år sedan andra världskrigets slut. Mäter vi inflationsjusterat så får vi något fler perioder då anslagen minskade något, men det är i det stora hela små “hack i kurvan” där kurvan utgörs av en konstant stigande trend. Skillnaden om vi jämför de senaste 15 åren med 70- och 80-talen är att offentlig sektor nu växer ungefär i samma hastighet som resten av ekonomin, och inte fortare än ekonomin som den gjorde under socialdemokratins gladaste dagar. Hur kan då kvaliteten på offentliga tjänster sjunka, när de får MER anslag för varje år som går? Hur kan en verksamhet som får mer resurser tillgängliga leverera sämre och sämre resultat? Jag skulle vilja hävda att det finns tre huvudsakliga orsaker.

Det första problemet är välkänt inom offentlig sektor – bristen på incitament för effektiv verksamhet. Om en offentlig verksamhet lyckas effektivisera och går under budget så blir budgeten nedskuren nästa år. En offentlig verksamhet som slösar och går back ökar sin möjlighet att få större budget nästa år. Detta föder en kultur där det viktiga blir att spendera de medel man tilldelas – och att inte anstränga sig för att effektivisera verksamheten när besparingar sker. Om man effektiviserade verksamheten skulle det ju bli svårare att visa att man behöver mer anslag.

Den korrumperande och förslöande kulturen som finns inom alla verksamheter som finansieras med “någon annans pengar” är inget nytt. Frånsett de människor som faktiskt jobbar “på golvet”, med själva verksamheten, så finns inga egentliga incitament för den administrativa och byråkratiska personalen att göra annat än att bygga små makt-imperium och försöka få så många fördelar som möjligt från sin anställning. Detta sker naturligtvis i privat sektor också – det är inte så att det bara finns dåliga människor och offentlig sektor och bra människor i privat sektor – men i privat sektor begränsas möjligheterna till att utnyttja sin position av det faktum att man är dödligt beroende av att producera ett ekonomiskt resultat. Resultatet på sikt blir alltså att på samma anslag så får man över tid fallande produktion i offentlig sektor, för att mer och mer av resurserna går åt till byråkratiska påhitt och inom-organisatoriska initiativ som uttråkade, makt-sökande eller helt enkelt inkompetenta byråkrater ställer till med.

Det andra problemet är kulturellt och inte begränsat till offentlig sektor. Välfärdsstaten byggdes ovanpå en privat kultur av ansvarstagande, en kultur som välfärdsstaten i sig själv har eroderat, och därmed kommer välfärdsstaten på sikt rasera fundamentet den själv står på. En vanlig kulturell stereotyp nuförtiden är “curling-föräldrar”, d.v.s. nervösa inkompetenta föräldrar som inte klarar av att uppfostra sina barn och istället daltar med dem ännu mer än de blev daltade med av sina egna föräldrar. Detta är bara ett av många tecken på att allt fler människor är oförmögna att ta ansvar för sina egna liv. “Bidrags-beroende”, universitets-studenter som tycker det är orättvist att de måste läsa så mycket böcker för att få betyg, det konsekventa återfallandet till argumentet “någon borde göra något!”, där någon vanligen innebär staten, landstinget eller kommunen ; allt detta är tecken på att delar av den vuxna befolkningen inte längre klarar av att upprätthålla en ansvarsfull miljö och ett ansvarsfullt liv. Traditionellt har alltid ungdomen räknats som oansvarig och opålitlig – problemet är att det i allt större utsträckning börjar gälla människor som räknas som vuxna.

Detta leder återigen till olika resultat i privat och offentlig sektor. I privat sektor så kommer folks karriärer oundvikligen spegla deras förmåga att ta ansvar. Ansvarsfulla personer kommer hamna på positioner som kräver ansvar, och de som är oförmögna att ta ansvar kommer hamna på positioner där någon annan tar ansvar för resultatet. Allt detta sköts med strikt ekonomiska initiativ. Offentlig sektor fungerade en gång i tiden genom att de flesta anställda hade en rent upplärd känsla av ansvar som samhället kring dem hade uppfostrat dem med – det s.k. civilsamhället var grunden som den offentliga välfärden byggdes på. Och visst finns det kvar människor med denna inneboende känsla av att ta ansvar – men de blir färre och färre. Och i och med att de blir färre blir det allt svårare att driva verksamhet som kräver ansvarstagande, men som skall finansieras med skattemedel (“någon annans pengar”). Vad är sannolikheten för att människor som är oförmögna att ta ansvar för sina egna liv skall vara förmögna att ta ansvar för andras liv, och hanteringen av andras pengar?

Det är självklart inte förvånande att folk blir allt mindre ansvarstagande – när de får lära sig att “samhället” har ett ansvar gentemot dem, men de själva inte har ett ansvar gentemot samhället (utöver det rituella läggandet av en ikryssad papperslapp i en låda vart fjärde år). Särskilt de grupper som konsekvent får lära sig att saker är “någon annans fel” riskerar att bli permanent oförmögna att ta ansvar för någonting. Du har rätt till försörjning, sjukvård, och sannolikt snart även betald semester, mobiltelefon, internet-uppkoppling, offentliga transporter och allt annat som välfärdskrämarna kan tänkas hitta på. Vad är du skyldig tillbaka? En ekvation som är såpass snedvinklad kan bara leda till ett resultat. För varje år som går så blir befolkningen lite mer benägen att sjukskriva sig, lite mer benägen att ta offentliga resurser i anspråk och lite mindre villig att själv lösa sina problem, och än mindre villig att hjälpa till att lösa någon annans. Civilsamhället och dess grund i frivillig hjälp smulas långsamt sönder.

Slutligen så har vi det fundamentala missförståndet att offentlig verksamhet är något vi “gör tillsammans”. Det är det inte. Det är något som vi förvisso förväntas betala för tillsammans, men som vi sedan betalar någon annan för att göra. Denna ”annan” är antingen statliga/kommunalt anställda, eller allt oftare en privat entreprenör. Politiker och propagandister vill gärna få oss att tro att “staten är vi” och att “samhället är oss”, men om vi skärskådar begreppen lite mer så ser vi att det enda gemensamma är betalningen. Utförandet utförs därefter av blandade skaror av människor som INTE har betalat för tjänsterna (då deras löner betalas med skattemedel), d.v.s. vi delas fundamentalt upp i två grupper, nämligen skatte-producenter och skatte-konsumenter. Vi vill gärna tro att dessa grupper är identiska, men så är faktiskt inte fallet. När en politiker lovar att de skall “fixa äldrevården”, så betyder det inte att denna politiker tar ett personligt ansvar för, och personligen leder och utför åtgärder för att detta skall förverkligas. Politikern är inte en del av “oss”, där oss innebär de äldre som skall “konsumera” äldrevården. Politikern vill gärna ge sken av att så är fallet, men i själva verket så har nästan ingen politiker vare sig personligt intresse eller ansvarskänsla vad gäller de beslut de tar, ty allt delegeras omgående bort, så politikerna kan fokusera på nästa fråga som opinionsundersökningarna säger är viktiga för väljarunderlaget. De byråkrater som utförandet delegeras till är inte heller en del av “oss”, utan en ansiktslös massa med pappershanterare vars uppgift är att få problemet att försvinna. Det är inte förrän vi kommer ned i utförare-led, d.v.s vårdpersonal och liknande i just detta fall, som det eventuellt dyker upp någon som faktiskt är intresserad av att göra något för “äldre” och inte lösa ett “problem”.

För att på förhand värja mig för vissa typer av kritik och funderingar görs detta tillägg : Det spelar allt som oftast ingen som helst roll om offentlig verksamhet sköts av offentliga utförare eller på privat entreprenad. Problemet är alltjämt detsamma – pengarna har ingen koppling till resultatet, och valet består inte i hur människor skall spendera sina egna pengar, utan i hur de skall låta någon annan spendera någon annans pengar. Privat entreprenad är allt som oftast effektivare, men då det är samma gamla offentliga byråkrater som sköter betalning och ställer kraven så finns det inget som garanterar att effektiviteten leder till något annat än högre vinster. “Ny-liberalism” är inget annat än profitering på skattemedel, och i slutändan en korporatistisk konstruktion.

Slutsatsen blir därmed relativt pessimistisk, då offentlig sektor är ett sakta sjunkande skepp. För att garantera någon form av effektivitet och kompetent utförande krävs ett ansvarstagande som vi rent kulturellt håller på att tappa. Offentlig sektor förblir beroende av konstant växande anslag, något vi i slutändan inte kommer kunna betala. Följaktligen sitter vi fast i en situation där samma mängd pengar på sikt resulterar i mer byråkrati, och mindre faktisk verksamhet. Den slutgiltiga lösningen kommer komma i de offentliga kolossernas upplösande och ersättning med små, decentraliserade, och i mycket större utsträckning frivilliga lösningar.

Men dit är det ett bra tag kvar.

4 kommentarer till ”Hur hamnade vi här?

  • Bra skriven artikel, det finns ett utryck i engelska ekonomiböker,” the principal agent problem”
    den finns i privat såväl som i offentlig sektor, ett exempel är skattebetalare gentemot staten.
    skulle vara bra om man tog till sig begreppet the principal agent problem i svensk litteratur.

    En mycket bra skriven artikel och tänvärd av Leif GW där ett bra exempel av the principal agent problem, man jobbar för sitt egna intresse.
    Rättvisans kvarnar mal långsamt
    http://www.leifgwpersson.se/22sept13.html

  • Hej har ni lust skriva lite om oljeföretag, gruvbolag hur de får sina kontrakt, Monsanto, Mc donalds osv all heder för fri marknads ekonomi Men Kapitalismen har väll några lik i garderoben el.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *