Imperialismens Paradox

2383

”United Bases of America”. Klicka här för att se hela bilden.

Staten definieras som en institution med två unika drag. För det första är den ett fullständigt territorialt monopol över beslutsfattande, med andra ord utfärdar staten det slutgiltiga avgörandet i varje form av konflikt, även konflikter som involverar den själv. För det andra är den ett territorialt monopol för beskattning, i.e. en institution som artificiellt bestämmer priset för vad medborgarna måste betala för dess tjänster som tillhandahållare av lag och ordning.

Med en enkel ekonomisk analys så kan vi förutsäga att statens monopol på rättskipning kommer perversera detta till förmån för sig själv. I stället för att lösa konflikter så kommer staten, med sitt monopol på det slutgiltiga avgörandet i alla konflikter, att provocera fram konflikter (artificiella brott och lagar emot dessa) för att besluta i sin egen favör och rättfärdiga sin egen existens. Än värre, enligt de ekonomiska lagarna gällande monopol, kommer kvaliteten på statens tjänster att falla och priset att öka. Driven av sitt egenintresse kommer staten, likt alla andra, men med beskattningsrätt att arbeta för att maximera sina inkomster och minimera sina produktiva utgifter.

Staten, krig och imperialism

I stället för att koncentrera oss på statens inhemska handlingar tänkte jag att vi skulle koncentrera oss på institutionens externa konsekvenser, alltså utrikespolitiken snarare än inrikespolitiken. För det första, som en institution som snedvrider rättskipningen och beskattar dess medborgare, hotas samtliga stater av att invånarna lämnar. Speciellt de mest produktiva individerna riskerar att lämna för att undfly ett korrupt rättssystem och för höga skatter. Givetvis tycker ingen stat om det här. I motsats till vad som kan tyckas vara den logiska slutsatsen; att staten krymper sig själv i storlek och beskattar mindre, föredrar den att expandera. Det här leder till en konflikt med andra stater. Till skillnad från konkurrens mellan personer, företag och andra institutioner, är staters konkurrens uteslutande. Det vill säga att det bara kan finnas en institution av slutgiltigt beslutsfattande och beskattningsrätt inom ett givet område. Konsekvenserna av det här är att konkurrensen mellan olika stater leder till en centralisering av politisk makt som till slut resulterar i en världsstat.

Vidare, som skattefinansierade monopol av yttersta beslutsfattande i alla konflikter är stater aggressiva i sin natur. Medan vanliga personer och institutioner måste bära kostnaderna av ett aggressivt beteende (som mycket väl kan förhindra ett sådant beteende), hamnar kostnaden av statens aggressiva beteende på skattebetalarna.
Därför är det rimligt att anta att statens lakejer kommer att bli provokatörer och initiera våld för att centraliseringen skall fortsätta.

Slutligen, givet att stater måste börja i liten skala, kan vi anta att det i en värld med en mångfald av olika territoriella monopol finns vissa givna krav för en framgångsrik expansion. Vinst eller förlust i mellanstatliga konflikter beror så klart på många olika faktorer, däribland invånarantal, men den avgörande faktorn är – ceteris paribus – ekonomiskt välstånd. Med hjälp av skatter och regleringar kan inte staten skapa välstånd, allt den kan göra er att parasitera på redan existerande välstånd och hindra att ny skapas. Om beskattningen och regleringen av den egna befolkningen är låg – ceteris paribus – tenderar det ekonomiska välståndet, invånarantalet och de medel staten kan använda i mellanstatliga konflikter att öka. Det vill säga, de stater som beskattar och reglerar sin befolkning relativt lite – liberala stater – tenderar att besegra sina konkurrenter och expandera sitt territoriella monopol genom att ta över de mindre liberala staternas områden.

För att ge ett exempel; det här förklarar varför Västeuropa kom att bli den dominerande världsmakten, i stället för att bli den dominerade. Mer ingående förklarar det varför först tyskarna, sedan engelsmännen och sist under 1900-talet amerikanarna utvecklade de mest imperialistiska supermakterna i världen. Detta förklarar varför USA, en av de mest liberala staterna inhemskt, har bedrivit en väldigt aggressiv utrikespolitik medan till exempel det forna Sovjet, som var väldigt repressivt internt, förde en mindre aggressiv utrikespolitik. USA visste att de militärt kunde besegra alla andra stater och därför har de också agerat så krigiskt, detta i kontrast mot Sovjetunionen, som visste att de skulle förlora en längre militär konfrontation mot stater av betydande storlek, såvida de inte kunde vinna inom loppet av ett par dagar eller veckor.

Från monarki och krig mellan arméer till demokrati och fullskaliga krig

Historiskt sett har de flesta stater varit monarkier, styrda av en absolut eller konstitutionell monark eller furste. Det är intressant att fråga sig varför men detta är en fråga jag ämnar lämna åt sidan. Säkert är dock att demokratiska stater, även så kallade parlamentariska monarkier, styrda av en president eller en statsminister var ovanliga fram till den franska revolutionen och hade liten eller ingen världshistorisk betydelse fram tills efter det första världskriget.

Trots att alla stater måste ses som aggressiva i sin natur, skiljer sig incitamentsstrukturen så pass mycket mellan en traditionell regent å ena sidan och en statsminister eller president å andra sidan att vi kan räkna med olika typer av krigsföring. Medan kungar såg sig själva som ägaren av det territoriella monopolet, betraktar presidenter sig själva som tillfälliga förvaltare av detsamma. Ägaren av en resurs är intresserad av den nuvarande inkomsten som han kan få ut av resursen men även resursens kapitalvärde (i.e. framtida inkomster.) Ägaren har ett långsiktigt intresse av att vårda eller förbättra värdet av sitt land, medan den tillfälliga skötaren av en resurs (resursen ses som allmänt snarare än privat ägd) tvärtom är huvudsakligen intresserad av sin nuvarande inkomst och har lite eller inget intresse av kapitalvärdet.

De empiriska resultaten vi kan se av denna skillnad i incitamentsstrukturer är att monarkiska krig tenderar att ha varit “moderata” och “konservativa” i jämförelse med demokratiska krig.

Uppdagandet av monarkiska krig var oftast dispyter angående arvsfrågor på grund av ett komplext nätverk av kungliga giftermål. De kännetecknades av territoriella frågor snarare än ideologiska. Den allmänna åsikten var som följer; krig var kungens affärer som skulle skötas med hans privata arméer och hans privata förmögenhet. Följande, eftersom krig oftast var konflikter mellan olika kungafamiljer, såg monarkerna en klar distinktion mellan stridande och icke-stridande och riktade sina attacker mot sina antagonisters egendom. Således har militärhistorikern Michael Howard noterat följande gällande krigsföring på 1700-talet:

På den europeiska kontinenten pågick handel, resor, kulturella samt akademiska utbyten även under krig nästan obegränsat. Krigen var kungens krig. Den gode medborgarens roll var att betala sina skatter, och en sund ekonomisk politik skulle låta honom tjäna sina pengar så att han således kunde betala skatterna. Han hade ingen plikt att vare sig vara med att besluta om vilka krig som skulle föras, eller att delta i dem själv, såvida han inte var driven av ungdomlig äventyrslust. Detta var frågor som enbart rörde de berörda regimerna. – War in European History, p. 73

Ludwig von Mises har skrivit något liknande om krig mellan arméer:

I krig som bedrivs med arméer, utkämpar arméerna striderna medan de vanliga medborgarna fortsätter att leva sina vanliga liv. Medborgarna betalar kostnaderna för krigen, men de deltar inte på annat sätt. Det kan hända att kriget raserar deras hus, förstör deras egendom och land, men detta är en kostnad för kriget som de måste bära. Det händer även att de blir bestulna eller dödade av soldater, ibland även från den egna nationens arméer. Men dessa händelser är inte naturliga effekter av krig som sådant, de stjälper snarare än hjälper målet med kriget och tolereras inte av arméns ledare. Den krigande staten som har tränat, beväpnat och sett om soldaterna ser det här som ett brott, soldaterna är anställda för att kriga, inte för att stjäla för egen vinning. Staten har ett intresse av att livet skall fortgå som vanligt för dess invånare, för att se till att pengar fortsätter att flöda in i skattkistan, vunnet territorium anser man vara sitt. Marknadsekonomin tillåts att fortsätta fungera under krig för att staten skall kunna bära kostnaden för kriget i sig. – Nationalökonomie, p. 725

Till skillnad från den begränsade krigsföringen i forna regimer, har eran av demokratisk krigsföring – som började med den franska revolutionen och Napoleonkriget, fortsatte under 1800-talet med de amerikanska sydstaternas självständighetskrig och som sedan nådde sin topp under 1900-talet med de båda världskrigen – varit en era av totalt krig.

Genom att sudda ut distinktionen mellan de styrande och de styrda (“vi styr alla oss själva”), har demokratier stärkt befolkningens identifiering med “sin” stat. I stället för kungliga dispyter som kan lösas genom erövring och ockupation, har demokratiska krig kommit att handla om ideologi; sammandrabbningar mellan civilisationer, som enbart kan lösas genom kulturell eller religiös erövring, underkuvande eller, om nödvändigt, utrotning. Det blir svårare för medborgarna att undvika personlig inblandning, känslomässig som fysisk, i krigen. Motstånd mot högre skatter under krigstid anses vara en typ av förräderi. Eftersom den demokratiska staten, till skillnad från den monarkiska, är “ägd av alla”, blir medhåll i krigen snarare regel än undantag. Med massiva arméer av billiga och lättlurade soldater stridandes för nationella intressen eller ideal, uppbackade av en hel nations resurser, suddas distinktionen mellan stridande och icke-stridande ut. Sidoskador blir inte längre en olycklig bieffekt av krig utan i stället en del av krigsföringen. Michael Howard har skrivit följande:

När staten slutade ses som egendom tillhörande priviligierade familjer och i stället började betraktas som ett kraftfull verktyg för sådana abstrakta idéer som frihet, nationalitet eller revolution, såg mängder av människor staten som förkroppsligandet av ett ideal för vilket inget pris var tillräckligt högt och inget offer för stort. De ‘måttliga och obeslutsamma slagen’ från Rokoko-tidsåldern framstod då som absurt otidsenliga. – War In European History, p. 75-76

Liknande observationer har gjorts av militärhistorikern och generalen J.F.C. Fuller:

Inflytandet av andan av nationalitet, d.v.s. den av demokrati, var stort på krigen … [det] gjorde krigen mer känslosamma, och därmed, mer brutala; … Nationella arméer strider mot nationer, kungliga arméer mot deras motsvarigheter, den förra lyder under en mobb – alltid med mobbmentalitet, den senare under en regent – oftast sansad. … Allt det här utvecklades från den franska revolutionen, vilken också gav till världen värnplikten. Detta gav också nya kopplingar mellan krig och ekonomi, för när hela nationen krigar står hela nationen redo att finansiera kriget. – War and Western Civilization, p. 26-27

Läran om den demokratiska freden

Jag har förklarat hur staten som institution leder till krig, och varför, paradoxalt nog, inhemskt liberala stater tenderar att vara imperialistiska stormakter; och hur den demokratiska andan lett till en decivilisering av krigsföringen.

Mer specifikt har jag förklarat hur USA blivit världens supermakt; och som en konsekvens av detta förvandlats från en till början aristokratisk republik till en ohämmad massdemokrati som sedan sydstaternas självständighetskrig tagit rollen som en allt mer arrogant, självgod och nitisk krigshetsare.

Vad som tycks stå i vägen för fred och civilisation torde vara demokrati, och mer specifikt, världsmodellen för en liberal demokrati – USA. Ironiskt, om än inte förvånande, är det just USA som pekar ut sig själva som lösningen i sökandet efter fred.

Det som ligger bakom det här är den demokratiska fredsteorin, vars historia sträcker sig tillbaks till Woodrow Wilsons dagar och första världskriget och är återupprättad av George W. Bush och hans neokonservativa rådgivare. Denna har nu blivit en allmän sanning bland intellektuella, även i liberala och libertarianska kretsar. Teorin påstår följande:

  • Demokratier krigar inte mot varandra
  • 
För att skapa permanent fred måste därför hela världen bli demokratisk

Och som en naturlig följd:

  • I dag är de flesta stater inte demokratiska och tillåter inte demokratiska reformer
  • Således måste man attackera och starta krig mot dessa stater för att inrätta demokrati och upprätta permanent fred

Jag har inte tålamod nog för att utfärda en fullständig kritik av den här teorin – jag kommer endast göra en kort sammanfattning av min kritik av teorins initiala premisser och dess slutsats.

1. Krigar inte demokratier mot varandra? Eftersom nästan inga demokratier existerade innan 1900-talet så får vi söka bland fall de senaste hundra åren för att hitta svaret. Faktum är att en stor del av bevisen som talar för den här tesen ligger i observationen att de västeuropeiska staterna inte krigat mot varandra sedan andra världskriget. Inte heller i stilla havet har Sydkorea och Japan krigat mot varandra. Bekräftar detta tesen? Förespråkare för den demokratiska fredsteorin tror det. Som “forskare” söker de “statistiska” bevis, och som de ser finns det ett flertal exempel som bekräftar deras teori. Tyskland krigade inte mot Frankrike, Italien eller England; Frankrike krigade inte mot Spanien, Italien eller Belgien. Tyskland attackerade inte Frankrike och Frankrike attackerade inte Tyskland. Som det ser ut har vi mängder med exempel från de senaste 60 åren som bekräftar teorin, och inte ett enda motexempel. Men har vi verkligen så många bekräftande fall?

Svaret är självfallet nej. Faktum är att vi bara har ett enda exempel. Efter andra världskriget ingick i stort sett alla demokratier i västra Europa (samt de demokratiska staterna Japan och Sydkorea i Stillahavsregionen) i det Amerikanska imperiet. USA hade militär närvaro i nästan alla dessa stater. Vad efterkrigstidens fred “bevisar” är inte att demokratier inte krigar mot varandra, utan att en imperialistisk stat såsom USA inte tillåter sina koloniala stater att kriga mot varandra (och självklart såg inte heller stormakten någon anledning att attackera satellitstaterna – eftersom de löd under deras inflytande – och de varken ville eller vågade säga emot deras stormakt).

Om vi ser fallen på detta sätt kan vi med hjälp av vår förståelse av historia snarare än en naiv tro att något epitet skulle förändra statens natur – slå fast att bevisen inte har ett dugg att göra med demokrati utan snarare med makt. Exempelvis bröt inga krig ut mellan andra världskrigets slut och slutet av 1980-talet – det vill säga perioden då den sovjetiska regimen var intakt – mellan Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Litauen, Estland, Ungern och så vidare. Var det här på grund av att kommunistiska diktaturer inte krigar mot varandra? Det måste vara slutsatsen enligt de “vetenskapsmän” som stödjer den demokratiska fredsteorin! Men den slutsatsen är utan tvivel felaktig. Inga krig bröt ut i Sovjetunionen på grund av att centralmakten inte tillät det – precis som i fallet med de demokratiska väststaterna under amerikanskt styre. Visst, Sovjet ingrep i Ungern och Tjeckoslovakien men detta gjorde även USA vid olika tillfällen i Centralamerika, bland annat Guatemala. (Av en tillfällighet glömmer man alltid bort kriget mellan Israel, Palestina och Libanon? Är dessa inte demokratiska stater eller är arabiska stater per definition odemokratiska?)

2. Fungerar demokrati verkligen som en lösning för någonting, och i synnerhet som ett system för att skapa fred? Här är de demokratiska fredsteoretikernas bevis ännu värre. Faktum är att den knappa historiska förståelsen de uppvisar är skrämmande. Här är några fundamentala tillkortakommanden:

För det första: Teorin innehåller ett konceptuellt samband mellan demokrati och frihet som mest kan ses som skandalöst. Speciellt när det kommer ifrån självutnämnda libertarianer. Grundstenen och fundamentet för frihet är privat ägande och privat – exklusivt – ägande är logiskt oförenligt med demokrati – majoritetsstyre. Demokrati har ingenting med frihet att göra. Demokrati är en mjuk version av kommunism, och har under historien inte betraktats som något annat. Faktum är att statens utgifter (alla former av statlig verksamhet) innan den demokratiska eran, i.e. före 1900-talet, låg på mellan 7-15 % av BNP i Västeuropa och var ännu lägre i USA. Mindre än 100 år och en full utveckling av demokrati senare är siffran ungefär 50 % i Europa och 40 % i USA.

För det andra: Teorin om den demokratiska freden gör bara en enkel distinktion: demokrati och icke-demokrati – det senare kallat diktatur. Den avgränsningen gör inte bara att alla aristokratiska republikanska regimer försvinner, utan även – vilket är viktigare i min jämförelse – traditionella monarkier. De klumpas ihop med stater som styrdes av män såsom Lenin, Mussolini, Hitler, Stalin och Mao. Faktum är att traditionella monarkier har väldigt lite gemensamt med sådana diktaturer (medan demokrati och diktatur är starkt relaterade till varandra.)

Monarkier är den semi-organiska utväxten av hierarkiskt strukturerade naturliga – statslösa – sociala ordningar. Kungar är hövdingar av utvecklade familjer, klaner, stammar och nationer. De tillhandahåller en stor del naturlig, frivilligt erkänd auktoritet som de ärvt och ackumulerat över många generationer. Det är inom den sociala ordningen (och även aristokratiska republiker) som liberalismen först utvecklades och blomstrade. I kontrast till demokratier som i sin natur är egalitära och omfördelande, därav det ovannämnda exemplet om ökningen av statens utgifter. Karaktäristiskt för den övergång från monarki till demokrati som började under andra halvan av 1800-talet är en ständig nedgång för liberala partier och en motsvarande ständig uppgång för socialister av alla slag.

För det tredje: För alla som värdesätter frihet måste Första världskriget betraktas som hemskt medan det för förespråkarna av den demokratiska fredsteorin var ett krig mellan demokrati och diktatur. Därav var kriget nödvändigt då det ökade antalet demokratier i världen och därför var det ett progressivt, fredsbevarande och i slutändan befogat krig.

Även om Tyskland och Österrike innan kriget inte ansågs lika demokratiska som England, Frankrike och USA, var de förstnämnda definitivt inga diktaturer. De var monarkier och som sådana lika – om inte mer – liberala än deras antagonister. Exempelvis fängslade man i USA fredsförespråkare, det tyska språket förbjöds i princip, tyska ättlingar blev öppet trakasserade och var ofta tvungna att byta namn. Inget jämförbart inträffade i Österrike eller Tyskland.

I varje fall, hur som helst, var resultatet av korståget för att göra världen mer demokratisk en mindre liberal värld än innan (och Versaillesfreden ledde till andra världskriget). Inte bara växte staters makt sig större och snabbare efter kriget än innan, dessutom blev minoriteter i större utsträckning förtryckta under perioden av demokratisering efter Första världskriget. Exempelvis var tyskar i det nyblivna Tjeckoslovakien systematiskt missaktade (och blev till slut utvisade i miljontals och slaktade i tiotusentals efter Andra världskriget) av den tjeckiska majoriteten. Inget ens i närheten av jämförbart hade hänt tjeckerna i det Habsburgska riket. Situationen gällande relationerna mellan tyskar och sydslaver var liknande i Österrike innan kriget kontra Jugoslavien efter kriget. Inte heller detta var en tillfällighet. Precis som av den Habsburgska monarkin i Österrike var minoriteter välbehandlade av osmanerna. Men när det multikulturella Osmanska riket föll och ersattes av semi-demokratiska stater som Grekland, Bulgarien, och så vidare, blev de kvarvarande osmanska muslimerna utvisade eller utrotade. Liknande, efter att demokratin segrat och de södra delstaterna fallit i USA, fortsatte den federala staten genast utrotningen av indianerna. Som Ludwig von Mises poängterat; demokratier fungerar inte i multikulturella samhällen. Systemet skapar inte fred utan initierar konflikt och tenderar att leda till folkmord.

För det fjärde: Hävdandet att demokrati representerar en stabil form av “jämviktsläge” Detta har sagts mest uttryckligen av Francis Fukuyama som namngav den demokratiska eran som ”slutet på historien”. Det existerar dock fundamentala bevis för att det påståendet är felaktigt.

Rent teoretiskt: Hur kan en demokrati vara en form av stabilt “jämviktsläge” när det är möjligt att en demokrati utvecklas till en diktatur, i.e. ett system som inte är stabilt? Svar: Det stämmer inte!

Dessutom är demokratier från ett empiriskt perspektiv allt annat än stabila. Som redan sagts, i multikulturella samhällen leder demokrati regelbundet till diskriminering, förtryck eller till och med utvisning och utrotning av minoriteter. I etniskt homogena samhällen, däremot, tenderar demokratier regelbundet att leda till klasskamp, vilket leder till ekonomisk kris, vilket leder till diktatur. Tänk, till exempel, på Ryssland efter tsaren, Italien efter första världskriget, Weimarrepubliken, Spanien, Portugal och på senare tid Grekland, Turkiet, Guatemala, Argentina, Chile och Pakistan.

Det är inte bara insikten om korrelationen mellan demokrati och diktatur som borde hålla förespråkarna av den demokratiska fredsteorin vakna på nätterna. Än värre, de måste erkänna faktumet att en diktatur sprungen ur en krisande demokrati inte alltid är värre ur ett klassiskt liberalt eller libertarianskt perspektiv, där en annan utveckling skulle leda till ett mer socialistiskt samhälle. Tänk på Mussolinis Italien, eller Francos Spanien. Det ska tillägas att det, även om det svider i ögonen på demokratiförespråkarna, är ett faktum att diktatorer, ofta olikt monarker som ärver sina ämbeten genom släkt, är uppskattade av större delen av befolkningen, och gör inte det dem i det avseendet “demokratiska”? Tänk på Lenin eller Stalin, de var helt klart mer demokratiska än Tsar Nicholas II, eller tänk på Hitler som i mycket större utsträckning var en “man av folket” än Kaiser Wilhelm II eller Kaiser Franz Joseph.

Enligt de demokratiska fredsteoretikerna borde då målet rimligen vara att initiera krig mot diktatorer i utlandet, oavsett om de är monarker eller demagoger, för att sprida demokrati, vilket kommer att resultera i en form av (modern) diktatur, till man slutligen får förmoda att självaste USA förvandlas till en diktatur som en konsekvens av den tillväxt som sker i den inre statsmakten och hämtar sin näring ur de ändlösa “nödsituationerna” som framkallas av krig.

Bättre vore det att följa Erik von Kuehnelt-Leddihns råd; i stället för att verka för att göra världen säker för demokrati, borde vi i stället göra den säker från demokrati överallt och särskilt i USA.

Texten har översatts från engelska av Anton Johansson och bearbetats av Jon Persson och Benjamin Juhlin. Finns även publicerad på http://tebjudningen.se/2013/08/imperialism/ och orginalartikeln finns här.

16 kommentarer till ”Imperialismens Paradox

  • Herr Hoppe är verkligen en intellektuell gigant. Ser fram emot att läsa hans böcker när jag äntligen har tid någon gång. Tänk om ändå ungarna fick läsa sådant här på indoktrineringsanstalterna som kallas för skolor. Skolan ska ju, som det så vackert heter, låta olika perspektiv komma till tals och uppmuntra kritiskt tänkande Utmanar härmed lärare att låta sina elever läsa denna text på en samhällskunskapslektion.

    • De flesta lärare skulle nog förfasas över denna text. Glöm ej bort att de flesta aldrig har varit utanför indoktrineringsanstalten. De har uppfostrats av den och sedan fått utbildning i att fostra andra i samma anda.

    • Skolan har ett uttalat demokratiskt uppdrag. Det är en av de få grejer som verkligen är tydligt skrivna i Läroplanen. Inte minst när det gäller värderingar.

      Så det mesta är ok bara det är demokratiskt.

    • Det är väl inte svart eller vitt men diktaturer och kungadömen visar sig inte vara sämre än demokrati, vilket inte smickrar demokratin.

      En provins i Alaska har en katt som borgmästare. Omvald gång på gång.

  • VIlken planet lever ni på.
    Diktatur och kungadömmen är som att leva i ett rent helvete.
    Diktatorn/Kungen är alltid en psykopat.

    En psykopat i en demokrati måste dupera en viss procent av befolknignen vilket är svårt.
    En och annan psykopat stiger helt till toppen som Nixon men många är helt okej.
    Obama är kanske inte en bra president men han är ingen psykopat iallafall.

    • Tja, vi tolkar tydligen verkligheten olika. En ”demokratiskt” vald ledare måste för att lyckas vara en patologisk lögnare, den främsta meriten är att kunna ljuga på ett behjärtansvärt övertygande sätt, tex Obama.

      Dessutom är inte alls Kungar eller diktatorer alltid psykopater. Låt mig ta några exempel.

      När den marxistiske demagogen Allende genom ”demokrati” lyckades komma till makten i Chile, så ryckte den i Sverige så hatade Pinochet ut och försvarade de grundläggande rättigheterna.
      Jag ser hellre att man avrättar marxister än företagare och entreprenörer som man gjorde på Kuba. Idag är Chile förmodligen Latinamerikas mest blomstrande land, hur är det med de ”demokratiska” länder där marxisterna fick makten?

      Iran hade en monark, han var väldigt ”hatad”, men han försvarade friheten så länge han kunde, tills han blev svårt sjuk och tappade kraften, då mörkerkrafterna lyckades ta makten genom revolution och ”demokratiska” val.

      Nyligen så var det ”demokratiska” val i Egypten, den obildade massan sprang så klart och röstade på ”Gud”. Det var tur för Egypten att militären precis som i Chile ställde upp och försvarade friheten mot demokratin.

      Vilka politiker var det som la grunden för vårt Svenska välstånd och vår frihet? var de ”demokratiskt” valda? Knappast de var aristokrater utsedda av Kungen. Sen vi införde ”demokrati” har det med accelererande fart gått utför med det politiska beslutsfattandet i Sverige. Var Oscar I, Karl XV och Oscar II psykopater? knappast, Palme möjligen men knappast kungarna.
      Jag tycker att den faktiska historiska utvecklingen på ett övertygande sätt stödjer Hans-Hermann Hoppes analys. Demokrati går alltid ut på att ta någon annans egendom. Folk vill ha rösträtt för att de tror de kan rösta sig till välstånd, dvs ta någon annans pengar, vilket demagogerna kallar ”rättvisa”.

  • Du argumenterar bra och samtidigt som du gör det så kommer du in på min planhalva. Jag är för principen att man militärt ingriper när folkets mänskliga rättigheter är hotade.Männskliga rättigheter ligger över demokrati.Det är därför jag är positiv till de Neo konservativa i USA som militärt går in och störtar de ledarna (även demokratiska) som hotar äganderätten.

  • Samma neokonservativa, sprungna ur den interventionistiska falangen inom det _demokratiska_ partiet, som – i sina upptåg för att sprida _demokrati_ (vi har redan konstaterat att detta inte är något bra; likväl är det en policy) inte har några problem med att sätta sin egen befolkning bakom lås och bom om den förvägrar staten finansiering för att lemlästa barn ett hundratal mil bort, som växer upp och ser bilden av USA som allt annat än ett individualistiskt och frihetsälskande land. Hm?

    Underskatta inte psykopaternas medel för att hålla liv i en petrodollar som tappar köpkraft i paritet med insatserna för att hålla den vid liv..

    Så mycket för liv och egendom.

  • Mitt veckotest. Fortfarande avskydd här? I så fall ses vi tidigast om en vecka.

    Nöjer mig utan ansträngning, bara denna banala text, såsom andra passera utan tanke….

  • Jaha, jag är fri nu! Tack! Dock var jag inte beredd för den friheten, utan det kommer att ta tid innan jag är på spåret igen….

  • Är avstängd som förr, och med det följer norra nordkoreas principer. Adjöss mises! Skicka ore stolt över en e-post min mor. Hon kröker rygg för alla parasiters som väller in, och jag ingen parasit…

  • Tålis. Massinvandringen finansieras nästintill fullständigt via skattemedel. Vidare leder ett påtvingat mångkulturellt samhälle till allvarliga konflikter. Det kräver också kraftiga statliga inskränkningar i människors rätt att diskriminera och bojkotta. Alltså är det inte något som jag skulle tro att libertarianer ställer sig bakom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *