Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

40 år senare: Mises bestående arv

Idag, den 10:e oktober 2013, var det 40 år sedan Ludwig von Mises gick bort.

6553Varje år, i början av oktober, riktas hela världens blickar mot Sverige och Norge, där de årliga nobelpristagarna utropas inom litteratur, medicin, fysik, kemi och fred.

Den store svenske entreprenören Alfred Nobel hade ingen tanke på att dela ut ett ekonomipris, och nobelpriskommittén delar heller inte ut ett sådant pris. Men det finns ett ekonomipris i ”Nobels minne” som sponsras av den svenska Riksbanken. Sedan 1969 har priset delats ut årligen i början av oktober.

Att priset delas ut i början av oktober, dess namn, samt det faktum att dess ledamöter väljs av den Kungliga Vetenskapsakademin, som ju väljer alla andra ledamöter (förutom till fredspriset), har fått världen att tro att det är ett riktigt Nobelpris. På samma sätt som förfalskade banksedlar så har ekonomipriset hamnat i omlopp bland den intet ont anande allmänheten.

Det var aldrig Alfred Nobels avsikt att dela ut ett ekonomipris, och tydligen var det inte heller den svenska Riksbankens. Priset har vanligtvis delats ut till folk som specialiserat sig inom tillämpad matematik eller tillämpad psykologi, eller inom den konstart som består av att trolla med statistisk data och som går under namnet ekonometri. Väldigt sällan delas priset ut till folk som faktiskt spenderat majoriteten av sin tid med att fundera på verkliga ekonomiska problem, och nästan aldrig till folk som haft någonting nytt eller viktigt eller sant att säga om den verkliga ekonomin. Det är sant att många pristagare kunde en hel del om ekonomi, men som regel fick de inte priset för något de bidragit med till denna vetenskapsgren.

Problemet med ekonomi, även kallat den “dystra vetenskapen”, är välkänt. Den ekonomiska vetenskapen tar fullständigt skoningslöst död på alla de myter som har skapats för att rättfärdiga centralplanering och statlig interventionism. Det är så klart raka motsatsen till allt som Riksbanken, den institution som sponsrar och delar ut priset i Nobels minne, står för. Den svenska riksbanken är den institution i Sverige som sysslar med att centralplanera pengar. Man kan knappast förvänta sig att den skulle trycka upp och spendera miljontals kronor på vetenskap som är värdelös – och potentiellt skadlig – för den själv. Dessutom har Sverige styrts av socialister under större delen av efterkrigsperioden, och den ärbara Kungliga Vetenskapsakademin har inte varit immun från detta.

Det är då föga förvånande att ekonomipriset alltid har tagit avstånd från ekonomer som motsätter sig välfärdsstatens papperspenningsgrund. Faktumen talar för sig själva. Om vi bortser från F. A. Hayek (som fick priset 1974) har inte en enda pristagare varit en uttalad motståndare till centralbanker eller penninginterventionism. Beträffande Hayek så kom han ut ur garderoben först efter att han vunnit priset, med sina böcker Choice in Currency (1976) och Denationalisation of Money (1977).

Det är inte heller förvånande att två fantastiska ekonomer, Ludwig von Mises (1881-1973) och Murray Rothbard (1926-1995), inte fick priset. Mises, som utan tvekan var världshistoriens bästa ekonom, dog just då priset delades ut för femte gången. Det känns således passande att ta tillfället i akt, så här 40 år efter hans död, att hylla hans bedrifter och visa på hans bestående arv.

Ludwig von Mises är känd som den som gav upphov till den pånyttfödelse som klassisk liberalism och libertarianism fick efter andra världskriget. Hans inflytande över den samtida politiken baserades helt och hållet på hans banbrytande samhällsanalytiska bidrag och särskilt inom monetär ekonomi. Just vid den tid då inflationistiska idéer hade trängt in i den akademiska världen och var på väg att ersätta klassisk ekonomi, revolutionerade Mises teorin om pengar. Han var den första ekonomen som utvecklade en fullfjädrad förklaring av penningpriser, och han var också den första som utvecklade en omfattande analys av penningproduktionens orsaker och konsekvenser. Hans verk återupplivade och förstärkte argumentet mot monetär interventionism, som hade varit hjärtat inom den klassiska ekonomin.

Innan Adam Smith var allmännheten övertygad om det var spenderingsvolymen (vilket idag med Keynesianska termer kallas ”aggregerad efterfrågan”) som drev ekonomin. Politiker och affärsmän försökte därför att öka den nationella penningmängden för att kunna främja produktion och tillväxt. Smith argumenterade emot detta och menade att det var felaktigt. Välståndets verkliga orsak stod att finna i arbetsfördelning och i en sparsam livsstil. Politik som hade som mål att öka den nationella penningmängden genom att uppmuntra export och hindra import hade motsatt effekt. Det gjorde bara att nationen blev fattigare.

Denna tes inspirerade den intellektuella rörelse som kom att kallas klassisk ekonomi. Den inspirerade även ekonomer inom den Österrikiska skolan. När Carl Menger utvecklade sin pristeori som baserades på den bergfasta subjektiva värdeteorin försökte han inte omkullkasta den klassiska ekonomin. Det han gjorde var istället att reparera en grundläggande brist i den klassiska pristeorin, och i och med detta lyckades han förstärka hela det teoretiska ramverket. Eugen von Böhm-Bawerk förstärkte ytterligare de klassiska lärorna beträffande sparande och kapital genom att analysera den roll som tid har i produktionsprocesser. I början av 1900-talet avslutade Ludwig von Mises den Österrikiska ombyggnaden av den klassiska ekonomin när han kom ut med sin penningteori.

Adam Smith hade försummat pengar eftersom vare sig utbud eller efterfrågan på pengar kunde räknas bland de orsaker som ledde till nationernas välstånd. Många av hans efterföljare – särskilt David Ricardo – grävde ner sig i frågan. Men deras verk led alla av akilleshälen i Smiths teori: hans teori att priser bestämdes av produktionskostnaderna. Av denna anledning kunde de aldrig förstå den ekonomiska teorin om hur banker fungerade, och den praktiska konsekvensen av detta var eviga konjunkturcykler som avlöste varandra. Detta praktiska misslyckande inom penning- och bankområdet bringade slutligen hela den klassiska ekonomin i vanrykte. Inflationistiska doktriner började komma tillbaka. Till en början, under 1800-talets andra halva, kröp de fram, för att sedan, runt första världskriget, eskalera ytterligare. Den slutliga triumfen kom under 1930-talet.

Mises utvecklade inte sin monetära teori för att komma fram till klassiskt liberala praktiska slutsatser. Tvärtom tog det honom ett bra tag att förstå de politiska implikationer han hade upptäckt. Den första utgåvan av hans avhandling (1912) är faktiskt väldigt tam i detta avseende. Det är först i den andra utgåvan (1924) som Mises börjar fokusera på de anti-interventionistiska implikationerna som hans penningteoretiska verk hade. Ungefär vid samma tillfälle började han att gräva djupare i andra forskningsområden, särskilt analysen av socialistiska och interventionistiska regeringsformer. Dessa verk gjorde honom känd, och de var instrumentala i att konvertera en hel generation unga intellektuella – som Hayek, Haberler, Machlup, Morgenstern, och Robbins – till de klassiskt liberala idéerna. Men hans monetära arbete förblev alltid ryggraden i allt han gjorde. Till slut kom han att integrera detta inom en generell teori om mänsklig handling (Nationalökonomie, Human Action).

Under Mises liv ansågs tyvärr hans ekonomiska och politiska idéer helt och hållet omoderna. Men det är på grund av detta faktum som hans arv är bestående och så pass starkt. Idag har de idéer som Mises så mödosamt motbevisade haft sin gång. Inflationism, socialism, och etatism har inneburit elände, korruption och kaos. Att läsa Mises gör det möjligt för oss att förstå världen, och det hjälper oss att se den väg som kommer att leda oss ur det hål vi befinner oss i.


Originalartikeln har översatts från engelska.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *