Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.8

Kreditåtstramningsprocessen

moneybankcyclesEtt av de centrala problemen med kreditexpansion och skapande ex nihilo av depositioner – och därigenom av bankdepositionsavtalet med fraktionella reserver – är att, på samma sätt som att denna process oundvikligen släpper lös krafter som motverkar kreditexpansionens effekter på den reala ekonomin, så frigörs också krafter som leder till en samtidig process av kreditåtstramning eller kontraktion. Allt annat lika leder något av följande skeenden till att en sådan process sätts i rörelse: (a) en nedgång i ursprungliga insättningar; (b) en större önskan hos allmänheten att hålla penningenheter utanför banksystemet i sin ägo (en ökning av f); (c) en större ”återhållsamhet” bland banker som föranleder dem att öka sin kassakvot, c, för att kunna rätta sig efter det genomsnittligt större antalet potentiella uttagskrav; (d) en plötslig ökning i amorteringar på lån som inte kompenseras av nyutlåning; och (e) en kraftig uppgång i antalet låntagare som är oförmögna att betala av sina lån, det vill säga många fler betalningsinställelser.

För det första tillintetgörs alla skapade lån och kontomedel som vi hänvisade till i föregående exempel i en kedjereaktion om ett visst belopp av de ursprungliga depositionerna tas ut(exempelvis de 1 000 000 p.e. som satts in i tidigare exempel). Detta innebär en mindre lånestock och en mindre volym kontobehållningar. Om vi antar att c = 0,1 och att k = f = 0 så skulle nedgången i utlåning och kontotillgodohavanden uppgå till 9 000 000 p.e., vilket implicerar en betydande minskning av penningmängden, vilken skulle falla till en tiondel av sitt tidigare belopp. Följden är svår deflation, eller en nedgång i mängden pengar i omlopp, vilket föranleder ett prisfall på varor och tjänster som, på kort och medellång sikt, förvärrar den recession som i slutändan orsakas av alla processer av kreditexpansion.

För det andra produceras samma effekter av en önskan hos allmänheten att hålla mer pengar i sin ägo utanför banksystemet. Detta ger en ökning av f och en nedgång i bankers kapacitet till kreditexpansion, vilket i sin tur för med sig recession och monetär sammandragning.

För det tredje leder även ett beslut av banker att bli mer ”återhållsamma” och att öka sin kassakvot till åtstramning.

För det fjärde framkallar återbetalningar av lån lika deflationsdrivande effekter (när tillräckligt med nya lån inte ges ut för att åtminstone väga upp de som återbetalas). Låt oss beakta denna möjlighet i större detalj. Vi skall börja med att föreställa oss en bank för vilken c = 0,1, k = 0 och f = 0, vars låntagare betalar tillbaka sina lån. Konteringar och balansräkning ser ut enligt följande när lånen beviljas:

64

65

I tidigare exempel iakttog vi banksystemets skapande av ny utlåning och kontosaldon för beloppet 9 000 000 p.e. När låntagarna i detta fall återbetalar sina lån så elimineras de två sista konteringarna enligt följande:

66

Balansräkningen för bank A ser nu ut såhär:

67

Ekonomiskt sett innebär detta att det, ur en enskild banks perspektiv, har skett en minskning av penningmängden med 900 000 p.e. Penningmängden har därmed gått från 1 900 000 p.e. vid den tidpunkt som lånen betalades ut (1 000 000 i kontotillgodohavanden och 900 000 i pengar som överlämnades till låntagarna) till 1 000 000 p.e., de enda pengar som består när lånen har betalats av. Därigenom stramas penningmängden klart och tydligt åt, ur en enskild banks perspektiv.

Givet att alla banker expanderar kredit och tar emot insättningar samtidigt så vet vi redan att varje bank kan hålla sina reserver konstanta och ge ut lån för en multiplikator av sina reserver. Följaktligen hade varje banks balansräkning, exempelvis den för bank A, sett ut som följer:

68

Om alla bankens låntagare återbetalar sina lån med checkar så kommer bankens balansräkning att se ut såhär:

69

Denna balansräkning visar tydligt en minskning av penningmängden eller kreditåtstramning motsvarande 9 000 000 p.e. En identisk nedgång hade orsakats av samtidig återbetalning av lån till enskilda banker – som i ingångarna (66) och (67) – genom en process lik den som visas i Tabell IV-2, men omvänd.

För det femte, om lånen förlorar sitt värde till följd av att den ekonomiska aktivitet som de användes för misslyckas så måste motsvarande bank bokföra detta som en förlust enligt följande:

70

Bankens balansräkning hade då sett ut som följer:

71

Om vi jämför denna balansräkning med (69) ser vi att banken håller samma mängd kassareserver i båda fallen. Ändå finns en högst betydande skillnad: i (78) finns skuldkolumnen 10 000 000 p.e. i depositioner registrerade istället för 1 000 000 p.e. i (69). Med andra ord har banken tekniskt sett hamnat på obestånd. Så länge insättare emellertid har förtroende för banken sker ingen minskning av penningmängden. Eftersom ingen kommer att begära tillbaka de 9 000 000 p.e. i sekundära depositioner som skapades ur tomma intet kan bankirerna till och med betrakta detta belopp som en del av årets vinst, ett belopp som uppväger 9 000 000 p.e. i kreditförluster, vilket ger den balansräkning som framträder i (69).[1] I termer av deflation är emellertid denna situation uppenbart ännu farligare än den som kommer ur återbetalningen av lån: innan denna situation uppstår kommer banker kraftigt att begränsa sin nyutlåning (de kommer att vara mycket mer omsorgsfulla i sina kriterier), vilket gör att deflationsprocessen accelererar. Om de åtgärder som de vidtar inte räcker till för att undvika betalningsinställelser och risken att gå omkull kommer de att vara ett steg bort från att förlora sina insättares tillit. Insättarna kan tvinga banken till betalningsinställelser och/eller ett konkursförfarande. I detta fall kommer även de 1 000 000 p.e. som ursprungligen sattes att tas ut i kontanter, vilket hotar hela banksystemets existens.

Under normala förhållanden inträffar inte den kontraktion eller deflation som vi beskriver, då beloppet som bankkunden återbetalar på ett lån vägs upp av att ett annat lån betalas ut av en annan bank. Även inom en och samma bank försöker man alltid att ersätta återbetalningen av ett lån med ett nytt. Dessutom kan banken under normala förhållanden betrakta förfallna lån som vilken annan rörelsekostnad som helst. Det grundläggande problemet som uppstår till följd av kreditåtstramning (som vi kommer att se i de följande kapitlen) består i att själva kreditexpansionsprocessen med fraktionella reserver oundvikligen utlöser en utgivning av lån som saknar stöd av frivilligt sparande, vilket leder till att resurser felallokeras i tiden. Detta sker i sin tur med anledning av den förvrängda information som banksystemet sänder ut till affärsmän som erhåller lån genererade ex nihilo av systemet. Följaktligen skyndar sig affärsmän in i investeringsprojekt som om samhällets reala sparande hade ökat, när detta i själva verket inte har skett. Resultatet är artificiell ekonomisk expansion eller en ”boom” som, genom de processer som vi senare skall studera i detalj, oundvikligen utlöser en korrigering i form av kris och ekonomisk recession. Detta sammanfattar de negativa effekter på den reala ekonomin som utövas av en finansieringsverksamhet byggd på kreditexpansion genom utgivningen av omloppsmedel (depositioner).

Krisen och den ekonomiska recessionen avslöjar att ett mycket betydande antal investeringsprojekt som finansierats med hjälp av bankers nyutlåning inte är lönsamma, då de inte motsvarar konsumenternas sanna önskningar. Därför fallerar många investeringsprojekt, vilket i slutändan får stora konsekvenser för banksystemet. De skadliga konsekvenserna uppenbarar sig genom  utbredda amorteringar och lösen av lån av många demoraliserade affärsmän som tar sina förluster och likviderar osunda investeringar (på så sätt framkallar de deflation och kreditåtstramning); de uppenbarar sig också genom en alarmerande och onormal ökning av förfallna betalningar på lån (vilket påverkar bankens solvens negativt). Precis som om penningmängden hade ökat i enlighet med bankmultiplikatorn utlöser artificiell ekonomisk expansion som odlats med hjälp av nyutlåning ex nihilo förr eller senare en endogen recession, vilken reducerar penningmängden avsevärt genom utbredda återbetalningar på lån och en ökning av förfallna betalningar. Därför ger banksystemet baserat på fraktionella reserver upphov till en extremt elastisk penningmängd som utan problem kan ”dras ut” men som sedan måste dras ihop med samma lätthet. Detta medför motsvarande effekter på den ekonomiska aktiviteten, vilken om och om igen drabbas av påföljande stadier av boom och recession. ”Manodepressiv” ekonomisk aktivitet med alla sina betungande, smärtsamma sociala kostnader är utan tvekan den svåraste och mest skadliga effekten som det nuvarande banksystemet (baserat på fraktionella reserver, tvärtemot allmänna rättsprinciper) belastar samhället med.

I korthet medför bankkunders ekonomiska svårigheter – en av de oundvikliga konsekvenserna av alla typer av kreditexpansion – att många krediter går förlorade, vilket än mer påskyndar kreditåtstramningen (en omvänd kreditexpansion). Banken kan de facto, precis som i vårt exempel, helt och hållet fallera till följd av detta, i vilket fall de sedlar och kontobehållningar som den utgivit (vilka vi vet är ekonomiskt ekvivalenta) kommer att förlora hela sitt värde, vilket ytterligare förvärrar sammandragningen av penningmängden (istället för minskningen av 9 000 000 p.e. som hade orsakats av återbetalningen på lån skulle minskningen i detta fall vara 10 000 000 p.e. och alltså även innefatta de 1 000 000 p.e. motsvarande primära depositioner i bankens förvar). Vidare är en banks solvensproblem nog för att utlösa panik bland kunder till alla andra banker, vilket föranleder dessa att en efter en ställa in betalningarna med tragiska ekonomiska och finansiella konsekvenser.

Även om allmänheten fortsätter att lita på banken (trots insolvens), och även om en centralbank grundats ad hoc för sådana situationer och tillhandahåller all likviditet som krävs för att intala insättarna att deras pengar är helt säkra, måste vi påtala att oförmågan att driva in lån initierar en process av kreditåtstramning som spontant sätts igång när lån betalas av och inte kan ersättas av nya i samma takt. Detta fenomen är typiskt för perioder av recession. När kunder ställer in betalningarna blir bankerna mer försiktiga inför att bevilja fler. Därav förstärks den naturliga motviljan hos den demoraliserade allmänheten att ta ut lån av bankers större återhållsamhet och omsorgsfullhet när det gäller att bevilja dem. När bankirer dessutom ser sin lönsamhet falla tillsammans med sina tillgångsvärden till följd av kreditförluster kommer de att försöka bli mer försiktiga. Allt annat lika kommer de att öka sin likvida behållning genom att höja sin kassakvot, vilket kommer att ha en än mer åtstramande effekt. Slutligen kommer företagskonkurser och frustration över oförmågan att möta åtaganden gentemot banker att bidra ännu mer till demoraliseringen hos ekonomiska aktörer och till deras beslutsamhet att undvika nya investeringsprojekt finansierade med banklån. Faktum är att många affärsmän så småningom kommer att inse att de lät sig själva ryckas med i en våg av omotiverad optimism under expansionsfasen, till stor del på grund av de alltför generösa kreditvillkor som banker erbjöd från början. Affärsmännen tillskriver helt riktigt sina sviktande omdömen dessa lösa villkor.[2] Följden är att de beslutar sig för att inte göra om samma misstag. (Huruvida deras försök till rättelse blir framgångsrika och affärsmännen i framtiden kommer ihåg sina obehagliga erfarenheter under recessionsfasen är en annan fråga som vi skall bemöta senare.)

För att sammanfatta: vi har sett att banksystemet baserat på fraktionella reserver kan kontrahera och drastiskt krympa penningmängden lika lätt som det kan expandera kredit och öka penningmängden. Med andra ord ger systemet upphov till en elastisk och extremt känslig penningstock som är föremål för stora omvälvningar vilka är mycket svåra, om inte omöjliga, att stilla eller förhindra. Detta bank- och penningsystem står i kontrast mot oelastiska system (exempelvis ett som kombinerar en klassisk guldmyntfot med ett 100 procents reservkrav) som inte tillåter orimliga expansioner av penningmängden (den globala guldproduktionen har under senare århundraden växt med mellan 1 och 2 procent årligen). Vidare erbjuder de senare följande fördel: eftersom dessa system är oelastiska (guld är oförstörbart och människan har genom historien ackumulerat en mer eller mindre orubblig mängd) omöjliggör de abrupta nedgångar liksom (logiskt nog) penning- eller kreditåtstramningar med hämmande effekter på ekonomin, i motsats till den nuvarande situationen, för vilken ansvaret vilar på det befintliga banksystemet.[3]


[1]           Det är intressant att notera hur bankirer som är inblandade i kriser alltid beklagar sig över att de skulle kunna fortsätta fungera problemfritt och snabbt återfå sin ”betalningsförmåga” om de bara fick lite hjälp (från staten eller centralbanken) med att återerövra sina kunders förtroende.

[2]           Se även kapitel 5, del 4. Den allvarliga skada som banker tillfogar de kunder de uppmanar att ”åtnjuta” nya lån och investera i affärer som kräver bankfinansiering bör teoretiskt sett kunna prövas juridiskt. Banker skulle bli stämda på skadestånd med avseende på de skador som de vållar låntagare på detta vis. Om sådana stämningar fram till denna tidpunkt inte har upptagits i domstol är det till följd av att ekonomisk teori inte har gjort tillräckliga framsteg för att tydligt kunna identifiera skadornas orsak och karaktär. Numera möjliggör emellertid teoretisk utveckling tillämpning av teori i rätten. Ett mycket snarlikt, parallellt fall är att utnyttjandet av genombrott inom biologin underlättar rättsliga klargöranden av faderskap som var omöjliga för ett fåtal år sedan.

[3]           I det sista kapitlet kommer vi att undersöka de komparativa fördelarna med den klassiska guldmyntfoten baserad på ett fribanksystem underställt rättsprinciper; det vill säga med ett 100 procents kassakrav.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

1 kommentarer till ”Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 4.8

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *