Att försvara det oförsvarbara: Nedskräparen

forsvaradetoforsvarbaraNedskräparen har få försvarare. Han är ansatt på alla fronter och i skottgluggen för det politiskt korrekta etablissemanget. På radio och TV sänds meddelanden mot nedskräpning som en ”public service”. Dessutom är alla möjliga organisationer från Hem- och skolaföreningar till kyrkliga organisationer överens om nedskräpningens skadlighet. Filmindustrin som inte rör vid vissa ämnen för att de är för kontroversiella, är förenad i sitt hat mot nedskräparen.

Socialiserad egendom

Det finns, dock, en liten, till synes obetydlig detalj som smular sönder argumenten mot skräp och nedskräparen. Nedskräpning kan endast ske på offentliga platser, aldrig på privata. De annonser som visar det till synes negativa med skräp visar alltid bilder på motorvägar, badstränder, gator, parker, tunnelbanan eller offentliga toaletter. Samtliga dessa är offentliga miljöer. Det beror inte på att det mesta av nedskräpningen sker i offentliga miljöer. Det är en definitionsfråga. Om något som i allt övrigt liknade nedskräpning skedde på privat plats skulle det inte anses vara nedskräpning. När ett stort åskådarantal går hem från en fotbollsmatch, biograf, teater, konsert eller cirkus, så är det som är kvar under sätena och mellan raderna inte skräp och kan inte heller vara det. Det är sopor, smuts eller avfall men inte skräp. Efter den normala arbetsdagen kommer en armé av städare till de privatägda bankerna, affärerna, restaurangerna, kontorsbyggnaderna, fabrikerna etc. Vad de gör är att städa, inte plocka skräp. I likhet med detta så städar Gatukontoret gator och trottoarer, genom att plocka upp skräp. Nu finns det ingen verklig distinktion mellan att skräpa ned på offentlig eller privat plats. Det finns ingen anledning att kalla det förra men inte det senare för nedskräpning eftersom det som görs i bägge fallen är det samma. I båda fallen följer producerandet av skräp antingen produktion eller konsumtion.

I en del fall är den optimala lösningen att lämna kvar soporna för att dessa skall kunna städas undan senare. Till exempel skulle det vara för tidsödande för en snickare att sopa upp flisorna medan han arbetar. Det är billigare och enklare att låta ”skräpet” ligga kvar för att städas bort efter arbetets slut eller vid periodiska intervaller. Ledningen skulle kunna införa en anti-nedskräpningskampanj och tvinga snickarna att hålla sin arbetsplats fri från träspån. Man skulle t o m kunna införa böter på 500 kronor mot nedskräpning. Detta skulle dock medföra risken att de anställda slutade, eller, om de inte slutade, så skulle det leda till kraftigt ökade produktionskostnader, vilket i sin tur kraftigt skulle minska konkurrenskraften. Inom sjukvården kan nedskräpning å andra sidan inte tolereras. Operationssalar och behandlingsrum måste hålla en hög sanitär standard. Misslyckas man med att hålla rent skulle detta kunna riskera sjukhusets ekonomi när det blir känt att det har sanitetsproblem. Vad gäller restauranger så bedriver inte dessa någon form av kampanj mot nedskräpning. Det finns inga skyltar där det står att det är förbjudet att tappa besticken, servetter eller brödsmulor. En restaurang skulle kunna förbjuda nedskräpning men den skulle i så fall tappa gäster till sina konkurrenter.

Marknadsmekanismerna styr

Vad dessa till synes disparata exempel har gemensamt är att illustrera att på marknaden så bestämmer konsumenten hur mycket skräp som skall tillåtas! Frågan behandlas inte förenklat och det finns inga generella krav på att göra sig av med nedskräparen. I stället sker en noggrann avvägning mellan fördelar och nackdelar över hur mycket skräp som ska tillåtas. Om kostnaderna för att städa undan skräpet är låga och den skada som det orsakar är stor, så kommer det att städas ofta och straffen för att inte hålla rent vara höga, som i exemplet med sjukhuset ovan. Om det å andra sidan är dyrt att städa och den skada skräpet orsakar är låg, kommer städningen att ske mer sällan och heller inga bestraffningar för nedskräpning kommer utfärdas. Dessa skillnader beror inte på lagstiftning, utan är ett resultat av marknadens preferenser. Företag som inte agerar med en korrekt kostnadskalkyl kommer att förlora kunder, antingen direkt, om kunderna röstar med fötterna, eller indirekt, genom att man inte är tillräckligt kostnadseffektiv och därför inte kan priskonkurrera. Ett system som baserar sig på människors behov och önskningar är mycket flexibelt. I varje exempel ovan ar lösningen skräddarsydd för de specifika krav varje situation ställde. Dessutom så reagerar ett sådant system snabbt på förändringar, antingen vad gäller kostnader för att städa eller skadan som orsakats av ej upplockat skräp. Om det fanns ett system som kunde sänka kostnaderna kraftigt för städa ett sjukhus eller om preferenserna vad gäller renlighet på sjukhus ändrades signifikant så skulle sjukhusledningen vara tvungen att lätta på policyn vad gäller skräp. De sjukhus som inte anpassade sig till den nya teknologin och de nya preferenserna skulle förlora patienter till konkurrerande sjukhus. (Detta gäller för privata sjukhus. Offentliga sjukhus som betalas via skattsedeln har inga incitament att tillfredsställa patienterna.)

Om man å andra sidan upptäckte att läskburkar och godispåsar, som lämnas kvar under sätena på en fotbollsarena var giftspridare, eller skymde sikten när man tittar på matchen, så skulle reglerna vad gäller dem snabbt ändras utan statlig påverkan.

Allmän egendom är problemet

När man studerar skräp på allmänna platser finns det inget system som kan anpassa sig till människors preferenser. Allmänna platser är statens område. Staten behandlar konsumenter översittaraktigt, i princip struntar den i dem. Statliga företag är de enda som kommer att försöka minska nedskräpningen med en stark beslutsamhet att avskaffa den och därigenom struntande i att anpassa sig till nya preferenser eller teknologier. Lagen är lagen. Staten kan fungera så eftersom den agerar utanför marknaden. Den får inte sina intäkter från marknaden genom frivilliga transaktioner. Istället får staten sina intäkter genom beskattning, en process som är helt orelaterad till dess förmåga att tillfredställa konsumenternas behov.

Statens argument mot nedskräpning är att det görs utan hänsyn tagen till andras rättigheter. Men det är ett argument utan värde. Konceptet med privat nedskräpning är vad som avses. Om nedskräpning vore en kränkning av andras rättigheter och en vägran att ta hänsyn till andra, hur skall man då betrakta nedskräpning i restauranger, biografer, fabriker etc. Nedskräpning i den privata sfären beror av konsumenternas önskemål om komfort. Ingen kränker resturanägarens rättigheter mer genom att skräpa ner än genom att äta. Resturangägaren får betalt för båda.

Hur skall man tolka statens oförmåga till en flexibel syn på nedskräpning? Det är inte helt och hållet beroende på likgiltighet, även om det är betydligt enklare att helt förbjuda något än att försöka hantera det på ett vettigt sätt. Förklaringen ligger i att staten inte, oavsett omsändigheter, klarar av att föra en flexibel nedskräpningspolitik. En sådan politik måste basera sig på ett prissystem, dvs med vinster och förluster, för att mäta kostnaderna och intäkterna av nedskräpning för att effektivt bestraffa de aktörer som inte anpassar sig därefter. Om staten genomförde ett sådant system skulle det inte längre vara ett statligt system eftersom staten inte längre kunde förlita sig på skattesystemet vilket är helt orelaterat till hur väl man tillfredsställer människors behov. Endast en icke vinstdrivande organisation som staten kan reagera på människors önskemål om fler vägar med ett hot att vilja förbjuda bilar. Endast en statlig organisation, fri från behovet att tjäna pengar, kan reagera på människors önskan att vara i parker genom att förbjuda människor att vistas där efter skymningen.

Statens oförmåga till flexibilitet kan ibland få märkliga konsekvenser. Under många år fanns inget effektivt förbud mot att hundägare lät sina hundar uträtta sina naturbehov på trottoaren eller gatan. Sedan uppkom en rörelse som ville förbjuda all hundavföring på alla trottoarer och gator, med paroller som ”Barn före hundar”. Marknadens flexibilitet ignoreras totalt av dessa grupper. Man förstår inte att ”skräp” från hundar kan anvisas till speciella platser. Frågan ses istället gälla om det skall vara tillåtet överallt eller förbjudet överallt. Föreställ dig då vilket fördelaktigt resultat det skulle bli om alla gator och trottoarer vore privatägda. Resultatet skulle bli en större flexibilitet genom de ersättningar en entreprenör skulle få genom att tänka ut lösningar som skulle tillfredsställa båda grupper. En del skulle kanske motsätta sig privata trottoarer på grundval att hundägare idag använder hundinhägnader gratis (givet att det inte finns något förbud mot hunsskit). Detta är emellertid fel därför att ingen individ, inklusive hundägaren, har fri tillgång till trottoaren. Trottoarer, liksom allt annat som staten tillhandahåller, betalas av medborgarna genom skatter. Medborgarna betalar inte bara för byggandet av trottoaren utan också för underhållet.

Lösningen heter privatisering

Det är svårt att föreställa sig exakt hur en fri marknad skulle fungera i detta fall men några gissningar kan göras. En del entreprenörer skulle kanske sätta upp inhägnader där hundarna kunde uträtta sina behov. Dessa entreprenörer kunde ha två typer av avtal, det ena med hunddägaren, som skulle innehålla priset på tjänsten. Det andra avtalet skulle vara med renhållningsbolag där det avtalades om vad skulle kosta att hålla efter området. Exakt var dessa områden skulle ligga och hur många det skulle finnas beror på behoven hos de inblandade. I skenet av statens inflexibilitet på området och dess uppenbara ointresse att uppfylla människors preferenser, hur skall man då se på nedskräparen? Nedskräparen behandlar statlig egendom på samma sätt som han skulle behandla privat egendom om han hade möjlighet till det. Nämligen genom att lämna kvar skräp på det. Det har visats att det inte finns något verkligt ont med detta beteende och förutom för statens inflexibilitet så skulle det vara lika accepterat på offentliga platser som det är på privata. Det är ett område som skulle styras av människors behov och inte av en onyanserad stat. Slutsatsen blir därmed att nedskräparen är långt ifrån att betrakta som skurk utan skall istället betraktas som en hjälte. Det civilkurage som nedskräparen visar, givet den intensiva kampanj som bedrivs mot honom, är avsevärt. Och viktigare, nedskräparens beteende som avsiktligt ”tar lagen i sina egna händer, kan betraktas som en protest mot ett orättfärdigt system.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

2 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Nedskräparen

  • Nu har jag lite svårt att se poängen i denna artikel och ännu svårare att se en nedskräpare som en hjälte.

    Själv tänker jag att det jag släpar till en viss plats kan jag även släpa till en soptunna och varför ska jag lämna något på en plats som orsakar att någon annan måste agera för att ta bort det jag lämnat kvar och även måste bekosta borttagandet av det jag har lämnat kvar. Det handlar även om att inte skada annans egendom.

    Nu är jag medveten om att det jag lämnar i soptunnan måste tas bort av någon och även kostar pengar. Men jag kan åtminstone hävda att det skräp som lämnas i soptunnan är billigare att ta bort än det jag lämnar på marken.

    Desto mindre kostnad att ta bort skräpet desto lägre pris på en vara som måste inkludera städning.

    Det går, som i artikeln, argumentera för vad kunderna på en restaurang önskar. Kunder som önskar skräpa ner skulle således söka sig bort från en restaurang som önskar mindre nedskräpning. Det finns även kunder som gillar att gå på restauranger som är rena. Jag är en av dem. Så håller man rent kan man förlora kunder men även vinna kunder.

  • Väldigt korkad artikel som gör att statsdyrkare får vatten på sin kvarn.

    Det hade varit en sak att förklara att nedskräpning oftast sker på offentliga platser. Men att försvara nedskräparen som person??? Eller kalla honom för hjälte???

    Nedskräpare är drägg. På privat mark kan dräggen oftare tas itu med. Det är väl en poäng som hade varit värd att göra möjligen…

    Frågan är: tycker verkligen den som har tagit beslutet att lägga upp denna artikel att det är värt att våra meningsmotståndare nu kan hävda ”misesinstitutet hyllar nedskräpare”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *